Oscar Swartz :: Texplorer

Italiensk porr med könsdoft - samt släkthistoria

Tänkte bjuda på litet porr och börjar med italiensk sådan med upphetsande dofter för att avsluta i Stockholms skärgård (klickbara bilder). Däremellan litet Swartziana, dvs släkthistoria:

Japp, detta är kön! Sådant man har upptäckt att Linné beskrev på målande vis. Medan andra gymnasister var ute och partajade på helgerna på jakt efter sprit och sex satt jag och studerade ståndare och pistiller hos gräs och halvgräs med en kvalitetslupp från tyska Eschenbach på någon strandäng. En del som känner mig som nät- och datanörd blir förvånade över mitt naturintresse och att jag också är en fågel- och orkidénörd. Bilden är från ett av Europas orkidérikaste ställen: Monte Gargano i sydöstra Italien, dit jag åkte med morsan för två år sedan med en mycket duglig brittisk naturresespecialist, Naturetrek.

Bilden är alltså en detaljstudie av könsdelarna på en en medlem av släktet Ophrys, flugblomstren. De lockar till sig steklar genom att vara riktigt skönt luddiga och glansiga och stinka sex. De imiterar alltså de kemiska doftsignalerna från parningsvilliga honor och ser dessutom kåta ut så hanarna flyger dit och försöker sätta på dem. I stället gör de förstås orkidén på smällen. Det där med blommor och bin, fast mer sofistikerat. Här är ytterligare några bilder från Monte Gargano:

Min släkt innehåller en av de stora orkidénördarna. Olof Swartz (som jag har räknat ut var brorson till min farfars farfars farfar Petter), var lärljunge till Linné och stor botanikprofessor och vetenskapsman. Han skrev år 1805 en stor utredning om just orkidéernas systematik Genera et species Orchidearum. Det var han som under sina forskningsresor i Mellanamerika och Karibien "upptäckte" Vanilj. Eller snarare: Det var han som vetenskapligt klassificerade, beskrev och gav släktnamnet Vanilla till ett släkte av tropiska orkidéer som numera anses innehålla ca 100 arter. [Beskrivningen skedde i "Dianome Epidendri generis Linn.", Nova Acta Regiae Societatis Scientiarum Upsaliensis, Vol.6, 1799, p.61 - 88, som alltså är den vetenskapliga referens som används när man talar om vanilj inom botaniken]. Vaniljstången är alltså den torkade frökapseln från en orkidé. Den hade givetvis använts länge i Mexiko av Aztekerna och tagits till Europa redan i slutet av 1600-talet och odlades i London från 1721, men botaniken som vetenskap låg litet efter. Och på porrfronten kan noteras att namnet Vanilla kommer från vagina, så det så.

Jag nämnde ju Guckusko i förra postningen. Farsan bjöd alltså på guidad tur i Stockholms skärgård med botanikern Pelle Holmberg i fredags. Temat var orkidéprakt men vi plockade en havsörn på mycket nära håll också. Och oj, vilket ställe med Guckusko han tog oss till! På en lokal fanns flera hundra blommor! Guckuskon ser ju osannolik ut för att växa vilt i Sverige. I tropikerna ja, men i en skuggig skog i skärgården ?? Jag slängde iväg ett par bilder med mobiltelefonen - som har första generationens mobilkamera. De italienska bilderna är tagna med min älskade allt-i-ett-kamera av mycket bra klass. Den levererade bra bilder trots att det inte var en systemkamera. Vila i frid! Den blev stulen. Men ni ser ju att det är magiskt med Guckusko i Sverige. Linné namngav den. Olof Swartz jobbade vidare med guckuskosläktet och hittade några till, bl a i Ryssland.

Lång näbb? Skjut!

Tänkte bjuda på litet söndagsnöje mitt i datalagringsbedrövelsen: En vansinnigt rolig Brännpunktsartikel, där en pensionerad lektor i Alingsås läxar upp förre ÖB Owe Wiktorin, som numera är ordförande i Jägareförbundet och vill skjuta fler rovdjur. Johnny Strands raljerande är retoriskt väldigt effektivt - och barnsligt roligt att läsa.

Strand ger inte mycket för argumentet att rädslan för varg ute i bygderna gör att vi måste skjuta av vargarna: "Om man ska vara rädd för något är det tamhundar, som varje år dödar och lemlästar tamdjur och människor."

Johnny Strand kommenterar Wiktorins bröstande över 175 års arbete för viltvård: "Under denna tid utrotades bävern (1880-tal) och vargen var på gränsen till utrotning med bara några enstaka exemplar kvar för några decennier sedan. Vilka andra än jägarna låg bakom detta?"

Jägareförbundet anser att 200 vargar är alldeles för mycket i Sverige: "I Rumänien, på ett område ungefär stort som Götaland, finns det 5000 björnar och 2500 vargar. Är det inte hög tid för Jägareförbundet att ila dit och söka rädda befolkningen från detta predikament?".

Jag har inget principiellt emot jakt. Visst, skjut älgar och rådjur. De är många och smakar helt OK.

Men när det hela övergår till rent lustmördande är jag inte med. Jag skulle därför vilja fylla på med att raljera om den kampanj som pågår från Jägareförbundet för att få skjuta spelflygande morkullehanar i på försommarkvällarna. I Sverige har vi alltså jakttid på morkulla. Nästan hela hösten. Men det förstår man ju: det är enklare att panga en morkulla i skymningen på försommaren när den på sitt trolska sätt kommer dragande spikrakt över trädtopparna längs samma rutt om och om igen och lätt upptäcks när den knorrar och knipsar. Erik Rosenberg beskriver "spelsången" på följande sätt; "Oårt(e) oårt(e) årt årt psitt – oårt(e) oårt(e) …., ett knorrande som av hårt läder eller kramsnö och så en liten gnisselexplosion." Lyssna gärna här [mp3].
 
Morkullan är inte ovanlig. Men om man nu bestämt sig för att försommarens läten och upplevelser och symboler inte betyder något, varför inte tömma en tunna diesel i badtjärnen, busköra med en SUV genom jordgubbslandet, elda upp björkhagen och asfaltera ängen med midsommarblomster?

Nu kan man ju inte heller vara säker på att jägarna skjuter morkullor. Pangande machon brukar inte vara så artsäkra. Allt med lång näbb blir till morkulla. Vilket framgår av en färsk jaktbok som har namnet "MORKULLA" och presenteras så här:

"I jägarens värld intar morkullan en mycket speciell plats. Ingen annan fågel väcker samma entusiasm eller utövar samma nästan hypnotiska dragningskraft. Så finns det också över hela Europa många jägare som förkastar allt annat vilt och ägnar sig enbart åt det nästan mystiska sökandet efter den svårupptäckta, lockande morkullan. I den här boken hittar de - och alla de som vill lära sig förstå morkullans lockelse - den idealiska följeslagaren på jakten. Här skildras morkullans natur och livssätt, men också hur jakten bedrivs - och till och med hur den kan tillagas på läckraste sätt. Illustrerad med över 200 foton och teckningar i färg."

Här är omslaget till boken MORKULLA, som alltså helt och hållet handlar om morkullan:

Som ni kan se visar omslaget till jaktboken Morkulla en magnifik Rödspov. Rödspoven finns i kanske 100 häckande par i Sverige, förmodligen färre, och den minskar. Den finns i stort sett bara på några strandängar i Skåne, Halland och på Öland. Rödspovens dagar i landet är kanske räknade skriver SOF (Sveriges Ornitologiska Förening) i "Fågelåret 2004".

Johnny Strand igen: "Man bör också se upp med jägarna själva som varje år, speciellt vid älgjakten, decimerar sin kår plus ett antal fullständigt oskyldiga hästar och kor."

Här är en bild av morkullan på riktigt.

(Presentationen av boken ovan kommer härifrån, fast där har man nu efter min bloggning bytt omslagsbild, kanske har förlaget nytryckt den där boken med nytt omslag eftersom Sveriges Ornitologiska Förening också uppmärksammade den här grejen. Eller fixat i Photoshop.)

Och ni, glöm inte att ligga på med mailen till politikerna i datatagringsfrågan, det drar ihop sig! Enklaste stället, där man alltså kan generera färdigskrivna mail på ett enkelt vis och skicka dem till mailadresser som väljs ur en lista: Argumentera.se. För de som händelsevis inte vet vad jag talar om, gå till mina tre föregående postningar här, här och här för att förfäras över vad Bodström håller på att ställa till med.