Kultur för sin tid! Kulturministern som önskade bort Internet.
Ser inte makten det där gapet som bara blir större? Mellan dem själva och det folk de säger sig representera. Det är tanken som slår mig när de moderata ministrarna Beatrice Ask och Lena Adehlson Liljeroth uttrycker sig så här i sin Brännpunktsartikel i SvD: "Allianspartierna i regeringen har nu enats om ett helhetsgrepp kring fildelningsfrågan". Tja, har de talat med framtidens väljare eller har de bara suttit och konfererat i Rosenbad, då och då besökta av skivbolagsdirektörer som är rädda för sina vinstnivåer? Man vill alltså göra det enklare för dessa att stämma fildelare på skadestånd och vrida klockan tillbaka till tiden innan nätet, den tid då Paul McCartney och andra "kulturarbetare" håvade in miljarder på ett system som i princip alla betraktade som legitimt för den världen och dåtidens teknik. Men som allt fler nu ifrågasätter.
"Självklart måste de ha rätt att ta betalt för sitt arbete också på internet.", skriver ministrarna om "kulturarbetarna". Den rätten har de ju redan. Frågan ministrarna skall ställa sig är följande: Antag att en "kulturarbetare" skriver en låt och vill ha en miljon kronor för varje överföring av den på nätet och att ingen köper den. En unge har kommit över filen och delar med sig till sina polare. Vad skall regeringen göra? Hjälpa "kulturarbetaren" att inkassera 1 miljon i skadestånd från varje person som nu har filen? Är detta ett led i att vara Sveriges nya arbetarparti?
Nja, en miljon verkar ju orimligt va? Hon kanske borde ha sålt den för en krona? Eller ett öre? Vad gäller immateriella "ting" finns inget pris som balanserar utbud och efterfrågan. Detta är en grundläggande ekonomisk insikt som ministrarna kan fråga sin kunnige partikamrat Anders Borg om. Förmodligen kan han på ett elegant vis även redogöra för nobelpristagaren Friedrich Hayeks djupa insikt om vad ett pris är. Hayek är en icke-teknisk ekonom och samhällstänkare som är läsvärd för andra än fackekonomer. Jag citerar ett stycke ur en berömd essä i slutet av denna postning om just marknadspriset som en informationsbärare av Wikipedias magnitud, för den som är intresserad.
För knappa resurser fungerar prissystemet fint. Det balanserar efterfrågan och utbud. Men när man sätter pris på resurser som "inte tar slut", såsom en fil, skapar men i stället knapphet som inte fanns. När man skapar knapphet skall man ha förbannat bra skäl till detta och reflektera exakt över hur man gör det och vilka medel man tar till för att uppnå det. Och fundera på om den skapade knappheten är rimlig, om den skall sträcka sig i hundra år framåt för en schlagerlåt medan den kanske är 20 år för ett livsviktigt läkemedel? I det sistnämnda fallet inser man att knappheten förhindrar nyttigt spridande och att man därför vill bli av med den. I fallet med schlagerlåten anser tydligen regeringen Reinfeldt att denna är oviktig att sprida, vilket jag i och för sig kan förstå. Men varför då ge schlagerförfattaren rätt att jaga fredliga människor med våld? Jag hör inga resonemang om det rimliga i detta från trollen i Rosenbad. Icke ett ord. Okunskap råder. Och de ämnar låta denna bestå med tanke på vilka som bjuds in att tala på Riksdagens utfrågning om fildelning.
Det finns ingen logik i att en låt skall kosta 9 kronor. Eller 9 öre. Eller 9.000 kronor. Priserna är fiktion och har inget med verkligheten att göra. Den skada som uppstår för en enskild "kulturarbetare" av att dennas skapelser får spridning är fiktiv. Regeringen kommer förstås inte att ta ställning till vad skadestånden skall bli för fildelning. Det kommer man att överlämna åt domstolarna. Men de borde säga något i stil med "att dela med sig av en låt på internet bör ge ett öre i skadestånd" till rättighetshavaren. Då träffar man kanske någorlunda rätt om vad som gäller i det nya nätsamhället. Eller så borde fildelarna få betalt för att de sprider informationen. Man kan ju lika gärna argumentera för att spridningen skapar större ekonomiskt värde i nätsamhället än skapandet. Problemet för den stora majoriteten kulturskapare är ju nämligen "obscurity", att förbli osedd. Jag refererar återigen till förläggaren och nätgurun Tim O'Reillys utmärkta artikel i ämnet: "Obscurity is a far greater threat to authors and creative artists than piracy", som han uttrycker det.
Genom att kombinera den där integritetskränkande lagen med ett klart ekonomiskt ställningstagande som bygger på informationssamhällets ekonomi skulle man kunna symboliskt tillfredsställa den gamla världens kulturlobby samtidigt som man elegant hugger benen av den. Det vore framtidsinriktat!
Det där med "kulturarbetare" måste definieras om helt. Snart kommer alla människor att ösa ut sitt material på nätet och ägna mer och mer tid åt aktiviteter som är en mix av produktion, konsumtion och socialt umgänge. Jag vet inte om man i framtiden kommer att kunna göra TV-serier om amatörer som skall lära sig dansa och möts vecka efter vecka i tävlingar i TV, ivrigt pushade och påhejade av boulevardpressen. Är värdet av detta högre än de fantastiska YouTube-skapelser som ständigt görs av "kulturarbetare"? Läs min förra postning om detta och fundera över det där om att "få betalt för sitt arbete". "Kulturens ontologi", som Christopher Kullenberg kallade det och som passar för den som vill ha större intellektuellt tuggmotstånd än min text.
I Sverige jobbar nu en stor kulturutredning som tillsattes av just kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth under kommittédirektiv med den hurtiga titeln Kultur för sin tid!. Så här skrev hon på DN Debatt om utredningen:
"Har vi rum för det nya? Alla de nu nämnda aspekterna på kulturpolitiken är betydelsefulla för frågan om kulturpolitiken ger tillräckligt stöd för det som representerar förnyelsen inom kulturlivet. Nya generationer utvecklar nya uttrycksformer. Invandrare för med sig ett nytt kulturarv. Nya, ofta genreöverskridande kulturverksamheter utvecklas. Gränserna mellan kulturliv och näringsliv flyttas och många konstnärer agerar i dag som entreprenörer på ett sätt som hade varit otänkbart för bara något decennium sedan. Listan kan göras mycket längre. Den återkommande frågan är dock om kulturpolitiken är tillräckligt öppen och anpassad till vår tids samhällsförändringar för att behålla sin aktualitet."
Så sant, Lena! Tänk vilka fantastiska möjligheter nätet ger att uttrycka sig när det kombineras med den billiga digitala produktionsteknik som finns i var mans hem. Nya kollaborativa produktionsformer. Spridning av kultur på ett sätt vi aldrig skådat. Kulturella ingivelser som kan uppstå momentant. Frigörande av mer skapandekraft som finns i varje människa än vi hade kunnat föreställa oss.
Jag skulle där vilja uppmana Eva Swartz (hrrm, ja en syssling), som ju tillsattes av kulturministern för att leda denna tunga utredning att inte bara konsultera de kommittéledamöter hon fick sig tilldelade av Adelsohn Liljeroth. Jag menar, det är ju inte nödvändigtvis så att Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand är den som har mest att säga om "Kultur för sin tid". Väl? Jag har dock en känsla av att utredningen mest kommer att syssla med "högkultur". Fildelningsutspelet i SvD visar väl att man helst av allt vill önska bort nätet och det som händer där. Pinsamt.
Pär Ström pekade på en bra sak i sin kommentar: "Ministrarna skriver på Brännpunkt att upphovsrättsindustrin inte ska behöva lämna in en polisanmälan för att få ut den eftertraktade informationen. Men det är ju precis vad alla vi andra måste göra! Det är så rättssamhället fungerar! Varför ska det byggas en gräddfil för en viss bransch?".
Tja, för att det gäller just "kultur" kanske? Alliansregeringen ställer upp på Bodströmsamhällets antiliberala och framtidsfientliga hållning genom att få panik inför den nya teknikens transformativa kraft. De känner också bottenlös skräck för "pirater", "terrorister" och "pedofiler", som jag sammanfattade det hela med i Timbrorapporten Alternativ till Bodströmsamhället. Egentligen är de ju rädda för sina egna hjärnspöken samt utvecklingen mot större frihet för den enskilda människan.
Jag vill ju också påpeka att svenska regeringen väljer att överimplementera ett EU-direktiv. EG-domstolen slog ju i år fast att medlemsstaterna inte behöver låta upphovsrättsgängen får rätt att utpressa internetoperatörerna. Jag resonerar en hel del runt både IPRED1-direktivet, Renforsutredningen och rättsfallet i den just länkade rapporten.
Mer om utspelet: Ny Teknik, Ny Teknik, IDG, IDG, SvD, SvD, DN, Opassande, Johanna Nylander som ju skrivit om kultur för Timbro, Aftonbladet, Aftonbladet, Sydsvenskan och Anders Mildners kommentar i samma tidning, Ekonominyheterna, Rosetta Sten, en författare som svängt i piratfrågan, Christian Engström (pp).
Om marknadspriset som informationsbärare ur Friedrich Hayeks essä The Use of Knowledge in Society från 1945, för den som är intresserad av en fördjupad syn på priser. När det gäller knappa resurser.
"It is worth contemplating for a moment a very simple and commonplace instance of the action of the price system to see what precisely it accomplishes. Assume that somewhere in the world a new opportunity for the use of some raw material, say, tin, has arisen, or that one of the sources of supply of tin has been eliminated. It does not matter for our purpose—and it is very significant that it does not matter—which of these two causes has made tin more scarce. All that the users of tin need to know is that some of the tin they used to consume is now more profitably employed elsewhere and that, in consequence, they must economize tin. There is no need for the great majority of them even to know where the more urgent need has arisen, or in favor of what other needs they ought to husband the supply. If only some of them know directly of the new demand, and switch resources over to it, and if the people who are aware of the new gap thus created in turn fill it from still other sources, the effect will rapidly spread throughout the whole economic system and influence not only all the uses of tin but also those of its substitutes and the substitutes of these substitutes, the supply of all the things made of tin, and their substitutes, and so on; and all his without the great majority of those instrumental in bringing about these substitutions knowing anything at all about the original cause of these changes. The whole acts as one market, not because any of its members survey the whole field, but because their limited individual fields of vision sufficiently overlap so that through many intermediaries the relevant information is communicated to all. The mere fact that there is one price for any commodity—or rather that local prices are connected in a manner determined by the cost of transport, etc.—brings about the solution which (it is just conceptually possible) might have been arrived at by one single mind possessing all the information which is in fact dispersed among all the people involved in the process."
Recent Comments