Hallå alla läsare, det var ett tag sedan. Jag har gjort en del nyttiga saker. Som att göra research om Medborgarjournalistik, dvs det projekt jag får stöd av II-Stiftelsen för att kunna utveckla under 2007 och hade ett möte med dem i fredags. På fredagen träffade jag också en av de stora guruerna på området, Dan Gillmor. Han skrev den mycket uppmärksammade boken We the Media: Grassroots Journalism by the People, for the People.
Han tyckte att projektet jag hade i tankarna verkade spännande. Samtidigt är han ju mest inne i den riktiga gräsrotsjournalistiken på väldigt lokal nivå och ser fördelarna med Citizen Journalism främst där. Gillmors omdöme kan väl sammanfattas som "Mycket intressant om ni lyckas och då är ni pionjärer men det kan vara så att Citizen Journalism inte har mycket att tillföra på just det området, där funkar kanske gammal traditionell journalistik bättre. Om ni kan bryta ned uppgifter så att många kan arbeta med en sak kan det gå". Jag själv är ju övertygad om att man bör kunna kanalisera det engagemang och den kunskap som finns hos en massa användare på nätet och som är väldigt intresserade av ett ämne till någon ny typ av slagkraftig kunskapsproduktion. Mer åt hållet "kollaborativ undersökande journalistik" eller "kollaborativ tankesmedja". Jag fick en referens till en professor i USA som Gillmor säger håller på att fundera runt samma sak och jag skall se om man kan få input där. Jag ber att få tacka Piratpartiets ledare Rick Falkvinge för att han ordnade introduktionen till den stressade Gillmor. De hade setts på SIME där de båda satt i paneler eller talade.
Det här blir dock en mycket lång postning eftersom jag fått hotfulla och personliga synpunkter som har att göra med mina åsikter om barnporr och informationsfrihet. Det finns folk som vill en ont.
Jag har ett långt barnporrförflutet som jag definitivt inte skäms över. Det slogs upp ganska stort i tidningarna när jag var den förste personen i Sverige som satt i polisförhör, misstänkt för "spridning av barnporr" på Internet. Detta var 1996 och varken polis eller åklagare visste egentligen vad Internet var. Än mindre visste de vad en Newsserver var. Jag drev ju alltså internetleverantör då. Någon användare hade alltså hittat vad de ansåg vara "barnporr" på Newsservern och polisanmälde. News var de globala anslagstavlor där innehållet skeppades runt nätet från server till server och lagrades lokalt. Egentligen ett ineffektivt system. Om folk postade ett inlägg till en Newsgrupp kopierades detta upp lokalt på alla Newsservrar runt hela jorden. I princip hade varje Internetleverantör en sådan server även om systemet var helt öppet. Vem som helst kunde alltså sätta upp en egen server som "feedades" av andra servrar och där de egna abonnenterna kunde "posta" egna inlägg, postningar som sedan skeppades ut i världen och kopierades till alla de andra ställena. Nu vet nog bara några få användare vad News är.
I varje fall, informationen flöt runt på nätet och stannade i några dagar på varje server. Hårddiskar var dyrt och man "roterade" informationen. Det gamla raderades och det nya fylldes på. En strid ström dygnet runt. Vi, liksom andra leverantörer, sket förstås i vad användarna höll på med. Den frihetliga nätinställningen är att leverantören/operatören inte skall ha något ansvar alls. Detta kom även åklagaren i Uppsala fram till och utredningen lades ned. Vi hade inget ansvar. Polisen "rekommenderade" dock att vi skulle "censurera" Newsservern, vilket skulle gå till så att man förhindrade att folk postade inlägg till vissa "grupper", dvs forum med en viss titel. Jag vet att vi blockerade grupper som "alt.sex.pedophilia", något jag själv inte alls var glad åt men gjorde av rent kommersiella skäl. Dvs uppståndelsen om man inte gjorde det skulle bli för stor och publiciteten negativ, även om polisen betonade att det ju inte fanns något lagligt krav vid tidpunkten.
Händelsen finns beskriven av min gode vän Janne "Flashback" Axelsson i ett av hans nyhetsbrev. Och jag tycker att mina ord till honom i en e-mailintervju från 1996 var förbannat bra:
"De senaste dagarnas händelser visar hur traditionella media tar till ohederliga metoder för att kunna inordna internet i den kontrollapparat över individerna som många accepterar utan att ens reflektera över det. Bahnhof vill egentligen inte vara en del av den kontrollapparaten utan anser att individerna skall kunna göra vad de vill och sedan få ta ansvar för det själva."
Rent principiellt var och är jag en mycket stark motståndare mot att mellanhänder skall ha något ansvar för vad som sker på nätet. En idé som är fullkomligt central i Internetideologernas tänkande, dit jag själv räknar mig. Mathias Klang skriver i den färska doktorsavhandling jag fick ett signerat exemplar av på Internetdagarna, "Disruptive Technology: Effects of Technology Regulation on Democracy", ISBN=916286937X, att denna idé ledde till "the creation of the communication system which was not concerned with the content of what was being transported as long that which was transported followed the correct transportation procedure". Och det är ju vackert. (Jag bör återkomma till avhandlingen senare för den är intressant).
Livets Ord i Uppsala var en hyfsad kund till oss då 1996. Kyrkor och olika organisationer som ville sprida budskap såg tidigt nätets potential. En arena öppnades där man kunde gå förbi grindvakterna i vanlig media och publicera sig på ett billigt vis och nå hela världen. En horisontell kommunikation som jag brinner för i allt jag gör. Jag ringde själv upp informationschefen Ruben Agnarsson och bönade och bad (!) att Livets Ord skulle stanna kvar som kund, trots "barnporrskandalen" och en reporter från UNT som ringde runt och frågade våra kunder om de tänkt ligga kvar på "barnporrservern". Jag sa ungefär att den frihet på nätet som jag stod upp för gjorde att alla människor kunde kommunicera och att jag fått påtryckningar från folk som inte gillade att vi huserade Livets Ord hos oss men att jag ansåg att operatören inte skulle lägga sig i vad folk gjorde, vare sig de var pedofiler eller religiösa. Agnarsson var inte så road av jämförelsen och drog. Well, detta var länge sedan och jag är inte inblandad i Bahnhof nu vill jag betona förstås.
En sak som slog mig var att de polisanmälda bilderna i Uppsala - enligt min mening - inte var något att uppröras över i sig. Polisen hade printat ut dem och det var med stor sannolikhet inscannade bilder från fullt lagliga pappersmagasin på 70-talet, då ju faktiskt tidningar gavs ut med vad vi idag skulle säga är solklara barnporrbilder. Det var nakna barn, ofta i sexuellt suggestiva ställningar. Och en del pojkar hade erektion trots att de var underåriga. Men i sig är inte bilderna något konstiga. Småpojkar har erektion ibland. Men det får inte avbildas, vilket jag själv tycker är märkligt. När blev naturen så skrämmande? Nej, det är ju inte bilderna som egentligen är problemet där. Det är att någon skulle kunna bli upphetsade av dem.
Nu var detta inte den första barnporren jag sett på nätet förstås. Nej, jag hade studerat all den information som marginaliserades av den traditionella vertikala mediemodellen men som nu kunde bli mer allmänt spridd genom den horisontella kommunikationsmodellen. Jag skrev en skrift om just detta under 1996 på uppdrag av Timbro och som bl a skickades ut till alla Riksdagsledamöter i Sverige. Titeln på pamfletten var "Brev till Sveriges IT-reglerare".
Den omedelbara orsaken var att en utredning hade publicerats där man föreslog att operatörer skulle få ett ansvar för vad deras användare hade för sig på nätet, något jag och många andra i branschen var mycket negativa till. Utredningen resulterade senare i den s.k. BBS-lagen, dvs Lag (1998:112) om Elektroniska Anslagstavlor, där operatörerna åläggs ett visst ansvar för vad som publiceras hos dem. Mest ett passivt sådant, dvs om någon pekar ut meddelanden som är uppenbart olagliga skall man ta bort dem men spara dem tillsammans med den information som finns för att spåra upphovsmannen.
I skriften tog jag upp barnpornografi, vålds- och djurpornografi, rasism, bombrecept, droger, piratkopierade program m.m. Allt det där hemska, och ibland olagliga, som redaktörer tidigare filtrerat bort men som användarna nu tyckte att de ville kommunicera med varandra. (Jupp, jag utreder i ett avsnitt det där med "piratkopiering" av program och synar redan då industrins bluff runt "stöld" av icke-fysisk "egendom").
Hela USA:s kristna höger kokade av vrede över den horisontella kommunikationen samtidigt som jag skrev min Timbropamflett och man fick igenom Communications Decency Act i kongressen i USA.
Den drivande puritanske senatorn Jim Exon fick dock bra motstånd från användarna. The Blue Ribbon Campaign var framgångsrik där folk hängde blå band på sina sajter för att stå upp för kommunikationsfriheten. Ett vansinnigt roligt verktyg dök upp på nätet: The eXonizer. Man kunde skriva in URL:en till vilken sida man ville för att sedan "eXonize it" och få fram en modifierad sida som skulle passera den amerikanska censuren. Dessvärre verkar den ha försvunnit från nätet. Men det vore ju en kulturgärning om någon har sparat koden. De censurerade sidorna kunde nämligen bli väldigt roliga.
Många, inklusive jag själv, fruktade att den där perioden av kommunikationsfrihet skulle bli väldigt kort. Debatten var mycket aggressiv med ständiga skräckhistorier om det farliga på nätet. Själv tyckte jag det var oerhört intressant: Hela mänsklighheten hade ju tillåtits komma fram i ljuset plötsligt. Världen var inte bara beskaffad på det viset som traditionell media visade för oss. Den var oregerlig och pervers, det fanns en mängd av intressen man inte känt till, minoriteter som nu kunde hitta varandra, vare sig det gällde sex eller aparta intressen.
Själv skrev jag en hel del om hela fenomenet på en rad ställen och blev uthängd ibland som försvarare av allt ont i världen trots att jag ansåg mig stå upp för något gott, bl a i SvT Rapport. Jag dokumenterade nätets marginaler genom att "avkoda hela Newsgrupper". Man kunde från början inte "se" grafiskt material i Newsgrupperna. Bilder - och senare videosnuttar - bestod bara av en massa tecken i de textbaserade "Newsläsarna", programmen alltså. Man var tvungen att själv "koda av dem" och ofta klistra ihop flera delar för att få fram en läsbar fil, vare sig det var en bild eller en videosnutt. Man markerade alla meddelanden i en kontroversiell grupp och hade konfigurerat ett par andra program att bearbeta "batcharna". Inte helt enkelt för den vanlige användaren. Men man laddade alltså ned rubbet till en disk. Mängder av grejer som man på intet vis kunde titta på annat än som stickprov. Det var en närmast arkivarisk aktivitet som under den här korta frihetstiden (som det ju såg ut politiskt och opinionsmässigt då) bevarade den där oregerliga mänskligheten för att man senare skulle kunna skriva internethistoria. Det var inte bara bilder utan även långa diskussionstrådar där folk hotade att utradera hela familjen för någon om han inte slutade "posta" vissa oönskade saker medan många svarade med att de väl inte behöver titta då om de inte gillar vad som finns på nätet. Diskussioner som idag skulle te sig en smula absurda eftersom det kunde röra sig om rent olagligt material, i varje fall att distribuera.
Amatörbildserierna när digitalkamerorna började komma var roliga eftersom det visade sig att världen var full av feta håriga män och fläskiga kvinnor som var fullblodsexhibitionister, helt annorlunda än den kommersiella porrens bilder. Här frodades den ocensurerade och osminkade varianten av mänskligheten. Unga killar visade sig knulla vattenmeloner i förvånansvärd utsträckning, en ny upptäckt för många. Och övervakningskameror fångade allt möjligt fruktansvärt och allt hamnade på nätet: Folk som av misstag sögs in i jetmotorer eller livsmedelsarbetare som föll ned i kärl med kokande soppa. Där fanns kroppsakrobater som på obegripliga vis lyckades stoppa in rugbybollar i ändan. Saker man kunde bli rent spyfärdig av. Folk som sticker kanyler genom testiklarna eller brösten eller bajsar varandra i ansiktet är inte alls trevligt och en del kanske till och med olagligt (våldsporr). Sex med häst och hund förstås och sexmanualer skrivna av herpetologer, delfintränare och gåsälskare. Videon av den unge mexikanske vanskapte/dubbelrustade mannen med två snoppar. Ja, Gud i London, allt fanns på nätet och en del dokumenterades i arkivet som sagt.
Jag var inte bara entreprenör som startade en av Sveriges första Internetleverantörer. Jag var också en frihetlig journalist och skribent sedan flera år. Mitt inhopp i Internetbranschen var en effekt av min publicistiska gärning snarare än tvärtom. Så jag framförde kraftfullt den närmast yttrandefrihetsfundamentalistiska linje som härskade bland nätveteranerna, en linje jag fortfarande står upp för. Innehavsförbud av information är givetvis fullkomligt uppåt väggarna i den skolan.
Detta anser jag trots att jag nog sett "allt" genom åren. Det är av värde att faktiskt ha gjort det när man skriver och debatterar och föreläser om kommunikationsfrihet. När tidningarna exempelvis säger "barnporr" tänker folk alltid på några sadomasochistiska bilder där barn torteras och plågas eftersom organisationen Ecpat har hävdat att det är så i kampanjer. Det var dock falskt när de började hävda det. Jag vet. Jag måste dock erkänna att jag inte har hållit koll på barnporren på nätet på åtskilliga år och därför inte vet hur det är nu. Men när jag faktiskt höll reda på nätets marginaler - som då förmodligen var mer öppet tillgängliga än idag - då såg jag i stort sett inget våld som involverade underåriga. Att de flesta "barnporrbilder" i sig, i en objektiv bemärkelse, inte alls kan sägas vara otäcka eller osmakliga eller visa övergrepp är givetvis en faktor som måste tillåtas "problematisera" hela barnporrhysterin.
I min värld är pedofiler inte onda galningar. De är tragiska och behöver snarare stöd och vård för att inte förgripa sig på barn. Pedofili är idag en existensiellt mycket tragisk sexuell läggning (inte en brottslig gärning, vilket tabloidpressen tycks tro) som av allt att döma inte verkar gå att "bota". Allt vi kan göra är att försöka förhindra att den kommer till sin fulla utlevelse hos de drabbade. Vad gäller informationsfrihet är det ju möjligt att den mest rationella lösningen vore att förse pedofiler med gamla inscannade tidningar så att de får sublimera men det brukar vara kontroversiellt att hävda.
Som libertarian på beteendeområdet anser jag dessutom givetvis att det finns alldeles för mycket förmynderi runt sexualitet. Jag skulle ju helst se att vi rullade tillbaks den sexualmoralism som har uppstått efter 70-talets frigörelse vad gäller ungdomars sexualitet, runt prostitution och pornograf. Jag vill i sammanhanget rekommendera min hjältinna Petra Östergrens artikel i Aftonbladet där hon attackerar Gudrun Schyman. Gudrun blev arg.
En av de stora missuppfattningarna är att folk laddar ned det material de "tycker om". Men människans drivkrafter är mycket mer komplexa än så. Det finns nyfikenhet, äckel, fascination, förvåning, bestörtning och andra känslor som driver folks informationskonsumtion. Den som kollar hundsex behöver inte alls vilja ge sig på sin egen jycke. Samma sak med barn. Själv tror jag inte ett ögonblick att alla dessa människor som blir tagna med "barnporr" är pedofiler. Never!
För ett tag sedan cirkulerade en video på nätet med namnet MrHands. Historien var riktigt ruggig. Inte ur något primitivt urrrk-perspektiv, utan ur en mänsklig synvinkel. Om vi exponeras för allt som finns på nätet, hävdade jag i min Timbroskrift från 1996, kommer förståelsen människor emellan att öka. Jag kanske är naiv men jag tror fortfarande att detta kan bli den stora effekten på sikt. Vi blir inte längre förvånade över människors svagheter, dumheter, konstiga tankar och funderingar, deras hat, deras glädje, deras sjuka humor, deras ovanliga sexfantasier och sexvanor, deras ideologier eller religioner.
Själv känner jag mest en underlig sorg för hela Människan som fenomen när jag tänker på MrHands, någon vars ovanliga besatthet tog hans liv. Så mänskligt och så tragiskt, även om hans grej var ganska extrem får man nog tillstå. Jag läste en diskussion på ett forum. En del hade laddat hem videosnutten. De bönade att de andra inte skulle göra det. Någon ung tjej sa att hon knappt kunnat sova, att filmen hade etsat sig in och skrev ungefär: "Snälla, snälla, ladda inte ned den, titta inte på den!". Vilket folk förstås gjorde. Och ångrade sig.
Jag säger samma sak. Om den råkar finns ute på nätet fortfarande, titta inte på den! Den dök mycket riktigt upp i huvudet är jag skulle sova och jag mådde illa. Den går inte bort. Jag stängde faktiskt av efter halva så jag har inte sett slutet. Och jag vill inte se slutet. Ingen laddar ned den där filmen för att de går igång på den. Ingen laddar ens ned den för att de vill se den. De laddar ned den för att de vill se vad de INTE vill se. Storyn finns på Wikipedia och där hävdar de att videon inte visar det tillfälle som ledde till döden. Jag betvivlar att de har rätt, om det inte finns flera snuttar med samma namn, vilket mycket väl kan vara fallet.
Sexualitet är en oerhörd urkraft som förklarar väldigt mycket här i samhället och är spännande i sig. Jo, sex är kul fast nu menade jag studiet av sexualitet. Jag är mycket influerad av Camille Paglia och (socio)biologi (James D. Weinrich t.ex.) i hur jag ser det hela och jag debatterar flitigt på mailinglistor, t.ex. den som Isobel Hadlley-Kamptz är värd för och jag kan väl betraktas som sexlibertarian, en kontroversiell position idag.
Jag kan ta debatten. Fria själar behöver inte böja sig för hot, kom ihåg det!
Jag önskar verkligen att jag hade gamla arkiv i någon låda där det kunde finnas bevarade gamla "marginaler av nätet" Eventuella diskar borde ju egentligen förvaras på Kungliga Biblioteket så att andra skribenter kan få ta del av arkivmaterial över nätets marginaler.
Tschüss!
P.S. Gillar ni gamla berättelser ur den svenska internethistorien, vill skramla till advokat, fylla upp när bodelningen raderar ut stora delar av en ansträningar ... eller tja, av vilket skäl som helst, bjuda på en öl ... ja då kan man ge dricks till bloggaren på två sätt: SMS eller PayPal/VISA/MC/AMEX.
1) Skicka ett SMS till nummer 72550 med texten "swatex 20061130" (utan citationstecken förstås). Du debiteras 10 kr + din operatörs ev SMS-taxa. Skall funka med svenska operatörer. Som svar får du ett tackmail där åldrar och kön på samtlliga de personer jag haft sex med de tre senaste månaderna finns listade. Äh, jag har inte kollat ID så jag garanterar inte det hela på året ...
2) Klicka på Paypal-knappen och betala valfritt belopp (minst 2 Euro föreslås, annars göder vi främst kortbolagen och PayPal, inte bloggaren ...). Du behöver inte ens ha ett Paypalkonto. Det går faktiskt att betala direkt med Visa/Mastercard/American Express.
Recent Comments