Perelli och FRA-lagen: Så hänger de ihop.

Är folk helt ointresserade av FRA-lagen? Jag tror inte det. Häromsistens var jag ute med en gammal bekant som jag inte sett på många år. Jag nämnde att Riksdagen väntas klubba en lag som säger att nästan all vår kommunikation via nätet och telefoni skall kopieras via speciellt dragna ledningar till en statlig underrättelsemyndighet som skall titta igenom den. Han blev helt paff och började protestera att "så kan det väl ändå inte vara". Han är chef för en organisation med 12.000 anställda och basar över en budget 10 miljarder. Mycket bildad förstås. 

Jag tror inte att svenska folket är fullt medvetet om vad som håller på att hända alltså. När FRA-lagen diskuteras uttrycks det nämligen inte på det sättet jag gjorde för min kamrat. Det talas om avlyssning av terrorister, om yttre hot mot landet. Något som man väl kan låta myndigheterna sköta? En specialistfråga utan intresse för oss vanliga medborgare. Inget som ger rubriker och som bara rinner förbi den som inte är specialintresserad. Rinner förbi den som har långa arbetsveckor och budgetförhandlingar och ett antal barn i hemmet. Men när man förklarar exakt hur det kommer att ske: Fiber skall dras från alla stora operatörer och en kopia av all kommunikation skall skickas till en statlig underrättelsetjänst, då BLIR DE INTRESSERADE och undrar om det är SANT. 

Det skulle förmodligen vara fullt möjligt att mobilisera folkopinionen mot den beslutsfattande eliten. Låt säga att Expressen hade en chefredaktör av den gamla publicistiska stammen som Bo Strömstedt. Om man tog till alla kvällstidningsrecept för att bygga en story skulle FRA-lagen krossas. En artikelserie i sju dagar el dyl: 

* Dåliga passfoton av Ingvar Åkesson och Mikael Odenberg. Med stora rubriker: "Så skall de läsa dina brev!". "De vill veta vilken webbsajt du besöker!". 

* Grafik med bild av hur det hemliga underrättelsenätet skall se ut: "Här skall din internettrafik kopieras till staten!" med feta pilar på knutpunkter i Stockholm och Göteborg och Malmö. 

* Foto på nedfarten till Post- och Telestyrelsens bunker: "Här skall spionrummet byggas!" 

* Professorn dömer ut förslaget: "Bryter mot Europakonventionen!" 

* Statsvetare: "Lex Orwell och FRA går längre än KGB!" 

Ni kan själva spåna. Artiklar över historiska exempel på hur underrättelsetjänster i olika länder missbrukat sin ställning. Intervjuer med nätexperter, juridikprofessorer, kämpar för mänskliga rättigheter, haussande av de få politiker som vågar stå emot det kollegiala trycket. Telebolagsjättar som säger "Sveriges krav unika och orimliga!". Vill man som resursstark publicist och det fria oövervakade ordets försvarare ta en fight mot de fega ledamöterna i riksdagen och regeringen kan man göra det. Familjen Bonnier skulle kunna sänka FRA-lagen, helt enkelt genom att upplysa folk om vad som håller på att ske men göra det på kvällstidningsvis. 

Ekonomiskt dåligt för tidningarna? Tja, jag vet inte. Är det bombsäkert att båda kvällstidningarna tjänar på att toppa med en artificiell schlagersångerska som ser ut som ett skadskjutet UFO och köra ett dussin artiklar om henne samma dag och skicka journalister som svassar runt henne när hon ställer in en show i Tirana eftersom ingen dök upp? Jag är inte säker på att svenskarna är så infantila egentligen. Det kan lika gärna vara medierna som infantiliserar folket. Magnus Eriksson skriver bra om tramset i SvD. Hans analys av den nationalistiska och hycklande orgien har udd och bärkraft: Trots minst ett dussin rubriker med ingresser på Aftonbladets hemsida i morse hittade jag, som inte sett showen, ingenting om vilket land eller låt eller sångare som vann! Boulevardpressens ointresse för omvärlden och större idéer är inte nödvändigtvis folkets.

I Sverige är det svårt att värja sig mot deras uppblåsta hajpning av schlagerfestivalen. Själv råkar jag vara bortrest och har knappt märkt att tävlingen ägt rum. Igår (schlagerfinalkvällen) gick vi på Freiluftkino Kreuzberg och såg en dokumentär om Berlinerfilharmonikernas turné i Asien. Det är ju världens kanske högst aktade symfoniorkester. De spelade just i Stockholm, för första gången på 17 år. Bra dokumentär med bärande idé att de som spelar är en typ av excentriska nördar, ofta före detta mobbningsoffer i skolan som sedan gick in och slukades av sitt instrument men kanske har någon konstig hobby vid sidan av. Skickliga individualister som frivilligt underkastar sig den konstnärlige ledaren och producerar något stort tillsammans. Det var alltså utomhusbio där man tar sig en vilstol och sätter sig på gräsmattan, ackompanjerad av en mugg vin eller öl från tältbaren. Sehr Berlin!

Med sitt perverterade lismande för Perelli och andra bisarra produkter från skivindustrin blir media en del av att bygga en industri som sedan kräver övervakning och filtrering för att kunna frodas. Musiken behöver ju inte övervakning och filtrering. Den har alltid funnits och kommer alltid att finnas och skapas. 

Och som jag var inne på är "piratfrågan" en sak som berör svensk utrikespolitik och kommer med stor sannolikhet att ingå i beställningen från Utrikesdepartmentet vad gäller inriktningar på FRAs spaning. Den välkända sajten Wikileaks, där folk inom organisationer kan läcka dokument, har papper som relaterar till ett framtida handelsavtal mellan EU och USA. Kraven från USA på "skydd" av intellektuella rättigheter är mycket långtgående och skulle prioritera copyright mycket högre än yttrandefrihet verkar det som. En sajt som Wikileaks skulle kunna tvingas stänga eftersom de som driver den låter folk lägga upp dokument som det hävdas upphovrätt till. Ett sätt att tysta kritik. Från Wikileaks där originalokumenten finns:

The agreement covers the copying of information or ideas in a wide variety of contexts. For example page three, paragraph one is a "Pirate Bay killer" clause designed to criminalize the non-profit facilitation of unauthorized information exchange on the internet. This clause would also negatively affect transparency and primary source journalism sites such as Wikileaks.

Se även opassande om handelsavtalet.