Mirakel skedde - ingen märkte det!

Två timmar och femtio minuter är minst sagt långt för en film, särskilt när den till stor del består av intervjuer. Hade den tagit slut halvvägs vore nog The Corporation en välgjord propagandarulle, men ju närmare slutet man kommer desto mer känns halsen fulltryckt med ideologi. Även om den på många sätt är hantverksmässigt välgjord vad gäller kontraster och användande av gamla filmklipp.
Såg hur som helst just filmen i en allt kvavare liten biosalong (med bl a Rasmus Fleischer - vars ingress jag stal eftersom han redan bloggat om samma besök ;-) - Elixxir och sällsynt skarpa konstnärerna Torsson & Bernstrup: Palle T och Tobias B).

Budskapet i The Corporation är enkelt: "Företaget" som företeelse - och hela det kapitalistiska systemet - är sjukt. Närmare bestämt beter sig kapitalismens juridiska konstruktion "aktiebolaget" som en psykopat. "Folket" är nu i händerna på dessa fritt härjande psykopater som är på god väg att förstöra mänskligheten. Detta bevisar man genom ett antal enskilda fall där företag beter sig illa och som kan vara nog så upprörande. Slutsatsen som levereras av Michael Moore i slutet är att "vi" måste ta makten över produktionsmedlen från företagen och organisera produktionen på något gemensamt vis. Något jag tycker mig ha hört förut.

Tja, jag skulle kunna göra en liknande film om politikens psykopatologi. Eller religionens. Och presentera en fullkomligt förödande bild av hur dessa företeelser håller på att förgöra jorden genom att plocka ut några horror stories.

Själv är jag väldigt fascinerad av den mänskliga intelligensens förmåga att omforma naturen för våra syften och ständigt förbättra våra liv och hur denna potential kan fullkomligt explodera när betingelserna är de rätta. Och jag har då inte sett något system eller organiserande av samhället som på ett bättre vis förmår släppa lös dessa mänskliga krafter. Ibland har man lyckats få befolkningar att sluta upp bakom en regim och arbeta hårt för nationens och folkkroppens bästa. Drivkraften har varit någon historisk berusning av att vara utvalda, att vara ett alternativ till det där andra onda, att visa resten av världen - fascism alltså även om det hela ibland går under andra beteckningar. Men detta håller aldrig i längden och duger mest för att gräva dammar och lägga räls och producera idrottsmaskiner.

Jag startade internetföretag 1994, ett av de första i Sverige, då nätet var okänt utanför nördnästen på universitet och i pojkrum. Själv hade jag en slö dator med lågupplöst svartvit skärm som kunde visa text. På bara tio år har stora delar av världen fyllts av fiberkablar. Flera fartyg åkte dygnet runt fram och tillbaka över Atlanten och lade ned fiber, fiber, fiber. Routrar, dvs de maskiner som dirigerar trafiken, har utvecklats, producerats och placerats ut i miljontal runt hela världen. Och vi sitter i våra hem med ultrasnabba datorer som visar film på platta skärmar. Vi sköter bankaffärer, bokar biljetter och köper böcker, bloggar och umgås i virtuella communities. Men hallå! Detta är ju fantastiskt! Ofattbart! På tio år har en helt ny global infrastruktur byggts, företagen har byggt om sina system för att passa denna och folk har anammat den och har tillgång till den i sina hem. Ett mirakel! Ingen planerade detta. Det hände som ett resultat av ensklida beslut av alla dessa entreprenörer och Corporations.

Johan Norberg är en av dem som trycker på de positiva sidorna av kapitalismen och globalisering och hans inlägg om The Corporation finns här. Men visst, världen är inte perfekt och det kan finnas mindre trevliga saker som händer, saker man kan bli upprörd av - som en del fall som tas upp i The Corporation och problem får man försöka lösa. Själv är jag inte riktigt lika hög på globalisering som Norberg utan ser en del problem, se mitt inlägg här. Men skaparna av filmen kanske kunde fundera på hur de överhuvudtaget kan producera en dokumentärfilm som denna. Varför vem som helst i väst kan ha råd med en dator med sådan kraft att man kan redigera video på den.

Läs gärna Johannes Bertorps debattartikel idag i Expressen om Björn Elmbrants oförmåga att se IT-miraklet, även om hans nålstick om Framfab-aktierna i sista meningen var dumt.