Oscar Swartz :: Texplorer

Julorerande från Berlin

Skickade julhälsning till familjen från Berlin. Men den kan ju alla läsare få. I något redigerad form:

Mamma, pappa, systrarna!

Sitter i Berlin ensam i stor våning just nu. Min gamle kompis Tom, som jag startade Bahnhof med, men som drog sig ur efter två år, bor ju här sedan ett bra tag. Men jobbar varannan vecka i Sverige. Så jag har hans 120 kvm (3,80 meter i tak) våning själv den här veckan. En ganska anarkistisk bostad får man nog säga eftersom han ännu efter flera år inte införskaffat en enda garderob eller skåp. Just kläder känns lite konstigt att ha i högar på golvet :)

Har upplevt ett konstnärligt svenskt Luciatåg på ett kombinerat galleri/vinbutik här i Friedrichshain.

Bekantas bekanta. Och folk hade med sig hembakta lussekatter och pepparkakor. Och sedan rullade folk förstås jointar av gräs som de ju gör på kontinenten. Själv är jag ju inte så mycket för det där med att fylla lungorna med rök av något slag, det känns inte så hälsosamt och dessutom somnar jag lätt som en sten så jag tar bara ett par bloss någon gång så att det kryper lite i armarna. Rödvin passar mig bättre.

Sedan blev det lounging med en designer och ett par killar som levde på adult dejting-länkande på nätet. Fick även höra talas om fenomenet "grow-wohnung": På grund av låga hyror och mycket tomma lägenheter hyr folk en våning i några få månader. Täcker för fönstren, klär stället med aluminiumfolie och sätter upp dagsljuslampor. Och odlar cannabis. Drar upp en skörd snabbt och drar sedan vidare. Jättekul!! Jag måste ju säga att gräset gör folk trevligare än alkoholen. Fredliga och sköna i stället för aggressiva och utagerande. Stockholm känns oerhört statusjagande sprit- och kokainstint där folk har behov av att förhäva sig i sin jakt på "respekt". Det saknas ju dock litet "energi" här i stan men livet och attityden är härlig i Berlin. Bara att på den kyliga söndagspromenaden passera förbi en pizzabutik med underbara pizzor med färska grönsaker på. Och att där se en skylt med "Glühwein 1 Euro". Vi fick varsin rejäl plastmugg full med glögg som de värmde i mikron och sedan knatade vi iväg igen längs avenyn.

Ja, varför skulle man inte få köpa en varm glögg hos den hårt arbetande pizzabagaren på hörnet när man är ute och går? Eller i Pressbyrån? Men om någon föreslog det i Sverige skulle vi få krigsrubriker om hur samhället kommer att falla samman. Varenda social ingenjör och moralist skulle kraxa sig hes, vilket inbegriper i stort sett varje politiker i Sverige. Svenskarna klarar inte att få köpa glögg på söndagspromenaden. Kommer att supa ned sig. Bli improduktiva. Aja baja! Ni får inte!

Min kompis Karl Andersson som ju bl a ger ut den kontroversiella tidskriften Destroyer och jobbar hårt som Art Director blev handfängslad och häktad av polisen för att ha "taggat", dvs sprutmålat en typ av politiska/konstnärliga logotyper på fasader för att uppmärksamma och hedra en transsexuell prostituerad drogberoende man/kvinna som togs tillfånga av ett gäng 10-16-åriga katolska barnhemspojkar och våldtogs och torterades och stenades till döds under 10 dagars tid i Portugal i en 10 meter djup brunn. Han skrev om henne i sin tidning också. Loggan var fin! Hans brev till domaren var ganska intressant. Han redogjorde för sina allmänmänskliga motiv samt påpekade att han bara hade taggat fasader som redan var nedklottrade och nu efter sin manifestationen aldrig skulle göra om det. Han klarade sig undan med böter. Jag höll utkik en gång när han taggade men inte då när han åkte fast :)

Det var ju också Karl som fällde en del härliga bevingade ord i tidningen Bons sexnummer, som blev avskytt av en del feminister men hyllat av andra: "Sen tycker jag att våld och förnedring är en del av sex. Inte så mycket i mitt egna sexliv, men i mina fantasier.". Han sa dessutom att hans sexliv fick en vändpunkt och berikades efter att han köpt och sålt sex. Kul som sjutton med tanke på att han är ung och snygg. Själv har jag aldrig köpt, bara sålt. Och samtalsledaren och f.d. Bloggportalgeneralen och författaren Sigge Eklund blev påhoppad förstås för att han inte läxade upp Karl och i stället själv sa saker som: "... när kuken åker fram känner jag att jag äntligen är i kontakt med något i mig som inte är präglat av samhället". Ah!! Så härligt mycket Paglia!

De borde inse här i Berlin att en orsak till att många kommer och spenderar pengar i stan är just att det finns en del frizoner där folk taggar fasader. Idag åt jag middag på en thairestaurang som ligger mitt emot en squat på Rigaer Strasse, ett ockuperat hus alltså där sköna typer bosatt sig. Hela fasaden upp till sex våningar är graffiti. Rena fasader kan jag se i Stockholm liksom och anledningen till att jag valde det där haket är att det ligger i en avslappad del av stan. 90 kronor för Thaiens dyraste ankbröst + ett 20 cl glas rött. Och Berlins stora konstnärspopulation bor förstås gärna i nedklottrade byggnader, det höjer ju snarast attraktionen för vissa nischade grupper.

Träffade Piratbyråns Rasmus Fleischer här i Berlin i helgen på den "olagliga" Tysklandspremiären av den där nya filmen om Bob Dylan. I'm Not Here. "Pirate Cinema Berlin" visar filmer med projektor innan de finns på biograferna. Och man dricker öl under tiden förstås. Detta var den sista föreställningen. Fascinerades av den unge Bob Dylans mejslade fina drag. Verkligen vacker! Hmm, det visade sig att han spelades av en tjej. Well, nobody's perfect! Det hela skedde förresten i samband med projektet "Oil of the 21st Century: Intellectual Property"

Ja, i Berlin samlas "egna" typer. Åt lunch med min gamle vän Peo som blev folkpensionär för ett par veckor sedan. Han drev ju gayklubbar i Stockholm och tillsammans arrangerade vi en vecka full av fester på Münchenbryggeriet 1998 i samband med Europride. Mamma och pappa kanske minns honom från partnerskapsceremonin som Tasso skötte så fint? Han kan tyska så han följde med till kontoret för en fastighetsförvaltare som har hand om byggnaden där jag vill skaffa en billig liten skrivarlya. Ett tyskt familjeföretag där dottern hade stort mörkt skrivbord med telefoner vid ingången. I ett rum längre in satt ett antal anställda tätt ihopträngda samt väggar fulla av pärmar från golv till tak. De hade datorer men det var mycket pappersbaserat och fantastisk ordning som på en Märklinbana. En äldre dam skrev på elektrisk skrivmaskin, kanske ett sånt där gammalt IBM-monster med kula. Det var länge sedan man såg.

En viss Frau, som hade hand om min byggnad, visade sig vara yngre än jag trott, en trevlig och flickaktig men oerhört ordningsam kvinna. Hon visste exakt vilka hyresgäster som var sena med betalningar, att den lya jag tittade på nyligen fått de horisontella vattenledningarna från stammarna utbytta i badrummet men inte i pentryt.

Byggnaden är lite sunkig men det är en väldigt liten våning med hyfsad terrass och något så ovanligt som utsikt i Berlin, eller tja, ganska öppet i alla fall, takåsarna och stor aveny. Man kan inte flytta in direkt. Just nu finns bara en gammal rutten spis och en vask i pentryt, inget annat. De tar ju oftast med alla maskiner och skåp från köket när de flyttar här.

Den ligger i ett klassiskt turkiskt område som dock blir allt mer uppblandat nu med kreativa typer som flyttar in eftersom priserna är låga och läget bra. Kan nog fixa kokvrån med hjälp av ett par duktiga polska yrkessnickare som jag vet att andra har använt. Polen är ju bara några mil bort. Turkområdet känns ganska mycket som New York faktiskt. Och billigt är det. Men vi får väl se.

Jag har i veckan skickat in en beställd artikel till Göteborgs-Posten till en serie om övervakningssamhället som de skall ha. De ville ha bild etc så mamma kan ju hålla utkik i tidningen. Jul/nyår någon gång. Mellandagarna kanske. Kommer hem på lördag till Sverige och sedan nästan direkt till ett fåtal dagar i Dalarna över julen. Sedan ett par större fester, bl.a. ett 40-årskalas på nyårsafton.

Min gode käre älskade härlige veteranjournalistvän Bobo Karlsson skrev en artikel om Berlin. Det är ju faktiskt en stad man egentligen inte riktigt kan älska. Jag fick ett mail från honom nyss. "Cabaret Berlin" hade utsetts till Bästa resereportaget i Sverige 2007 av någon branschorganisation. Här kan ni läsa den belönade artiklen i RES men inte se bilderna.

I DN läser jag Märta Myrstener som säger att ett ägg och en tomat kostar 112 kronor på Konsum. En orsak till att Stockholm känns väldigt trist ibland. Själv köpte jag följande här i Berlin: 2 flerfullkornsbrödbullar, 1 dubbelstor broccolikvast, 2 kakor 78-procentig choklad, 1 paket knäckebröd (sesam), 1 tråg ruccola, 1 knippa rädisor, 1 paket holländsk lågfettost, 200 g rökt lax, 100 g skivat kalkonbröst, 1 liter lättjoghurt, 1 kg kiwi, 1 burk makrill i olja, 1 burk sill i currytomat, 1 liter multijuice, 1 jätteavocado. 1 flaska rött spanskt tempranillovin av god vardagskvalitet. Och håll i er nu: Det kostade 165 kronor. På mitt Konsum + Systemet hade det gått på 350 kr.

Ber att få önska familjen god jul!

/Oscar

Nära Nörden-upplevelse

Jag var ju i Finland på seminarium och kom hem på fredag kväll. Skall man försöka uppfinna ett osannolikt mardrömsscenario för en Macnörd måste det vara det som hände mig.

Anländer till Arlanda. Åker aldrig taxi. Tar bara Arlanda Express eller Flygbuss om jag har packning. Men nu hade jag bara datorryggsäck och en kabinväska med hjul och långt teleskophandtag. Jag har ju SL-kort och åker alltså utan marginalkostnad om jag tar 583:an till Märsta och sedan Pendeltåg in till stan. Och jag sitter ju och läser någonting hela tiden så även om det tar en halvtimme längre hem spelar det ingen roll.

Pär Ström hade givit mig sin senaste lilla bok i Helsingfors, Mansförtryck och kvinnovälde, utgiven av Den Nya Välfärden (direktlänkar till artiklar funkar egentligen inte där för då kommer man rakt in i någon ram, något de borde ändra på ...). Men boken finns där för fri nedladdning som PDF, för köp i pappersupplaga och som podcast. Jag läste med stort intresse och återkommer kanske till boken även om den inte är IT-relaterad.

I varje fall, jag är så inne i Pär Ströms bok att jag rycker till och förvånat ser att vi är på Stockholms Central. Rusar ut från tåget och beger mig till Det Hägrande Målet. Macotekets nya lilla butik i Souk, nya gallerian på Drottninggatan. Världshändelsen för Macnördar var ju här! Klockan hade just slagit 18 och Mac OS X Leopard hade precis släppts. Jabba!!

In och köper den lilla hologramförsedda och glänsande boxen (som inte görs rättvisa på bilderna) som var så fin att jag bara ville hångla med den! 1.195 spänn. Ska stoppa ned den i väskan ... SOM JAG INTE HAR! Okej, datorn har jag i ryggsäcken så helgnöjet med nya systemet är ju inte hotat. Men kabinväskan ligger på hatthyllan I ETT PENDELTÅG PÅ VÄG TILL SÖDERTÄLJE!

Ingen katastrof egentligen och inget med andrahandsvärde: En G-Star Raw-tröja från Berlin älskade jag verkligen. Den var väldigt mycket jag helt enkelt. Varumärken skiter jag egentligen i men av någon anledning verkar deras grejer vara gjorde för mig. Slanka! Men OK, det överlever man. Rakhyvlar och halvtom burk med billigt hårgelévax inköpt i Tjeckien sommaren 2006. Använda kallingar kanske har någon form av värde för någon. Good for them! Stön, ett par adaptrar för datorn till projektor, ja ja, det var 400 spänn i sjön. Och mobilladdaren är mer jobbig än dyr att ersätta. Men SATAN, laddaren till datorn!! Finner mig snabbt och frågar efter en.

"Jag vet inte om vi har någon ... nej vi verkar bara ha till MacBook Pro och till iBook men inte till Macbook".

OK, till centralen och kontakta SL. Får till slut ett nummer till spärrvakterna i Södertälje dit tåget snart anländer. "Tja, om väskan finns kvar i tåget åker den ju vidare in till städningen och sedan blir det väl hittegods då. Jag har ingen direktkontakt alls med förare eller städare och kan inte gå ut och titta". Men hon skulle höra med driftledningen och jag skulle återkomma om en timme. Fredag kväll! Om väskan finns kvar får man den väl på måndag. Mot Macotekets butik på Birger Jarlsgatan innan de stänger!!

"Nej, det finns inga laddare til MacBook någonstans, de har varit slut i fyra veckor och det verkar vara några produktionsproblem, det kanske dröjer fyra veckor till, vi vet inte." Men hallå, min laddare försvann på ett tåg och jag vet inte om jag får tillbaks den. Och jag har ett nyinköpt Leopard och tänkte ha en Macnördhelg! Och jag behöver ju jobba med datorn. "Du kan ju komma in hit och ladda datorn varje morgon samtidigt som du kanske kan arbeta lite?", föreslår killen. Ganska kreativt måste jag säga. Men nördpaniiiiken kommer allt närmare ...

Driftledning och god kommunikation på SL och en snäll Anita i Södertälje lyckades plocka av väskan och vid midnatt hade jag den. Men det var nära att man blev nästan datorlös. Leopard spinner nu som en jättekatt. Morrar! Gillar Spaces som nog vinner på erfarenhet.

I Helsingfors var jag på motsvarigheten till bokmässan i Göteborg. Mycket stor! Finlandssvenska avdelningen var relativt sett ganska liten. Men där fanns två scener. Jag såg Tove Jansson brorsdotter Sophia Jansson samtala med Trygve Söderling om en nyutgåva av en Muminserie från 1947/48, som verkade vara någon finlandssvensk intellektuell. Mumin fyllde nyligen 60. Muminolog kunde man nog gissa eftersom han verkade kunna varje Muminbok i deras olika upplagor i detalj.

Fortsatte min litterära linje i Helsingfors genom att luncha på Strindberg vid Esplanaden. Jag tyckte det såg klassiskt ut och antog att det var uppkallat efter August. Min litterärt lärde far meddelade genast när jag nämnde det att stället startades av Sven Strindberg, kusinbarn till August samt bror till Nils Strindberg som omkom med ingenjör Andrée i luftballongen som skulle flyga till Nordpolen. Så var det med det. Bildbevis! (Jupp, jag åt något så onyttigt som chips! Händer inte varje dag minsann.)

Jag vet, den här postningen blev litet onanistisk. Kanske inte så mycket allmänintresse för fildelnings- och kommunikationsfrihetsfolket.

Förrutom detta kanske: Det verkar som om själva den fina lilla pappboxen till Leopard har analogt kopieringsskydd. Jag scannade den och fick bilderna ovan när jag körde med webbupplösning 72 dpi och 8 bitars färgdjup. Om jag slog till med tryckupplösning 300 dpi och 16 bitars färg blir det bara en slumpmässig gröt. Om man tittar på pappret i detalj är det ett slags hologram med oräkneligt antal reflekterande prickar av olika storlek och djup. Så man kan inte scanna och trycka en bra kopia av själva boxen i exempelvis en kinesisk fabrik. Intressant för nördar.

Boktips från Östtyskland

"Det kvittade hur hårt Björn pressade gasen, rösten i huvudet gick inte att köra ifrån. Bilen krängde i kurvorna. Han slogs av tanken att smälla in i ett träd och avsluta mardrömmen. Denna tidiga söndagsmorgon den 14 mars 2004 hade rösten fått honom att köra till sin arbetsplats, utredningshemmet i byn Mårdaklev, med en kökskniv. Han visste att arbetskamraten Susanne Packendorff sov i personalrummet."

Så inleds Offer för fetman, i Walter Repos I brottets spår: Reportage, som kom på bokförlaget Atlas i juni. Den ser ut precis som Christer Berglunds bok som jag tog upp på bloggen tidigare. Och Repos stil är hyfsat lik Berglunds. Den trista grå vardagens detaljer. Massor av research. Vanliga människor. Livet. Döden. Sorgen. Vilsenheten. Meningslösheten. Katastrofen som alltid ligger runt hörnet och som man vet kommer. Boken innehåller en samling reportage om brott från främst tidskriften Café.

Jag skriver detta i Berlin. Har just köpt ost i en liten butik som är specialiserad på Holländska ostar, kallskuret i en deli med mängder av rökta och kokta och marinerade skivade skinkor och kalkonrullar, spanskt vin i en butik med kunnigt folk, fransk brandy i en thailändsk importbutik som slår priserna i många andra butiker. Detta i en lägenhet i Friedrichshain, som för 18 år sedan låg "på andra sidan muren" i Östberlin och nu är hetaste stadsdelen i Berlin.

När jag nu i gamla DDR läser Walter Repo får jag nästan en flashback. I hans reportagestil finner jag samma kyliga grå hopplöshet som slog emot mig när jag mulna höstdagar satt på tåget mellan Trelleborg och Västberlin i början på 80-talet. Man åkte "transit" genom DDR men tåget stannade i östtyska städer på vägen och tog emot lokalpassagerare. Jag minns att jag gav bort ett par nummer av The Face till en tonårskille för att bryta igenom muren. Han kunde dessutom en del svenska eftersom han lyssnade på svensk radio över Östersjön.

Sedan gränspassagen från Öst- till Västberlin. Gränsvaktstyrkorna som går ombord. Isgrå ögon. Uniformer och vapen. Pass med transitstämplar och utfrågning. Schäferhundar som sniffar längs väggar och tågsoffor. Luckor i väggarna som lyfts bort av svarta skinnhandskar. Ficklampor som lyser in i mellanväggen efter deserterande undersåtar. Systematiskt och preussiskt. Hela tåget klarerat och startar med ett ryck, gnisslar genom Berlinmuren. Som ju inte bara var en mur utan en zon med ett par murar, taggtrådsrullar och stängsel. Personminor. Strålkastare som lyste upp zonen. Vakter med automatvapen och rätt att döda i sina torn. Ständigt spejande efter tyskar som sökte friheten.

Utan muren hade Östtyskland fallit. Migrationen från det Sovjetkontrollerade Östberlin till det västkontrollerade Västberlin tilltog hela tiden och 1961 fick makten nog. Nomenklaturan skulle snart inte ha något folk att kontrollera. Alltså: Stäng flyktvägarna för folket och meja ned dem som försöker ta sig bort. Döda! Allt mer infernaliskt ända tills man på 80-talet utrustade gränsen med fast monterade kulsprutor som triggades av rörelser.

Det var inte vanligt att turista i Östeuropa. Därför är jag glad att ha föräldrar som tog med oss barn på intressantare turer än till charterorter i solen. På 70-talet bilade hela familjen i Polen. Min pappa och jag reste genom Östtyskland och Tjeckoslovakien. På 80-talet bilade jag runt i både Ungern och Jugoslavien.

Sovjetsystemet kändes så monolitiskt och orubbligt att det var otänkbart att man skulle sitta i f.d. Östberlin och läsa en bok som heter Hejdå Österuopa, utgiven av Timbro. Erik Zsiga åkte runt i 8 tidigare kommunistländer men som nu är med i EU och dokumenterar utvecklingen och den nya friheten. Han anser också att vi har en hel del att lära från den framtidstro och aktivitet som nu bubblar där. I stället tittar vi själva nostalgiskt tillbaks på och försöker upprätthålla system som kanske sett sina bästa dagar i Sverige. Boken är en rejäl samling korta ögonblicksbilder och betraktelser som sammantaget ger ett starkt intryck.

Migrationsminister Tobias Billström samtalar här med författaren Erik Zsiga på Timbros lunchsläpp i juni.

Tjeckiska ambassadören var där på boksläppet och hon undrade hur svenskarna kunde tro att allt var bäst i Sverige egentligen. Ja,  när man lyfte på locket i Östeuropa visade sig ju befolkningen i olika länder ha helt olika inställning till saker och ting. Prag är en skön stad. Dessutom är det världens gayporrcentrum där en outsinlig ström av snygga tjeckiska killar inte tvekar en sekund att ställa upp på film och där liberal acceptans är väldigt stor. Både Big Brother-vinnare ("Tommy Hansen") och sonen ("Jack Roys") till borgmästaren i landets näst största stad visar sig ha gjort massor av filmer och vara stora stjärnor under andra namn förstås. Samtidigt som gammal katolsk konservatism blandad med brun intolerans poppar upp i Polen, Lettland, Ryssland etc. Och i forna Östtyskland händer trista saker.

Förresten kan man nu i Tyskland få cannabis på recept för första gången. I sammanhanget rekommenderar jag läsning av Aaron Israelssons fantastiska ledare i Expressen där han jämför lugnet på reggaefestivalen i Uppsala med spyorna och slagsmålen i Hultsfred. Gissa var polisen släpade iväg 260 fredliga chillare?

Pirater och kukar. Och Älska lagom

Piratpartiets västkustturné uppmärksammas av CNET och USA Today. Ganska bra artikel tycker jag även om det finns piratpartister som påpekat att de bara tar upp fildelnings-/copyrightfrågan och inte nämner kommunikationsfriheten och integriteten. Jag e-mailintervjuades själv om analys av piratrörelsen i Sverige och några meningar om The Pirate Bay kom med. Mats Johansson (m) får också göra en sur kommentar. Han hoppas att ingen röstar på dem i nästa val.

Tja, Mats har ju visat en konstig inställning till nätet på sistone. Han gjorde häpnadsväckande uttalanden i Almedalen som han inte riktigt verkar vilja stå för - eller i varje fall inte diskutera. Piratpartiets Rick Falkvinge redogjorde för vad Mats Johansson sa i Almedalen, där han var påhejad av kristet konservative antinätjournalisten Lars Adaktusson. Hollywoods advokat Monique Wadsted ledde samtalet. Mats Johansson verkar på sin blogg dementera mycket av det han läggs till last för men bekräftar en fullkomligt extremistisk inställning i en IDG-intervju där han tycks anse att Posten skall vara ansvarig för alla eventuella upphovsrättsbrott som begås av folk som skickar brev. Detta gäller papperspost alltså. Opassande redogör för varför dementin verkar fullkomligt falsk.

Mats Johansson har ju även föreslagit en internetombudsman för att få bukt med nätet. Han vill tvinga in världen i den gamla mediemodellen av sändande elit och passiva mottagare. Det är intressant att läsa Johanssons fråga i Riksdagen. Det framgår där klart att Mats inte kan urskilja "nättrollen" från de vanliga nätanvändarna och vem som skulle behöva skyddas från vem.

Det hela börjar med att en kvinna hör av sig med ett mycket hotfullt mail till en kille som på en blogg säger att han håller på att illustrera ett dvd-omslag till en kortfilm som heter "Älska Lagom". Författarinnan Lena Holfve skriver: "Titeln ”Älska lagom” är min intellektuella egendom. Intrång i upphovsrätten är brottsligt, med straffsatsen böter eller maximalt två års fängelse om brottet är uppsåtligt, och straff kan inträda även för medhjälpare, och dit hör illustratörer. Redigera omedelbart bort uppgiften att du har illustrerat ”Älska lagom” på:
ed.blogg.se/m_052006.html
ed.blogg.se/m_022006.html"

En diskussion vidtog på dvdforum.nu där folk diskuterade det hela och raljerade över tokan. Folkpartistiske lokalpolitikern och forummoderatorn Mattias Lönnqvist har gjort en lång redogörelse för hela historien som är läsvärd och där han ganska klart visar att det är Lena Holfve som är problemet här. Nu behöver man egentligen bara gå till hennes hemsida för att se att det är hon som är "trollet", där hon bitter sitter i sitt hus i Västmanland och bittert iakttar världen 25 år efter att hon gav ut en bok om fosterbarn, en bok som inte kan köpas längre men som väl finns på några bibliotek fortfarande. Fotot ger mig omedelbart associationer till Jan Malmsjö som den asketiske, dömande och livsförnekande biskopen i Ingmar Bergmans Fanny och Alexander. Holfve säger att hon slutade att skriva 1992. Men nu finns plötsligt en rad långt ned på hennes hemsida där hon säger att hon skall börja skriva igen och kanske ge ut en Älska Lagom 2. Visst, tjena Lena! Vi behöver bara gå till Brewster Kahles Way Back Machine för att se att den raden inte fanns där så sent som den 16 april 2007. Sannolikt är det en efterkonstruktion för att kunna få livsluft från att "trolla sig" litet till.

Mats Johansson använder dock fallet i sin aggression mot nätet i sin riksdagsfråga: "I ett annat aktuellt fall, författaren Lena Holfve mot de ansvariga för webbplatsen dvdforum.nu (ägd av börsnoterade Mediaprovider Scandinavia AB), rör polisanmälan grovt förtal utfört av forumets moderatorer själva – de som ska fungera som ordningsmän.". Jag föreslår att Mats sätter sig in i fallet och sedan återkommer till vem och vad som är problemet. Det är trots allt möjligt att han bara har fått ett samtal från Författare Lena Holfve och inte har kollat bakgrunden.

Det vore oerhört osannolikt att en rätt skulle hålla med Lena Holfve när man läser den juridiska litteraturen, dvs att hon skulle ha ensamrätt till den titeln på alla typer av verk som folk kan tänkas komma upp med. Jag har ju tidigare ringt immaterialrättforskaren Daniel Westman på Institutet för Rättsinformatik för att få synpunkter på upphovsrätt på enskilda ord när jag gjorde ett skämtsamt och ironiserande inlägg om att jag skulle licensera ut ett ord som jag skapat.

Jag ringde idag igen för att få en kommentar i det här specifika fallet men Westman hänvisade till vad han sagt då eftersom han av professionella skäl inte kunde kommentera just detta. Det visar sig nämligen att han sitter i styrelsen för just det bolag som Mats Johansson angriper, Mediaprovider Scandinavia AB och som alltså driver dvdforum.nu! Och att han redan i april själv skrivit ett svar på ett brev från en jurist som Lena Holfve anlitat. Han har inte fått något svar från juristen men Holfve fortsätter ändå tjafsandet på nätet. Daniel Westman sa också diplomatiskt att han trodde att Mats Johansson nog "inte har tänkt igenom sina ståndpunkter så noga". En ganska lustig dimension adderades plötsligt av det telefonsamtal till Westman som jag var på vippen att strunta i. Karin Rebas tog förnuftigt nog avstånd från Johanssons tankar på DN:s ledarsida.

Så till några sommarbilder för att lätta upp stämningen. Piratpartiets logga syns överallt. Både i CNET-artikeln och här framför Njupeskär, Sveriges högsta vattenfall, i dalafjällen:

Eller, tja, vattenfallet syns inte så bra där så här kommer en till. Tillsammans med farsan:

Sedan till serien "Excentriskt klädda galningar som röker utanför min dörr sommaren 2007".

Känd IT-anarkist, som visar sig bära upp sin Musse Pigg-filt på ett oöverträffat vis.

Jag har fler i serien (av andra personer alltså) och får se om jag fortsätter.

Sedan hade ju The Artist formerly known as Blenda begärt bildbevis på den signerade kuktavla jag fått av Hax, Frihetsfrontens ordförande (som första pris i en essätävling om sexuella fantasier). Oki, här kommer den och med en close-up dessutom. Vilka de inblandade parterna är har jag ingen aning om, kanske är det remixkonst av upphittat nätjunk, han är ju god grafiker i alla fall, herr Hax:

Och på tal om kukar kan man faktiskt bidra med egna bilder till Ylva Maria Thompsons nya projekt. Jag hade ett förlag en gång där vi publicerade en bok om porr där både hon och jag skrev tillsammans med en rad andra skribenter. Här är hennes förfrågan just nu (2007-08-14 alltså):

"Hej Allihop!

Jag håller på med ett bokprojekt med titeln Qkar och samlar in bilder på slaka kukar till ett collage som skall pryda insidan av pärmarna på denna bok. Alla som vill delta med en bild skall givetvis vara anonyma, men jag vill gärna ha uppgift om yrke, som ett slags kuriosa.
Bilderna skickas till qkar(kanelbulle)hydraforlag(punkt)se och får vara max 80kb i jpg-format.
Sprid gärna detta upprop, ju fler kukar dess bättre, här handlar det om att
HYLLA KUKEN!
Kram (Y)"

Det är bl a på grund av sånt här som Livets Ord-organet Världen Idag inte gillar mig. De ägnade en hel artikel nyss åt nätcensur och "pedofilpropaganda". Fast de stavade mitt namn fel.

Om Sokol, Tjeckisk natur och historia

Det finns så mycket så nära. Egentligen. I Prag hyrde vi bil. Efter knappt 20 mil var vi i Špindlerův Mlýn, huvudorten i Krkonoše nationalpark (uttalas med betoning på första stavelse som alltid i tjeckiskan, dvs rrrrrr:et ! š = sje-ljud ). Inte världens mäktigaste nationalpark. Men full av vandringsleder, linbanor och god turistinfrastruktur. Det hela är även ett stort vintersportområde, där alpina världscupen körts också.

Karl Andersson och Oscar Swartz funderar i Špindlerův Mlýn på vilket det bästa sättet att betvinga Tjeckiens högsta berg är! (Foto: Kristian Thorin)

Det bästa sättet att betvinga Tjeckiens högsta berg visade sig vara att med bilen åka till Pec pod Sněžkou för att sedan stå i en liftkö i en timme och åka stollift upp till toppen av Sněžka (1602 m.ö.h.).

Oscar när han bestiger Tjeckiens högsta berg! (mobilfoto: Oscar Swartz)

Gränsen mot Polen skar rakt över toppen och var utmärkt med gränsposter. Både Tjeckerna och Polackerna har byggt anläggningar. Så man kan skicka vykort från Tjeckien i deras poststuga för att sedan gå över gränsen och skicka ett från Polen. Att gå de 8,5 kilomterna nedför kändes dock i benen så berget betvingades med mankraft trots allt.

Den polska "toppstugan". (Foto: Karl Andersson)

Det var kul att se stora folkskaror, hela familjer med ungar och en del äldre också som faktiskt verkar gå hyfsat strapatsrika och långa sträckor i bergen. Tjeckerna är väldigt slanka och attraktiva trots världens högsta ölkonsumtion per capita och lär ha en lång tradition av friluftsliv. Organisationen Sokol, som sysslar med fysisk och andlig fostran, har spelat stor roll i den tjeckiska historien. Förbjuden tidvis av både Habsburgarna, tyskarna och ryssarna, har den alltid kommit tillbaks. Under mellankrigstiden hade man en miljon medlemmar. Jag vet inte om jag är helt bekväm med det jag läser om Sokols filosofi och dess blandning av motton från Sparta (en sund själ i en sund kropp), Franska Revolutionen (jämlikhet, frihet, brödraskap) och dess starka betoning av nationalpatriotism och kamratskap i en mix av sport och folkkultur. Det skulle ju lätt kunna bli så att den starka normativiteten slår över i auktoritärt tänkande runt hur alla andra bör leva sina liv och hur man bygger en sund folksjäl i en sund folkkropp. Hu! Säger jag som bott i New York i fem år och tänder på olikhet.

En simhall tillhörande Sokol i Prag. (Mobilfoto: Oscar Swartz)

Tjeckoslovakien var en självständig demokrati bara 1918-1939, alltså mellan Habsburgimperiets fall och Tysklands ockupation, samt mellan 1945 och 1948, då man blev införlivade i Sovjetimperiet. Tomáš Garrigue Masaryk var en beundrad filosofiprofessor som blev landets förste president, omvald två gånger och dog 1937. Hans filosofi var tydligen nästan asketisk med betoning på dygder. Han var mycket riktigt Sokolit men dunderdemokrat. 1989 föll muren och 1 januari 1993 delade man landet i Tjeckien och Slovakien, helt utan våld eller osämja. 2004 blev båda medlemmar av EU.

Vi betvingade ett berg till, denna gång med lift där alla tre resenärerna fick plats (Foto: Karl Andersson)

Efter fem kilometers vandring kom vi fram till ett jättehotell med världens förmodligen mest okommersiella läge. Till Labská bouda finns det inga vägar och man undrar vem som tar in där egentligen. På sommaren måste man knalla över bergen i minst 2,5 km. På vintern kan man visst bli upphämtad i vessla och körd över bergen. Men det finns inga liftar eller annat där. Det bara ligger därute med fin utsikt. Ett bygge från kommunisttiden även om där visst fanns ett äldre hotell tidigare. Kan det ha varit avskild semesterlodge för partifolk oh belönade arbetarhjältar månntro??

Labská bouda på avstånd (Foto: Karl Andersson).

Det nordiska var frapperande. Fjällikt med samma flora och ganska rundade berg. Granar, sedan låga tallar dock bara någon enstaka björk, sedan kalfjäll. Bäckar och vattefall med dansande insekter kantade av svenska fjällväxter som Fjälltolta (=Torta) och Vitsippsranunkel samt något som måste vara en nära släkting till vår Nordiska stormhatt. Jungfru Marie Nycklar (eller kanske åt fuchsii-hållet, orkidéerna är ju som bekant snåriga i sin systematik och jag hade ingen flora utan går bara på mina gamla fältbiologkunskaper). Samt den ståtliga Nysroten, Veratrum album, en liljeväxt som har en konstig utbredning: I nordligaste Norge, där jag själv sett den på Varangerhalvön vid Norra Ishavet. Samt i centraleuropas berg. I Krkonoše var den en karaktärsväxt. Överallt. Den har tydligen "invaderat" Europa från Sibirien.

Och fåglarna var strikt "svenska" på höjderna med granskog: Gransångare och svarthätta karaktärsfåglar som sjöng överallt. Dessutom trädpiplärka, järnsparv, gärdsmyg, korsnäbb, hämpling. Litet oväntat kändes det att se två domherrar på sommaren i Tjeckien. Tydligen har man även svenska skogs- och fjällkändisar som orre och blåhake. Den enda mer centraleuropeiska fågeln på höjderna var svart rödstjärt som ju här nere är en bergsfågel och i Sverige är en ganska ovanlig "industrifågel", som verkar tycka att en silo i en industrihamn är bergslikt nog.

Snart lär väl de forna östeuropeiska länderna med sin tillväxt ha kommit upp till västeuropeisk standard - och därmed prisnivå. Tills dess är det schysst att kunna ta in på ett enkelt pensionat i en turisthuvudort i en nationalpark i Tjeckien och betala knappt 100 kronor per man för ett tremansrum inklusive förvånansvärt stor frukostbuffet som den vänliga damen gjorde i ordning själv på morgonen. Sådana pensionat doftar i och för sig långkok och gruppresa fär äldre damer: Dessa spelade kort hela kvällen. Men so what? När man hajkar med vänner i bergen hela dagen är det bara en sovplats man behöver.

Prag och kinesiska konstkopior

I Tjeckien connectar jag till mobiloperatören Oskar. De hade tydligen en fantastisk slogan som sa ungefär att "Vi har INTE den senaste tekniken och alla de nya tjänsterna - men vi har de lägsta priserna". Som prismedveten frilansbohem hade Karl Andersson Oskar som favorit förstås. De blev dock köpta av Vodafone, konstigt nog och trist nog. Lågprissegmentet utan finesser är ju inte riktigt deras grej.

Men nu har de bytt namn till Vodafone och den som har det otacksamma (?) uppdraget att inordna dem i den internationella fållan och marknadsföringen är underbarnet David Erixon. Ja, numera kanske inte är ett barn men han grundade Hyperisland School of Design i Karlskrona som 22-åring (eller dyl, ung var han). Ett energiknippe i klass med Bodström och Pagrotsky. Han har numera flyttat till London och är global reklamchef för hela Vodafone och flyger och flyger och flyger.

I helgen angjorde han Prag för jobb och hans pojkvän/make flög in från Stockholm. (David finns förresten intervjuad i senaste Att:ention om hur det är att vara bög och höjdardirektör i multinationellt företag). Det är befriande med globala marknadsdirektörer som dyker upp i slitna shorts, sneakers och t-shirt i lobbyn på Four Seasons och drar ut med kompisarna på stan. Så jag och publicisten Karl Andersson och Kristian Thorin (teknisk säljare på Bahnhof) åt middag och drack mojitos med David och T.

Under vår treminutersväntan på Four Seasons slogs jag av alla klassiska tavlor. Oljor i guldramar. Med stor sannolikhet har de målats av kineser i något som kan liknas vid ett löpande band.

Affärslustan och arbetsviljan är fullkomligt fenomal i Kina nu. The Economist hade just en artikel om Dafen "painting village", tvärs över gränsen från Hong Kong. Man kan beställa en kopia av vilken målning som helst och få den handmålad med "förbluffande exakthet", som The Economist uttrycker det. Och alla kostar några få dollar. För ramen betalar man 50 cent extra.

30.000 "målare" jobbar i området och det hela sker på ett närmast Tayloristiskt vis. Ibland fyller de i tavlor som printats ut från digitala förlagor på en målarduk. En del målare jobbar på ett antal identiska kopior och fyller i exakt samma fält på samma vis på alla tavlorna för att sedan börja om och fylla i nästa fält. I andra fall är varje målare specialiserad på sin detalj och efter att ha målat sina öron kan han skicka tavlan nedströms till ögonmålaren. Dessa kinesiska målare anser sig tjäna bra med pengar på sina knappt 200 dollar på en månad när de får ur sig 200 (!) tavlor.

The Economist tar inte upp det där med upphovsrätt i artikeln men i princip har ju även en konstnär som lever på att sälja svindyra original ensamrätt till bilden under hela sin livstid plus 70 år efter sin död. Det var ju detta som ledde till kontroversen på Södermalm när en butik sålde "fejkade" Botero-tavlor som målats i Kina.

Artikeln blir riktigt intressant när de hävdar att "fejkad" och "äkta" konst börjar flyta ihop. Moderna kinesiska konstnärer sägs nu hyra de allt duktigare målarna från löpande bandet till att producera deras verk för att senare i stort sett bara signera. Och de duktigare industrimålarna börjar göra originalgrejer eftersom de märker att de kan få mer betalt då.

Detta är ju inget nytt i konstvärlden i och för sig: De stora mästarna hade ju lärlingar och assistenter som kan ha målat större delen av verk som signerats av exempelvis Rembrandt. Och i modern tid har vi ju Mark Kostabi som på 1980-talets New York blev ökänd när han började annonsera efter konststudenter som för 5 dollar i timmen skulle vara "creative assistants", dvs komma med själva idéerna för konsten, inte bara det tekniska genomförandet (som han redan utförde genom en kader av 5-dollarsstudenter).

Och till sist några bilder från Prag (tagna med skräpig mobilkamera ...) och litterära restaurangen/caféet Velryba.

Oscar Swartz - productive outsider

Kristian Thorin - Bahnhof

Karl Andersson - frilansbohem

Den här postningen gjordes förresten från en pensionatslobby härintill där man även har internetcafé. En anställd och en gäst satt och rökte gräs ett par bord från mig. Tjeckien är dunderskönt i sin frånvaro av moralism. Återvände f.ö. just från Krkonoše. Rapport kommer.