Begravning bland hjältarna i Hagfors

De var en samling grånade män som nästan alla arbetar med att få det svenska stålet att bita ännu bättre. De utgjorde kärnan i gänget som slöt upp för begravningen av min farbror Lasse. Allvarliga ansikten, som kanske inte alltid passar så bra ihop med de mörka kostymerna. Svensk småstad. Som prästen sa, riktad till min moster Agneta: "Precis som du och många andra här i församlingen hittade vi våra ingenjörer på KTH - även jag". Och de hamnade alltså i Hagfors.

Min farbror, Lars-Åke Norström, var forskningschef på Uddeholm Tooling om jag förstått det rätt - vilket jag inte garanterar. För ni vet, hans var en familj som bara helt naturligt fanns där under barndomens oändliga somrar. Som man av olika skäl tappat kontakt med över åren. Men en familj som man ändå följer genom föräldrar och annan släkt. Och så har man börjat få kontakt igen med de där kusinerna man lekte med på landet som barn. Och man hälsade på dem där i Hagfors som unge. Och man vet att farbror Lasse var ingenjör och stålforskare men man har inte detaljerna.

Nej, han var en person som inte förhävde sig själv. Han bara jobbade på och blev Uddeholm och Hagfors trogen hela livet och kollegerna och släkten var där i kyrkan. Hagfors gör inte mycket väsen av sig och inte folket där heller. Hagfors är något av en återvändsgränd i Värmlandsskogarna eftersom Tiomilaskogen börjar där. Mitt i vintern varje år lever man upp i samband med Svenska Rallyt. Eller Uddeholm Swedish Rally som det nu heter. En röst på nätet kallar Hagfors "en förort till livet, men där både tågen och bussarna inte längre stannar". Någon annan skriver "Hagfors - Vars enda förmildrande omständighet var Monica Zetterlund".

Vid 52 slog cancern till. I nio år höll han och läkarvetenskapen sjukdomen stången men den leder alltid till döden. Tidigare i år fick jag detta mail från Lasse:

"Hej Oscar,

För närvarande befinner jag mig fortfarande på sjukhuset och får strålbehandlingar mot yttre tumörer samt thalidomidtabletter (det gamla neurosedynet!) mot själva sjukdomen. Det är det allra sista halmstrået. Sådan är multipel myelom, till sist en osviklig dräpare.

Mina hematologer konstaterade redan i vintras och nu än mer, att det nog lider mot sitt slut, men om det tar något år, ett par månader eller... kan de givetvis inte säga. Jag närmar mig alltså vägs ände av mitt liv och den insikten är tung att bearbeta och förlika sig med. Jag tycker jag har mycket ogjort att genomföra! Tyvärr kan jag inte räkna med att bli bra igen, knappast ens bättre, men däremot gradvis sämre... men jag ska hem igen, snart!!!"

Sjukdomen tog honom och här låg han igår:

Lars-Åke Norström 2006-11-10.

Jag bad Lasse berätta mer om vad han egentligen gjort, denne farbror som man bara visste höll på med stålet där på "det gamla järnverket":

"Jag är faktiskt både docent och professor i materialfysik vid Uppsala Universitet. Docent blev jag redan 1978. Du frågade om mina teoretiska modeller. Kort sagt, dessa har handlat om nyskapande materialrelaterade, lite lagom matematiska, modeller avseende sådana saker som seghet och brott, hårdhet och deformationshårdnande, utmattning och termisk utmattning hos i första hand metalliska material (stål), d.v.s. sådant som också är av praktisk betydelse för bl.a. nyskapande av bättre stål för olika ändamål. För dessa modeller har jag fått en hel del beröm och kredit, inte minst internationellt... och det kan ingen ta ifrån mig."

Jag antar att Lasse var adjungerad professor eftersom han jobbade på Uddeholm hela tiden men jag vet inte. Hagfors och ingenjörerna som slöt upp manar till eftertanke. Ja, inte bara ingenjörerna förstås. Alla som jobbar där med att tillverka det där stålet och deras familjer. Min faster jobbade på biblioteket. Hagfors kräver tappra makar och barn, tappra familjer. Åtminstone från mitt perspektiv, även om jag förstås erkänner att det är utpräglat storstadsmässigt efter att ha räknat Stockholm och New York som hemorter sedan 1980, och nu kanske Berlin. Jag hittade en Hagforsbloggare som kanske illustrerar det hela:

"Det är inte lätt att vara Hagforsbo. En liten "stad" med 3-4 klädaffärer. Men det är bara en jag brukar hitta något i, fast där är det rätt dyrt."
"Jag har även kommit på att vi behöver ett riktigt café i lilla Hagfors. Ett café med caffe latt, cappochino, ecpresso osv. Med massa goda bakelser och smörgåsar. Här i hagfors har ci Kaffestugan med bara vanligt kaffe och pås-cappochino och lite tårtbitar osv..det är skam!"
"Sen skulle vi å fika men Kaffestuagn hade stängt! Så det blev domus och en glass."

Mitt besök i Hagfors ruskade faktiskt om mig även om jag bara såg kyrka och församlingshem och Hagfors centrum med tre gator och rutnätet ned mot ån där hyreshusen låg högst upp och sedan villorna längre ned. Men det kändes att folk här faktiskt skapade verklig utveckling och inte bara fiktion.

Själv är jag uttalat trött på folk som skrävlar om hur mycket "ladd" de dragit högt upp i snoken tillsammans med annat mediefolk i Stockholm i helgen. Och jag är trött på kvällstidningarnas dokusåpeskvaller och Idolskandaler och trendkolumnister som liksom utgör en egen imaginär värld där de faktiskt inbillar sig att de är viktiga i någon vidare bemärkelse. Och jag är trött på att en SOLOLJA skall få halva reklamstockholm att korka upp champagnen och supa ned sig en hel helg av glädje. Och förmodligen ta fram det där "laddet". Denna sololja är inte ett skit bättre än andra sololjor. Det handlar bara om att få folk att tro det! Att "ladda varumärket". Ni producerar luft! Hot air!

Åk till Hagfors och gör riktig nytta, säger jag nu (med en nick åt Embryo)! Tänk om alla där brighta hjärnorna ägnade sig åt annat än att ladda sololja med "image". Björn Larsson, VD för Lowe-Brindfors som fick uppdraget, var självklart en smart typ. Han är ekonomie doktor från Handelshögskolan i Stockholm och gick doktorandprogrammet, delvis samtidigt som jag. Dessutom var han ordförande i den bostadsrättsförening jag bodde i innan jag blev hyresfantast och jag var med i styrelsen där samtidigt. Friedrich Hayek hypotetiserade att immaterialrätten åstadkommer en felaktig användning av mänskliga resurser där många luras in i "jakten på jackpot". I klartext: Att smarta och begåvade människor väljer att skriva och producera poplåtar eftersom de kan tjäna oförskämt mycket pengar på dem under nuvarande upphovsrättsregim där de blir betalda om och om igen för engångsinsatser snarare än att ägna sig åt nyttigare verksamheter. Eller kanske att de försöker sälja sololja. De skulle lika gärna kunna vara krämare i Marrakesh som springer efter folk med en matta som är identisk med tusen andra mattförsäljares.

Jag grät en tår i Hagfors och en del grät mer. Några grät för en far och make, andra för en arbetskamrat och kollega. Fast kanske grät vi egentligen mest på grund av den centrala existensiella tragedin: Att våra liv är ändliga, att vi hela tiden närmar oss döden och att vi blev smärtsamt påminda om det. Själv hoppas jag ju att hela arméer av kinesiska forskare skall lösa sjukdomen döden för gott och ge oss (mig!) evigt liv på det individuella planet. Kristendomen är ju som bekant en fanatisk dödskramare. Många religioner älskar döden och borde skämmas med blossande kinder över sin defaitism. Människan är större än så och kan givetvis få bukt med döden. Kineserna har ingen västlig religiös belastning utan har en rik tradition av att dyrka evigt liv och hitta "ungdomens källa" utan att skämmas ett ögonblick. Kort sagt, de kan förväntas omfamna transhumanismen så som jag beskrev den i Computer Sweden.

Uddeholm Tooling berättar på sin webbsajt om en dragracinghoj som gör 0-100 på 1 sekund (!). Motorns delar är gjorda av Uddeholms High Performance Steel. Detta är på riktigt. En motor som inte bryter ihop under fruktansvärda umbäranden. Sololjor däremot är på låtsas. Genom Lars-Åke Norström och andra kämpar på platser som Hagfors får världen bättre stål. Kämpa på! "Laddarna" behöver er!

Comments

[Johan]

Som en person som växte upp i den fasta förvissningen om att han skulle bli naturvetare (astronom, matematiker, fysiker – kemist eller biolog var helt enkelt inte hårt nog) och sedan halkade in på humanioran får jag rätt ofta känslan att jag egentligen inte sysslar med någonting som är på riktigt utan bygger leksaksluftslott i en leksaksvärld än faktiskt gör någonting.

//JJ

[carl]

Tänker på min far,
han säger ofta,
om byn han kommer ifrån:
-"Där fanns allt och inget"
-"Där var Cosmos och norrsken"
-"Där fanns osynliga höga murar"
-"där bodde de utstötta,fattiga och någon enskild rik,
den rike var snålare än snål,
den fattige generösare än någon.
Och, Dögrävaren var alltid på väg till ett nytt lik....
och i hög fart,i hög svart hatt,
och kvar på "gården" hans, skällde å gläfste ,farliga galna hunden,
................

[entropi]

Fin text, med en ljusglimt på slutet om det kinesiska undret och ett löfte om evigt liv. Lyssnade till Aubrey de Grey på Bloomberg och TED-blog för några veckor sedan, de Grey var lika hoppfull som alltid om att kunna lösa gåtan om åldrandet, vi får se, han ville ha en nätt liten summa om 100 miljoner dollar för att stödja sin forskning (Methuselah prize). Läste vidare på FHI (http://www.fhi.ox.ac.uk/) om den forskning om framtiden som bedrivs där, inte för att jag förstår allt vad Bostrom et al håller på med, men åldrandet verkar i stort redan vara ett löst problem och man rollspelar vidare om en ljus framtid där Homo Sapiens 2.0 går runt på jorden i ett hyperintelligent och upplyst tillstånd. En av forskarna på oven FHI har tydligen bakgrund inom försäkring och riskhantering, ett bolagsnamn leder till Warren Buffets företagssfär, smått intressant ur finansieringssynvinkel.

[John S]

Oscar, det är förvånansvärt få folk som förstår. Du är begåvad med insikter som fler behöver.

[Henrik.T.]

Vilken fin text. Jag omfamnar tanken på att s-länarna är lite mer autentiska än kokainsnortande Richeinventarier. Men jag vill hellre ändå bli det senare...

[Rollx]

När någon nära anhörig dör. Så vaknar man abrupt upp för ett ögonblick, och inser sin egen dödlighet. Man får lite dåligt samvete, och tycker att man borde göra mera av sin utdelade tid.

Men tuvärr. Uppvaknandet blir inte särskilt långvarigt. Och man glider sakta men säkert ner i den gamla vanliga odödlighets lunken igen. Man skulle önska att man kunde bära med sig av denna "lev nu" känsla inom sig alltid.

Det enda man kan vara rädd för inför sin träff med döden. Är att man inte känner sig färdig med sitt liv, dvs att stora pusselbitar saknas. Saker man borde ha sagt, och borde ha gjort.

Vill man leva för evigt ?. Inte jag iallafall. Det skall bli intressant att se vad som är bakom hörnet.

[Micke]

Vi kommer alla till insikt någon gång om att "Jag har fan inte gjort något med mitt liv. Inget av värde som består, eller hjälpt andra", och det verkar vara vår (människors) förbannelse att bli neurotiska emellanåt.

Men tar man ett steg tillbaka och släpper idén om att "Jag har inte byggt mitt hus och inte huggit en enda runa" utan försöker se något som faktiskt har hjälpt, eller t.o.m. format de värld vi lever i (virtuell eller IRL), så skulle jag vilja påstå att Oscar tillsammans med människor som t.ex. prl och många andra som dem runtom vår glob inte bara format, utan faktiskt varit med att *skapa* delar av det som i dag gör att vi ens har en internetanslutning, en ISP, ett webhotell, eller vad vi nu må använda.

Även om dessa pionjärer dog knall och fall i detta nu, så lever deras skapelser kvar i en eller annan form - även om denna form "bara" agerat mönster åt andra aktörer. De och deras skapelser finns inskrivna i historien.

I det perspektivet, även att vi kanske inte uppfunnit en legering som får diamant att te sig mesigt, byggt en hjärt-lung-maskin för 1000kr, lyckat förhindra den vanliga influensan, fått en liten byggd att blomstra, eller ens fått Nobels fredpris för att vi stod upp för någon som var mobbad i skolan, så har många av oss bidragit långt mer till historien än vi tror, och en liten, liten handling vi utför i dag kan få konsekvenser för framtiden vi inte ens kan föreställa oss.

För att anknyta till detta, kunde du Oscar ens föreställa dig Bahnhof, internet, eller ens webben som det ser ut i dag? Kunde du ens drömma om att det företag du var med om att starta upp kunde utgöra grunden för ens den idé om kooperativ grävande journalistik som uppstått?

Du har skapat. Du har format. Det verkar också som att du har fler idéer som (jag misstänker) med största sannolikhet kommer fortsätta forma i.a.f. vårt virtuella utrymme.

Runan är inte allt.

[Mamma Bibbi]

Oscar, du har skrivit väldigt fint och känsligt om dina släktingar i Hagfors och om oss människor. Härligt att få höra dig prisa dessa vanliga strävsamma typer som inte har något behov av att framhäva sig själva. Det som verkar vara den vanligaste sjukan i våra dagar:självhävdelse.
Minns du när vi skrev protokoll, du i Fältbiolologerna, jag i Långvårdsläkarföreningen. Vi rådfrågade Erik Wellanders "Riktig svenska" för att få perfekt språk. Det var nog 1978! Då skulle det inte ha blivit godkänt att skriva : "förhävde sig själv" Det heter väl "förhäver sig" eller "framhäver sig själv"! F.ö har du två Agnetor, en faster i Hagfors och en moster på Kinnekulle! Rätt ska vara rätt tycker Mamma!