Ibland ger berättelser från gatuplanet bättre insikt i sakernas tillstånd än den vi får från världens samlade utrikespolitiska analytiker, kolumnister, professorer, think tanks och proffstyckare.
Idag hittade jag en berättelse från Bagdad i New York Times, en symbolhändelse som visar hur det kommer att gå i Irak. När stadens kines ger upp, då är hoppet ute för omvärlden att kunna vara där och ägna sig åt "nation building", (något som förmodligen inte går och som bara skadar oss själva, vilket jag påpekat tidigare här). Chen Xianzhong pratar arabiska och är en affärsveteran i arabvärlden. Han öppnade butik, två restauranger och ett litet hotell efter amerikanernas "seger". Men när en bilbomb går av utanför restaurangen och kroppsdelar flyger in i den, då är det inte så lätt att driva business.
Från New York Times:
"There were small pieces of flesh all over, even on the roof," Mr. Chen said. Now, he does takeout only for the few loyal customers that continue to call.
Han blev sånär kidnappad, likt andra kineser och utlänningar. Flera kockar har flytt hem till Kina igen. Han fixar fortfarande takeout från ett litet kök ovanpå butiken. Och däruppe sover han med sina anställda kineser, omgiven av Kalashnikovs och revolvrar. Han har fått nog och vill flytta all sin business till ett säkert ställe: Norra Kurdistan - i Irak! Problemet är att han på grund av säkerhetsproblemen inte kan organisera en lastbilskonvoj med alla sina prylar (hans restaurant hade 400 platser med kinesiska bankettbord etc).
1984 läste jag "International Business" på Handelshögskolan i Stockholm. Vi lärde oss då att "the overseas Chinese" var världens bästa entreprenörer, alltså kineser som levde utanför fastlands-Kina, spridda över världen. Ingen annan grupp gör business som de. Etniska kineser dominerar t.ex. fullkomligt affärsverksamheten i alla tigerekonomierna, trots återkommande pogromer i Indonesien till exempel. Detta är välkänt idag men då 1984 satt vi med stora öron och lyssnade till influgna professorer, bland annat Geert Hofstede som i varje fall då var professor i Hong Kong.
Vad är förklaringen? Den främsta faktorn ansåg man vara en annorlunda, kulturellt betingad får man förmoda, inställning till risk. Mindre trygghetsorientering alltså. Man blir inte avskräckt av att kanske förlora allt man har och börja om på nytt om saker skulle skita sig. Eftersom jag av personliga skäl fått god insikt i familjehistorien bland just framgångsrika kinesiska företagarfamiljer skulle jag vilja addera en faktor som borde undersökas: Kinesiska entreprenörer verkar inte ha samma västliga individualistiska drift efter "självförverkligande". Att brinna för sin idé, att uttrycka sin personlighet genom sitt företagande - det verkar inte existera. Handla med tyger och krukor, driva krog, starta telebolag, paketera om te i små påsar och sälja svindyrt till någon armé (vilken sida kvittar) eller brygga öl eller vara investment banker som säljer nyemissioner - what's the difference liksom: Slutsumman är det viktiga och det som ger mig en hard-on. Och går det åt helvete, so what, då får man starta om - livet är hårt. Ungefär så skulle jag sammanfatta mentaliteten. (Nu finns det förstås personer inom de där familjerna som inte riktigt delar de där värderingarna och som därför ägnar sig åt något helt annat - de som känner mig kan gissa vem jag menar).
Hur som helst, När kinesen flyr, faller Bagdad.
(Förresten, den där annorlunda inställningen till risk gör att kineser älskar gambling. Spel alltså. I Macao investeras just nu 200 miljarder (!) kronor i nya kasinon, bland annat av ett par kasinokungar från Las Vegas, men även av Hong Kong-miljardären som tidigare hade spelmonopol i Macao. "Strippen" i Macao skall bli större än den i Las Vegas och går snart om Las Vegas i totala spelintäkter.)
Recent Comments