Oscar Swartz :: Texplorer

Nätsex i Bodströmsamhället och modern hederskultur

I Vetenskapsnyheterna (P1 Sveriges Radio) bekräftar man (självfallet!) idag vad jag sagt åtskilliga gånger: Man berättar om forskning som gör slarvsylta av de skräckscenarier som exempelvis Thomas Bodström torgför via sin kyrkliga och sexnegativa organisation Ecpat.

Sexskräck och "modern hederskultur" är ett av de fenomen som hotar nätets frihet. Kontrollsamhället drabbar oss för att föräldrar inte förmår hantera den nya verklighet som nätsamhället utgör. Medan barn och ungdomar mycket väl klarar sig eftersom de vuxit upp i det samhället. Det är dags för föräldrarna att växa upp och bli lika mogna som sina barn. För det fria, öppna, demokratiska samhällets skull.

Jag tar upp länken mellan sexnegativism och kontrollsamhället i min nya rapport Alternativ till Bodströmsamhället, som jag just presenterade.

Michael Borgert har i Vetenskapsradion redogjort för en sammanfattning av den omfattande forskning man bedrivit på University of New Hampshire i USA om ungas sexuella betende på nätet och de eventuella risker de utsätts för. En del tidigare forskning från samma grupp är citerad i den BRÅ-rapport som regeringen beställde som underlag till den av Bodström tillsatta utredningen om grooming. Trots att BRÅ-rapporten visade att det knappast finns något problem att finna lösningar på valde utredaren, Riksåklagaren Fredrik Wersäll, att helt ignorera denna forskning. Jag har slaktat utredningen i en bejublad bloggpostning, samt i Timbro-rapporten. UPDATE: Nu tycks remissinstanser också såga förslaget enligt SvD. Tack!

Nåväl, gå nu gärna till Vetenskapsnyheterna tisdag 19 februari 2008, sändningen klockan 08:37. Snutten finns i 30-dagarsarkivet just nu i alla fall och börjar 2:38 in i programmet. Jag citerar dock hela inslaget här. Låt er inte avskräckas av påannonseringen som förstås är gjord enligt den kulturella offermyt som forskningen krossar: "Så om sexbrottslingar som hittar sina unga offer på nätet!".

Och man fortsätter att använda ord som hämtats från modern svensk hederskultur som "övergrepp" och "förövare", även i fall där det finns varken eller. Men innehållet är intressant:

"Det här är något, som inte minst i USA väckt stor oro och debatt. En vanlig uppfattning är att de förövare som lockar till sig unga via Internet själva låtsas vara barn. Men enligt en ny och omfattande studie från Universitetet i New Hampshire så verkar inte den här bilden stämma.

"De amerikanska forskarna tittade närmare på ett stort antal sexuella övergrepp där vuxna förövare fått kontakt med barn och tonåringar via nätet. Omkring 3.000 tonåringar intervjuades i studien och över 600 representanter för det amerikanska rättsväsendet. Och det visade sig att i bara 5 % av de undersökta fallen så låtsades förövaren själv vara tonåring. I stället var den vanliga gången att de vuxna förövarna inte dolde att de var vuxna men att de tog lång tid på sig att bygga upp ett förtroende över nätet innan de sedan övertalade ungdomarna att inleda en sexuell relation. Forskarna upptäckte också att de sexuella förövarna sällan var våldsamma. Kidnappningar var mycket ovanliga och i nästan 75 % av fallen träffade offren sina förövare mer än en gång. De ungdomar som löpte störst risk att råka ut för sexuella övergrepp via en vuxen kontakt på nätet var de som hade ett riskabelt online-beteende, som forskarna kallade det för. Det kunde röra sig om att exempelvis ha täta kontakter med främlingar på nätet, diskutera sex med främlingar eller vara allmänt sexuellt utmanande på Internet."

rapporterade Michael Borgert. Och Åsa Landberg som är psykolog på Rädda Barnen bekräftar att de här resultaten stämmer även med situationen i Sverige."

University of New Hampshire har gjort den där typen av undersökningar i många år och har en speciell sajt för sitt Crimes against Children Research Center. De har också en PDF med råd till tonåringar och föräldrar där de avlivar en massa myter som är väldigt instruktiv. (Och visst, jag bryter nog delvis mot ett av deras råd genom mina ståndpunkter. Men det rådet är ju tämligen politiskt och inte vetenskapligt, gissa vilket?).

Anledningen till Vetenskapsradions inslag är en sammanfattande artikel för det kommande numret (Feb-mars 2008) av tidskriften American Psychologist skriven av just den där forskargruppen (Wolak, Finkelhor, Mitchell & Ybarra). Artikeln har titeln Online “Predators” and Their Victims: Myths, Realities, and Implications for Prevention and Treatment. Jag önskar att svenska politiker samt det vetenskapligt inkompetenta kyrkfolket på Ecpat kunde ta till sig kunskap och tänka utanför sin egen värld där sex är något automatiskt ont.

Från den inledande summeringen av denna sammanfattning av forskningsläget: "The publicity about online “predators” who prey on naive children using trickery and violence is largely inaccurate. Internet sex crimes involving adults and juveniles more often fit a model of statutory rape—adult offenders who meet, develop relationships with, and openly seduce underage teenagers—than a model of forcible sexual assault or pedophilic child molesting.". Notera det amerikanska uttrycket "statutory rape", vilket säger vad det rör sig om: "våldtäkt så som definierat i statuterna, regelboken". Det handlar alltså inte om våldtäkt i någon egentlig mening. Utan frivillig sex där en person är under 18 år (i vissa delstater) eller kanske under 16 år (i andra delstater). Givetvis finns det några få äkta övergrepp i materialet men de är som sagt oerhört ovanliga och kan informeras bort.

Här är pressmeddelandet inklusive en länk till hela artikeln som PDF.

I min Timbrorapport spekulerar jag i varför just terrorister, pirater och pedofiler har kommit att tillgripas för att försöka driva igenom aldrig skådade övervakningslagar som skadar hela samhället. Och jag tror att det har med förlorade auktoriteter att göra, sådana som bryts ned av nätsamhället. Men det är falska fiender. Vi går inte mot samhällelig katastrof på grund av de där grupperna. Vi skadar hela samhället och demokration och kommunikationsfriheten och oss själva genom obefogad oro.

Vad gäller katastroftänkandet runt att pedofilerna hotar alla barnen i nätsamhället framgår som sagt av forskningen att detta är helt fel. Vad gör vi då? För att känna oss lugnare? Jag citerar mig själv i rapporten:

"KRIGET MOT PEDOFILERNA: Dagens kultur är paradoxal. Vi har ett samhälle som flödar av öppen sexualitet på ett sätt som aldrig förr. Musikvideor, reklam, ungdomstidningar, kvällstidningar, dokusåpor, hela Internet, ja, hela kulturen, är fylld av sex. Barn växer upp i en genomsexualiserad värld, samtidigt som åldern för könsmognad har fallit. Parallellt med detta finns en ökande moralism runt sexualitet: offentliga personer förväntas ta avstånd från pornografi som företeelse. Retoriken runt sexköp och ungas sexualitet är helt annorlunda jämfört med när jag själv växte upp på 1970-talet. Riskerna är helt snedvridna i debatten. Sexuella övergrepp mot barn begås främst av fäder mot döttrar i hemmet. Inte av lösdrivande pedofiler.

Min tolkning är att föräldrarnas minskade makt och kontroll över sina barn, i en värld där alla kan ha kontakt med alla och där barn översköljs av sexualitet, skapar oro. Denna oro förstärks av dåligt samvete för att föräldrarna själva prioriterar på ett sätt som gör att de inte har så mycket kontakt med barnen som de egentligen skulle vilja – på ett plan. Då hittar man på syndabockar för att döva ångesten. Ett annat sätt att döva oron vore att betrakta ungdomar som aktiva agenter som faktiskt kan fatta beslut samt att erkänna att de har en stark könsdrift som kommer att ta sig olika uttryck. Man kan diskutera relevanta frågor i skolan och andra sammanhang utan att skuld- och skambelägga. I en annan tid hade övervakningsregimen kunnat motiveras med kriget mot serietidningarna eller kriget mot knarket eller videon eller dataspelen.

Det är fullt möjligt att vi i nätsamhället måste se på sexualiteten på ett helt annat vis än vi gör i dag. Anta att det i det digitala nätsamhället faktiskt blir så att digitala bilder ”uppstår” av olika skäl. Att alla människor kommer att dokumenteras i nakna och sexuella situationer under hela livet, och att dessa bilder förr eller senare letar sig ut på nätet. Tills slutligen alla finns där, barn som vuxna. Hur skall vi förhålla oss till det? Övervaka bort det? Eller ändra vår inställning och koncentrera oss på att bekämpa äkta sexuellt våld i det verkliga livet?

Övervakning och avlyssning kan ses som ett sätt att döva föräldrars oro för sina barn och sin egen förlorade makt. Egentligen borde vi tänka nytt och stort runt vårt förhållande till om den oron är befogad samt hur vi skall ge barn och ungdomar verktyg för att hantera sexualiteten i nätsamhället."

Bodströmrapporten laddas ned här. Förresten tycker jag att många fler borde länka rapporten och mitt inlägg om den. Litet missnöjd med responsen, grrrrr! Den är viktig! Christian Engström rapporterade från släppet, liksom Anna-Lena Lodenius. Såg att även Tjärhovsplan.se varit där och gav mig ett märkligt epitet: "ungkarlshungrig", ha ha!

"Pedofilbiten" är bara en liten del av rapporten men den aktualiserades av radioinslaget i morse. Rapporten inleds med en dramatisk illustration av FRA-lagen, där nästan all vår kommunikation skall kopieras in till ett hemligt regeringsnät för att där avlyssnas och analyseras.

Nobelpriset och kvinnorna

Nu hojtas det om Nobelpriset är orättvist eftersom fler män tilldelas priset i speciellt de hårda vetenskaperna. SvD har skrivit om det. Helle Klein tror att män väljer män helt enkelt.

Annika Lantz drev i Lantz i P1 tisdag 4 december tesen att Nobelprisen antingen borde gå till precis lika många kvinnor som män. Eller avskaffas. Hon och hennes bisittare ansåg att de gjorde mos av Lars Leijonborg. Fast de gjorde ju intellektuellt mos av sig själva. Det var ett program där man vill ta fram en stor kudde och borra ned huvet i och bara vråla. För att det var så pinsamt. För att Annika Lantz var så pinsam. Var fanns analysen? Där fanns ingen. Att konstatera att män tilldelas fler Nobelpris än kvinnor behöver man inte vara forskare för att göra. Om man dock skall försöka besvara varför måste man ju dock tänka också.

Jag har ganska starka åsikter om feminism, manlighet och kvinnlighet och sexualitet. 1992-96 skrev jag mycket om detta i pressen. Det närmaste en guru jag har är Camille Paglia. Idag skrev jag en krönika i Computer Sweden om Pär "Stoppa Storebror" Ströms läsvärda lilla bok Mansförtryck och Kvinnovälde, som även finns som PDF för fri nedladdning och som fri ljudbok.

Annika Lantz och Helle Klein kunde ju ha frågat följande för att pröva sin tes att "lika väljer lika" är hela förklaringen till "skevheten": Varför har USA efter andra världskriget haft en sådan enorm dominans vad gäller Nobelpris i de hårda vetenskaperna? Varför är judar så överrepresenterade bland Nobelpristagare? Är det för att Nobelkommittéerna består av nästan bara amerikaner och judar?

Ett Nobelpris är inte snutet ur näsan. Det är i allmänhet ett resultat av en lång forskargärning. Många sena nätter och fullkomlig dedikation till sin grej i livet. Sitt barn. Som ofta tycks födas fram under hängivenhet som kan förefalla hänsynslös mot omgivningen. Ett fokus och en koncentration som inte är ett recept för ett balanserat liv. Men som kanske berikar allas våra liv i slutänden.

Låt oss ta den enda kvinna som ensam tilldelats Nobels pris i Medicin och Fysiologi, dvs utan att dela det med andra forskare: Barbara McClintock. Hon var en mycket banbrytande forskare inom genetiken. Jag minns när hon var i Stockholm 1983 för att hämta priset. Jag minns att kärringen (81 år gammal då) var kärv. Hon hade verkligen inte pensionerat sig vid 65. Hon brann fortfarande. Hon gick till labbet varje dag. Hon klagade på lata människor och sa att hon knappt en enda dag i sitt forskarliv släckt lampan på sitt labb före kl 01 på natten. "You will find scientists here at 3 a.m. on a Saturday night", säger man i New York Times i en researtikel om denna gamla fiskeby utanför New York, Cold Spring Harbor, där hennes laboratorium finns.

Så är det. Biblioteken på de stora fina amerikanska forskaruniversiteten som hela tiden kniper Nobelpris är öppna dygnet runt. Och universitetscampusen har fria busslinjer som snurrar dygnet runt för att folk helt skall kunna ägna sig åt sitt livs kall. Svenska universitet är daghem jämfört med de akademiska miljöer som finns i USA. Kalifornien var buskmark för bara 150 år sedan. Nu tar man fler Nobelpris än något annat "land". Trots att Europa hade haft universitet i flera hundra år då, när San Francisco 1848 hade 1000 invånare.

Det finns olika syn på McClintock bland feminister. En bok hävdar att hon som kvinna blev undanskuffad i början. En annan bok hävdar att hon var som alla andra och att kompetensen styrde. Jag tycker att hon verkar vara en karikatyr av Manligheten. Den ensamme krigaren som vägrade jobba i forskargrupper, slogs själv på fronten med outtröttlig koncentration, 12 timmar per dag, 6 dagar i veckan på sitt laboratorium. I dagens forskarmiljöer verkar väl snarast hennes beteende som en belastning, inte för att hon var kvinna utan för att hon var för "manlig".

Någon mer detalj ur hennes liv som är intressant? Jag tror det. En vansinnigt viktig detalj: Barbara McClintock gifte sig aldrig och fick inga barn. Forskningen var hennes barn. Hon pensionerade sig aldrig utan gick till labbet tills hon dog, 90 år gammal. Visst kan man tycka att det är orättvist om det skulle vara lättare för män att hitta en kvinna som tar hand om markservicen hemma. Och visst kan man vilja ha ett samhällssystem med så låga inkomstklyftor att kvalificerade forskare och karriärister inte kan anställa hemhjälp. Och visst kan man vilja kräva att männen själva ger upp sin karriär för att dela föräldraskap och omprioritera sin liv från forskning till barnpassning. Men det har ju inget med Nobelpriset att göra. Spetsresultat kanske kräver det där? Och vi väljer att belöna dem. För att vi beundrar och vill ha spetsresultat.

Kanske Lantz och Klein borde åtminstone smålyssna på när Presidenten för Princeton University håller tal om kvinnor i vetenskaperna för att börja fundera på sakernas tillstånd:

"Over one-third of women scientists and engineers are unmarried, compared to 17% of men. Ten percent of married women scientists and engineers have an unemployed spouse compared to 40% of men. In a survey conducted by the Amercian Chemical Society, 21% of female chemists identified balancing family and work as their greatest career obstacle, compared to 2.8% of men. These differences may help to explain a very worrisome trend. In my own field of life sciences women now constitute 50% of the bachelor’s degrees awarded and are closing in on 50% of the Ph.D.s. Yet when my department and those at comparable universities advertise an assistant professorship, the applicant pool is composed of only 25% women."

Jag försöker hitta personlig information om Linda Buck, som 2004 delade priset i Medicin och Fysiologi. Men den finns knappt. All information handlar om hennes forskning. Hur hon flyttade från Seattle till Dallas till New York till Boston. För att alltid kunna vara just där de mest spännande möjligheterna öppnar sig. Columbia University. Harvard. Så här tackar hon själv andra människor på Nobelprissajten:

"Looking back over my life, I am struck by the good fortune I have had to be scientist. Very few in this world have the opportunity to do everyday what they love to do, as I have. I have had wonderful mentors, colleagues, and students with whom to explore what fascinates me and have enjoyed both challenges and discoveries. I am grateful for all of these things and look forward to learning what Nature will next reveal to us."

Inte ett ord av tack till någon familj som stött henne i vått och torrt där inte.

Vid 55 års ålder flyttar Linda Buck till Seattle på västkusten igen. Från Harvard på ostkusten. Till DN säger hon: "Jag bodde på östkusten länge, i 24 år. Där var också trevligt. Men min partner, Roger, bor i Kalifornien, och så fick jag det här erbjudandet från Fred Hutchinsons Cancer Research Center.".

Ha ha! En partner som antagligen är forskare. Vid Berkeley utanför San Francisco. "Bara" 100 mil från Seattle! Och inte ett ord om ungar i någon artikel jag hittat.

Själv tycker jag många observationer av världen tyder på att män har en mer utvecklad förmåga att strunta i relationer. De är duktigare på att skita i andra helt enkelt och på ett superfokuserat vis förlora sig i detaljer som kan verka helkonstiga för andra. På gott och ont. Camille Paglia brukar säga "Det kommer aldrig att finnas en kvinnlig Einstein av samma skäl som det inte kommer att finnas en kvinnlig Jack the Ripper". Vilket inte enbart är ett gott omdöme.

Nobellänkar: HD.se, Sydsvenskan, Mona Sahlin väljer Springsteen (AB), SvD.