Oscar Swartz :: Texplorer

Doldis-ägare dök upp: iPod-menyerna våra!

Patentrufflet angående sortering av musik i hierarkiska listor på MP3-spelare fortsätter. Tji fick Microsoft! Dessa trodde att de skulle kunna klämma pengar ur Apple och deras iPod genom att "licensera" en teknik som båda "uppfunnit" men som Microsoft fått patent på, se min tidigare postning här. Creative Technologies, Ltd., (baserat i Singapore, men med två Silicon Valley-tekniker som uppfinnare i ansökan) har nu givits patent på i princip samma sak. De lämnade in ansökan före både Microsoft och Apple.

Washington Post är en av dem som rapporterar storyn och citerar en företrädare säga följande: "We are going to look at all the alternatives that the patent provides. We can look at legal remedies. ... We plan to be very vigorous in the defense of our intellectual property."

Notera språkbruket. Han undviker att tala om uppfinning. Det handlar bara om vad patentet rent juridiskt ger dem och att de nu kommer att försvara "sin intellektuella egendom" på ett kraftfullt vis. Hierarkiska listor med navigeringsknappar finns det många av i världen. Ett sånt där system med sortering i olika kategorier kan skapas av dem som verkligen sätter sig ned en stund och funderar. De har använts i musikspelare av olika märken i fler år. Patentet förvandlade plötsligt dessa till ett företags "egendom". Creative Technologies kan nu kräva alla andra som använder en sådan teknik på licensavgift. Inte för att dessa skulle ha "stulit" något från dem utan för att de av staten givits ett monopol. "Egendomen" uppstod genom patentet, inte tvärtom. Givetvis kommer de andra att hävda att deras menyer skiljer sig i något avseende och alltså inte omfattas av patentet. Advokaterna jublar som vanligt.

Den som vill läsa patenttexten kan hitta hela dokumentet för United States Patent nr 6,928,433 här hos det amerikanska patentverket.

Texten är lång förstås och jag citerar rubriken samt sammanfattningen:
"Automatic hierarchical categorization of music by metadata
Abstract: A method, performed by software executing on the processor of a portable music playback device, that automatically files tracks according to hierarchical structure of categories to organize tracks in a logical order. A user interface is utilized to change the hierarchy, view track names, and select tracks for playback or other operations."

För övrigt samarbetar Microsoft och Creative Technologies och enligt Washington Post kan deras patentoffensiv mot Apple vara samordnad. Just det, patent handlar inte sällan mer om juridiska strategispel än om uppfinningar. Kanske strategispelen hindrar utvecklingen i stället för att påskynda den?

Över Årstabron till Tibet

Jag knallade över Nya Årstabron igår tillsammans med bl a Karl Andersson. Kungen invigde. Vi såg honom aldrig utan hörde honom bara genom en högtalare som jag tog en bild av. Kungen lät bakfull men så var det söndag kl 14 också. Sommaren 2000 började man bygga bron och nu fem år senare är den alltså klar. Hela projektet med två nya spår mellan Stockholms central och Årsta, några kilometer söderut, tar 7 år.

Sommaren 2001 började man i Kina bygga den 110 mil långa järnvägen mellan Golmud och Lhasa som skall förbinda Tibet med resten av Kina. 96 mil går på höjder över 4000 meter och 55 mil går över permafrost, där övre jordlagret tinar upp och gör att järnvägen sjunker, vilket har inneburit att man fått utveckla avancerad ingenjörskonst. Den tar sig över och genom skyhöga berg och avgrundsjupa raviner. Man byggde ett pärlband av sjukstugor för att hantera komplikationer av den höga höjden för arbetarna. Och nej, det verkar inte vara slavarbete, tvärtom verkar de sammanlagt 50.000 arbetarna ha haft betydande tillägg för att arbeta med ett så svårt projekt och man har inte behövt riskera livet som i den kinesiska gruvnäringen.

Staffan Heimerson besökte nyligen bygget och rapporterar i Smedjan om en skamsen guide som svarar på hans fråga när de första tågen beräknas gå: "Det dröjer länge. Inte förrän nästa år.". Absolut senast skall tågen rulla innan OS 2008. Byggtid alltså: Som dubbelspåret i Stockholm och snabbare än Södra Länken-tunnlarna

Det är lätt att bli imponerad av vad som händer i Kina nu. Om man uttrycker sådant riskerar man dock att bli brännmärkt. Som Leijonborg häromdagen som sa ett antal positiva saker om Kina - och ett antal negativa. (För den som är intresserad av kritiken mot Leijonborg och en som bemött den, titta här).

Järnvägen till Tibet är omdiskuterad förstås. Främst av den rörelse som vill ha ett självständigt Tibet och anser att Kina ockuperar territoriet. Kina anser att de har mer eller mindre haft kontroll över Tibet sedan Kublai Kahn på 1200-talet och att det definitivt varit en del av Kina sedan Qin-dynastin på 1700-talet - om än med stort självstyre - med undantag för perioden 1911-1950.

Hur som helst, här är en kinesisk propagandasajt om järnvägsbygget och här är en kritisk sajt.

Varför tar jag upp det här då? Jo, det har att göra med synen på framtiden. I Kina tror man på något bättre i morgon. Det gör vi inte här. De vill utveckla hela sitt jättelika land och ta tillvara de naturreseurser som finns i alla delar. Och givetvis stärka och permanenta sin överhöghet över Tibet. (Inte för att bjäbbande Hollywoodstjärnor som svassar runt teokraten Dalai Lama betyder något iofs. Folk verkar inte inse att det paradisiska Tibet de målar upp framför sig var en teokrati där munkar levde parasitärt på en utfattig befolkning med världens kanske lägsta medellivslängd och som förnekades varje form av utveckling av den religiösa överklassen). Man bygger en 110 mil lång järnväg genom osannolik terräng på 6 år! I Sverige har regeringspartiet en framtidsvision som i stort sett handlar om sänkt spritskatt och höjd tobaksskatt, kolla in Nicklas Lundblads kommentar. Och det största oppositionspartiet har inte några väldigt avvikande visioner.

Nu menar jag inte att man skall bygga Botniabanor i rasande tempo. Men man kanske kunde säga att vi skall vara med och fajtas om att vara världens bio-tech-centrum framöver och sedan fundera över vilken infrastruktur man behöver och vilka lagar som måste fixas till i stället för att bara diskutera hur man skall utöka världens mest omfattande föräldraförsäkring? Typ! Det håller nog inte att bygga en 800 meters järnvägsbro när någon annan lägger 112 mil räls, varav 10 mil broar och tunnlar, på samma tid. Fast vad vet jag, vi kanske kan leva på tobaksskatt och föräldraförsäkring i framtiden?

En kul sak med premiärpromenaden över Nya Årstabron förresten: På Årstasidan uppstod osvensk anarki, dvs folkmassorna (och vi) klev över ett par stängsel och gick tillbaks på FEL SIDA av bron, den sida som nog var avsedd för underhållsfordon el dyl. Där fanns inget skyddsstängsel mot rälset och inget ordnat sätt att ta sig av från bron på Södermalmssidan. Så folk anarkohajkade på olika vis för att komma ut till Tantogatan.

P.S. Kolla in mina tidigare kommentarer om Kina i Myter om myter om globaliseringen samt När kinesen flyr, faller Bagdad

Nobelpristagare: Höga kostnader för intellektuell egendom!

I Sverige hör vi nästan aldrig några etablerade och kvalificerade professorer eller forskare analysera "intellektuell egendom" eller kritisera diskursen runt denna. Rasmus Fleischer framstår alltmer som en ledande kritisk svensk röst i ämnet där hans Copyriot givetvis är obligatorisk läsning för alla som vill ha andra perspektiv på frågorna än upphovsrättsindustrins eget. Som bekant (?) står han bakom den upphovrättsskritiska antologin CopyMe - Samlade texter från Piratbyrån, som jag rekommenderar. Den finns att köpa för bara 55 spänn direkt av förlaget Roh-Nin.

Jag skall återkomma till boken i en senare postning. Den del av min persona som är forskarutbildad ekonom konstaterar att det samhällsekonomiska perspektivet i stort sett saknas i CopyMe även om där finns många andra nyttiga insikter. Det finns en del välkända tankar i nationalekonomi som lätt appliceras på området immaterialrätt (dvs. det område inom juridiken som reglerar hur vi har rätt - eller inte rätt - att förfoga över icke-fysiska "ting", t.ex. idéer, uppfinningar, kompositioner, texter, bilder, grafiska skapelser m.m.).

Nobelpristagaren i ekonomi, Joseph E. Stiglitz, professor på Columbia University i New York, har just skrivit en kolumn där han tar upp en del grundläggande nationalekonomiska resonemang i en kritik av nuvarande reglering av Intellectual Property, "intellektuell egendom". Den cirkulerar på nätet nu. Han är syndikerad kolumnist och artikeln har publicerats på en massa ställen men det är förstås extra roligt att länka till Yemen Times, där hans Intellectual-Property Rights and Wrongs finns publicerad.

Stiglitz pekar ut en nationalekonomisk insikt som upphovsrättsindustrin fullkomligt förtiger och som icke-tränade nationalekonomer kan ha svårt att hitta fram till på egen hand när de hela tiden matas med ena sidans propaganda: "... there are high costs associated with intellectual property."

Just det! Upphovsrätt och patent = lagliga monopol, som folket delar ut till upphovsmän och uppfinnare (som idag ofta är företag förstås). Man får inte kopiera någon annans skapelse. Monopol har välkända negativa effekter på samhällsekonomin. Stiglitz tar upp en del av dem i sin artikel.

Så varför delar vi ut monopol då, när vi samtidigt låter konkurrensverket göra gryningsräder hos bensin- och byggbolag för att se till att de inte samarbetar på ett vis som återskapar monopolets negativa effekter? Jo, för att vi anser att skaparna av icke-fysiska "ting" kommer att uppfinna mer och bättre om de har lättare att tjäna pengar på det de uppfinner. Och monopol gör just detta väldigt mycket lättare. Utan monopol skulle de förstås också kunna göra vinster, fast mindre.

Ur samhällsekonomisk synvinkel är det hela en klassisk fråga om att balansera de positiva effekterna för samhället av att (möjligen!) få en större ouput av uppfinningar och kreativitet mot de negativa effekter som uppstår på grund av just dessa monopol.

Är nuvarande system i balans, frågar sig alltfler nationalekonomer? Och allt fler svarar nej: Monopolen som delas ut är för långa och för omfattande för samhällets bästa. Så bara ur denna - mycket försiktiga och strikt kamrersmässiga synvinkel - bör vi vara väldigt misstänksamma mot upphovsrättsindustrin, som förstås bara tar upp plussidan av kalkylen.

Sveriges röst i EU: "Fy bubblan!"

Jag brukar ju oftast göra längre, kolumnartade blogginlägg. Men idag hittade jag ett citat som jag bara måste vidarebefordra eftersom det kommer från en svensk tant i EU-parlamentet och alltså har en viss signifikans. Hon har en blogg där vi får höra om kräftor och svamp och golfspelande make nu när hon har semester men hon kan inte hålla sig från att lägga in en politisk kommentar i sommarstiltjen. Analysen lyder i sin helhet som följer (kursivering och fetstil = originalet):

Fy bubblan för de som vill sänka alkoholskatten och fy katten för ICA som vill sälja Tjeckisk mjölk!
Anna

Jag tyckte också att följande övning var väldigt rolig och vill dela med mig:

1. Gå till Anna Hedhs hemsida hos partiet.
   
2. Kolla in vänsterspalten och hitta rubriken "Mina visioner".
   
3. Klicka på länken!
   

På den där sidan finns f.ö. länk till Annas blogg (varifrån citatet kom) för den som vill kolla.

Läderlappen + Robin = Sant

Alla vet ju sedan hundra år att Läderlappen och Robin är ett par.

Därför undrar man vem som ligger bakom den story som far genom världspressen nu: Att DC Comics hotar stämma konstnären Mark Chamberlain (och hans galleri m fl får man förmoda) om inte samtliga tavlor han målat av Läderlappen och Robin i homoerotiska situationer förstörs. Storyn fanns i SvD idag och en massa andra ställen men verkar först ha rapporterats av BBC.

Jag betvivlar inte för en sekund att ett serieförlag skulle bete sig så - eller i varje fall deras advokater. Men de kräver också att alla bilder från nätet tas bort - vilket visar på dumhet, okunskap eller bara girighet: alltid kan man stämma någon - i detta fall Artnet som publicerade bilderna på internet.

Men du, när bilder väl finns på nätet kommer de inte att försvinna, det är närmast en naturlag eftersom digitala filer lätt kopieras och slängs upp var som helst. Att läsa anarkokonstnären Ibi Botani konversera med DN:s representant är både roligt och lärorikt. Marika Bergengren krävde att en webbsida som använde DN-material skulle tas bort. Ibis svar är fantastiskt och han ställde en del motkrav som han ansåg var lika berättigade. I sista stycket av svaret säger han dock att han faller till föga och tar bort sidan. Dock påpekar han att sidan i samma ögonblick som av en händelse dök upp på fem nya ställen på nätet! Att flera av ställena har Marika Bergengren-relaterade URL:er är ju förstås ytterligare en poäng. "Jag misstänker att minst 2 nya kopior kommer dyka upp för varje gång nån från medeltiden vill förbjuda ascii-tecken. lycka till!", avslutar Ibi brevet.

Vill DC Comics egentligen ha bort bilderna eller är de kanske bra PR för Batman och Robin? Eller är hela storyn spridd av Chamberlain och hans galleri Kathleen Cullen Fine Arts för att öka intresset? Inte vet jag men bilderna har redan dykt upp på andra ställen, exempelvis här på batmanlovesrobin.blogspot.com och jag blir förvånad om de inte dyker upp på fler ställen. När jag skriver detta finns de fortfarande på Artnet.

Jupp, fallet finns redan dokumenterat på Palle Torssons fantastiska sajt Artliberated.org, där han dokumenterar konst som blivit censurerad - eller hotas av - censur. Och han visar en bild.

Mirakel skedde - ingen märkte det!

Två timmar och femtio minuter är minst sagt långt för en film, särskilt när den till stor del består av intervjuer. Hade den tagit slut halvvägs vore nog The Corporation en välgjord propagandarulle, men ju närmare slutet man kommer desto mer känns halsen fulltryckt med ideologi. Även om den på många sätt är hantverksmässigt välgjord vad gäller kontraster och användande av gamla filmklipp.
Såg hur som helst just filmen i en allt kvavare liten biosalong (med bl a Rasmus Fleischer - vars ingress jag stal eftersom han redan bloggat om samma besök ;-) - Elixxir och sällsynt skarpa konstnärerna Torsson & Bernstrup: Palle T och Tobias B).

Budskapet i The Corporation är enkelt: "Företaget" som företeelse - och hela det kapitalistiska systemet - är sjukt. Närmare bestämt beter sig kapitalismens juridiska konstruktion "aktiebolaget" som en psykopat. "Folket" är nu i händerna på dessa fritt härjande psykopater som är på god väg att förstöra mänskligheten. Detta bevisar man genom ett antal enskilda fall där företag beter sig illa och som kan vara nog så upprörande. Slutsatsen som levereras av Michael Moore i slutet är att "vi" måste ta makten över produktionsmedlen från företagen och organisera produktionen på något gemensamt vis. Något jag tycker mig ha hört förut.

Tja, jag skulle kunna göra en liknande film om politikens psykopatologi. Eller religionens. Och presentera en fullkomligt förödande bild av hur dessa företeelser håller på att förgöra jorden genom att plocka ut några horror stories.

Själv är jag väldigt fascinerad av den mänskliga intelligensens förmåga att omforma naturen för våra syften och ständigt förbättra våra liv och hur denna potential kan fullkomligt explodera när betingelserna är de rätta. Och jag har då inte sett något system eller organiserande av samhället som på ett bättre vis förmår släppa lös dessa mänskliga krafter. Ibland har man lyckats få befolkningar att sluta upp bakom en regim och arbeta hårt för nationens och folkkroppens bästa. Drivkraften har varit någon historisk berusning av att vara utvalda, att vara ett alternativ till det där andra onda, att visa resten av världen - fascism alltså även om det hela ibland går under andra beteckningar. Men detta håller aldrig i längden och duger mest för att gräva dammar och lägga räls och producera idrottsmaskiner.

Jag startade internetföretag 1994, ett av de första i Sverige, då nätet var okänt utanför nördnästen på universitet och i pojkrum. Själv hade jag en slö dator med lågupplöst svartvit skärm som kunde visa text. På bara tio år har stora delar av världen fyllts av fiberkablar. Flera fartyg åkte dygnet runt fram och tillbaka över Atlanten och lade ned fiber, fiber, fiber. Routrar, dvs de maskiner som dirigerar trafiken, har utvecklats, producerats och placerats ut i miljontal runt hela världen. Och vi sitter i våra hem med ultrasnabba datorer som visar film på platta skärmar. Vi sköter bankaffärer, bokar biljetter och köper böcker, bloggar och umgås i virtuella communities. Men hallå! Detta är ju fantastiskt! Ofattbart! På tio år har en helt ny global infrastruktur byggts, företagen har byggt om sina system för att passa denna och folk har anammat den och har tillgång till den i sina hem. Ett mirakel! Ingen planerade detta. Det hände som ett resultat av ensklida beslut av alla dessa entreprenörer och Corporations.

Johan Norberg är en av dem som trycker på de positiva sidorna av kapitalismen och globalisering och hans inlägg om The Corporation finns här. Men visst, världen är inte perfekt och det kan finnas mindre trevliga saker som händer, saker man kan bli upprörd av - som en del fall som tas upp i The Corporation och problem får man försöka lösa. Själv är jag inte riktigt lika hög på globalisering som Norberg utan ser en del problem, se mitt inlägg här. Men skaparna av filmen kanske kunde fundera på hur de överhuvudtaget kan producera en dokumentärfilm som denna. Varför vem som helst i väst kan ha råd med en dator med sådan kraft att man kan redigera video på den.

Läs gärna Johannes Bertorps debattartikel idag i Expressen om Björn Elmbrants oförmåga att se IT-miraklet, även om hans nålstick om Framfab-aktierna i sista meningen var dumt.

Microsoft utpressar Apple - som utpressar Real Networks - som stämmer Microsoft

Nu har det hänt igen. Företag A påstår att man har patent på en uppfinning. Företag B säger att man själv kom på samma sak eftersom den är trivial och har använt "upfinningen" länge. Låt oss kalla företag A Microsoft och företag B Apple och låt oss kalla uppfinningen "hierarkiskt organiserade menyer för att visa musikaliska spellistor" så har vi den senaste patentstriden. Apple lanserade sin iPod i december 2001, som innehöll just den "uppfinningen". I maj 202 lämnade Microsoft in en patentansökan som omfattade ungefär det där menysystemet. I oktober 2002 lämnade Apple in patentansökan på sitt menysystem och fick nu avslag eftersom det hela ansågs vara redan uppfunnet av Microsoft. Deras ansökan kom först. Striden fortsätter eftersom patentet skulle kunna bli ogiltigt om Apple verkligen kan visa att de var först. (För att förekomma proteststorm från Microsoft-fans: Apple får sig en råsop längre ned, detta handlar inte om specifika bolag).

Microsoft skulle nu kunna hindra Apple att använda sina menyer, dvs vägra licensera "sin" teknik. Man indikerar dock att man nog kan tänka sig att låta Apple ha kvar dem. Mot en avgift förstås vilken bedöms kunna bli kanske 10 dollar per iPod. En hundralapp för konsumenten eller förmodligen mer när handlare har gjort sitt påslag och staten har lagt på sin moms. Man kan läsa om fallet på IDG och ännu mer på AppleInsider.com.

Detta är ett typiskt fall där immaterialrätten låter resurser extraheras från konsumenter för att i slutänden hamna hos "patentterrorister" och deras advokater, som ju tar bra betalt för sina tjänster. "Spelet" som åtskilliga bolag numera deltar i går ut på att utnyttja patentlagstiftning till att muta in områden utan att uppfinna något - eller göra en ytterst marginell kreativ insats - för att sedan med lagboken i hand och en armé av advokater helt enkelt pressa pengar av dem de förmår.

Speciellt vanligt är detta inom områden där Europa som tur är inte ännu har vikit sig för storbolagens särintressen: Mjukvarupatent och patent på affärsmetoder (som t.ex. Amazons "one-click purchase", dvs metoden som gör att man genom att klicka på en knapp kan genomföra ett köp om man tidigare registrerat sina uppgifter hos dem, en inte alltför briljant uppfinning som givetvis vilken webbutvecklare som helst i världen tänkt på, men inte insett att de kunde patentera - eller som ofta är fallet: De skulle inte ha råd att ta de kostnader det innebär att ansöka om patent på rätt sätt samt bevaka patentet genom legala processer). Det är anmärkningsvärt att Sverige med Bodström som härförare försöker expediera storbolagens beställning på mjukvarupatent i EU, vilka skulle gynna dem själva på småbolagens och konsumenternas bekostnad. För en svensk blogg om främst mjukvarupatent, se Free the mind.

Samtidigt varnar Real Networks i sin bokslutsrapport att Apple kan komma att stämma dem för att man gjort det möjligt för musik som köpts i Reals online-butik spelbar på iPod. Apple anser att Real därigenom har "hackat" deras mjukvara. Mer finns att läsa på MacWorld UK. Real lade förresten ned 11 miljoner dollar förra året på att processa mot Microsoft. I år blir det 16. Tja, advokaterna trivs i alla fall.

Det finns en omfattande ekonomisk kritik mot patenträttens utformning, se t.ex. The Economic Structure of Intellectual Property Law av William M. Landes och Richard A. Posner, två akademiska giganter på området "Law and Economics", dvs den del av juridisk vetenskap som använder sig av ekonomiska analyser för att analysera lagar och deras konsekvenser. Rent generellt påpekar man att det oftast inte ligger i samhällets intresse att åstadkomma s.k. "patentrace", där företag tävlar om att utveckla i princip samma sak för att sedan ge ett monopol till den som ansöker först; ett monopol de sedan kan utnyttja till att extrahera resurser från konsumenter och konkurrenter. Man pekar också på att de monopolfördelar man erhåller inte på något sätt är relaterat till de resurser som lagts ned på att utveckla "uppfinningen". Man kan alltså argumentera för att exempelvis utvecklingen av ett läkemedel under lång tid med hjälp av stora forskarstaber skulle behöva skyddas medan kanske en trivial affärsmetod eller ett menysystem som i princip redan finns i andra versioner inte skulle behöva något skydd eller endast ett svagt skydd. Allt utifrån samhällsekonomiska perspektiv alltså.

Prime Minister of Latvia answers Open Letter

I received an answer to my "Open Letter to he Prime Minister of Latvia". It came from the Prime Minister of Latvia, Aigars Kalvitis. You can read his answer at QX.se.

My comment is the following:

Sorry, Prime Minister Aigars Kalvitis, your answer makes no sense. You claim: "I must admit that the Executive Director of Riga City Council acted hastily, when he withdrew the previously granted permit.". Really? You said it was unacceptable for the parade to take place. Eriks Skapars, the Executive Director, just did what you wished.

Yes, in your original statement you also mentioned security concerns. That's what conservatives do when they want to ban some form of democratic expression they don't like, like a gay parade. But in a democratic society it is that state's duty to protect such expression and not to give in to those who want to obstruct. I understand that this is also the practice of the European Court of Human Rights.

Baltic Times indeed asked if the City Council had any information about disorder. I cite from their article:

"When asked to specify if the City Council had received any information about possible disorder, spokesperson Ugis Vidauskis said that the decision was made on the basis of concerns expressed by the prime minister. “We are to a great extent relying on our prime minister -- if he does have such information,” he said.

I now leave it to the readers to judge you. I would hope that you are sincere when you talk about the protection of all citizens and listening to diverse views but I cannot be sure. And, as I said in my Open Letter, the courts and the police upheld the spirit of democracy and tolerance in a commendable way.

"När kinesen flyr, faller Bagdad": nytt ordspråk

Ibland ger berättelser från gatuplanet bättre insikt i sakernas tillstånd än den vi får från världens samlade utrikespolitiska analytiker, kolumnister, professorer, think tanks och proffstyckare.

Idag hittade jag en berättelse från Bagdad i New York Times, en symbolhändelse som visar hur det kommer att gå i Irak. När stadens kines ger upp, då är hoppet ute för omvärlden att kunna vara där och ägna sig åt "nation building", (något som förmodligen inte går och som bara skadar oss själva, vilket jag påpekat tidigare här). Chen Xianzhong pratar arabiska och är en affärsveteran i arabvärlden. Han öppnade butik, två restauranger och ett litet hotell efter amerikanernas "seger". Men när en bilbomb går av utanför restaurangen och kroppsdelar flyger in i den, då är det inte så lätt att driva business.

Från New York Times:
"There were small pieces of flesh all over, even on the roof," Mr. Chen said. Now, he does takeout only for the few loyal customers that continue to call.

Han blev sånär kidnappad, likt andra kineser och utlänningar. Flera kockar har flytt hem till Kina igen. Han fixar fortfarande takeout från ett litet kök ovanpå butiken. Och däruppe sover han med sina anställda kineser, omgiven av Kalashnikovs och revolvrar. Han har fått nog och vill flytta all sin business till ett säkert ställe: Norra Kurdistan - i Irak! Problemet är att han på grund av säkerhetsproblemen inte kan organisera en lastbilskonvoj med alla sina prylar (hans restaurant hade 400 platser med kinesiska bankettbord etc).

1984 läste jag "International Business" på Handelshögskolan i Stockholm. Vi lärde oss då att "the overseas Chinese" var världens bästa entreprenörer, alltså kineser som levde utanför fastlands-Kina, spridda över världen. Ingen annan grupp gör business som de. Etniska kineser dominerar t.ex. fullkomligt affärsverksamheten i alla tigerekonomierna, trots återkommande pogromer i Indonesien till exempel. Detta är välkänt idag men då 1984 satt vi med stora öron och lyssnade till influgna professorer, bland annat Geert Hofstede som i varje fall då var professor i Hong Kong.

Vad är förklaringen? Den främsta faktorn ansåg man vara en annorlunda, kulturellt betingad får man förmoda, inställning till risk. Mindre trygghetsorientering alltså. Man blir inte avskräckt av att kanske förlora allt man har och börja om på nytt om saker skulle skita sig. Eftersom jag av personliga skäl fått god insikt i familjehistorien bland just framgångsrika kinesiska företagarfamiljer skulle jag vilja addera en faktor som borde undersökas: Kinesiska entreprenörer verkar inte ha samma västliga individualistiska drift efter "självförverkligande". Att brinna för sin idé, att uttrycka sin personlighet genom sitt företagande - det verkar inte existera. Handla med tyger och krukor, driva krog, starta telebolag, paketera om te i små påsar och sälja svindyrt till någon armé (vilken sida kvittar) eller brygga öl eller vara investment banker som säljer nyemissioner - what's the difference liksom: Slutsumman är det viktiga och det som ger mig en hard-on. Och går det åt helvete, so what, då får man starta om - livet är hårt. Ungefär så skulle jag sammanfatta mentaliteten. (Nu finns det förstås personer inom de där familjerna som inte riktigt delar de där värderingarna och som därför ägnar sig åt något helt annat - de som känner mig kan gissa vem jag menar).

Hur som helst, När kinesen flyr, faller Bagdad.

(Förresten, den där annorlunda inställningen till risk gör att kineser älskar gambling. Spel alltså. I Macao investeras just nu 200 miljarder (!) kronor i nya kasinon, bland annat av ett par kasinokungar från Las Vegas, men även av Hong Kong-miljardären som tidigare hade spelmonopol i Macao. "Strippen" i Macao skall bli större än den i Las Vegas och går snart om Las Vegas i totala spelintäkter.)

Skatteprofessorns Alexanderhugg fäller Reinfeldt och Nuder

En kortis. Skatteprofessorn Sven-Olof Lodin kom med en ny tanke på Söndagens DN Debatt. Vi har för få människor som tänker i genuint nya banor. Nu skall vi kanske inte överdriva. Lodins tanke är bara en detaljförändring. Men när man hör grejen undrar man varför ingen politiker någonsin har sagt något i den stilen. Reinfeldt och Nuder m.fl. tjafsar bara om några procent hit eller dit i ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemen samtidigt som en stor del av folket inte deltar i produktionen: hemma på grund av sjukdom, förtidspension, arbetslöshet, föräldraledighet.

Som så många andra menar Lodin att det måste bli större skillnad mellan att jobba och att bli försörjd på "passiva" sätt. Genom ett Alexanderhugg ändrar han hela diskussionen: Sluta snacka om sänkta ersättningsnivåer. Ändra beskattningen i stället. Inkomster från aktivt arbete bör beskattas lättare än inkomster från passiva försäkringar som har med arbetet att göra.

Läs gärna hans artikel här på DN Debatt.

Jag påpekar gärna att han fortsätter kritisera den märkliga reform som innebar att socialdemokratins Sverige avskaffade arvs- och gåvoskatten. Vi är i stort sett enda landet som har gjort detta. Arv och gåva och spel beskattas väldigt lätt eller inte alls. Men arbetar man som anställd eller småföretagare, då skall man klämmas åt. Tjoflöjt!