Skivkrämare med brallorna nere i New York

New Yorks högste åklagare Eliot Spitzer har tagit sig an skivindustrin. (Jo, jag vet att branschen vill hävda att "skivindustrin" inte finns. "Musikindustrin" skall det vara, men det märker ju knappt konsumenten som fortfarande förväntas köpa plastbitar). New York Times skriver på sitt korrekt torra vis att anklagelsen är att skivbolagen har använt "improper tactics to influence radio programmers to play its songs". Sony/BMG väntas nu erkänna, betala böter samt ändra sina marknadsföringsmetoder.

Det låter ju inte så häftigt. Men detaljerna är saftiga och avslöjande och kan läsas här på Fox News. Här citeras interna memos från bolagen så att det står härliga till. Några exempel när man diskuterar belöningar till DJ:s på olika radiostationer för att få dem att "spinna" just de låtar som Sony för tillfället vill infektera folks sinnen med för att i slutänden få dem ett springa till butiken och köpa CD:n:

"We ordered a laptop for Donnie Michaels at WFLY in Albany. He has since moved to WHYI in Miami. We need to change the shipping address."

Fast de nöjer sig inte med datorer, kameror och resor. Man har funnit "rate cards" för hur mycket bolaget betalar i cash för att få låtar spelade. Och de berömmer sig själva internt för hur mycket "spin" de lyckas generera:

"Please be advised that in this week's Jennifer Lopez Top 40 Spin Increase of 236 we bought 63 spins at a cost of $3,600."

Skivindustrin ser ut som den gör som ett resultat av upphovsrättens utformning. Bolagen bestämmer vilka låtar vi skall lyssna på och lära oss tycka om. Skivbolagen vill att vi bara intresserar oss för några få låtar eftersom deras existensberättigande ligger i att kunna kräma på med marknadsföring i stor stil och skapa ett fåtal landsplågor och stjärnor. De hävdar att den strukturen är nödvändig för att någon överhuvudtaget skall skapa någonting.

Pyttsan! Världen bubblar av musik men vi hör den inte i de kommersiella luftradiostationerna. Ett tack till Kjell Alinge som gav mig länken till Foxnyheten. Folk över 40 minns honom med fuktiga ögon. Men han är här igen och han letar ut det där oväntade, det du aldrig hör i bilradion. Tuna in till Kjell Alinge på nätet för att häpna över vad du inte får höra från den skivindustri som fångats med byxorna nere i New York.