Oscar Swartz :: Texplorer

Om tidningar, bloggar och Twinglylänkar

Jag skrev ju i helgen om tidningars "censur"/modererande av bloggar och länkar i två artiklar.

Bland kommentarerna fick jag några som sa ungefär så här: Det är väl inget att bråka om, tidningarna har väl rätt att göra vad de vill? Och Svensson tycker att det inte handlar om censur (vilket han förstås i en bemärkelse har rätt i, jag kunde framföra min åsikt trots Svenska Dagbladets ursprungliga ingrepp).

Självklart har tidningarna rätt att göra vad de vill. Fast jag tror ju inte de vet vad de vill. Man prövar sig fram just nu. Man skapar "bloggbyar" som Aftonbladet, Expressen och Metro. Man prövar olika system för bakåtlänkning där många använder Twingly, medan Aftonbladet använder ett system kopplat till deras egen Bloggportalen. Bloggarna själva kan, med visst arbete, ge och skaffa bakåtlänkar via Johan Larssons olika bloggportalsajter, såsom Knuff.

Riktlinjerna för moderation har inte mognat ännu. Bloggosfären har inte mognat. Man ser en del bloggar som är rena scams. Återupprepar i stort sett en tidningsrubrik för att få en bakåtlänk men som tillför absolut ingenting. Man vill ha trafik av andra skäl, kanske för att pusha några Google-annonser. Vore jag tidning skulle jag försöka rensa bort sånt spam. Och det gör de kanske. Jag skulle rensa bort bakåtlänkar till bloggpostningar som är irrelevanta för den tidningsartikel man länkat till.

Skulle man rensa bort länkar till bloggar som framför inopportuna åsikter? Tja, det beror väl på publikation. En kvällstidning som toppar med ett missbildat barn, en fotbollsgrej samt Paris Hilton och sedan kör litet hångeltips för vitlöksätare och en bröstförstorande kändis på kanten kanske skulle kunna ha ett självintresse av andra kriterier för "abuse" och moderering än till exempel Svenska Dagbladet.

Det verkar finnas aktivistiska smågrupper som försöker utnyttja den här osäkerheten. De abuseanmäler och åstadkommer något som förmodligen kan se ut som en storm. Och minsta motståndets lag gör kanske att någon moderator då lyder och gör som de säger. Trots att anmälarna kanske bara representerar en liten aggressiv klick. Andra som inte brukar vara lika aggressiva kommer nu ut och säger vad de tycker om den här typen av "censur", t.ex. Ullas Blogg hos AB, där man också kan se hur olika vi kan tolka en bild. Själv har jag svårt att se hur folk kan bli så upprörda över det där fotot av Nan Goldin (som i varje fall just nu finns på Ullas Blogg) att de hojtar pedofil så fort någon visar den. Bilden visar ju livet! Fast man blir ju inte så hoppfull när man ser hur boulevardpressen själva eldar på de där dreven och kanske har intresse av att vika sig. Man kör rubriken Hasselblad ger pris till barnporrfotograf på grund av den bilden när allså en av världens mest kända fotografiska konstnärer får ett prestigefullt pris. Och man gastar att Elton John misstänks för barnporrinnehav eftersom han i sin stora konstsamling innehar den där berömda bilden. Blogge publicerade den förstås redan i september.

Själv tror jag ju att SvD vinner i trovärdighet om de låter länkar till välargumenterade och välskrivna artiklar ligga kvar. Även om de uttrycker åsikter som många inte håller med om. Blogge framförde sådana i sin bloggkommentar till artikeln om sex mellan en utagerande 11-årig tjej och en 25-årig kille och kopplingen till datorn och nätet som onda grejer. Jag själv kommenterade främst principerna runt det hela men menade också att själva sakfrågan inte nödvändigtvis var så enkel som artikeln gav sken av och att Blogges utläggning var läsvärd och förtjänade funderas över. Det kan säkert provocera någon. Vad gäller Aftonbladsbloggarna vet jag ju att det finns de som har hang-ups på mig och jag är övertygad om att jag blev abuseanmäld till SvD när jag tog upp frågan om Conveyor, som de ju just tystat, och dessutom den hatade Blogge Bloggelito som problematiserade sexualiteten på sitt vis.

Jag tror inte alls att någon slugiltig modell har vuxit fram ännu. Tidningar har fullkomlig rätt och frihet att agera som de vill. Men vi som inte vill att små extrema grupper skall styra modererandet bör höja våra röster för att visa att vi finns också. Därför hojtade jag ut i bloggosfären att jag blev "censurerad". Och jag mailade både SvD och Aftonbladet. UPDATE: Glömde länka Blogges redogörelse Free Speech for the Dumb för hur Aftonbladet låter sig styras av en labil klick som verkar ha stora problem i livet med sig själva och omvärlden. Ett utmärkt brandtal för yttrandefrihet.

Effekten blev att en tidning som lever på att vara seriös faktiskt ändrade ett "preliminärt" Twinglyraderingsbeslut som fattades under en helg. I stället bjöd SvDs chefredaktör för digitala medier, Bo Hedin, in till meningsutbyte här. För att få input till deras interna diskussion. Helt rätt agerat och jag lyfter på kepsen - precis som Peter Karlberg och MinaModerataKarameller - och hoppas att folk bidrar med synpunkter.

Om resultatet blir det jag skulle vilja vet jag inte. Men jag vet i alla fall att jag inte tigit och bara passivt låtit en liten högljudd mobb själva styra hur vårt framtida Twinglande och relationen mellan tidningar och bloggare skall se ut.

UPDATE: the real mymlan och deep|edition har slagit sig ihop och startat same same but different. En liten mejlintervju med Bo Hedin finns där med anledning av det som hänt.

Julen handlar om att dela med sig

Med en bild jag tog av en reklamskylt önskar jag alla läsare och vänner - och vem som helst som vill - en God Jul. Den känns logisk efter min förra postning om vad framtidsfolket tycker om att dela information på nätet:

Själv tycker jag illa om allt julshoppande och deltar inte i hysterin alls. Kommer dock att äta och dricka gott. Utan att bli fet, mind you!

Men jag råkade snubbla över en härlig klassisk julsång i digitalt format. Genom åren har jag nog köpt Bing Crosby med White Christmas ett halvdussin gånger på diverse samlingar som gått upp i rök på olika vis. Skivor är som pennor: De försvinner.

Då är det bra att man kan råka hitta litet digitalt skräp som man sopar upp. Köerna är kortare än på Systemet. Ja, man står i flera parallella köer och får litet skräp från varje. Och så skickar man vidare litet skräp. Och har man sett, när man pusslar ihop skräpet får man: Bing Crosby!

Och i motsats till systemets hyllor som är totalt rensade på glögg och julöl (det fanns nada, zilch!) är ju en fil inte en ändlig resurs. 1 miljard kopior kan framställas till nästan kostnaden noll och utan att sången tar slut.

Världen är magisk! Tänk att några bitar information utan kostnad kan glädja så många utan att några resurser går åt. Och tänk så bra att folk nu kan lägga stålar på att gå på konserter och filmfestivaler och köpa kultur på alla andra sätt som finns. I stället för att för sjunde gången ge stålar till, ja till vem ...? Tja, knappast någon som skapar kultur idag i alla fall. Sånt borde tomten fundera på.

Blir utan nät i några dagar nu! Yippie! (?)

Kallbergiana: Internet and the Production of Intertainers

Den som tidigare bara hade varit känd som en udda men rolig kuf i sin småstad kan nu genom Nätet blomma ut rejält och glädja och förundra många fler. Inte bara det. Global kommunikation ger inte bara excentrikern en ny arena att uppträda på. Arenan påverkar också uppträdandet. Nätet hjälper till att producera excentrikern. I love it!

Och jag gillar Jan Kallberg. Det visar sig att alla har sin egen Kallbergiana att berätta. Jag nämnde på en mailinglista att jag tackat ja till ett recensionsexemplar av han senaste galna hopkok: En 700 sidor lång berättelse om hur det var han, Kallberg, som sänkte Sovjetunionen.

En mediedirektör berättade: "XXX, skribenten, och jag käkade middag med honom i Israel för en tre fyra år sedan. Då bodde han med en galen yemenitisk tjej som ringde honom för att kolla att han inte träffade några ryskor. Nu är han i Texas, tydligen".

En redaktör bekräftade:
"Haha! Jan. Det händer att han ringer från Dallas och berättar om alla sina fruar genom tiderna. Han är något av en manlig psykbrud.".

Och ryskorna då? Hmm, jo en annan journalist har sitt eget minne:
"Ah, Jan Kallberg! Ett legendariskt freak som ringde och hojtade: "Det där med ryssar, fy fan, det är toppen. Jag har en idé om att man bokar en semesterlägenhet i Sevastopol på Krim en sommar, och kör hela grejen, alltså, inte bara supa och spy som vanliga svennar utan skaffa ett stort gäng ryssar och ukrainskor och bara köra hela grejen!"".

Själv var jag tvungen att kontra med att jag bjudit Kallberg (eller var det Källberg på den tiden?) på lunch på Lexington Avenue på Manhattan år 2000 (?) för att värva honom som "legosoldat/livvakt/allmän tok som man kan skylla på om saker går fel" till en internetbaserad affärsidé i Turkmenistan, ja faktiskt i egenskap av domänjurist också. Ungefär så. Det blev inget dock, men den brutalt rake Kallberg etsade sig fast. Jo, jag tror att han har överlevnadsförmåga överallt på jorden. Att han förmodligen skulle betraktas som en social paria i många high-brow-sammanhang bekommer honom nämligen inte. Sånt är bara trist och livet för kort för att bry sig.

En redaktör berättar att Jan Kallberg har teorier om hur många sidor man måste författa per dag och tycks konstigt nog hinna med. Det förstår man när man ser att han givit ut 8 böcker sedan 2004 med titlar som "Du styr ditt liv", "Våldsam aktivism och terrorism : aktivismens affärslogik: möjliga motmedel" och "Faran med att vara normal". Där finns bantingsbok, en managementbok som hyllar vikingarna etc.

Den senaste heter: "Så sänkte jag Sovjetunionen" och är riktigt märklig. Blandning av självbiografi, dokudrama, megalomana fantasier, historia med härliga arkivbilder från Tyskland, Polen, Sovjet. Fantastiska citat från tänkare och statsmän. Livsfilosofi och våldsam kritik av social ingenjörskonst och livsfientliga system. Bultande hjärtan och kukar, djuriska drifter och människor av kött och blod som vill vara fria, trixar sig runt statliga system, låter korruptionen gro tills allt faller. Människan är starkare och mer livstörstande än systemet och vinner alltid till sist. Och dör med ett garv. Men också med medkänsla med dem som inte tog för sig av livet medan tid fanns.

Jag skulle kanske ha rekommenderat en redaktör som hade kortat ned boken en smula. Och att kronologiskt börja från barndomen var inte så dramaturgiskt slående. Men när man väl kommit över detta finns en del pärlor till avsnitt där han avslöjar omänskliga systems baksidor. Och alltid med trippel vodka och ett par brudar med olika hårfärg på muffen vid sin sida. Och 39 spänn på Adlibris för 700 sidor ojämn galenskap är inte något stort offer. Man skrockar glatt ganska ofta under resans gång.

Kallberg kallar sig själv "entertainer" i boken. Ett bra uttryck. Jag skulle utveckla det en smula: "Intertainer". En entertainer som blir större genom de möjligheter som Internet, global kommunikation och möjligheter till bloggande och publicering ger.

Kallbergs blogg. Bokens egen sajt. Computer Sweden, Dick Erixon, Café Babel, om boken. Annica Tiger säger förlåt för att hon kallat Jan Kallberg kuf tidigare. Fast för mig är kuf inte bara negativt. Kufar kan göra livet intressant.

Svendomen förlorad till fransk-marockan

Jag har gjort det! Blivit av med min svendom i en viss bemärkelse: Köpte min första nedladdade musik. Jag har nog alltid varit en dålig musikköpare. Jag har alltid lyssnat på radio. Numera mest P1 och olika nätmusikstationer, främst sådana som finns inlagda i iTunes. Jag borde väl använda Last.fm men det har inte blivit så mycket. Men nu på sistone har jag rattat in SR Metropol via luftradion ibland också. De kör en del "world music" också, grejer som inte bara kommer från de svensk-anglo-saxiska hitfabrikerna.

De har kört en låt som skulle kunna vara Michael Jackson. Fast på franska. Ingen oblyg MJ utan med samplingar från the real thing såvitt jag kan höra. Om man kunde kalla en hel stil och produktion och röst för plagiat skulle detta vara ett sånt fall.

Blev så nyfiken att jag scannade SR Metropols låtlistor och insåg att det var Ma Vie med någon som heter Amine. Han visar sig vara fransk-marockan. Och låten är från 2005 egentligen och låg på franska topplistan och han har en officiell sajt förstås.

Hittade Ma Vie-videon på YouTube. Jupp, en hyllning till MJ! Influensen/idolen är ju inte dold direkt.

I varje fall, jag gick till iTunes Music Store och hittade (till min förvåning) Ma Vie där som EP, där även en fransk-arabisk och en arabisk version av låten fanns. Eftersom jag tycker att arabiska långt-ned-i-halsen glottisstötar (Hamza) kan vara ganska sexiga tjackade jag EP:n. Dessvärre finns inte många sådana i låten.

Jag köpte den som iTunes Plus, dvs Apples nya DRM-fria variant av låtar och som kostar några kronor extra. EMI stödjer formatet. Egentligen vet jag inte varför jag köpte den DRM-fria varianten. Jag behöver inte kopiera låten men det känns bättre för att framtidssäkra sitt köp.

Det visar sig förstås att ens kontouppgifter från iTunes Music Store bäddas in i filerna man köper ... Och EFF hittade andra konstigheter i filerna som jag inte vet om de har fått förklaringar till. Vi kan räkna med snara verktyg för att ta bort infon och för att förfalska den förstås.

Jag tycker dock man skall notera vad som hänt med musiken och nätet: Skivindustrin har kämpat emot den nya världen. De har bara krigat, stämt, terroriserat, trakasserat, skrämt, ruinerat, kört stalinpropaganda, mutat lärare och skolor, gjort sig till ETT ENDA STORT SKÄMT!!! Ungarna skrattar åt skivbolagsdirektörer som är rädda att inte få åka privatjet. Gå och dö liksom!! Och snart skrattar de kanske åt popstjärnor som spottar på dem också. (Kanske urholkas stjärnan som koncept när nätet har skördat sina offer och andra produktionsformer kan få större räckvidd? Något Copyriot diskuterar i sina senaste funderingar.)

Och så kommer ett dataföretag, ledd av en brinnande och briljant entreprenör, och bitchslappar hela industrin. Producerar en mjukvara som är så enkel och elegant att folk börjar köpa. Det går att konkurrera med gratis. Som Coca Cola vet. Deras Bonaqua lär ju vara det kommunala vattnet ur kranen i Jordbro som tappas på flaskor och kolsyras och sedan säljs dyrt i butik.

Skulle här vilja nämna att jag varit ett stort fan av Michael Jackson. Som kombinerad låtskrivare, producent, sångare, dansare är han oöverträffad. Såg honom live ett par gånger när jag bodde i USA. Jag minns att jag efter showen i Madison Square Garden läste en recension i New York Times av deras danskritiker. De hade satt Anna Kisselgoff att recensera bara hans dansande. Hon kom fram till att han som dansare och koreograf låg i topp. I världen. Avant-garde. Fantastiskt att man nu kan läsa den där recensionen från 1988 på webben! Kisselgoff var förmodligen världens mest upphöjda dansskribent.

Förresten visar det sig att någon har använt Amines låt Ma Vie som musik till ett ganska gulligt bildspel kallat "Gay Boys Kissing" på YouTube. Får väl se hur länge det tar tills EMI protesterar eller stämmer. Eller så kanske de inser att en film som setts 35,000 gånger på 2 månader (och detta är 2 år efter att låten släppts) och där folk frågar vad den bra låten heter kan tjäna som marknadsföring?

P.S. Jag testade att öppna en av mina köpta låtfiler i NeoOffice. Det går. Blev en fil på drygt 40,000 sidor! Med en massa skräptecken. Men när jag sökte på oscar fanns både mitt namn och min e-mailadress inbäddade.

Jan Saudek - Tjeckiens store fotograf

Den som är i Prag skall inte missa den stora utställningen av Jan Saudeks foto. Saudek är en fotograf och konstnär med en helt egen vision. Visst, alla kreatörer är inspirerade av en mängd andra kreatörer och intryck. Nicklas Lundblad skriver i sin oerhört välgjorda genomgång (och kritik av) argumenten för upphovsrätt att: "Synen på upphovsmannen som romantiskt geni, som en Beethoven som grymtar, våndas, plågas och sedan föder ett verk är inte längre representativ." Men vissa har helt enkelt en mer egen bild av världen och känns mer unika. Kanske för att de samtidigt är monomana och ständigt upprepar sin egen igenkännbara men udda stil. Som Saudek.

Han var faktiskt 48 år när han blev fotograf på heltid. Innan dess plåtade han vid sidan av tryckerijobbet. Nu skulle jag kanske inte kalla Saudek "fotograf". Snarare konstnär som arbetar med fototeknik. Han gör ju motsatsen till dokumentärfoto. Allt är väldigt regisserat, konstruerat och utstuderat. Han kolorerar bilderna, gör fotomontage ibland och får allt att se åldrat ut och daterar bilderna som om de vara gjorda på 1800-talet. Saudek erotiserar alla: Feta, unga, barn, gamla, mest tjejer och kvinnor men även killar och män.

I inledningen till utställningsboken säger han: "I want people to like my photos, people of my country, beardless adolescents, mothers with two children, grown men sucked dry by industry, the young girl who is always looking in the mirror ... I just want to tell them that they are beautiful ..."

Även om han också påstår att han inte vet vad bilderna innebär utan att han bara gör dem av tvång, skulle jag nog säga att han har en politiskt inkorrekt och intressant syn på maktförhållanden mellan könen. Jag känner igen visionen från Camille Paglia. Som Karl Andersson säger: Det finns två sätt att se på världen - pre-Paglia och post-Paglia. Så är det. När man läst Paglia blir inget sig likt. Själv skrev jag ett antal artiklar om henne och intervjuade henne också för kvalitetsglammagasinet Intrig 1993-94 när han var som hetast. I love her!

Kvinnan har också makt. Massor av makt. Femme fatale är en arketypisk manifestation av denna makt i Paglias tankevärld. Hon förekommer rikligt i Saudeks foton som jag läser dem: Kvinnan som genom att använda sin sexuella attraktion får mannen dit hon vill. Temat förekommer hela tiden men nästan övertydligt blir detta serien av fyra foton som Saudek döpt till "Pornographer". Mannen på bilden är Saudek själv, naken. Två "skökor" tillfredsställer honom. De tycks ganska ointresserade av honom men mer intresserade av kvinnlig samvaro och verkar samtala och kommunicera medan han håller på. De märker honom knappt. På slutet ligger han där som en rykande, spenderad hög medan skökorna bara knallar iväg obekymrat. Omvända världen mot svensk könsköpsretorik alltså. Omvänt tycks han också anse att mannen i stället har emotionell makt över kvinnan.

Här på Google kan man hitta massor av Saudekbilder.

Saudek drar sig inte heller för att visa på erotisk makt och självmedvetenhet om skönhet hos barn och unga, vilket väl kan provocera en del. Dock ej i Tjeckien tycks det. Kolla t.ex. in Jakub.

Förresten äter jag vildsvin på bilden nedan. Äppel- och valnötsfylld vildsvinsstek med plommonsås på Hlučná samota