Traditionella medier sitter på en enorm makt. De definierar vad vi samtalar om. Och hur vi samtalar genom att presentera världen på ett visst sätt. Historien om mailinglistan Elit är talande. Här kommer ett bloggscoop i historien!
Jag har på förfrågan från författaren beslutat publicera elitmedlemmen Jan Söderqvists artikel där han avslöjar att han gjorde en pudel gentemot Hanne Kjöller en månad innan Mustafa Cans beryktade artikel dök upp i DN. Dessutom publicerar jag DN:s refuseringsbrev. Visst, tryck är dyrt och utrymmet begränsat. Men: Om man vill föra en debatt där fler än en sida kommer till tals varför lägger men inte ut detta på nätet? Vi kan väl bara sluta oss till att man inte vill ha en diskussion. Inte ens efter fem dagars ensidig hets. Att då erbjuda en replik är kutym i tidningsvärlden. Bra med Bloggen då, där utrymmet är obegränsat och kommunikationen är horisontell.
Jan Söderqvist,
Vi kan omöjligt publicera ett inlägg på 3900 tecken vars huvudpoäng är att du i ett skede försökte släta över något du skrivit om Hanne Kjöller på en mejlinglista. Även efter DN Kulturs artikel om Elit har ju Hanne kallats för "dum" och "tjock" på listan. Vi tog in ditt inlägg om Neo, där det fanns principfrågor att diskutera, och vi noterade att du kommenterade DN Kulturs Elit-artikel i Expressen redan innan den publicerats i DN. Ledarsidan är inte rätt forum för den fortsatta diskussionen om vem som mejlade vad till vem i vilket skede.
Vänliga hälsningar
Niklas Ekdal
Dagens Nyheter
Jag håller för övrigt med Niklas Ekdal: DN är inte rätt forum för att diskutera vem som säger vad på en mejlinglista. Men det var ju det man gjorde. Här kommer Jan Söderqvists refuserade text:
Angående mailinglistan Elit och de senast dagarnas skriverier
Alltsedan Dagens Nyheter publicerade Mustafa Cans artikel om mailinglistan Elit den 22/2, har debattens vågor svallat höga. Många har varit upprörda, vilket inte är det minsta konstigt om man tar Dagens Nyheters version för den sanna och dessutom accepterar att någon tillskansar sig privat korrespondens för att redigera och publicera den i en rikstäckande tidning. Men det här ska inte handla om principfrågan, den får andra diskutera. Det här handlar om min egen roll i affären.
Enligt Dagens Nyheter är Elit en lista där mobbning utövas, men det är inte sant. Det vet såväl Mustafa Can som kulturchefen Maria Schottenius och ledarskribenten Hanne Kjöller. Sammanhanget där mitt eget omskrivna yttrande om Kjöller ("dum jävla tjockis") figurerar, är ett mycket illustrativt exempel. Det känns förstås fånigt att skriva om banalt skvaller på en ledarsida, men eftersom det är där det har hamnat har jag inget val.
Saken var alltså den att Hanne Kjöller på ledarsidan angrep en artikel jag har skrivit i tidskriften Neo. Hon menade att de kvinnor som förekom i mitt resonemang inte var tillräckligt intellektuella. Över detta beklagar jag mig, med rätt eller orätt, på den privata mailinglistan Elit. Samma eftermiddag råkar jag få reda på att Kjöller är aktuell med en nyskriven bok om övervikt och självupplevd viktminskning medelst operation. När så en annan medlem (x) på listan instämmer i att de berörda kvinnorna inte är särskilt intellektuella, blir jag, med rätt eller orätt, mycket irriterad (eftersom detta med att vara intellektuell inte är relevant för min argumentation). Då faller det omskrivna yttrandet.
Fortsättningen är intressant. Om nu Elit vore en mobbningssekt, som Mustafa Can säger, borde man kunna förvänta sig ett unisont hetsande mot Kjöller (för att tillfredsställa listchefen Alexander Bards "perversioner"). Vad som istället händer är att listmedlem (y), efter en stunds humoristisk diskussion om möjligheten att photoshoppa sin byline, träder fram till försvar för Kjöller. Vid det laget har jag själv lugnat ner mig, så jag retirerar och tillstår att Kjöller vanligen är helt ok, men att hon har tagit grundligt miste den här gången.
En helt vanlig diskussion, alltså. För och emot. Möjligen aningen skvallrig, men allt annat än mobbning. Och privat.
Redan efter någon dag hör Kjöller av sig till mig för att tala om att hon har fått läsa mina mail. Jag undrar om hon har följt hela diskussionen. Hon svarar ja, men det framgår att hon är arg i alla fall. Då framför jag, skriftligen till Hanne Kjöller, följande ursäkt, som jag för säkerhets skull här citerar ordagrant:
" Hanne, jag ber om ursäkt. Förbehållslöst. Jag skäms. Jag har skrivit pinsamma dumheter i mina mail. Och ännu värre: jag har skrivit pinsamma dumheter som inte har varit grundade i någonting alls utom i min egen ilska. Jag hoppas innerligt att det har varit tillräckligt uppenbart att mina pinsamma dumheter har varit just ogrundade, så att de inte har varit sårande utan bara framstått som befängda och idiotiska. I vilket fall som helst: Förlåt."
Detta skriver jag till Hanne Kjöller den 23/1, för gott och väl en månad sedan. Man kan visserligen inte kräva att en ursäkt ska bli godtagen, men jag måste ändå säga att Kjöllers indignationsnummer på ledarsidan den 26/2 ter sig aningen märkligt mot ovan givna bakgrund. Jag vill inte spekulera i några motiv till detta, ställer mig bara väldigt frågande till påståendet att jag skulle vilja "sabba" hennes karriär med ett förfluget yttrande i ett privat sammanhang, ett yttrande som jag dessutom redan har tagit tillbaka och bett om ursäkt för.
Här ligger det en hund av någon sort begraven, jag vet inte riktigt vilken. Jag vet bara att debatten om den demoniserade mailinglistan Elit har fått helt orimliga proportioner. Det man måste börja fråga sig är vem det är som egentligen mobbar vem.
Jan Söderqvist
P.S. Jan gillar förresten inte min rubrik på postningen. Man kan förstå honom. Fast kanske folk som inte skulle ha läst hans grej annars kommer hit pga rubriken. Så han får hålla för näsan och svälja!
Recent Comments