Om Google, Milton Friedman och pirater

"Promoting ethics in public life" är valspråket för NLPC, en liten lobbygrupp i Washington. De försöker gräva upp smuts om Hillary Clinton, håller brandtal på varuhusjätten Walmarts bolagsstämma om att dessa skall skita i miljön och facket och sjukvårdsförsäkringar.

Just nu gråter de över att det finns folk som kan se Harry Potter och Bruce Willis via Google Video och möjligen kan beröva en studio några dollar.

De anser nämligen plötsligt att "starka intellektuella äganderätter som kan upprätthållas utgör basen för varje fungerande marknadsekonomi" och att upphovsrättshavarna inte är resurstarka nog att bevaka Google Video själva för att se vad som dyker upp där. Inom ramen för sitt Intellectual Property Rights Project skickar man därför ut ständiga rapporter om vad man hittar på Google Video ( = YouTube efter köpet ??). Man kanske kan anta att det blir lättare att försörja sig om man lyckas få Hollywood att ge fina slantar till ens organisation.

Den syn som de där konservativa lobbygubbarna uttrycker baserar sig inte på något djupare tänkande. Två av marknadsekonomins varmaste försvarare var båda Nobelpristagare ("The Sveriges Riksbank Prize in Economic Sciences in Memory of Alfred Nobel"). De är också passionerade skribenter och tänkare, inte några tekniska detaljekonomer: Milton Friedman och Friedrich Hayek. Båda har förstås en djup förståelse för skillnaden mellan fysisk och "intellektuell" egendom, mellan materiella och immateriella "ting". Milton Friedman uttrycker det så här i en intervju hos libertarianska Cato-institutet:

"The question of intellectual property rights is very complicated. Freedom of speech is the opposite of copyright, which means that you can't get copyright rights. And, intellectual property is different from physical property: in both cases, you have a monopoly but the monopoly on intellectual property is wholly different because duplicating the property comes generally at a very low or zero marginal cost. You are enforcing a monopoly pricing, as it were, that limits output to lower than the optimum social level. You cannot be in favor of infinite copyright. Essentially it's a problem of practical compromise, whether you have 17 years, 25 years, 10 years, 50 years."

Speciellt bör noteras att Friedman säger det som svenska Piratpartiet brukar framhålla men som ju knappast bara behöver komma bara från en frimarknadstänkare: att copyright och yttrandefrihet står i ett motsatsförhållande. Men för att förstå hela hans resonemang måste man nog känna till grundläggande rättighetsfilosofiska termer. Friedman säger att "copyright" aldrig kan vara en "right", en rättighet. Copyright är i själva verket en inskränkning i andra människors rättigheter: Yttrandefriheten. Copyright är ett privilegium som utdelas av staten, inte en naturlig rättighet. Yttrandefriheten kräver bara att staten håller sig borta. Copyright kräver att staten tar till våld för att upprätthålla den och varje gång något sådant sker måste vi vara försiktiga. Fysisk egendom kan i princip försvaras i naturen medan intellektuell egendom inte kan det. Detta får vi aldrig glömma när vi funderar på "intellektuell egendom".

Vi vet ju också att politikerna lägger sig platt för lobbyn. Genom det s.k. IPRED1-direktivet skall internetleverantörerna tvingas lämna ut uppgifter om abonnenter till upphovsrättsorganisationer som vill stämma dem. Regeringen har i sommar lagt proposition om kommande lagstiftning. Nu noterar Aqurette att Europeiska gemenskapernas domstol (= EU-domstolen, ECJ, Curia) möjligen anser att internetleverantörer inte bör vara tvingade att lämna ut sådana uppgifter. Jag undrar dock om detta skulle gälla nu, men inte senare när IPRED1 är implementerat? Kanske Eric Josefsson, som ju är på plats i Bryssel och brukar kommenterar här, kan veta.

Egentligen verkade ju det där direktivet handla om hur man skulle kunna spåra piratkopierade produkters transportvägar. Stefan Johansson, rättssakkunnig på justitiedepartementet, säger också till IDG vad det rör sig om: "Låt säga att någon blir ertappad med att sälja falska Gucciväskor på stan. Då är meningen att man ska man kunna identifiera var sakerna kommer ifrån och hitta importören och tillverkaren".

Och det låter väl bra. Man kan ju inte tolerera falska märkesprylar? Eller?

Tja, låt oss då titta på Gucci. Guccio Gucci var en mycket duktig hantverkare och sadelmakare i Florens i början av 1900-talet. Han började även göra handgjorda väskor i läder av exceptionell kvalitet. 1938 öppnade han butik i Rom. Att ha en väska från Gucci stod för något: En hantverksmässigt tillverkad klenod av fantastisk kvalitet och högt pris förstås. Gucci är nu ett franskägt hollandbaserat licensbolag som hyr ut en massa varumärken, bl.a. Yves Saint Laurent. Man licenserar ut varumärken för att sätta på cigaretter och parfymer och allt möjligt krafs.

Brittiska konsumenter struntar nu i om många märkesvaror är äkta eller inte. Hemskt, tycker branschen förstås. Varumärket urvattnas. Men vems är felet då? Märkestillverkarnas eget, skulle ju jag säga. Och konsumenternas respons är rationell och god och bör tolereras, inte motarbetas.

Varumärken skall vara till för konsumenterna. De skall skydda oss från att bli lurade. Själv har jag en fågelkikare av österrikiska märket Swarovski. En av de tre topptillverkarna. De två andra är tyska Leica och Zeiss. Att sätta en toppkikare till ögonen är en fröjd. Den har en så stor och kristallklar och ljus bild att man häpnar. Plockar folk upp den efter att ha prövat en lågkvalitetskikare baxnar de. Man får ett "Oj!" som reaktion, "Det är ju som att öppna fönstret!". Daniel Swarovski föddes in i kristallsliparbranschen som var stor i Habsburgska kejsardömet Österrike-Ungern. Kristallkronor, ni vet! Han uppfann 1892 en maskin som kunde slipa mer perfekta kristaller än hantverkarna. 1949 slipade de till linser till en kikare. Det är fortfarande ett familjeföretag (värt åtskilliga miljarder Euro) men har två grenar, kristaller för bl a smycken, och världens finaste optik.

Det finns inget problem med piratkopierade Swarovskikikare. Kvalitetsskillnaden skulle märkas. Man har 38 glasingenjörer som bara sysslar med att hitta på nya trollkonster med 70 olika sorters glas, slipningar, prismor, ytbehandlingar. För att inte tala om kikarhusen och den exakta fokuseringsmekaniken inuti kvävefyllda magnesiumrör. Det är vad man får när man lägger pengar på en toppkikare.

Men låt säga att Swarovski även hade klistrat sitt märke på en massa billiga plastkikare som kom från en stor fabrik med kinesiska flickor som jobbar 16 timmar per dygn. I stället för att tillverkas i hermetiskt tillslutna dammfria labblokaler i Tyrolen. Och antag att man sedan försökte ta fantastiska priser för att det stod Swarovski på dem med enda syfte att köparen skulle kunna glänsa framför sina medmänniskor och visa att man hade råd med den. Trots att det bara var samma plastkikare som kostade 30 spänn på den kinesiska gatumarknaden.

Då hade vi fått se piratkikare. Samma fabrik i Kina som klistrade Swarovskimärken på plastkikarna hade förmodligen tillverkat dubbelt så många som Swarovskis order och skeppat ut ena halvan till svarta marknaden för att lägga sig på ett lägre pris. Men så har aldrig Swarovski agerat. Gucci och många andra har.

Det blir så om man försöker "bygga varumärken" främst genom reklam och tar bort substansen. Man kan ju se en sådan affärmodell som "autopiratism": röveri av det som gjorde en själv unik. Men urvattnar ju själv den där kunskapsbasen som var grunden för att varumärket var värt något. En tröja med en Guccilogga på har ju inget med den där kvalitetsmässiga läderhantverkartraditionen att göra. Från en samhällelig synvinkel skulle vi vilja förhindra att konsumenter blir lurade till att tro att en lågkvalitetsgrej som faller sönder efter två månader är en väska, sydd av herr Gucci eller hans antällda, som skulle hålla i 30 år.

DN skriver om tullens kamp mot kineserna. Och EU:s tull- och skattekommissionär säger att "Även allmänheten har ett ansvar här att inte låta sig frestas av billiga men falska fyndvaror". Fast då har man spänt kärran framför hästen och börjat förväxla det privilegium som staten - av vissa skäl - delar ut genom immaterialrätten med en rättighet. Gå tillbaks till Milton Friedman och försök se vad han säger!

Vi kan ju bara hoppas att enorma fabriker i Kina får bukt med varumärkesindustrin och att de där fabriksägarna tar undan hälften av licenspryttlarna och släpper ut dem på marknaden. Kan de underminera varumärken som inte står för någonting annat än luft så att vi kan lägga våra pengar på annat skall vi snarast tacka dem.

Att använda statens våldsapparat och resurser till att upprätthålla rätten att tjäna multum på att producera skit med loggor är helt fel. Kampen mot piraterna borde de där företagen sköta helt själva - eller ändra affärsmodell. Staten skall lägga sina resurser på pirateri som är skadlig, t.ex. förfalskade läkemedel. Vi vill inte ha sockerpiller när vi tror att vi äter äkta medicin även om placeboeffekten kan vara stor. I Kina dömde man sin högste läkemedelschef till döden för att han tagit mutor och släppt igenom verkningslösa piratmediciner. Kort senare avrättades han.

Det är på viktiga områden vi behöver statens våldsmakt och rättsväsende. Jag är dock mot dödsstraff.

Uppdatering: Det hade visst skrivits i DN och SvD idag om integritet och IPRED1 med kommentarer från bloggar som opassande , högerkonspiration, kulturbloggen, plus intressant nog nätgurun framför andra och IT-rådgivaren till regeringen, paf!