Oscars Andra : Life

STÄNGT!

Jag startade denna mer personliga blogg som komplement till min mer analyserande och intellektuella Texplorer. Fast som synes upprätthöll jag den inte. Den STÄNGS härmed men får väl ligga kvar som ett monument tills vidare.

/Oscar

Piratpartaj

Jo, det var piratpartaj och sånt i helgen. Den som vill se foton kan gå till min första blogg även om partajer kanske oftare hamnar här på min andra blogg ...

Svaret på livets stora fråga: Mac eller PC?

Jag beställde en Airport Express kl 21 fredag på Apple Store på Irland. Måndag kl 12 levererades den till dörren i ett litet paket av TNT, vilket iofs verkade avsänt från Nederländerna. I en fotoessä nedan besvarar jag frågan Mac eller PC?

Airport Express är alltså den lilla trådlösa basstation som ger upp till 54 Mbps och som förstås möjliggör trådlös internetförbindelse. Inget konstigt med det. Det finns en massa trådlösa basstationer. Men dessutom kan man koppla stationen till stereon. Sedan streamar man internetradio eller valfri musik från datorn till stereon via Airport Express.

Jag skrev ju om mina radiovanor på min Texplorerblogg (där jag satte in det hela i ett skivbolags- och fildelningsperspektiv, läs gärna!). Hittills har jag haft datorn kopplad med Ethernet in i väggen. Och så har jag lyssnat med USB-hörlurar in i datorn. Från och med idag har jag datorn var som helst i kontoret. Först tar jag in radiostationen trådlöst till datorn från basstationen. Och sedan streamar jag tillbaks musiken till basstationen som är ihopkopplad med stereon. Ut kommer alltså alla internetradiostationer eller annan musik jag spelar på datorn. Suveränt!

Jag läser det här med kampen mellan Mac och PC på IDG och blir konfunderad: "Det är lätt att glömma bort att många inte har samma it-kunnande som vi, och för dem är mac en bra förstadator, säger Pernilla Widén från tidningen Nätverk och kommunikation."

Hmm! 1976 programmerade jag motsvarigheter till Sudoko-pussel (fast det hade med schack att göra) i Basic på Fässbergsskolans gymnasium i Mölndal och satte minidatorn att jobba över en hel helg till min lärares förfäran. Två år senare var jag den snabbaste COBOL-programmeraren på ADB-institutionen på Göteborgs Universitet. På Handelshögskolan i Stockholm gick jag en specialkurs i APL, ett fantastiskt programmeringsspråk där man i stort sett bara använde grekiska tecken och kunde förkorta itererande slingor genom att förskjuta vektorer i förhållande till varandra och invertera matriser. Och visst nosade man på Fortran och Pascal. 1988 köpte jag en Mac. Sure, innan Steve Jobs kom tillbaks med iMac fanns en period där Apple var en smula på dekis. Performa 6300 var ingen maskin man minns med glädje ... Och jag startade och drev internetleverantör/operatör i 10 år plus andra bolag i samma sväng. Inte som tekniker förstås, även om jag skötte Newsservern (Usenet) på en unixmaskin de första åren.

Nej vi Macanvändare är inte bara folk som har en "förstadator", som sedan "mognar" och skaffar PC. Befängt!

"Mac suger som konsumentdator! kontrar PC för Allas konsumentredaktör Martin Appel.

OK, citatet är lösryckt. Martin (som jag känner, hej Martin!) hade bra saker att säga om Apple som företag också. Men han menar att för få program görs för Macen eftersom den har så liten marknadsandel.

Fast jag vet inte. Jag har alltid kunnat göra allt jag vill med Mac. Eller det fanns en e-handlare en gång i tiden som envisades med att skicka textfiler i något exe-format. Han vägrade att försöka göra PDF:er eller något annat av dokumenten. Och OK, det där med e-legitimation är en grej som inte funkar att få från min bank för Mac. Å andra sidan kan jag kan jag ändå inte skicka in min deklaration via nätet eftersom den är för krånglig, så skit samma.

Annars är det ju tvärtom. Är man proffsanvändare kan man använda Macen som en UNIX-burk, med alla dess möjligheter. Jo, jag har varit inne och rotat i inälvorna med terminalfönster men det behövs inte och jag avstår med glädje. Nej, det som verkligen ger en kick med Apple dokumenterar jag i ett litet fotoalbum. Där får man förklaringen till svaret på livets stora fråga: Mac eller PC?

P.S. En annan fördel med Apple är att enstaka tangenter till tangentbordet kan köpas och då kostar 150 kronor styck. En del har inte insett fördelen med detta men de rekommenderas läsa Karl Anderssons bloggpostning samt kommentarerna runt fenomenet.

Hotelltankar och kontaktannons

Jag har aldrig varit en hotellmänniska. När jag var student i USA reste jag mycket. Låg på hängmattelika sängar i Costa Rica, i ett mögelluktande rum fullt av skolopendrar, skorpioner och förhistoriska djur som krälade och krafsade överallt i Dominikanska Republiken. Detta var långt innan det blev charterland. I USA bilade jag runt mycket och sunkiga motell fanns överallt (fast jag körde inte, jag har inget körkort).

Men OK, när man blir äldre och får stabilare ekonomi kan hotell vara väldigt härliga. Arrangörerna av Stanfordkonferensen rekommenderade Stanford Park Hotel. Dyrt som satan men hade billigare weekendpaket som passade konferensen. Synd att det kostar lika mycket vare sig man är en eller två i rummet. Jag slog till på 179 dollar per natt fredag och lördag. Plus skatt förstås så det blev över 200, men å andra sidan har jag ju fått bidrag för resan.

Jag är nog en av de första i historien som anlänt till Stanford Park Hotell gående. Det är liksom beläget och konstruerat så att man skall anlända med bil. Men jag tog pendeltåget från San Francisco till Palo Alto och hittade lokalbuss 22 som stannade utanför. Än konstigare blev det när jag direkt efter incheckning tog bussen därifrån för att anlända en timme senare på cykel och undrade om de kunde parkera den åt mig. Det kunde de inte men pekade på ett oanvänt cykelställ vid personalingången. Jag hade alltså hyrt cykeln på Campus Bike Shop inne på Stanford och cyklat tillbaks. Det var nog inte mer än 2 km.

Jag måste ju säga att hotellet var fint. "European luxury" kallar de det men jag tycker det kändes väldigt amerikanskt. En sak de kan är att inreda ombonat, klassiskt och en smula svulstigt, men som blir väldigt väldigt trivsamt. Fjärran från nordisk minimalistisk inredning för asketer.

Som gjort för att sätta på hissjazzversioner av Beatleslåtar på CD-spelaren (jo, de hade tre skivor med mycket behaglig hissmusik) bredvid sängen och tulla på Chivasen i den innehållsrika barkylen:

I hotellbaren och -restaurangen fanns bara en samling av tämligen rörelsehindrade åldringar (som har råd med bekvämlighet) så jag satsade på room service. Oj, vilken Sallad Niçoise, med färsk halvrå tonfisk som levererades. Och en "Heavenly Stanford", en champagnecocktail med brandy och Grand Marnier:

Sedan en dusch och in i hotellets underbara badrock. [cut: Här hade jag en kontaktannons, typ, men eftersom jag trivs alldeles förträffligt med att vara singel söker jag inget alls längre! Frihet skall inte underskattas även om närhet är fint. Later maybe.]

I weekendpriset ingick förresten frukostvouchers på 30 dollar per dag, vilka var avsedda för två pers. Men nu fick jag ju utnyttja dem själv. Jag drog till med en 40-dollarsfrukost, en av de dyrare jag ätit, men jag behövde ju bara betala 10. Men inte var det så jättemycket man fick för 300 spänn: Omelett med färska räkor och krabba och tärnad stekt potatis vid sidan plus en liten fruktkompott. En kanna kaffe. Färskpressad apelsinjuice. V8 grönsaksjuice. Så här såg den ut:

Fågelinfluensan: Sexprofessorn svarar!

Man fick maila Björn Olsen, professor i infektionssjukdomar, i Expressen med frågor om Fågelinfluensan. Jag mailade in en fråga om man verkligen vet att den där H5N1-stammen aldrig funnits i Sverige eller Europa tidigare eller om "utbrottet" beror på att man plötsligt testar döda fåglar överallt. Det kan ju se ut som en plötslig epidemi fast den kanske har funnits tidigare. I så fall blir det ju mindre skrämmande.

Jag fick faktiskt svar här. De editerade och förkortade min fråga litet men jag saxar från Expressen:

FRÅGA: Vet man att detta H5N1-virus inte har funnits längre tillbaka i tiden i Europa? Eller är spridningen en glasklar nyhet?
Oscar Swartz
SVAR: Nej, det vet vi inte. Det handlar om att man varit extremt uppmärksam under senare tid och verkligen haft detta under bevakning. Det har säkert förekommit små utbrott i Sverige tidigare, som inte varit lika tydliga, men som vi inte känner till.

För övrigt inser jag nu av namnet och bilderna att jag snackat väldigt mycket sex med Björn Olsen.

Han är ju ornitolog. Jag var också ornitolog och fältbiolog och tillbringade två veckor en sommar på Kvismare fågelstation i Närke. Jag var väl 16. Björn Olsen kanske 2 år äldre. Han var ringmärkare och bodde med mig och några andra hormonella killar i samma ålder i en liten trästuga på slätten som tillhörde fågelstationen. Vi var väl hang-arounds eller vad man skall kalla det.

Jag minns att vi i stort sett bara snackade om sex och fåglar.

Och att vi hade fått en massa flak med små plastburkar med youghurt från en lanthandlare. Deras bäst före-datum hade passerats med 2 månader. Men vi åt dem glatt. Och vistelsen var kul. Mycket tack vare Björn Olsen och hans eviga energi och positiva vibbar. Det minns jag också. Vi såg upp till honom och jag kommer inte ihåg någonting av de andra killarna. Nada, zilch. Och Björn Olsen minns garanterat ingen av sina hantlangare.

Trastsångarna var finast. De är ju som bekant enorma för att vara en Acrocephalus och var väldigt ovanliga då och fanns väl bara vid Kvismaren och Tåkern. De har Wagnersk ljudstyrka i sången.

Jag satte en Expressenrubrik på bloggpostningen som tack för svaret.

Vem knullar vem bland kultureliten?

Elitlistan åstadkom explosion i media. Tänk att mediefolk umgås. Farligt!!

Jag skall därför citera ur en lång artikel jag skrev 1995 i saligen insomnade tidskriften Intrig. Jag räknade där upp vem som knullade vem i kultureliten, ja ingen total inventering, bara sånt som jag kände till. Artikeln hade satirens och ironins form så man måste tänka in det raljerande tonläget och att det gäller 1995:

"Idag står vi alla enade mot de ryggdunkande nätverken i näringslivet där männen beviljar varandra fallskärmar, förmåner och jobb. Nu måste allt det där redovisas öppet. Vad skönt då att upptäcka att kulturredaktionerna fortfarande är en sluten värld där man kommer in genom kontakter. Och inte blir det mindre spännande av att det kopuleras friskt inom nätverket även om det inte märks så väl eftersom paren aldrig delar samma efternamn idag.

Och då talar vi inte bara om de tunga mediakombinationerna som att DN:s chefredaktör Christina Jutterström bor ihop med Rapport-chefen Ingemar Odlander eller att Aftonbladets chefredaktör Thorbjörn Larsson är ihop med chefredaktören för Vecko-Revyn, Amelia Adamo (som ligger i startgroparna för sin nya tidning Amelia!). Nej, där finns mer renodlade kulturallianser: Agneta Stark hjärta Sven Lindqvist (DN), Ebba Witt-Brattström hjärta Horace Engdahl (DN), Expressens Maria Schottenius och Aftonbladets Olle Svenning. Och på Moderna Tider har Maciej Zaremba en allians med Agneta Pleijel (ex-AB), Annika Hagström har ihop det med Anders Ehnmark (MT & Expressen). Och Arne Ruth (DN) lär bo tillsammans med åtminstone en person från Moderna Tider. Och på DN sätter paret Stefan Jonsson och Sara Danius prägel på kultursidan genom betraktelser över arabiska poetissor.

Vad som är orsak och verkan kan man förstås diskutera. Är de gifta för att de är kulturskribenter eller tvärtom? Finns det en "casting couch" utanför Hollywood? Ja, sådana mysterier livar upp läsandet av kultursidorna."

Intrig var Sveriges Vanity Fair och man fick som skribent massor av tecken på sig för att skriva väldigt bra artiklar. Tack Lars Peder Hedberg för att du generöst försökte ge Sverige en tidskrift som kombinerade style and substance!

Jag själv bloggade om mitt deltagande på elitlistan här på min Texplorer-blogg, om nu någon skulle ha missat det.

Uppdatering: Förresten skulle jag rekommendera Linda Skugges krönika i Expressen om Maria Schottenius nätverk, som väl verkar mer komprometterande i bevakningshänsyn än om några skribenter snackar skit. Fucking briljant !!

Oscars Lya med Pryltips

Jo, på grund av relationsproblem har jag lämnat min fina lägenhet. På Alla Hjärtans Dag, hå hå ja ja! Här får ni se hur jag bor nu.

Som tur är har jag ju ett kontor i samma kvarter där man har rätt att övernatta. Och layouten på kontoret är litet udda. Det finns hyfsat pentry och kyl och frys. Och jag har köpt en liten kul mikrovågsugn med grill och crispfunktion (och crisppanna), Whirlpool M19. Crispet var riktigt bra, jag lagar bra mat här. Men det är synd på mitt välutrustade kök i lägenheten, där jag rådde, eftersom partner inte kan laga annat än burksoppa. Mitt senaste inköp var en rosenträskaftad kockkniv från Victorinox som skar genom allt som om det vore smör.

Mitt kontor var stökigt och dåligt fixat. Det var här kultförklarade bloggaren Karl Andersson bodde tillfälligt när han var bostadslös. Man kan väl säga att jag hade tröttnat halvvägs genom kontorsdesignen. Jag hade målat väggar, lagt golv. Sedan ingenting .... Men nyligen hade jag elektriker där. Men nu sedan kraschen har jag fixat rejält i några dagar eftersom jag måste bo här, åtminstone ett tag. Det är väl litet udda som både kontor och bostad men nu gillar jag stället helskarpt. Mikron står där på köksbänken och är svart och silver. Förresten älskar jag min lilla Tivoli Audio Kloss Radio Model Two Classic Walnut, som syns ovanpå köksskåpen. Köpte till subwoofern senare och den står på golvet men syns inte. Det är alltså här jag skriver och bloggar. Fast skrivbordet syns inte. Bilden är klickbar för förstoring.

Bodström @ QX

Thomas Bodström blev ju på QX Gaygala utsedd till Årets Hetero för ett par år sedan. Det priset förtjänar han inte längre. Visst kan man ju snacka om partnerskap, adoption och hatbrott. Men jag är inte alls så säker på att Bodströmsamhället kommer att vara bra för homos. Jag håller f.ö. på att skriva en rapport om Bodströms gärning.

Årets version av QX Gaygala gick av stapeln 30 januari på Cirkus. Jag var där - ja alla var där! (bilder). Även killar med blågrå kavajer och hörsnäckor som stod och hängde i hörnen. Hrrrm, har Jonas Gardell blivit med livvakt, tänkte jag. Icke. Jag såg snart en sportig grabbig typ som stod mitt emellan två barer där ingen annan stod. Han låtsade snacka med någon tjej men såg mest nervös och bortkommen ut när han tittade ut över alla homos och showbizkändisar. Fångrandig collegetröja var väl passande. För det var Bodström och livvakterna hans.

Ja, politikerna vallfärdar dit nu, till QX Gaygala. Tre ministrar: Bodström, Jens Orback, Mona Sahlin. Har för mig att jag såg minst tre riksdagsmän: Birgitta Ohlsson (fp), Anders Bengtsson (s), Martin Andreasson (fp). Centerns ungdomsordförande Fredrick Federley. Och från riksdagskanslierna fanns folk från (s), (m) och (fp) som jag kände/igen.

Förresten blev Carin Götblad årets hetero. Länspolismästaren i Stockholm. Hon invigningstalade på Pride i somras. Hon skrev nyligen också en artikel där hon helhjärtat ställde sig bakom Bodströms förslag. "Välj integritet eller uppklarade brott!", säger hon i Expressen.

Förresten är det alldeles enastående att ett litet företag som QX lyckas fixa en gala på Cirkus av den kvaliteten. Idel proffs på scenen. QX har bara 12 anställda och ger ut skandinaviens största gaytidning, samt driver QX.se samt ett enormt onlinecommunity m.m. Samt lyckas ordna den där stora gaygalan varje år, som f.ö. TV-sänts två år i rad och lär göra det igen.

Entreprenören som hjälte

Häromkvällen var jag på ett boksläpp med vin mingel och laxsnittar. Tankesmedjan Den Nya Välfärden presenterade boken "Så lyckas du som företagare - de bästa tipsen från svenska entreprenörer", ISBN: 919744474X, skriven av Patrik Engellau och Maria Rankka. Den består av intervjuer med svenska företagare - många av dem mindre.

Man slås av mångfalden som utgör marknadsekonomin. Någon blir totalsåld på att gjuta betongpooler, någon jobbar stenhårt för att utveckla hjälpmedel till äldre som gör att de kan leva fullvärdiga liv trots bristande handstyrka och begränsad rörlighet, en tredje pendlar till Ecuador där han driver upp världens mest fantastiska rosor på hög höjd (hej John!).

I förordet skriver man passionerat om entreprenören som kreatör och hjälte men hur vi i Sverige växt upp med bilder av företagaren som skurk. Krösus Sork i Bamse tas som exempel. Jag skulle vilja påminna om hela Hasse & Tages värld som var så bejublad på 70-talet. Visst jag skrattade gott som barn nrä jag växte upp. Men om man tittar tillbaks på vad de gjorde är hela synen extremt negativ till just företagare. Ägget är Löst, Äppelkriget, Resan till Melonien - filmer som ofelbart porträtterar företagande som våldtäkt och röveri, snarare än passion, produktion och skapande.

Lou Reed @ Kulturhuset

Jag var på världspremiär i Stockholm igår lördag på Kulturhuset. Lou Reeds Metal Machine Music från 1975 uppfördes för första gången i sin helhet i orkesterversion. Metal Machine Music var ett skämt. Eller experiment kanske. Reed riggade upp elgitarrer, förstärkare, högtalare och spelade in rundgång i 64 minuter på en dubbel-LP. Få har nog lyssnat på den.

Berlinbaserade Ulrich Krieger (till höger på bilden) fick idén att sätta upp "verket" med en riktig orkester som alltså skulle härma oväsendet på skivan. Svenska The Great Learning Orchestra var 31 man stark och spelade alltså på Kulturhuset. Egentligen är "orkestern" en mailinglista. Projektidéer skickas ut och den som är intresserad deltar.

Öronproppar delades ut till alla vid ingågen.

Hur lät det då? Förmodligen mycket "vackrare" än den rena rundgången. Ibland hade man känslan av en hjord gnuer som rusar över savannen. Ibland en pingvinkoloni. (Och där är det ett osannolikt hallå kan jag berätta efter att ha besökt sådana på Falklandsöarna). Och ibland blev det nästan hypnotiskt även om det låter konstigt och jag nickade till några sekunder. Men man fick också civilisationskritiska vibbar, som i Godfrey Reggios/Phillip Glass mästerliga film Koyaanisqatsi, där civilisationen är så uppspeedad att den slirar ur. Men självklart var det kaos! Det mest imponerande var nog när cellisten ställde sig upp och slog av och på musiken, som alltså kom i fyra satser (motsvarande en sida per styck på dubbel-LP:n). Detta var alltså hela dirigentinsatsen efter vad jag förstår. Men när han räknade in orkestern och slog ned armen och alla exakt samtidigt började fila och gnida och gny och tuta och hela ljudväggen plötsligt restes skyhög på bråkdelen av en sekund kändes det stort. Från noll till tvåhundra momentant. Tala om G-kraft!

Jodå, de misshandlade sina instrument rejält, gned på fiolerna så att det visslade, pinade saxofonen så att den gnydde som en gris. Där fanns till och med en theremin, något jag nog aldrig sett live tidigare. Bara på teve när någon fantastisk gammal rysk dam haft thereminkonsert i Carnegie Hall för länge sedan. Men jag tyckte att den här thereminspelaren verkade ta en genväg. Normalt vevar de alltså med två händer i luften, en vid den vertikala antennen och en vid den horisontella. Det gör att det hela ser väldigt elegant och surrealistiskt ut, som att de liksom kommenderar fram ljuden ur sin pulpet. Men den här killen rörde bara handen vid den vertikala. Den andra handen hade han under den horisontella och där tryckte han på någon knappsats med en sladd verkade det som.

Själv idén att återskapa Lou Reeds kaos med orkester kan man ifrågsätta men det säger en del om människan: Vår oändliga vilja att analysera, plocka isär, bygga ihop, vår vilja att förstå och veta. Det är ganska perverterat att med väljudande instrument härma elektroniskt kaos. Att försöka plocka isär icke-planerat och slumpmässigt kaos för att sedan skriva ned det i ordnad form med noter för en massa olika instrument är ju egentligen rubbat. Men samtidigt underbart! Människan som den monomane ingenjören. Konserten var därför ett symboliskt civilisationsbyggande av starkt slag. Jag är väldigt glad att jag gick.

Sedan kan ju undra följande: Lou Reed har ju automatisk upphovsrätt till sitt verk. Men egentligen skulle han nog inte kunna återuppföra det med någon slående likhet. Det var ju gitarrer som gick och förstärkare och högtalare uppställda på vissa vis som sedan skapade rundgångsljud som nästan definitionsmässigt inte är speciellt kontrollerbara. Men om någon nu med enormt arbete lyckas härma det kaos som Lou Reed en gång "skapade" utan minsta planering och som han inte ens skulle kunna återskapa idag, måste han då betala licensavgift? Ja, jag antar att Kulturhuset betalar en avgift till STIM för att få framföra verket och att de sedan skeppar den till Reed.

The Great Learning Orchestra:

Thereminspelaren är den högra av de två stående personerna längst bak i mitten. Man ser själva thereminen som en horisontell låda i brösthöjd. (Om man klickar på bilden som alltså blir större då).