Oscars Andra : Life

Lou Reed @ Kulturhuset

Jag var på världspremiär i Stockholm igår lördag på Kulturhuset. Lou Reeds Metal Machine Music från 1975 uppfördes för första gången i sin helhet i orkesterversion. Metal Machine Music var ett skämt. Eller experiment kanske. Reed riggade upp elgitarrer, förstärkare, högtalare och spelade in rundgång i 64 minuter på en dubbel-LP. Få har nog lyssnat på den.

Berlinbaserade Ulrich Krieger (till höger på bilden) fick idén att sätta upp "verket" med en riktig orkester som alltså skulle härma oväsendet på skivan. Svenska The Great Learning Orchestra var 31 man stark och spelade alltså på Kulturhuset. Egentligen är "orkestern" en mailinglista. Projektidéer skickas ut och den som är intresserad deltar.

Öronproppar delades ut till alla vid ingågen.

Hur lät det då? Förmodligen mycket "vackrare" än den rena rundgången. Ibland hade man känslan av en hjord gnuer som rusar över savannen. Ibland en pingvinkoloni. (Och där är det ett osannolikt hallå kan jag berätta efter att ha besökt sådana på Falklandsöarna). Och ibland blev det nästan hypnotiskt även om det låter konstigt och jag nickade till några sekunder. Men man fick också civilisationskritiska vibbar, som i Godfrey Reggios/Phillip Glass mästerliga film Koyaanisqatsi, där civilisationen är så uppspeedad att den slirar ur. Men självklart var det kaos! Det mest imponerande var nog när cellisten ställde sig upp och slog av och på musiken, som alltså kom i fyra satser (motsvarande en sida per styck på dubbel-LP:n). Detta var alltså hela dirigentinsatsen efter vad jag förstår. Men när han räknade in orkestern och slog ned armen och alla exakt samtidigt började fila och gnida och gny och tuta och hela ljudväggen plötsligt restes skyhög på bråkdelen av en sekund kändes det stort. Från noll till tvåhundra momentant. Tala om G-kraft!

Jodå, de misshandlade sina instrument rejält, gned på fiolerna så att det visslade, pinade saxofonen så att den gnydde som en gris. Där fanns till och med en theremin, något jag nog aldrig sett live tidigare. Bara på teve när någon fantastisk gammal rysk dam haft thereminkonsert i Carnegie Hall för länge sedan. Men jag tyckte att den här thereminspelaren verkade ta en genväg. Normalt vevar de alltså med två händer i luften, en vid den vertikala antennen och en vid den horisontella. Det gör att det hela ser väldigt elegant och surrealistiskt ut, som att de liksom kommenderar fram ljuden ur sin pulpet. Men den här killen rörde bara handen vid den vertikala. Den andra handen hade han under den horisontella och där tryckte han på någon knappsats med en sladd verkade det som.

Själv idén att återskapa Lou Reeds kaos med orkester kan man ifrågsätta men det säger en del om människan: Vår oändliga vilja att analysera, plocka isär, bygga ihop, vår vilja att förstå och veta. Det är ganska perverterat att med väljudande instrument härma elektroniskt kaos. Att försöka plocka isär icke-planerat och slumpmässigt kaos för att sedan skriva ned det i ordnad form med noter för en massa olika instrument är ju egentligen rubbat. Men samtidigt underbart! Människan som den monomane ingenjören. Konserten var därför ett symboliskt civilisationsbyggande av starkt slag. Jag är väldigt glad att jag gick.

Sedan kan ju undra följande: Lou Reed har ju automatisk upphovsrätt till sitt verk. Men egentligen skulle han nog inte kunna återuppföra det med någon slående likhet. Det var ju gitarrer som gick och förstärkare och högtalare uppställda på vissa vis som sedan skapade rundgångsljud som nästan definitionsmässigt inte är speciellt kontrollerbara. Men om någon nu med enormt arbete lyckas härma det kaos som Lou Reed en gång "skapade" utan minsta planering och som han inte ens skulle kunna återskapa idag, måste han då betala licensavgift? Ja, jag antar att Kulturhuset betalar en avgift till STIM för att få framföra verket och att de sedan skeppar den till Reed.

The Great Learning Orchestra:

Thereminspelaren är den högra av de två stående personerna längst bak i mitten. Man ser själva thereminen som en horisontell låda i brösthöjd. (Om man klickar på bilden som alltså blir större då).

Pottersoppa

Jag skrev en recension av en film jag såg i torsdags. Harry Potter och den flammande bägaren. En film kanske borde vara på den här bloggen. Men jag lade den på den tunga bloggen eftersom den anknöt till min diskussion om Hollywood och upphovsrätt och affärsmodeller.

Hundsoppa

Köpte en del grejs i den asiatiska matbutiken i källarplanet på Söderhallarna vid Medborgarplatsen. Bland annat en påse med rötter och andra konstiga saker som man kokar i flera timmar för att få en välsmakande buljong som man sedan gör soppa på. Innehållet i de där paketen ser ut som om Tove Jansson hade försökt hitta på en surrealistisk lunchbox till mumintrollen. Mycket spännande!

Men omslaget på veckans paket var väldigt kul att läsa! Kolla förstoringen här:

Jag hade inget hundkött hemma så jag tog kyckling.

Bernstrup @ Debaser

Var på Debaser och såg internationelle kultkonstnären Tobias Bernstrups performance och CD-release ikväll (efter en "Twice-in-the-pan Pork" på kinakrog i Gamla Stan, en favorit från New York, dock var den annorlunda och intresssantare over there).

Bernstrups "Killing Spree" dekonstruerar pop-stjärnan. Anser jag.

Inom popmusiken - och speciellt då rocken förstås - har en gammal föreställning levt kvar: Att musiken och uttrycket emanerar från den där unika och rastlösa rocksjälen. Saker måste ut. Rock = Expressionism. Jackson Pollock i aktion, för att dra en konstparallell. Bernstrup ställer detta på huvudet genom att övertydligt konstruera en popakt. Han kliver ut ur ett dataspel som någon Mad Max-krigare, kanske ett av sina egna videospelskonstverk. Bakom honom en samling av lajvare med olika vapen, eller figurer ur dataspel kanske. De bara poserar och har egentligen ingen funktion, förutom att få "stjärnan" att framstå som viktigare. I Bernstrups akt blir detta framhävt och extra tydligt: De dansar inte ens.

Musiken då: Synth. Depeche Mode tänker jag när jag lyssnar till CD:n. På Debaser var det tyngre. Inte riktigt Laibachtungt men betydligt råare än skivan. Och rösten: Live var den kraftigare och mer övertygande. Kanske har han övat sedan CD:n, där man inte kan anklaga Bernstrup för att försöka slå sig in på sångarbanan på allvar. Och i vissa låtar lät han riktigt Bowieaktig live, t.ex. i rockigare titellåten Killing Spree, där även gitarrerna ylar. Bernstrup spelar allt själv.

Texterna: Precis så stereotypa och uträknat kittlande och smått mystiska och öppna för tolkningar som vissa ungdomsgrupper går igång på. Precis det man kan begära av en skicklig konstnär. Väldigt FETA faktiskt.

Slutsats: Bernstrup sätter ihop en popakt som är trovärdig, överdriven och duktig. Men genom att konstruera det hela som Konst visar han samtidigt att hela popmusiken numera är just en manipulation, snarare än expression. Möjligen en självklar insikt men det hela presenterades och argumenterades på ett väldigt genomtänkt sätt. Tyckte jag.

Om min tolkning har något som helst med konstnärens intention att göra? Ingen aning!

Några gäster:

Konstnärerna Palle Torsson och Annika Larsson

Galleristen, kreatören och klubblegenden Jean Skarstedt

Pirater @ Söder

Lördag kväll inleddes med enkel middag på klassiska Pelikan med skriftställaren Lars "Fimmer" Fimmerstad. Sedan begick vi Pirater för hela slanten: The Pirate Bay (TPB) hade just flyttat sina servrar till Stockholm från Göteborg och hade bestämt sig för att festa på Underbara Bar på Söder. Diverse aktivister inom pirat- och immaterialrättskritiska kulturkretsar samlades alltså där: Folk från TPB, Piratbyrån, Piratpartiet, fria kulturmänniskor. (Min kommentar till ett samtal jag hade där med Piratpartiets starke man, Rick Falkvinge, finns här.)

En rolig anekdot: Man kunde ju alltså följa TBP:s flytt med GPS direkt på webben. När de stannade på McDonald's Linköping kom folk springande från en gymnasieskola och ville ha autografer. Fett!

Dessvärre minns jag inte namnen på alla smarta och brinnande och trevliga människor jag träffade där. Men tack för en bra kväll! Och tack Rasmus för efterfest i en konstateljé på Söders höjder. Några dåliga bilder med en risig mobilkamera på en dyr mobiltelefon:

Bitchboy @ Mandus

Åt middag på Mandus igår fredag. Det är trångt där och vid bordet bredvid satt ett par svartklädda 20-åringar ungefär. De ville så mycket. Han var en kreativ och sockersöt småfjollig textilbög som verkade ha designjobb i modebranschen av något slag. Hon skulle sy någon klänning, kanske till sin teatergrupp, jag vet inte. Gröna slingor i håret hade hon iaf. Hon bad om råd och hade någon grundidé. Han visste direkt hur han skulle bygga ut den: "Stoort, allt skall vara stooort, svarta saker som liksom väller ut, smal midja !!" Och allt det jag har glömt nu. Hon var väldigt imponerad och upphetsad: "Åh, jag vill springa hem och sy upp allt det där nu, fantastiskt, underbart!". Precis innan de skall gå kommer det där dråpslaget som bara kan levereras av en professionellt bitchig fjolla. Han lägger handen på hennes arm, lägger huvudet på sned, tittar henne i ögonen och säger:
– Nu kommer du att haata mig för vad jag kommer att säga ...
– Men jag kommer aldrig att hata dig, det fattar du väl !?
– Egentligen är det ju bara såååå mycket Kelly Osbourne, men jag ville inte säga något ...
Faghags är stryktåligare än andra, så är det bara.

Oscar @ Neo

Omtalade Magasinet Neo hade premiär i pappersform igår. Sofia Nerbrand och Nicklas Lundblad har jobbat hårt. Cecilia Stegö-Chiló är VD för Stiftelsen Fritt Näringsliv, som är en av sponsorerna av tidningen. Hon fick blommor.

För att vara ett magasin med ett framtidsoptimistiskt budskap är den märkligt opassionerad och "korrekt". Lindans med många skyddsnät. Eller kanske inte lindans alls. Cappucino och halvfranska band kan bli litet väl tillbakalutat och pratigt och drömmande för min smak. För visionslöst. Eller så kanske jag redan läst om Björn Lomborg för många gånger redan. Texterna är säkert bra, jag har inte läst alla ännu. Men jag fick ingen sån där impuls att kasta mig över en viss artikel som man kan känna ibland. Snarare blev tanken: "OK, den där artikeln kan man väl ta sig an när man inte har något annat för sig. Tidningen får ligga här bredvid soffan så kanske man kan beta av några så småningom". Fast kanske det är tanken. Själv hade jag dock velat se mer av den sprittande vitalitet och djärvhet i framtidsanalysen som jag brukar hitta hos Nicklas Lundblad själv. Vi får väl se. Jag prenumererar och hoppas på djärvare grepp.

Galleriet med bilderna av vapenförsedda palestinska småbarn stack ut. Erick Starcks (med bloggen Framtidstanken) korta krönika om "relationssamhället" pekar framåt. Men så är jag ju intresserad av nätets påverkan på de stora samhällsstrukturerna, politiken, kulturen och beteenden.

Nåväl, mingelpartyt var trevligt och jag hann heja på åtminstone följande personer, en del vänner, en del bara bekanta som man mest hejar på i sammanhang som dessa: Sofia Nerbrand (Neo), Susanna Popova (fri), Johan Norberg (fri), PJ Anders Linder (SvD), docent Niclas Berggren (Ratio), professor Magnus Henrekson (ny chef IUI), Joakim Stymne (Kaupthing, Fritt Näringsliv), Waldemar Ingdahl (Eudoxa), Maria Rankka (Timbro), Christian Ekström (Skattebetalarna), docent Nils Karlsson (Ratio), Fredrik Andersson (Prime PR), Erik Starck (Framtidstanken), Jan Söderqvist (fri), Isobel Hadley-Kamptz (fri), Markus Uvell (Demoskop), Nicklas Lundblad (Neo), Fredrik Svensson (fp), Fredrick Federley (c), Magnus Nilsson (Etablera PR), Johnny Munkhammar (Timbro) ... och där fanns folk som försvann innan jag hann heja på dem, Tove Lifvendahl, Fredrik Malm, dr Carl-Johan Westholm, Dick Erixon .... ja, där fanns säkert en massa folk jag glömt räkna upp - förutom alla dem jag inte känner igen förstås.

Honoratiores @ UD

"Jag håller på att bjuda några vänner, mest från UD, till en enkel buffe på UD den 11 januari mellan 18 och 21.". Så lydde en enkel liten inbjudan som anlände via e-mail. Ett av Sverker Åströms 90-årskalas.

Några vänner, sure!! När jag anlände till gamla äkta riktiga UD på Gustaf Adolfs Torg litet för sent höll Sverker redan tal och ett glas champagne sattes raskt i min hand. Stora representationsvåningen i Arvfurstens palats var knökfull. Ungefär 200 pers tippar jag. Och då menar jag inte vem som helst - förutom möjligen jag själv. Biståndsminister Carin Jämtin hyllade Sverker i ett litet tal och champagnegrannen viskade att "Laila Freivalds vågar inte visa sig offentligt längre".

Man slog sig ned slumpmässigt vid omfångsrika cirkulära bord i salar med kristallkronor stora som kossor. Till vänster fick jag en dam av Sverkers vitalitet: "När jag blev 75 tyckte jag att jag inte ville passa tider så jag slutade vara anställd". Det visade sig att Suzanne Bonnier hade varit VD för Sverige-Amerika Stiftelsen – ja det var nog då jag kom i kontakt med särskrivningsfenomenet första gången – samtidigt som jag fick stipendium från dem (1986), så jag var väldigt tacksam. "Och Curre satt i styrelsen då!", sa hon och viftade mot bordsgrannen ett snäpp bort.

Det var Curt-Steffan Giesecke. Kanske mina läsare inte känner till honom. Men han var ett monument i svensk samhällsdebatt på 70-talet eftersom han var VD för SAF, Svenska Arbetsgivareföreningen, numera Svenskt Näringsliv. Det var "Curre" som drabbade samman med Gunnar Sträng (finansminister) och Gunnar Nilsson (LO) när jag växte upp.

Till höger satt Gunvor Bergquist, fotokonstnär, vars make Lars Bergquist var Sveriges ambassadör till både Peking och Den Heliga Stolen (dvs Vatikanen, så de bodde i Rom i många år). Dessutom är han författare och Sveriges främste kännare av Emanuel Swedenborg och Den Heliga Birgitta.

Vid bordet fanns även Bernhard Grewin, f.d. ordförande i Sveriges Läkarförbund och numera ordförande för alla Europeiska läkarförbund (han var tvungen att stiga upp 04:30 idag för att fånga Brysselplanet).

Även kulturskribenten Synnöve Clason, vars make Anders Clason höll tal till Sverker ( om ni inte har sett Bröderna Mozart, Olof Palmes sista film, bör ni göra det; till en oräknelig mängd meriter kunde Anders Clason lägga skådespelare: han spelade en fantastisk operachef i filmen, kanske inte så fjärran från sitt verkliga jag).

Vid bordet fanns även marknadstidningskungen Bengt Åkesson och Stig Hadenius, en av min familjs äldsta vänner. Han introducerade mig till höger och vänster med orden "Oscars farfarsfar var statsminister" och jag fick skaka hand med Tsunamigeneralen och kabinettsekreteraren Hans Dahlgren m.fl. med hjälp av denna merit. Stig är ju docent i statskunskap och professor i journalistik och har skrivt ett antal böcker om Sveriges politiska historia så han tänker i regeringstermer.

Landshövdingen, ambassadören och f.d. utrikeshandelsminstern Mats Hellström och ambassadören (Warszawa, Paris, Bonn, Moskva, Peking, New Delhi) Örjan Berner som f.ö. är investeringsrådgivare åt East Capital, som jag skrivit om tidigare, höll också tal.

Detta var alltså bara en handfull av "några vänner", som Sverker uttryckte det. Alla inbjöds till hans STORA födelsedagsfest om tio år. Jag bar jeans och t-shirt och en kritstrecksrandig kavaj av god kvalitet. Kanske ende person av hankön som inte hade slips dock, men så är jag ju IT.

Menyn var: champagne (eller i varje fall sprudel), någon lax, boeuf bourguignon, chokladmousse, kaffe, viner, cognac m.m.

Väggarna i festvåningen var f.ö. prydda med målningar av f.d. utrikesministrar. En av de avbildade såg jag i minglet: Lennart Bodström, alltså nuvarande justitieminister Thomas Bodströms pappa. Det sympatiska är att min egen farsa åkte varje morgon med samma pendelbuss från Sollentuna in till stan som Lennart Bodström när han var utrikesminister. Ganska gulligt att det kunde vara så i början på 80-talet. Knappast sedan Anna Lindh fick oss att gråta.

Miranda July passar bättre som ponny

Bio på fredagkvällen: Me and You and Everyone We Know av Miranda July, som bl a är performancekonstnär. Hennes debutfilm har fått alla priser man kan tänka sig jorden runt på festivaler. SvD gav henne fyra hela sidor i kulturdelen. Det var oförtjänt!

Filmen består egentligen av lösryckta anekdoter. Små händelser som blir litet småputtrigt och framkallar ett smil och kanske till och med ett skratt ibland.

Men där fanns ju inte en enda person man tyckte om eller ville engagera sig i. Alla är trumpna, fula, trista. FULA, trista, trumpna! Och alla hade sina små egenheter. Mest sexuella förstås. Men so what? Det finns inget överraskande eller chockerande med människors sexuella tankar eller intressen längre. Nätet har utjämnat spelplanen där, minst sagt. Och utan story, dramaturgi eller personskildring blir det pannkaka av försöket.

Miranda Julys sexfantasier var inte ens intressanta. Eller OK, när ett par tonårsbrudar kräver av en något för ung tonårskille att få testsuga honom för att avgöra vem som var bästa kuksugaren (vilket alltså var status dem emellan) var det en smula roligt; men mest för att Margareta Winberg och Madeleine Leijonhufvud förmodligen skulle kissa på sig av upprördhet om de såg det.

Senaste gången jag själv blev överraskad av någon sexuell böjelse var väl ca 1996 när jag fick en länk till en sajt som befolkades av en mycket seriös gemenskap där folk klädde upp sin partner (manlig eller kvinnlig) till en ponny med skygglappar, betsel, tyglar, löshovar och en buttplugg med en hårpiska så att de liksom fick en äkta hästsvans. Ibland fick de dra runt en kärra. Men oftast verkade det handla om dressyr och mata med morötter om de lydde. Denna ponnyfetish hade alltså inget med djursex att göra. Fast nu kan jag inte hitta denna raffinerade böjelse längre eftersom sökmotorerna fyllts upp med sajter från Balkan och Brasilien. Tips på hur man söker på ämnen som har med sex att göra utan att behöva hamna på porrsajter mottages.

Jag kommer att tänka på performancekonstnären Ann Magnuson. Jag bodde i New York i fem år. Hon fixade fram ett hästkadaver till Central Park. Hon stod sedan och piskade den döda hästen i flera timmar men den reagerade aldrig. En sevärd illustration av det amerikanska ordstävet om det utsiktslösa i att "flog a dead horse": Gå vidare till nästa projekt! Eller "sunk costs", som företagsekonomer säger. Om Miranda July skuttade runt Central Park vid sidan av de reguljära hästarna iförd sådan där ponnyutstyrsel med buttpluggsvans och hela baletten skulle jag bli mer imponerad än av den här filmen. Skomakare, bliv vid din läst!

Hallå!

Hallå där! Jag tänkte försöka hålla min Texplorer-blogg på hyfsat kvalificerad nivå med "artiklar" och längre bloggpostningar, analyser m.m. Mest om upphovsrätt, integritet och internet.

Men ibland vill man kommentera kortare och hastigare, snacka skit eller busa. Så jag startar Oscar Andra : Life nu. Om livet kanske? Vi får se. Kanske blir det ett skott ut i internetrymden ...