Oscar Swartz :: Texplorer

En vecka i Tibet: The Economist rapporterar

The Economist råkade ju ha en korrespondent i Lhasa just när oroligheterna bröt ut. Jag rapporterade igår om hans skriverier inifrån staden. Han har nu skrivit en mycket detaljerad redogörelse för sin vecka där. Han var tvungen att åka igår den 19 mars, när tillståndet gick ut. Nu vill världen veta vad som händer med de där som deltog i kravallerna. Blir de behandlade som huliganer eller som politiska dissidenter? "Hot mot nationella säkerheten", som SvD skriver, låter ju som något av det värsta myndigheterna kan ta till. Vad blir straffen? Det är ju verkligen kontraproduktivt av Kina att vara så restriktiv med informationen.

Läs gärna rapporten A week in Tibet: Trashing the Beijing Road hos The Economist. Den etniska komponenten står helt klar: "The destruction was systematic. Shops owned by Tibetans were marked as such with traditional white scarves tied through their shutter-handles. They were spared destruction. Almost every other one was wrecked.". Han-kinesernas och Hui-muslimernas affärer förstördes.

Varför, kan man undra? "Richer, but not happier", är en av The Economists lakoniska rubriker. Och som en Tibetkännare, författare och bergsklättrare hos The Guardian skriver: "When I first visited Lhasa in 1993, people still defecated in the street. Now it is a modern and much bigger city, albeit a largely Chinese one". Och där ligger väl det känsliga: En kultur som "invaderas" av drivna affärsmän och nybyggare. Visst tar dessa med sig utveckling men vad händer med den gamla kulturen och ens "eget" inflytande över denna? Ungefär det Johan Engblom tar upp på Aftonbladet debatt idag.

The Economist recenserar också två böcker om Tibet. En av dem, Memories of Life in Lhasa Under Chinese Rule, säger mer om det skräckvälde som Mao införde i Kina än om någon specifik policy mot Tibet. Jag känner igen beskrivningarna av fängelse, arbetsläger, grannskapskommittéer och politiska kritikmöten från t.ex. svenske journalisten Ola Wongs mycket läsvärda bok (länkad i min förra postning) om farfaderns eländiga liv under inbördeskrig och Maoistisk kommunism. Samma saker hände överallt i Kina. Men det är klart, ansåg man att ens land hade blivit invaderat och man blev pådyvlad Maoism och kulturrevolution skulle nog känslorna vara djupa även om man nu får materiellt välstånd och mer frihet och Tibet moderniseras i rasande fart.

Detta sagt, kan jag ju i princip hålla med Buddhismen om att "detachment" från ägodelar och det materiella kan vara av värde och att lycka är relativt och inte främst beror på prylar. Jag tar verkligen mer och mer avstånd från tom varumärkesfetischism. Människor som anger shopping som fritidsintresse skrämmer mig lika mycket som folk som direkt frågar vilket stjärntecken man är född i. Jag inser också att ens egen "icke-materialism" är väldigt relativ. Jag vill ju trots allt ha ständigt snabbare och kapablare datorer från Apple. Och om jag har en diskmaskin skall det ta mig sjutton vara en i edelstahl som är utvecklad av tyska spetsingenjörer och den skall vara så tyst att den måste ha en liten laserlampa som visar en röd fläck på golvet för att man skall veta att den är i gång. Ingen slamrig kinesisk plastleksak. Fast att läsa The Economist är en icke-materiell förlustelse som inte kostar speciellt mycket.

Svenska journalister, Hollywood och Tibet

Det finns visst en västlig korrespondent i Lhasa som med egna ögon rapporterar vad som händer där. Och det är inte vem som helst. Det är världens bästa tidskrift alla kategorier som är på plats. En tidskrift som har den kanske mest liberalt frihetliga värdegrunden av alla betydande tidskrifter också: The Economist. Jag har varit prenumerant sedan 1984 ungefär.

Wolfgang Hansson i Aftonbladet skriver alltså "Vem har rätt? Vem ljuger? Kina gör allt för att hindra oberoende bevakning. Utländska journalister kastas ut eller vägras tillträde till Tibet. Av detta kan var och en dra sin egen slutsats.". Samme Wolfgang Hansson talar om "slakt på Tibetaner" i något som kallas "analys". Han har rätt i att journalister tycks hållas borta. Men jag föreslår att han läser The Economists ögonvittnesskildringar.

Kina är ingen demokrati. Men även vad gäller sådana system kan man väl kräva litet kvalitet på rapporteringen?

Den 13 mars rapporterar The Economist om vissa demonstrationer från munkar i samband med årsdagen av en revolt mot Kina 1959. Polisen agerade mot demonstrationen "i enlighet med lagen" och poliser posterades ut i staden.

Den 14 mars inträffar något som väl mest kan kallas pogromer och påminner om kristallnatten: The Economists korrespondent skriver hur han själv "saw crowds hurling chunks of concrete at the numerous small shops run by ethnic Chinese lining the streets of the city’s old Tibetan quarter. They threw them too at those Chinese caught on the streets ... The mobs, ranging from small groups of youths (some armed with traditional Tibetan swords) to crowds of many dozens, including women and children, rampaged through the narrow alleys of the Tibetan quarter. They battered the shutters of shops, broke in and seized whatever they could, from hunks of meat to gas canisters and clothing ...The rioting seemed primarily an eruption of ethnic hatred ... As your correspondent spoke to a monk in the backroom of a monastery, a teenage boy rushed in and prostrated himself before him. He was a member of China’s ethnic-Han majority, terrified of the mobs outside. The monk helped him to hide.".

Den 17 mars rapporterar The Economist att ordningen är någorlunda återställd men att de Han-kinesiska invånarna är väldigt skraja. Korrespondenten har även tagit bilder.

SvD nämner faktiskt att The Economist har sin "correspondent" där, vilket kanske förklarar att artikeln är ganska balanserad. De nämner till och med hans namn, James Miles, trots att The Economist väl är den enda stora tidskrift som kör med helt osignerade artiklar där skribenterna kallar sig "your correspondent".

Hollywood är ju inte känt för att befolkas av intelligentian. Filmskådisar är inga imponerande tänkare. Tvärtom är de lätta offer för diverse läror. Scientologin har sitt säkraste fäste i Hollywood liksom heltokiga New Age-rörelser, där man ägnar sig åt auramassage, kristallhealing och annat trams. Man tar ofta något begrepp ur någon "östlig" filosofi och känner sig djup genom att snacka om chakra.

Det värsta med Hollywoods imbecilla "filosofi" är den skrattretande dubbelmoralen. Man snackar sig varm om läror som uppvärderar det spirituella och försöker befria oss från materiella och världsliga begär. Samtidigt som storleken på ens mansion och invitationer till de rätta poolpartyna är allt som betyder något för samma personer. Hollywoods tänkande har djupet av en guldfiskdamm. Oinformerad pop-Buddhism är en Hollywoodsk irrlära.

James Hilton skrev en roman 1933 med titeln Lost Horizon där han uppfann en permanent lycklig och harmonisk dal runt ett lamakloster. Denna plats gav han namnet Shangri-La. Några västerlänningar råkar crasha sitt flygplan och hamna i en isolerad dal i Tibet där det råkar finns en konsertflygel i klostret och - tur nog - en engelsktalande munk. Bekvämt nog erhåller alla som stannar i dalen nästan evigt liv.

Visst, tjena! Medellivslängden var förfärande låg. Det där paradiset verkar ha varit ett aristokratiskt slavsamhälle ända fram till 1950-talet. Adelsfamiljer ägde i stort sett all jord och nästan hela folket var liveget. Att gå med i ett kloster kunde vara nästan enda sättet att undkomma fattigdomen och livegenskapen. Klostren försörjdes också av de arma böndera. Det finns akademiska referenser till detta förstås och jag är ingen Tibetkännare. Men jag känner igen förenklade historier när jag ser dem och den där om det paradisiska Tibet är rappakalja. Här är en vetenskaplig artikel [PDF] som "dekonstruerar" synen på Tibet som ett "slavsamhälle" men egentligen är det hela bockar i marginalen. Det framgår ju klart att även denne kritiker beskriver ett samhälle av livegna som under svåra umbäranden mer eller mindre "ägs" och beskattas av en liten aristokrati.

Tibets historia är brokig och tibetanska kungar har gift in sig och blandats med kinesiska kejsardynastier och mongoliska krigsherrar sedan hundratals år. Dalai Lama har bland annat varit ett politiskt redskap för att kontrollera territoriet. Kina anser att man i princip haft kontroll över Tibet sedan sisådär 750 år med avbrott för en period när den siste kejsaren föll 1911/12 och Maos seger och återkomsten 1950. Däremellan var Tibet tämligen brittiskkontrollerat. Historiska argument om "tillhörighet" av regioner blir alltid märklig. Tibet är knappast mindre kinesiskt än vad Skåne är svenskt och inte danskt.

SvD:s ledarblogg ligger på Hollywoodnivå om Tibet.

Blogge Bloggelito har ett annat perspektiv: [1] [2] [3] [4] [5].

Vad gäller Kina kan man väl konstatera att folk idag är "friare" än någonsin i historien och att det hela går framåt med stormsteg. Historisk utveckling tar tid ibland. Kina var ett feodalt kejsardöme för bara 100 år sedan. Därefter en period av totalt kaos med privata krigsherrar som tågade genom landet, en del av dem stödda av väst som Chiang Kai-shek, som ju var något slags rövare och fascist egentligen. Mao och hans röda armé segrade. Han gjorde bl.a. ett av de brutalaste experimenten i mänsklig omprogrammering under kulturrevolutionen. Deng såg att marknadsekonomi verkade effektivt. Och med marknadens frihet stiger efterfrågan på andra friheter. Dock med "kommunistpartiet" som enda fundament, det som inte får ifrågasättas.

Men "kommunistpartiet" i Kina kan väl beskrivas ungefär så här: Tänk er att att man satte Svenskt Näringsliv i regeringsställning med VD:ar och toppingenjörer från svenska storföretag som ministrar och med mandat att perpetuera sig själv, dvs att medlemmarna i Svenskt Näringsliv hela tiden utser det nya ledarskiktet etc. Uppdraget är att maximera landets ekonomiska tillväxt, dock med restriktionen att man förstås måste undvika kravaller och revolution och stjälpande av själva maktbasen och Svenskt Näringslivs ställning. Vilket innebär att man måste lyssna en hel del till problem hos folk och hålla dem hyfsat glada och nöjda och friska och arbetsvilliga. Odemokratiskt, visst! Men Kina är friare än någonsin i historien. Och har en lysande framtid.

Vill även hänvisa till min betraktelse för 2,5 år sedan: Över Årstabron till Tibet.

Förresten var det roligt att läsa den svenske journalisten Ola Wongs mycket läsvärda bok No I'm from Borås [38 kr på Bokus nu]. Han ger där ett politiskt kompasstest till en tjej på universitetet som efter lång prövoperiod skall tas upp i kommunistpartiets kader. Det svenska parti som bäst motsvarade hennes - och partiets - åsikter var moderaterna, även om hon befann sig en bit till höger om dem förstås och inte hade speciellt stor förståelse för välfärdsstaten som vi känner den. Men med en något annorlunda syn på yttrandefrihet.

Ola Wong har alltså kinesiskt påbrå men är född i Sverige. Han intervjuade sin farfar om dennes uppväxt som bl.a. legosoldat för krigsherrar under det kinesiska inbördeskriget som Mao vann, om hans tid under kulturrevolutionen i arbetsläger m.m. Oj, vilken läsning!

Kina köper musikindustrin, krossar copyright?

Statliga kinesiska mobiltelefonjätten China Mobile ryktas köpa en av världens fyra stora musikindustrigrupper, EMI. Forbes, en av världens ledande affärs- och finanstidskrifter, påstår också att China Mobile desutom tänker köpa ytterligare ett musikbolag. EMI är ju alltså under uppköp av ett riskkapitalbolag, Terra Firma, men de skall agera på China Mobiles uppdrag. Dessa förnekar dock.

Tanken är mycket intressant! Blir det kineserna som tar världen in i en ny era där copyright stöps om helt och anpassas till nätets logik?

Jag har varit inblandad i diskussion av ryktet idag med folk från musikindustrin och en typisk reaktion från en direktör var följande:

"OM china mobile köper emi, så kommer copyright lagarna SJÄLVKLART att skärpas och efterföljas. tänk er vilken business när kinesiska staten LAGLIGT kan börja sälja Beatles till en miljard kineser via mobilnätet... "

Hmm, jag undrar det! Det kan bli tvärtom. Om upphovsrätten till musikförlagens kataloger (EMI Publishing) och produktioner (dvs de "mekaniska rättigheterna" som finns i EMI Music) till stor del kommer att ägas av telekombolag ritas hela den strategiska kartbilden om vad gäller fildelning, upphovsrätt och kommunikation.

Musikindustrin hävdar ju hela tiden att deras intäkter nu hamnar i fickorna på telebolagen. Jag har ju varit på seminarier där clashen är total och där det är skottpengar på Telia och bredbandsbolag och där musikindustrin kräver lagstiftning som gör telebolagen ansvariga för kundernas beteende. I Danmark har man delvis lyckats och stämmer telebolagen hela tiden och har lyckats tvinga igenom att dessa skall stänga ned sina egna kunder. Se t.ex. min krönika i Computer Sweden från början av sommaren.

Ja! Jag kan hålla med om att intäkter skiftar från betalning av exemplaret till betalning för transporten. Så är det sannolikt.

En "lösning" för att få stopp på tjafset har föreslagits: Tele- och internetoperatörerna köper musikindustrin. Jag vet att Nicklas Lundblad varit inne på denna tanke och jag har själv nämnt det någon gång här. Musikindustrin är en fluglort jämfört med telekombranschen. China Mobile är majoritetsägt av kinesiska staten men listat på NYSE och är enligt denna lista världens värdefullaste icke-amerikanska varumärke. Man har 300 miljoner abonnenter nu. Bolaget var världens sextonde högst värderade av börsnoterade bolag den 31 mars 2007 enligt Financial Times Global 500. Börsvärdet var 182 miljarder dollar men skall visst vara uppe i 230 nu. EMI-budet uppgår till 6,5 miljarder dollar ungefär. Och detta är alltså bara en mobiloperatör. Telekombranschen skulle kunna sluka både musik- och filmindustrin i ett nafs. Det skulle knappt märkas i räkenskaperna. Fickpengar!

Det hade förstås varit intressantare om EMI skulle köpas av China Mobiles tidigare ägare, China Telecom. Staten splittade upp telebolaget i mobilt och resten, som nu alltså har fast telefoni och Bredband. Mobilbolagen hänger ju - förståeligt nog - kvar i affärsmodellen "exemplarförsäljning", dvs man betalar för att ladda ned en låt. China Mobile skall redan idag vara näst störst i världen på detta efter japanska DoCoMo. Men nu när mobilbolagen verkar gå över till flat rate för obegränsad surfaccess börjar ju även mobilen bli en fildelningsmaskin och hot mot upphovsrättsindustrierna. Och då kan man få se nya affärsmodeller om "katalogerna" ägs av operatörerna.

Visst, operatörerna vill tjäna pengar och det kan de göra. Men i förlängningen sannolikt med andra betalningsmodeller. Varje abonnent pröjsar tio spänn i månaden för fri tillgång till all världens musik kanske? Och om nu en katalog ägs av China Mobile? Tja, operatörer som vill "peera" och ha tillgång till hela katalogen får pröjsa China Mobile stora klumpsummor. Man kan bara spekulera, men avtal mellan nätoperatörer kanske blir: "OK, sure, vi utbyter trafik på de här villkoren och pröjsar er så här mycket för samtal som terminerar hos er och bla bla bal .... och vill ni ha EMI-katalogen till Telia får ni pröjsa X miljoner om året."

Alltså, jag har ingen lösning på slutmodell för hur det kan komma att se ut. Men det är intressant när en operatör börjar kika på att äga musiken. Eftersom det är nätet som är "problemet" tror jag att det finns förutsättningar för att "lösa" copyfighten om det är nätoperatörerna själv som sitter på den problematiska tillgången. Och då tror jag inte att de tjänar mest på att försöka sälja exemplar. Andra modeller ger mer för telebolagen och de lär inte stämma sig själva.

Under ett sånt scenario kan också staten strunta i sina tankar på "bredbandsskatt" som sedan skall delas ut till upphovsrättsorganisationerna (som t.ex. STIM för framförandeavgifter). Bolagen sitter ju bara på delar av rättigheterna men måste slussa vidare delar av intäkterna till de individuella upphovsrättshavarna. Hur mycket skall man betala till vem? Efter nedladdningsvolym? Hur mäter man den? Om folk fildelar? Idag har musikförlagen och skivbolagen, med sina rättigheter, ett ekonomiskt intresse som sammanfaller med de individuella kompositörernas, textförfattarnas, producenternas och artisternas. Alla står enade mot nätoperatörerna och är kvar i "exemplarmodellen" där man skall betala en summa för varje fil. Att världen inte funkar så kan man ju fatta om man tittar på hårddiskstorleken i en iPod. Vad skulle det kosta att fylla den med lagligt material enligt exemplarmodellen?

Om nätoperatörerna kommer att sitta på egna rättigheter får de delvis motsatta intressen mot de individuella rättighetshavarna. Och nätoperatörerna kommer inte att ha samma moraliska syn på skapat material. För dem är det bitar av information. Kan man tjäna pengar, fine! Men det kommer inte att finnas några lögnaktiga djupa brösttoner över den kämpande konstnären och hans "baby" till verk. När det i själv verket numera är "industriproduktioner" med en massa folk inblandade.

Spelplanen blir då: Världens telekomoperatörer på ena sidan och upphovsrättsorganisationerna på den andra. Och då mina vänner kan vi få se på riktiga fyrverkerier i WIPO och andra organisationer! Dessa är ju ärkereaktionära försvarare av gamla ordningar. Hur kommer upphovsrätten att se ut om dessa två grupper står mot varandra? Vad kommer politkerna att göra? Konsumenterna? Vilka lagar kommer att växa fram? Jag tror att exemplaret som bärare av ekonomiskt värde försvinner och att lagarna kommer att tvingas återspegla detta.

Så: Tänk om det blir kinesiska nätoperatörer som genom den fria marknaden och köp av musikbolag med rättigheter tvingar hela västvärlden att anpassa sin syn på immaterialrätt och hur betalningar skall ske och information flöda i nätsamhället? Det vore skitskoj helt enkelt! Detta är spännande!

P.S. Förresten ryktas det att det blir Bergmanfestival på The Pirate Bay för att hylla och sprida svensk kultur till världen! Ingmar Bergman dog ju igår och är i ropet nu. Själv utsåg jag ju hans Fanny & Alexander till en av tio i topp-filmerna här.

Om Google, Milton Friedman och pirater

"Promoting ethics in public life" är valspråket för NLPC, en liten lobbygrupp i Washington. De försöker gräva upp smuts om Hillary Clinton, håller brandtal på varuhusjätten Walmarts bolagsstämma om att dessa skall skita i miljön och facket och sjukvårdsförsäkringar.

Just nu gråter de över att det finns folk som kan se Harry Potter och Bruce Willis via Google Video och möjligen kan beröva en studio några dollar.

De anser nämligen plötsligt att "starka intellektuella äganderätter som kan upprätthållas utgör basen för varje fungerande marknadsekonomi" och att upphovsrättshavarna inte är resurstarka nog att bevaka Google Video själva för att se vad som dyker upp där. Inom ramen för sitt Intellectual Property Rights Project skickar man därför ut ständiga rapporter om vad man hittar på Google Video ( = YouTube efter köpet ??). Man kanske kan anta att det blir lättare att försörja sig om man lyckas få Hollywood att ge fina slantar till ens organisation.

Den syn som de där konservativa lobbygubbarna uttrycker baserar sig inte på något djupare tänkande. Två av marknadsekonomins varmaste försvarare var båda Nobelpristagare ("The Sveriges Riksbank Prize in Economic Sciences in Memory of Alfred Nobel"). De är också passionerade skribenter och tänkare, inte några tekniska detaljekonomer: Milton Friedman och Friedrich Hayek. Båda har förstås en djup förståelse för skillnaden mellan fysisk och "intellektuell" egendom, mellan materiella och immateriella "ting". Milton Friedman uttrycker det så här i en intervju hos libertarianska Cato-institutet:

"The question of intellectual property rights is very complicated. Freedom of speech is the opposite of copyright, which means that you can't get copyright rights. And, intellectual property is different from physical property: in both cases, you have a monopoly but the monopoly on intellectual property is wholly different because duplicating the property comes generally at a very low or zero marginal cost. You are enforcing a monopoly pricing, as it were, that limits output to lower than the optimum social level. You cannot be in favor of infinite copyright. Essentially it's a problem of practical compromise, whether you have 17 years, 25 years, 10 years, 50 years."

Speciellt bör noteras att Friedman säger det som svenska Piratpartiet brukar framhålla men som ju knappast bara behöver komma bara från en frimarknadstänkare: att copyright och yttrandefrihet står i ett motsatsförhållande. Men för att förstå hela hans resonemang måste man nog känna till grundläggande rättighetsfilosofiska termer. Friedman säger att "copyright" aldrig kan vara en "right", en rättighet. Copyright är i själva verket en inskränkning i andra människors rättigheter: Yttrandefriheten. Copyright är ett privilegium som utdelas av staten, inte en naturlig rättighet. Yttrandefriheten kräver bara att staten håller sig borta. Copyright kräver att staten tar till våld för att upprätthålla den och varje gång något sådant sker måste vi vara försiktiga. Fysisk egendom kan i princip försvaras i naturen medan intellektuell egendom inte kan det. Detta får vi aldrig glömma när vi funderar på "intellektuell egendom".

Vi vet ju också att politikerna lägger sig platt för lobbyn. Genom det s.k. IPRED1-direktivet skall internetleverantörerna tvingas lämna ut uppgifter om abonnenter till upphovsrättsorganisationer som vill stämma dem. Regeringen har i sommar lagt proposition om kommande lagstiftning. Nu noterar Aqurette att Europeiska gemenskapernas domstol (= EU-domstolen, ECJ, Curia) möjligen anser att internetleverantörer inte bör vara tvingade att lämna ut sådana uppgifter. Jag undrar dock om detta skulle gälla nu, men inte senare när IPRED1 är implementerat? Kanske Eric Josefsson, som ju är på plats i Bryssel och brukar kommenterar här, kan veta.

Egentligen verkade ju det där direktivet handla om hur man skulle kunna spåra piratkopierade produkters transportvägar. Stefan Johansson, rättssakkunnig på justitiedepartementet, säger också till IDG vad det rör sig om: "Låt säga att någon blir ertappad med att sälja falska Gucciväskor på stan. Då är meningen att man ska man kunna identifiera var sakerna kommer ifrån och hitta importören och tillverkaren".

Och det låter väl bra. Man kan ju inte tolerera falska märkesprylar? Eller?

Tja, låt oss då titta på Gucci. Guccio Gucci var en mycket duktig hantverkare och sadelmakare i Florens i början av 1900-talet. Han började även göra handgjorda väskor i läder av exceptionell kvalitet. 1938 öppnade han butik i Rom. Att ha en väska från Gucci stod för något: En hantverksmässigt tillverkad klenod av fantastisk kvalitet och högt pris förstås. Gucci är nu ett franskägt hollandbaserat licensbolag som hyr ut en massa varumärken, bl.a. Yves Saint Laurent. Man licenserar ut varumärken för att sätta på cigaretter och parfymer och allt möjligt krafs.

Brittiska konsumenter struntar nu i om många märkesvaror är äkta eller inte. Hemskt, tycker branschen förstås. Varumärket urvattnas. Men vems är felet då? Märkestillverkarnas eget, skulle ju jag säga. Och konsumenternas respons är rationell och god och bör tolereras, inte motarbetas.

Varumärken skall vara till för konsumenterna. De skall skydda oss från att bli lurade. Själv har jag en fågelkikare av österrikiska märket Swarovski. En av de tre topptillverkarna. De två andra är tyska Leica och Zeiss. Att sätta en toppkikare till ögonen är en fröjd. Den har en så stor och kristallklar och ljus bild att man häpnar. Plockar folk upp den efter att ha prövat en lågkvalitetskikare baxnar de. Man får ett "Oj!" som reaktion, "Det är ju som att öppna fönstret!". Daniel Swarovski föddes in i kristallsliparbranschen som var stor i Habsburgska kejsardömet Österrike-Ungern. Kristallkronor, ni vet! Han uppfann 1892 en maskin som kunde slipa mer perfekta kristaller än hantverkarna. 1949 slipade de till linser till en kikare. Det är fortfarande ett familjeföretag (värt åtskilliga miljarder Euro) men har två grenar, kristaller för bl a smycken, och världens finaste optik.

Det finns inget problem med piratkopierade Swarovskikikare. Kvalitetsskillnaden skulle märkas. Man har 38 glasingenjörer som bara sysslar med att hitta på nya trollkonster med 70 olika sorters glas, slipningar, prismor, ytbehandlingar. För att inte tala om kikarhusen och den exakta fokuseringsmekaniken inuti kvävefyllda magnesiumrör. Det är vad man får när man lägger pengar på en toppkikare.

Men låt säga att Swarovski även hade klistrat sitt märke på en massa billiga plastkikare som kom från en stor fabrik med kinesiska flickor som jobbar 16 timmar per dygn. I stället för att tillverkas i hermetiskt tillslutna dammfria labblokaler i Tyrolen. Och antag att man sedan försökte ta fantastiska priser för att det stod Swarovski på dem med enda syfte att köparen skulle kunna glänsa framför sina medmänniskor och visa att man hade råd med den. Trots att det bara var samma plastkikare som kostade 30 spänn på den kinesiska gatumarknaden.

Då hade vi fått se piratkikare. Samma fabrik i Kina som klistrade Swarovskimärken på plastkikarna hade förmodligen tillverkat dubbelt så många som Swarovskis order och skeppat ut ena halvan till svarta marknaden för att lägga sig på ett lägre pris. Men så har aldrig Swarovski agerat. Gucci och många andra har.

Det blir så om man försöker "bygga varumärken" främst genom reklam och tar bort substansen. Man kan ju se en sådan affärmodell som "autopiratism": röveri av det som gjorde en själv unik. Men urvattnar ju själv den där kunskapsbasen som var grunden för att varumärket var värt något. En tröja med en Guccilogga på har ju inget med den där kvalitetsmässiga läderhantverkartraditionen att göra. Från en samhällelig synvinkel skulle vi vilja förhindra att konsumenter blir lurade till att tro att en lågkvalitetsgrej som faller sönder efter två månader är en väska, sydd av herr Gucci eller hans antällda, som skulle hålla i 30 år.

DN skriver om tullens kamp mot kineserna. Och EU:s tull- och skattekommissionär säger att "Även allmänheten har ett ansvar här att inte låta sig frestas av billiga men falska fyndvaror". Fast då har man spänt kärran framför hästen och börjat förväxla det privilegium som staten - av vissa skäl - delar ut genom immaterialrätten med en rättighet. Gå tillbaks till Milton Friedman och försök se vad han säger!

Vi kan ju bara hoppas att enorma fabriker i Kina får bukt med varumärkesindustrin och att de där fabriksägarna tar undan hälften av licenspryttlarna och släpper ut dem på marknaden. Kan de underminera varumärken som inte står för någonting annat än luft så att vi kan lägga våra pengar på annat skall vi snarast tacka dem.

Att använda statens våldsapparat och resurser till att upprätthålla rätten att tjäna multum på att producera skit med loggor är helt fel. Kampen mot piraterna borde de där företagen sköta helt själva - eller ändra affärsmodell. Staten skall lägga sina resurser på pirateri som är skadlig, t.ex. förfalskade läkemedel. Vi vill inte ha sockerpiller när vi tror att vi äter äkta medicin även om placeboeffekten kan vara stor. I Kina dömde man sin högste läkemedelschef till döden för att han tagit mutor och släppt igenom verkningslösa piratmediciner. Kort senare avrättades han.

Det är på viktiga områden vi behöver statens våldsmakt och rättsväsende. Jag är dock mot dödsstraff.

Uppdatering: Det hade visst skrivits i DN och SvD idag om integritet och IPRED1 med kommentarer från bloggar som opassande , högerkonspiration, kulturbloggen, plus intressant nog nätgurun framför andra och IT-rådgivaren till regeringen, paf!

Över Årstabron till Tibet

Jag knallade över Nya Årstabron igår tillsammans med bl a Karl Andersson. Kungen invigde. Vi såg honom aldrig utan hörde honom bara genom en högtalare som jag tog en bild av. Kungen lät bakfull men så var det söndag kl 14 också. Sommaren 2000 började man bygga bron och nu fem år senare är den alltså klar. Hela projektet med två nya spår mellan Stockholms central och Årsta, några kilometer söderut, tar 7 år.

Sommaren 2001 började man i Kina bygga den 110 mil långa järnvägen mellan Golmud och Lhasa som skall förbinda Tibet med resten av Kina. 96 mil går på höjder över 4000 meter och 55 mil går över permafrost, där övre jordlagret tinar upp och gör att järnvägen sjunker, vilket har inneburit att man fått utveckla avancerad ingenjörskonst. Den tar sig över och genom skyhöga berg och avgrundsjupa raviner. Man byggde ett pärlband av sjukstugor för att hantera komplikationer av den höga höjden för arbetarna. Och nej, det verkar inte vara slavarbete, tvärtom verkar de sammanlagt 50.000 arbetarna ha haft betydande tillägg för att arbeta med ett så svårt projekt och man har inte behövt riskera livet som i den kinesiska gruvnäringen.

Staffan Heimerson besökte nyligen bygget och rapporterar i Smedjan om en skamsen guide som svarar på hans fråga när de första tågen beräknas gå: "Det dröjer länge. Inte förrän nästa år.". Absolut senast skall tågen rulla innan OS 2008. Byggtid alltså: Som dubbelspåret i Stockholm och snabbare än Södra Länken-tunnlarna

Det är lätt att bli imponerad av vad som händer i Kina nu. Om man uttrycker sådant riskerar man dock att bli brännmärkt. Som Leijonborg häromdagen som sa ett antal positiva saker om Kina - och ett antal negativa. (För den som är intresserad av kritiken mot Leijonborg och en som bemött den, titta här).

Järnvägen till Tibet är omdiskuterad förstås. Främst av den rörelse som vill ha ett självständigt Tibet och anser att Kina ockuperar territoriet. Kina anser att de har mer eller mindre haft kontroll över Tibet sedan Kublai Kahn på 1200-talet och att det definitivt varit en del av Kina sedan Qin-dynastin på 1700-talet - om än med stort självstyre - med undantag för perioden 1911-1950.

Hur som helst, här är en kinesisk propagandasajt om järnvägsbygget och här är en kritisk sajt.

Varför tar jag upp det här då? Jo, det har att göra med synen på framtiden. I Kina tror man på något bättre i morgon. Det gör vi inte här. De vill utveckla hela sitt jättelika land och ta tillvara de naturreseurser som finns i alla delar. Och givetvis stärka och permanenta sin överhöghet över Tibet. (Inte för att bjäbbande Hollywoodstjärnor som svassar runt teokraten Dalai Lama betyder något iofs. Folk verkar inte inse att det paradisiska Tibet de målar upp framför sig var en teokrati där munkar levde parasitärt på en utfattig befolkning med världens kanske lägsta medellivslängd och som förnekades varje form av utveckling av den religiösa överklassen). Man bygger en 110 mil lång järnväg genom osannolik terräng på 6 år! I Sverige har regeringspartiet en framtidsvision som i stort sett handlar om sänkt spritskatt och höjd tobaksskatt, kolla in Nicklas Lundblads kommentar. Och det största oppositionspartiet har inte några väldigt avvikande visioner.

Nu menar jag inte att man skall bygga Botniabanor i rasande tempo. Men man kanske kunde säga att vi skall vara med och fajtas om att vara världens bio-tech-centrum framöver och sedan fundera över vilken infrastruktur man behöver och vilka lagar som måste fixas till i stället för att bara diskutera hur man skall utöka världens mest omfattande föräldraförsäkring? Typ! Det håller nog inte att bygga en 800 meters järnvägsbro när någon annan lägger 112 mil räls, varav 10 mil broar och tunnlar, på samma tid. Fast vad vet jag, vi kanske kan leva på tobaksskatt och föräldraförsäkring i framtiden?

En kul sak med premiärpromenaden över Nya Årstabron förresten: På Årstasidan uppstod osvensk anarki, dvs folkmassorna (och vi) klev över ett par stängsel och gick tillbaks på FEL SIDA av bron, den sida som nog var avsedd för underhållsfordon el dyl. Där fanns inget skyddsstängsel mot rälset och inget ordnat sätt att ta sig av från bron på Södermalmssidan. Så folk anarkohajkade på olika vis för att komma ut till Tantogatan.

P.S. Kolla in mina tidigare kommentarer om Kina i Myter om myter om globaliseringen samt När kinesen flyr, faller Bagdad

Mirakel skedde - ingen märkte det!

Två timmar och femtio minuter är minst sagt långt för en film, särskilt när den till stor del består av intervjuer. Hade den tagit slut halvvägs vore nog The Corporation en välgjord propagandarulle, men ju närmare slutet man kommer desto mer känns halsen fulltryckt med ideologi. Även om den på många sätt är hantverksmässigt välgjord vad gäller kontraster och användande av gamla filmklipp.
Såg hur som helst just filmen i en allt kvavare liten biosalong (med bl a Rasmus Fleischer - vars ingress jag stal eftersom han redan bloggat om samma besök ;-) - Elixxir och sällsynt skarpa konstnärerna Torsson & Bernstrup: Palle T och Tobias B).

Budskapet i The Corporation är enkelt: "Företaget" som företeelse - och hela det kapitalistiska systemet - är sjukt. Närmare bestämt beter sig kapitalismens juridiska konstruktion "aktiebolaget" som en psykopat. "Folket" är nu i händerna på dessa fritt härjande psykopater som är på god väg att förstöra mänskligheten. Detta bevisar man genom ett antal enskilda fall där företag beter sig illa och som kan vara nog så upprörande. Slutsatsen som levereras av Michael Moore i slutet är att "vi" måste ta makten över produktionsmedlen från företagen och organisera produktionen på något gemensamt vis. Något jag tycker mig ha hört förut.

Tja, jag skulle kunna göra en liknande film om politikens psykopatologi. Eller religionens. Och presentera en fullkomligt förödande bild av hur dessa företeelser håller på att förgöra jorden genom att plocka ut några horror stories.

Själv är jag väldigt fascinerad av den mänskliga intelligensens förmåga att omforma naturen för våra syften och ständigt förbättra våra liv och hur denna potential kan fullkomligt explodera när betingelserna är de rätta. Och jag har då inte sett något system eller organiserande av samhället som på ett bättre vis förmår släppa lös dessa mänskliga krafter. Ibland har man lyckats få befolkningar att sluta upp bakom en regim och arbeta hårt för nationens och folkkroppens bästa. Drivkraften har varit någon historisk berusning av att vara utvalda, att vara ett alternativ till det där andra onda, att visa resten av världen - fascism alltså även om det hela ibland går under andra beteckningar. Men detta håller aldrig i längden och duger mest för att gräva dammar och lägga räls och producera idrottsmaskiner.

Jag startade internetföretag 1994, ett av de första i Sverige, då nätet var okänt utanför nördnästen på universitet och i pojkrum. Själv hade jag en slö dator med lågupplöst svartvit skärm som kunde visa text. På bara tio år har stora delar av världen fyllts av fiberkablar. Flera fartyg åkte dygnet runt fram och tillbaka över Atlanten och lade ned fiber, fiber, fiber. Routrar, dvs de maskiner som dirigerar trafiken, har utvecklats, producerats och placerats ut i miljontal runt hela världen. Och vi sitter i våra hem med ultrasnabba datorer som visar film på platta skärmar. Vi sköter bankaffärer, bokar biljetter och köper böcker, bloggar och umgås i virtuella communities. Men hallå! Detta är ju fantastiskt! Ofattbart! På tio år har en helt ny global infrastruktur byggts, företagen har byggt om sina system för att passa denna och folk har anammat den och har tillgång till den i sina hem. Ett mirakel! Ingen planerade detta. Det hände som ett resultat av ensklida beslut av alla dessa entreprenörer och Corporations.

Johan Norberg är en av dem som trycker på de positiva sidorna av kapitalismen och globalisering och hans inlägg om The Corporation finns här. Men visst, världen är inte perfekt och det kan finnas mindre trevliga saker som händer, saker man kan bli upprörd av - som en del fall som tas upp i The Corporation och problem får man försöka lösa. Själv är jag inte riktigt lika hög på globalisering som Norberg utan ser en del problem, se mitt inlägg här. Men skaparna av filmen kanske kunde fundera på hur de överhuvudtaget kan producera en dokumentärfilm som denna. Varför vem som helst i väst kan ha råd med en dator med sådan kraft att man kan redigera video på den.

Läs gärna Johannes Bertorps debattartikel idag i Expressen om Björn Elmbrants oförmåga att se IT-miraklet, även om hans nålstick om Framfab-aktierna i sista meningen var dumt.

Myter om myter om globaliseringen

Globaliseringen hotar jobben i Europa. Detta är en av de "vanföreställningar" som Dagens Nyheter försöker avliva i sin söndagsledare med titeln Fem myter om globaliseringen. Deras analys handlar förstås om kompetensutveckling som ju i stort sett alla, inklusive regering och fackföreningar, kommer dragande med som motmedlet mot jobbflykten till Kina, Indien och Östeuropa:

"Detta skifte innebär inte att jobben "försvinner" utan att de flyttar till andra delar av ekonomin. Det löpande bandet fasas ut. Fler och fler kan i stället ägna sig åt arbeten där utbildning är det främsta konkurrensmedlet. Omställningen kan bli svår i länder där arbetsmarknaden är stel, men i längden tjänar alla [min fetstil] på att vi rör oss upp på förädlingsstegen och lämnar de gamla jobben. (DN)

Dessvärre är nog utbildningsmedicinen ett kvacksalvarrecept. Själv skrev jag följande för nio år sedan i den lilla skriften Brev till Sveriges IT-reglerare som gavs ut av Timbro och skickades ut till alla riksdagsmän och opinionsbildare:

"Regeringens IT-proposition andas den vanliga optimismen om kompetenshöjning. Detta med kompetenshöjning som lösningen på alla problem är enligt min mening en av de stora myterna för närvarande. Visst är utbildning ett konkurrensmedel på ett individuellt plan. Men ledande politiker tycks på allvar tro att vi kan utbilda hela Västeuropas befolkning till att vara internationellt gångbar och arbeta i exportindustri och uppbära löner som ligger långt över övriga världens. Men det hjälper inte om alla invånare i ett land har en högskoleexamen. Det finns en massa basuppgifter som måste utföras. Visst kan vi ha högskoleexaminerade livsmedelstekniker som steker hamburgare åt oss på McDonald's och ha doktorer i omsorg som går och handlar åt våra gamlingar. Och visst kan vi se till att samma människor kan hantera en dator. Men det kommer inte att öka löneläget för uppgifterna eller minska arbetslösheten." (Brev till Sveriges IT-Reglerare av Oscar Swartz, Timbro 1996)

En sak är glasklar: Globalisering av ekonomin åstadkommer ekonomisk tillväxt. På världsbasis! Jag respekterar Johan Norberg och hans passionerade och kunniga försvar för världskapitalismen. Jo, alla som bor i länder dit produktionen flyttar är vinnare just nu. Men det innebär inte att alla individer eller grupper överallt nödvändigtvis vinner på det hela.

Vad händer i väst då? Effektiviseringarna som är möjliga på världsbasis kommer alla till del genom sänkta priser på produkter. MEN: samtidigt skapas ett tryck nedåt på löner och villkor för de människor som är enkelt utbytbara i väst.

Håller man kvar löner och villkor (till exempel arbetstid, semester, pensionsförmåner etc) på den gamla nivån får man arbetslöshet i väst. De som har jobb (insiders i Assar Lindbecks terminologi, de som representeras av fackföreningarna) får en rejält ökad standard genom att varorna utifrån blir billigare. De som inte har jobb då, de som är outsiders? Ja, detta avgörs av politiska maktförhållanden. De kanske kan hållas under armarna genom transfereringar från insiders. Dock uppstår politiska spänningar här. De som arbetar tycker inte det är rättvist i längden att betala andra för att vara sysslolösa.

Nu påstår man att den där spänningen aldrig kommer att uppkomma. Man kompetensutvecklar nämligen de avlagda till att ha väldigt avancerade arbetsuppgifter. Men även om vi i Sverige och Väst kanske har svårt att tro det: Vår befolkning är inte smartare än andra befolkningar i världen och det finns inte en möjlighet att i stort sett alla i Sverige skall kunna utföra mer avancerade arbetsuppgifter än andra i världen. Man kan förmodligen förhindra permanent utslagning av arbetskraft över konjunkturcykler (i klartext: förhindra att folk i lågkonjunktur super sig till hemlöshet, rännstensliv, permanent uppgivenhet och kriminalitet från vilket de aldrig kommer tillbaks i högkonjunktur) genom att sätta dem på skolbänken och aktivera dem genom AMS-kurser.

Men trots all denna kompetensutveckling har vi ju tillväxt utan fler jobb i Väst. Och vi har haft det under ganska lång tid. Europas arbetslöshet har krupit uppåt länge men döljs ofta i välfärdsstaterna som förtidspensioneringar m.m.. I praktiken innebär det att vi hittills har valt att transferera mer och mer från insiders till outsiders.

Libertarianer (nyliberaler) har sin lösning på "problemet": Flexiblare arbetsmarknad. I klartext: Låt löner och villkor för de mer okvalificerade pressas ned av den globala konkurrensen. Om de billigare TV-apparaterna, datorerna och byxorna kommer att uppväga detta är oklart. Kanske inte. I så fall har den Västerländska arbetsklassen haft sin historiska glansperiod. Vilket givetvis också kommer att leda till politiska spänningar.

Det riktigt intressanta är att outsourcingen inte bara gäller "arbetare" längre. Kina och Indien håller snabbt på att bli högteknologiska nationer fyllda med hungriga ingenjörer som bara har bättre tider att förvänta sig. Sådant föder arbetslust. Hundratals miljoner människor som upplever "flow". I väst har åtskilliga inte så mycket att se fram mot och vi måste alla ta den där politiska fördelningskampen. Sådant föder existensiell kollektiv nedstämdhet.