The Pirate Bay - uppdaterad tidslinje
Jag tänkte här addera ett "okänt" dokument till den fantastiska tidslinje över händelserna i the Pirate Bay-affären som Rasmus Fleischer gjort. En intressant detalj är ju den PM som Håkan Roswall skrev [PDF], daterad den 30 november (Rasmus slant nog på datumet i själva listan, men i texten var det rätt) där han ansåg att man inte lagligen kunde komma åt The Pirate Bay (mer om detta nedan).
Denna PM skickade kammaråklagare Håkan Roswall till kammaråklagare Göran Hellstrand, på Åklagarmyndighetens Utvecklingscenter i Malmö. Hellstrand tjänade som sekreterare i en grupp som redan den 17 mars 2005 fått i uppdrag (Ju2005/2660/L3) att göra en "Översyn av den brottsbekämpande verksamheten på immaterialrättens område". Uppdraget gavs gemensamt till Åklagarmyndigheten, Ekobrottsmyndigheten och Rikspolisstyrelsen. De redovisade denna översyn den 31 augusti 2005 (Ju2005/7332/L3) och det var alltså denna rapport som skulle utgöra grunden för det ruschjobb som Bodström beställde den 2 mars 2006 (att redovisas den 15 juni i år) och som han framställt som bevis gentemot USA på att man tar frågorna på stort allvar och att de är prioriterade.
Av handläggaren på justitiedepartementet verkade det som om jag är den förste som begärt ut översynen/rapporten. För att författa den hade man begärt in synpunkter från myndigheter samt IFPI och Antipiratbyrån. Dessa två organisationers synpunkter ges ungefär lika stort utrymme som de samlade synpunkterna från Åklagare, Polis och Ekobrottsmyndighet. Antipiratbyrån hävdar att Sverige utmärker sig genom att ha fler fildelarsajter och fildelare per capita än andra länder. Dessutom nämner Antipiratbyrån specifikt som en egen punkt: "Världens största BitTorrent-tracker "The Pirate Bay" finns i Sverige och drivs helt öppet". Och redan här hävdar Svenska Antipiratbyrån (som alltså är MPA:s och Hollywoods förlängda arm i Sverige) att "Sverige uppfyller därmed inte sina internationella åtaganden", dvs det argument vi senare hört från den amerikanska staten.
Tre månader senare redovisade Håkan Roswall till just kammaråklagare Göran Hellstrand (sekreterare för ovanstående rapport alltså) sin PM om The Pirate Bay, där han konstaterar: "Personerna bakom sajten är inga dumskallar. Trots att branschföreträdarna ofta hävdar motsatsen har man enligt min mening uppenbarligen studerat den svenska upphovsrättslagstifningen och utnyttjar dess möjligheter att försvåra lagföring.". Han drog slutsatsen att personerna bakom TPB kanske kunde göra sig skyldiga till medhjälp till intrång i upphovsrätt men att detta förutsätter att man först bevisar att ett huvudbrott begåtts, dvs att man tar fast en fildelare som har delat ut eller laddat ned ett helt verk. Forskaren Daniel Westman är av samma uppfattning när han för IDG förklarar att "Hur som helst måste åklagaren bevisa att det förekommit upphovsrättsintrång i varje fall som Pirate Bay kan dömas till medhjälp till. Därmed måste alltså åklagaren ha konkreta bevis på varje enskild kopiering, det går inte att generalisera brotten och döma männen bakom Pirate Bay för den omfattande kvantiteten av kopieringar som skett.".
Håkan Roswall förde även ganska avancerade upphovsrättsliga resonemang om varför han tidigare valt att inte inleda förundersökningar mot The Pirate Bay, trots att den amerikanska filmindustrin har gjort polisanmälningar. Han hävdar att dessa filmbolag enligt svensk lag överhuvudtaget inte har något upphovsrättsskydd i Sverige! Upphovsrätten, säger han, tillkommer enligt svensk rätt inte filmproducenter som befinner sig utanför EES-området, såvida inte dessa explicit har fått upphovsrätten överlåten från de ursprungliga upphovsrättshavarna och han exemplifierar med "regissören, manusförfattaren, kameramannen, den som tar upp ljudet och den som svarar för dekoren och såvitt avser animerad film, tecknare och dataanimatörer". Och i USA görs inte detta eftersom man där accepterar s.k. "work for hire", dvs om en anställd utför arbete för en arbetsgivare tillkommer upphovsrätten automatiskt denne. Roswall påpekar att detta i svensk lagstifning endast gäller datorprogram. Så Roswall säger alltså: det är upphovsmannen som skall anmäla intrång i upphovsrätt. Hollywoodbolagen är inte upphovsmän enligt svensk rätt. Kom tillbaks med polisanmälan signerad av alla ensklida personer som varit med om att producera filmen, eller visa mig explicita överlåtelseavtal av rättigheterna från de anställde till filmbolaget.
Jag kollade Marianne Lewins & Mogens Koktvedgaards "Lärobok i Immaterialrätt", Åttonde Upplagan, ISBN 9139203727, p. 115-21 där de redogör för skillnaden mellan den anglo-amerikanska traditionen och den kontinentaleuropeiska på just den här punkten. Och Roswall tycks ju ha torrt på fötterna i princip i alla fall. Det juridiska finliret i praktisk rätt är jag dock inte kapabel att bedöma, detta är på en hög nivå där nationella lagar krockar och internationella konventioner kanske löser några knutar.
(Fast om det verkligen är så där: kan jag då visa en Hollywoodrulle på en biograf utan att betala licens och sedan säga att alla enskilda upphovsmän måste stämma, inte filmbolaget eller distributören eller vad som nu skulle hända normalt? Intressant tanke.)
I varje fall, i höstas ansåg Roswall att han inte kunde göra något mot The Pirate Bay av juridiska skäl. På dagen 6 månader senare slog han till med 65 polismän med husrannsakningar mot 12 platser (enligt SvT:s Rapport; Gottfrid tror att vissa "smärre" platser kanske inte räknats i de initiala uppgifterna som sade 10 platser och 50 poliser, en sådan smärre plats kan t.ex. vara TPB:s postbox). Dessförinnan hade USA legat på, kolla den förra Rasmuslänken för sammanfattning.
Tillbaks till "den okända" översynen/rapporten som alltså redovisades den 31 augusti och där APB explicit nämnde The Pirate Bay som ett problem. Två intressanta punkter:
1) Myndigheterna säger explicit att immaterialrättsliga brott inte är prioriterade och man för ganska kloka resonemang om varför de inte bör vara det: Det rör sig i grunden om att upphovsrättshavarnas ekonomiska rättigheter möjligen i kläm och därför är det inte i första hand straff som bör vara förstahandsåtgärd. Istället "bör det kunna ställas krav på rättighetshavarna att de genom att t.ex. bygga in kontrollfunktioner i systemen för tillhandahållande och användning av rättigheterna sjjälva kan komma tillrätta med i vart fall mindre allvarliga intrång utan att de brottsbekämpande myndigheternas begränsade resurser ska behöva tas i anspråk.". Man säger också att det är "oundvikligt att den brottsbekämpande verksamheten på det immaterialrättsliga området får stå tillbaka i förhållande till t.ex. vålds- och narkotikabrott samt kvinnofridsbrott och att insatserna inom immaterialrätten bör förbehållas och koncentreras till flagranta och påtagligt samhällsskadliga förfaranden, där fråga är om stora ekonomiska värden.". Hmm, varför säger Bodström några månader senare att det hela är så prioriterat nu då. Svassar han för USA månntro ...?
2) IFPI vill ha rätt att själv få ut uppgifter som gör att de kan para ihop IP-nummer med fysisk person. Idag måste de ju vända sig till polis och åklagare som sedan kan tvinga ut uppgifterna från internetoperatörer om de misstänker brott som ger mer än böter i straff (förutsatt att operatörerna alltså har lagrat IP-uppgifterna, något de i princip inte får göra idag, förutom för vissa specificerade syften; något dock datalagringsdirektivet i EU tar hand om - de blir tvingade att lagra). IFPI vill ha ut uppgifterna för att göra som i USA får man förmoda: stämma tonåringar på hiskliga belopp för att lära dem en läxa. IFPI upprepade kravet i sitt remissvar på Bodströms favoritutredning, SOU 2005:38, Tillgång till elektronisk kommunikation i brottsutredningar. Så om detta kommer i en senare proposition vet ni vem Bodström tar order från.
P.S. Jag hittade den där "okända" översynen/rapporten på nätet idag. Det finns för nedladdning från Ekobrottsmyndigheten men ej från Justitiedepartementet.
Utredningen SOU 2005:38 väger f.ö. tungt i den rapport jag själv presenterar tillsammans med Timbro på onsdag: Marschen mot Bodströmsamhället: Hur justitieministerns dubbelspel hotar våra grundlagsfästa fri- och rättigheter. Mer om den senare men här är omslaget:
Kanske en "tyngre" postning men den som tycker att de fick något ut av researchen för gärna ge dricks till bloggaren genom att skicka ett SMS till nummer 72550 med texten
"swatex 20060626" (utan citationstecken). Du debiteras 10 kr + din egen operatörs SMS-taxa. Du får ett svars-SMS tillbaks med en liten talande snutt information som ansluter till texten ovan. (Jo, jag skall återinföra PayPal-möjlighet, det verkar på gång att jag skall få en Micropayment-avgift som är mycket lägre än den ordinarie. Nästa postning kanske!)
Som vanligt, ypperligt arbete Oscar!
Posted by: Hi2jac | 2006-06-26 at 21.04
Ett intressant och läsvärt inlägg som vanligt. Tyvärr har jag inget svenskt mobilnummer, när du får igång PayPal så skickar jag en slant.
Det där med överlåtelseavtal låter ju väldigt märkligt, rent intuitivt låter det helt fel. Skulle inte en domstol tolka det som att det i princip finns ett avtal om upphovsrätt i och med anställningsavtalet? Sedan att detta inte är uttryckligen angivet i ett skriftligt dokument har väl mindre betydelse, eller finns det formkrav i just detta fall?
Posted by: Lars | 2006-06-26 at 21.11
Bra skrivet som vanligt, ett sms får du ifrån mig.
Posted by: Peder | 2006-06-26 at 21.46
Lars, jag ska ge dig ett liknande exempel som jag vet stämmer så kan du göra dina egna gissningar vad gäller film producerad utanför EES.
Om jag anlitar en fotograf för att ta mina bröllopsbilder så är det fotografen som har upphovsrätten till bilderna om inget annat avtal ingås. Personligen tycker jag det är vansinnigt, men så är det. (OK, jag är ingen jurist så ta det med en minimal nypa salt, misstänker att jag kommer bli brutalt uppmärksammad på det om jag har fel)
Posted by: Olof | 2006-06-26 at 21.56
Varför är du så inne på att *alla* upphovsrättsinnehavare måste ligga bakom en anmälan? Det räcker väl med att *en*, vilken som helst som jobbat kreativt med filmen egentligen, gör det.
Posted by: Jonas | 2006-06-26 at 21.57
Olof, jo det är ju det som gäller i Sverige, dock ej i USA. Vad jag menade var att en svensk domstol borde godkänna "avtal" ingångna i USA enligt amerikansk rätt, och detta alldeles oavsett om dessa är skriftliga eller har annan form. I det här fallet har "avtalet" formen av ett anställningsavtal kombinerat med lagstiftning om överlåtelse av upphovsrätt. Jag är inte jurist och det här är bara en ren gisning från min sida, men låter det inte ganska rimligt?
Posted by: Lars | 2006-06-26 at 22.20
Njaäe, Lars... Ska Svenska domstolar peta i några avtal ingångna enligt annan lagstiftning än den svenska?
(oavsett om det är amerikansk, libysk eller nordkoreansk lag... eller? ...vilka?)
Svenska domstolar sysslar med i sverige giltig lagstiftning, sen får det nog vara nog med det.
Posted by: Mike | 2006-06-26 at 22.33
Fotografexemplet stämmer ju bra, dock är det knappast omöjligt, eller ens ovanligt, om det i ditt avtal ingår att du även köper "neggen"/rätten till bilderna i fråga istället för bara de vanliga papperkopiorna/digital dito.
Även om detta rimligen innebär en substansiell merkostnad och ett tydligt ingånget avtal.
En fråga om prioriteringar helt enkelt.
Posted by: Mike | 2006-06-26 at 22.39
Om det blir en tvist om avtalet så kan man ju börja fundera på vilken domstol som ska lösa tvisten. Men här föreligger ju ingen tvist om avtalet i sig utan frågan är om avtalet över huvud taget existerar. Jag hävdar att det existerar ett avtal (vilket mycket väl kan vara fel, hr Roswall borde ju veta bättre än mig). Om avtalet existerar så kan det ändå vara ogiltigt om det anses oskäligt enligt avtalslagen, men det borde inte vara fallet här.
Låt oss säga att Lasse Hallström åker till USA och spelar in en film för Paramount och därmed överlåter upphovsrätten till sin arbetsgivare. Kan han sedan åka hem till Sverige och stämma Paramount AB för intrång i hans upphovsrätt eftersom inget överlåtelseavtal existerar?
Posted by: Lars | 2006-06-26 at 23.00
Jag har inte kunskap nog att leda upphovsrättsdiskussionen rätt här utan refererar bara vad Roswall skrev. han säger dock att det "enligt hans uppfattning" borde vara svensk rätt som gäller. Immaterialrätten blir krånglig när man verkligen går ned på detaljnivå och rör sig över nationsgränser. Vad gäller fotona ni diskuterar: det är ganska okänt att det kan finnas två upphovsmän till foton: Fotografen (den vi normalt tänker på som skapar fotot, regisserar, ljussätter, står bakom kameran etc). Ibland har han en assistent som trycker på avtryckaren. Knapptryckaren har en helt egen upphovsrätt som är kortare än huvudfotografens. Om de inte har kommit överens och avtalsmässigt överlåtit sin upphovsrätt har vi plötsligt två personer med upphovsrätt till bilden som kan slåss om saken. Bara som ett exempel på okända detaljer. Detta enligt Lewins bok som jag refererade ovan.
Posted by: Oscar Swartz | 2006-06-27 at 01.20
Bra skrivet som vanligt, Oskar. Nu har jag förstås inte mobilen tillgänglig eftersom den ligger vid sängkanten för att väcka mig om ett par timmar (jag borde sova nu), men i morgon ska du få lite dricks. Jag ahr gett upp att skänka pengar med Paypal, då jag inte vill göra någon insättning där.
Jag tänkte instämma i vad Jonas skriver lite längre upp. Så vitt jag förstått räcker det med att EN av upphovsrättsinnehavarna för talan om intrång i upphovsrätten.
URL, 6 §: Har ett verk två eller flera upphovsmän, vilkas bidrag icke utgöra självständiga verk, tillkommer upphovsrätten dem gemensamt. De äga dock var för sig beivra intrång i rätten.
Posted by: Tor Skude | 2006-06-27 at 04.31
Enligt svensk upphovsrätt krävs att de ekonomiska rättigheterna överlåts till annan än upphovsmannen när det gäller de flesta konstnärliga verk. Därför skrivs oftast in en sådan klausul redan i anställningsavtalet.
Varför amerikanska bolag inte skulle använda denna klausul förstår jag inte, den svenska modellen är inte unik och bolagens produkter är internationella.
Men bara av den anledningen att upphovsrätten tillkommer arbetsgivaren enligt amerikansk lagstiftning tillkommer inget automatiskt överlåtelseavtal enligt svensk rätt. Här skulle man kunna diskutera vatal uppkommna av ren sedvanerätt men det håller med största sannolikhet inte.
Apropå assistenten som trycker på kamerknappen får denna knappast någon upphovsrätt till bilderna.
Posted by: konkubin | 2006-06-27 at 09.41
Rasmus Fleischer läser tydligen vad som skrivs på Flashback :)
http://www.flashback.info/showpost.php?p=4406952&postcount=1
Posted by: Juan Muriente | 2006-06-27 at 10.51
Konkubin, vad gäller foton kan man läsa om det på sid. 98 i Lewins bok. det finns två "skydd" för "fotografen" (upphovsrätt) och "fotobildframställaren" (den som trycker på knappen). Fotografen har upphovsrätt, förutsatt att bilden uppvisar originalitet etc (den är då ett fotografiskt "verk") och gäller under hans livstid + 70 år. Fotobildframställaren erhåller fotobildrätt (för fotografisk "bild") i 50 år från att bilden togs. Ingen originalitet krävs utan varje bild som tas med en kamera omfattas av detta skydd. det motsvarar producentskyddet vid musik som ju gäller 50 år också. Lewin säger att om inget avtal mellan de två finns kan de blockera varandras rättigheter. Oftast är det dock samma person.
Posted by: Oscar Swartz | 2006-06-27 at 12.31
Rätten till fotografisk bild är egentligen ingen upphovsrätt men jag hade faktiskt glömt att den över huvud taget fanns.
Däremot måste nog kameramannen vid en film anses ha upphovsrätt till det slutliga verket, liksom regissör och manusförfattare. Jag är dock övertygad att den ekonomiska delen överlåtits till producenten vid uppdragsavtalet oavsett om denne enligt amerikansk rätt redan har den.
Posted by: konkubin | 2006-06-27 at 15.59
Riktigt bra grävande journalistik, verkligen roligt att återkomma till bloggarna när de håller sån här researchkvalitet! SMS iväg.
Posted by: Ulf Pettersson | 2006-06-28 at 06.05
Mycket intressant faktiskt...
Posted by: Erfa | 2006-07-20 at 11.20