Oscar Swartz :: Texplorer

Harry Potter avrättad

Jag såg just filmhistoriens dyraste film och jag skall nu ösa gift över filmindustrin. Hittade bland mina papper ett par biocheckar från SF som gick ut och bestämde sista dagen att använda dem.

Svenska filmer gick bort automatiskt eftersom mitt sällskap bara förstår engelska, mandarin och fukinesiska. Det fanns i stort sett inte en film vi lockades av att se. Det blev Harry Potter och den flammande bägaren. Hur stor budget en film har är väl bl a en redovisningsfråga och inte alltid officiellt. Men regissören har tydligen påstått i en intervju att han känner sig privilegierad som fått vara med och skapa historiens dyraste film med en budget på 170 miljoner pund (305 miljoner dollar).

Kanske är det mänsklighetens mest påkostade "konstverk" någonsin? Kvintessensen av människans förmåga alltså. Så vad fick vi då?
(Notera: Följande avrättning kan innehålla spoilers)

En unken historia om en fullkomligt idiotisk kamp om ära (heder?) med livet som insats. Tre magiskolor möts i en trekamp. En elev från varje skola. Tre grenar. Varför? Tja, för att man gör sånt, tävlar, visar vem som är bäst på något. Men här handlar det inte direkt om längdhopp eller tipspromenad. Detta är på liv och död. Den mänskliga historien visar ju ganska klart att en sådan inställning leder till krig, elände och katastrof. Här glorifieras det. Harry Potter var för ung och fick egentligen inte ställa upp i tävlingen. Men han blev ofrivilligt uttagen att delta, så hans skola fick två kämpar.

Det finns scener som är sevärda förstås. När de två motståndarskolorna (en pojk- och en flickskola) gör entré i Hogwarts sal tänder det till en smula. Bulgarerna/slaverna/kosackerna är atletiska och dumma i huvudet och stöter kraftfullt och militäriskt sina stavar i golvet. Fransyskorna är vackra, flirtiga, eleganta och svassar och sveper fram. Men det är alltså klichéer (fördomar?) av Manligheten och Kvinnligheten alltså. Och så Harrys egen blandskola då, som består av mer normala typer med både nördar och nördinnor. Fast de vill givetvis i denna klichévärld ha the real thing så att säga: Hogwartskillarna blir störda av att dera flickkompisar blir så exalterade av bulgarhunkarna medan Hogwartstjejerna blir störda när deras killkompisar blir så uppenbart till sig av de sashayande fransyskorna.

Allt är som förr. Pojkarna måste bjuda upp flickorna och fråga dem om de vill gå på bal. Tjejerna sitter som panelhöns och tisslar och tasslar medan killarna lider och har klumpar i halsen och inte vågar fråga chans. Men vi får ingen förlösning från gamla könsroller och beteendemönster. Ingen tjej som bryter mönstret, ingen kille som hellre går med sin vän som kavaljer, ingen som vrålar att de inte ställer upp på det där gammaldags spelet, ingen som kräver lottning.

Tvärtom! Tjejen som gillar Harry blir förstås inte tillfrågad av blyge Harry Potter. Men hämnden är ljuv: Hon fnittrar glatt vid sidan av den bulgariske superhunken som alla tjejer förstås ser upp till. Och hon tycks trivas bra där. Nördar göre sig icke besvär.

Så har vi tävlingarna då. Harry Potter borde rimligen ha dött i första grenen. Draken (importerad från Rumänien, varifrån annars ...) hade ju fångat honom och han hängde hjälplös högt däruppe. En liten eldpust hade gjort slut på honom. Men Draken som pustat och frustat så flitigt tidigare gjorde INGENTING. För att Harry inte kan dö i sin egen film förstås. Men det hela blev bara pinsamt.

I gren två är det givetvis tjejen som ger upp medan de tre killarna klarar sig. En fullkomligt bestialisk gren för övrigt, där skolledarna har sänkt ned deras kompisar under vattnet och låter dem dö om inte kombattanterna lyckas befria dem inom en timme. I gren tre som påminner om labyrinten i The Shining är det förstås återigen bruden som får panik och blir uppäten av buskarna.

Två onda män är givetvis pederaster at heart. Hintarna är uppenbara: Ministeriets man tar en faderlig promenad med Harry Potter ut i skogen men denne blir "räddad" av rektorn som snäser att sist han tog in en pojke som praktikant försvann denne spårlöst. Och ondskans furste himself, lord Voldemort, som återuppstår kan förstås inte hålla sig från att buffa på den döde snyggingen Cedric och insinuerande mumla "Synd på en så vacker pojke". Och symboliken fortsätter när han vrålar att den fastspände Potter skall bli hans och Potter vrålar tillbaks "Don't touch me!". Vilket han gör förstås. Sedan blir det duell dem emellan och "You are mine!" vrålas igen och sedan gnuggar de sina trollstavar mot varandra och har en spruttävling, där ejakultatet möts mitt i och droppar ned i stora kläggande sjöar. Harry besegrar förstås pederasten - som alltså = ondskan - med hjälp av några spöken som lyckas hålla undan lorden från gossen.

Kort sagt: Historien och moralen är en stinkande katastrof av klichéer och dåtid utan hopp om något bättre. Samtidigt är filmen iskall. Vi berörs inte av någonting i den. Inte ens en liten moders- eller faderskänsla för Harry lyckas tändas.

Man försöker rädda det hela genom skickliga dataanimationer och fantasifulla scenerier med flygande hästar och drakar och fantasylandskap och sånt. Och jodå, det är ju fint. Och ibland höjer men på ögonbrynen och tycker att deras visioner är smått överraskande. Men sånt där finns ju i vilket dataspel som helst och vi blir egentligen inte speciellt imponerade längre. "Fantasifulla dataanimeringar och specialeffekter är det nya beige", som väl någon populärkulturkommentator med "credd" skulle ha kunnat uttrycka sig. Och det kan inte ersätta bra historieberättande som innehåller spänning, psykologi, karaktärsskildring, hopp, försoning, förtvivlan, konstnärlig gestaltning av livsfrågor, ifrågasättande av normer - ja allt det som konsten kan göra.

En liten liten antydan till "ifrågasättande" kanske finns i filmen. Harry Potter är inte helt lycklig över att ofrivilligt ha blivit utvald att tävla i det där idiotiska spelet med livet som insats. Till sin kompis säger han att han egentligen inte vill ha "eternal glory" som är det enda han eventuellt kan få ut av det. Men han protesterar ju aldrig! Själv ville jag ruska tag i Harry Potter och säga att nu får du väl för i helvete protestera! Säg att du hellre blir relegerad från skolkan än deltar i idiotin! Gör revolt, ordna sittstrejk, kasta ut rektorn ur fönstret, säg till lärarna att de får slåss mot drakarna själva. Men icke! Och i slutänden är det ju Harry Potter som visar sig vara mer macho än de andra eftersom han vinner tävlingen. Så sensmoralen är klar och jag misstänker att den härrör direkt från J K Rowling, även om jag inte vet hur filmerna skiljer sig från böckerna.

Ja, det där är vad vi får för 305 miljoner dollar. Och det är en bra illustration av tältpinnens affärsmodell som jag tog upp nyss: Det finns ingen konstnärlig vision alls bakom Harry Potter. Alla filmena har haft olika regissörer som jobbar på uppdrag. Warner köpte tidigt rättigheterna och pumpar nu ut den snyggt förpackade smörjan av enda anledningen att det finns ett "upphovsrättsligt hål" att fylla med innehåll. Och visst, man kan få folk att flockas till de där megaproduktionerna genom massiv hype.

Men tänk tanken att hundra filmer med budgetar på tre miljoner dollar hade gjorts. Av folk med konstnärliga visioner. Själv dras jag till film där en auteur finns, dvs en tydlig skapare med sin egen stil och vision som skapar verk. Filmhistorien är full av stora regissörer som tänker i konstnärliga och kreativa termer. Vi tycks dock avlägsna oss från den modellen.

Antipiratbyrån och Henrik Pontén är inte konstnärernas och kreatörernas vän eller försvarare. De är Hollywoods förlängda arm i Sverige och vill försvara den industriella modell som vuxit fram som ett resultat av en upphovsrättslagstiftning som gått från några års "skydd" till att numera omfatta 125 år för studioproduktioner. Samma logik gör att rullandet av namn som skapat filmen på slutet bara blir längre och längre. Enligt Variety tog den 13 minuter men jag stannade aldrig så länge. Att de sedan använder svenska lågbudgetproduktioner som Hip Hip Hora! i sin fajt mot fildelarna är en ironi, men syftet är klart: Att få folk att tro att de försvarar små svenska produktioner. Fast det förmodligen är tvärtom.

Snart lär Harry Potter inte vara världens dyraste film längre eftersom Stålmannenfilmen, som skall ha premiär i juni 2006 lär gå på 326 miljoner dollar.

P.S. Köp gärna Här finns den där Harry PotterfilmenHarry Potter på dubbel-DVD för 99 spänn just nu (Jan 2008) här på Ginza. Ett par timmars förströelse. Och tänk på vad jag skrivit, upplevelsen blir större då :-)

Hollywood vs. Pirater

Tältpinne, eller "tentpole". Det är Hollywoods eget namn på den affärsmodell som dominerar samtalen over there. Jag skrev en väldigt bra krönika i dagens Computer Sweden, tryckta upplagan om detta men dessvärre tycks webbkod krävas på nätet.

"Tentpole": Det innebär att man vänder den kreativa processen ut och in. Vi tänker oss normalt att en kreatör hittar på något briljant och genom sin upphovsrätt sedan tjänar pengar på verket. I Hollywood gör man tvärtom. Man identifierar ett "upphovsrättsligt hål", där man kan maximera intäkter och profit. Man slår ned en tältpinne där i hålet, dvs gör en film (som redan från början planeras följas av flera) och vecklar sedan ut ett tält av licensverksamheter: Bio, dvd, kabelrättigheter, musik, videospel, skolväskor, plastfigurer på McDonald's, samlarbilder, t-shirts ... Tältpinnen håller uppe rubbet. Drar man bort den, dvs om filmen floppar, faller allt. Om filmen lyckas, ja då badar man i pengar.

The Economist skrev nyss om King Kong. Man dammar av en gammal figur och fyller det där King Kong-tältet med innehåll. Stålmannen kommer tillbaks i juni 2006: "Superman returns". Om det bara vore tröttsamt (vilket jag själv tycker) vore det väl inte så farligt. Problemet är dock att de där tälten som Hollywood slår upp överskuggar allt annat. Konsumenternas pengar och uppmärksamhet kanaliseras till de där enorma produktionerna (de kostar över 200 miljoner dollar nu) och lämnar växelpengar till resten av kreatörerna. Upphovsrätten gäller i 125 år för studioproduktioner och de varumärken man licenserar ut under tältet kan vara eviga förstås.

När man talar om att fildelare hotar skapande i allmänhet är det fel: De kan möjligen hota Hollywood och dess tältpinnar. Men detta skulle ju kunna öka mångfalden i kulturproduktion och öka utbudet. Piratpartier och fildelare kan alltså pressa filmbranschen till framsteg.

En ironisk poäng är ju att hela Hollywood grundades av patentpirater. Detta enligt historieskrivningen i juridikprofessor Lawrence Lessigs Free Culture: "The film industry of Hollywood was built by fleeing pirates", skriver han. Allt filmskapande kontrollerades av Thomas Edison och hans "Motions Pictures Patent Trust", som mycket aggressivt beslagtog olicenserad utrustning och filmer skapade med sådan. Regissörer, producenter och skådisar flydde från New York till Kalifornien, där man räknade med att delstaten New Yorks patentadvokater inte skulle kunna nå dem. Allt de ville var att göra film men Edison hindrade dem. En herre vid namn William Fox var en rebell då som försökte gå mot monopolet. Lessig kallar honom dåtidens Napster. Hela Lessigs bok finns att ladda ned som PDF här. (Fast för 137 kronor i pocketupplaga kan man lika gärna köpa den från Adlibris, fyll bara i "Lawrence Lessig" i annonsen i högerspalten och slå till så bidrar du med några kronor till den här bloggen också.)

För den som vill läsa mer om Hollywood och det "Lilla Utrikesdepartementet", läs min
artikel om vem som verkligen rycker i Henrik Ponténs trådar. Samt om "olycksfall i arbetet".

Förresten: Min artikel i Computer Sweden är ganska läsvärd. Skall se om den går att lägga ut här.

Piratpartiet 2.0: Swartz kommenterar

Uppdatering 2006-06-06: Nedanstående är ett historiskt dokument där jag kritiserade Piratpartiets från början ganska extrema inställning. "Partiet" var mycket ungt vid tidpunkten och deras ståndpunkt ändrades senare till en realistisk upphovsrättskritik, se min rapport om när omsvängningen kom. För nu gällande partiprogram ("principdeklaration") se här.

Piratpartiet har presenterat sitt Principprogram 2.0 och lagt ut nya detaljerade texter med Argumenten. Den som följt min blogg kan se att jag har drivit i stort sett den linje som Piratpartiet nu går ut med. Jag har skrivit om Patent, Fildelning, Integritet och Upphovsrätt. Så på det hela taget tycker jag att de både argumenterar bra och drar rätt slutsatser.

Jag träffade Piratpartiets Rick Falkvinge i lördags och frågade då om en tveksamhet jag har runt deras program för Upphovsrätten. (Bilden är från Underbara Bar på Söder och därför en smula impressionistisk, en liten rapport därifrån finns här). Piratpartiet vill alltså behålla den ideella upphovsrätten, dvs det som gör att en upphovsman har rätt att bli erkänd som skapare och även kan ha rätt att bestämma hur verk används. De vill däremot helt ta bort den exklusiva rätten att framställa kopior av verket etc, det som lägger grunden för den ekonomiska upphovsrätten. Den praktiska konsekvensen är att vem som helst exempelvis kan bränna egna CD-skivor med Microsoftprogram eller Madonnalåtar och sälja och tjäna pengar på dem. Och Bonniers skulle kunna ta manuskriptet från en författare och trycka en bok utan att betala författaren.

Jag inser att Bonniers nog inte skulle finnas i sin nuvarande form i ett samhälle där vem som helst kan trycka upp samma bok. Och bästsäljande megamarknadsförda Madonnaskivor kanske inte heller skulle finnas så ingen skulle direkt ha intresse av att kopiera och sälja henne. Kulturskapande skulle givetvis ske, något jag tagit upp en massa gånger på min blogg, för hänvisningar se slutet av denna postning. Det är dock svårt att på rak arm visionera om hur ett samhälle utan någon ekonomisk upphovsrätt alls skulle se ut. Jag vet inte. En del tror som Sydsvenskan, att fildelningens underminerande av upphovsrätten leder till att "den konstnärliga världen [står] inför en enda lång amatörernas afton. För att inte säga kulturskymning.". Jag har ju flera gånger argumenterat för att fildelning och en tillbakaskalad upphovsrätt tvärtom kan leda till en kreativ explosion, till exempel här. Men helt avskaffad upphovsrätt? Som idé är det intressant att fundera över. Som politiskt krav eller position är jag tveksam dock.

Jag talade med Falkvinge om denna tämligen extrema position. Han har ett helt korrekt argument för att inte gå ut med ett program som exempelvis bara kräver att man tillåter kopiering för eget bruk, medan man behåller den ekonomiska upphovsrätten: Om man begränsar sig på det viset blir man lätt porträtterad som en självintresserad kopierare, någon som bara vill ha en film utan att betala. Men Piratpartiets budskap är egentligen mycket djupare än så. De ser upphovsrätten som ett hinder för skapande och spridning av kultur och kunskap idag.

Jag ser också dagens upphovsrätt som ett hinder, vilket jag med visst eftertryck framfört på bloggen i en rad artiklar. Men i grunden är jag nog utilitarist i den här frågan. Jag tycker att man måste ha mycket bra skäl och vara väldigt återhållsam om staten skall dela ut monopol, vilket ju upphovsrätt är. I den amerikanska konstitutionen säger man att kongressen har rätt att dela ut i tiden begränsade sådana, förutsatt att de har ett enda syfte: " to promote the Progress of Science and useful Arts". Syftet skall alltså vara att främja framsteg i vetenskap och kultur (och man undrar vad "användbar" konst och kultur är ...). Dessa monopol kan få finnas för samhällets skull, inte upphovmännens. Det har ingenting med upphovsmannens "rätt" att tjäna pengar att göra.

Men frågan är: Kan upphovsrätt faktiskt vara bra för samhället? Får vi mer och bättre produktion av idéer, något som kan vara bra för alla, om skapare ges någon ensamrätt till skapelserna? En sak är säker: Dagens upphovsrätt som sträcker sig upphovsmannens hela livstid plus 70 år, eller i 125 år om verket skapas av ett företag, har föga med samhällsnyttan att göra. Det handlar om att lobbyinriktade särintressen lyckas extrahera resurser från allmänheten.

Men man behöver ju inte helt avskaffa upphovsrätten bara för att man tror att den idag hindrar skapande och spridning av kultur och kunskap. Marknadsliberala tidskriften The Economist har föreslagit 10 års upphovsrätt.

Ett av de radikalaste förslagen (innan Piratpartiet alltså) har kommit från en holländsk statsvetarprofessor, Joost Smiers, författare till boken Arts Under Pressure: Promoting Cultural Diversity in the Age of Globalization. Tillsammans med Marieke van Schijndel skrev han i höstas en sällsynt läsvärd artikel i International Herald Tribune: "A world without copyright". De föreslår avskaffande av upphovsrätt med ett undantag: För kulturella uttryck som kräver större investeringar i form av tid eller pengar (de föreslår t.ex. romaner och film) skall man få ETT års respit att profitera på verket.

Kanske något för Piratpartiets principprogram 2.1 ?

Några länkar inom min blogg där jag tar upp kulturskapande och upphovsrätt:
Här, här, här, här, här.

Irriterande monopol? Om fysiska pirater.

"Intellectual Property" - denna "egendom" som i naturen inte kan försvaras men som staten delar ut monopol på - åstadkommer allt mer konflikter mellan konsumenter och monopolister. Jag tänkte tipsa om några klipp från senaste veckorna från N24.se om "piratkopior" av fysiska prylar och inbjuda till diskussion. Det hela rör sig om immaterialrätt förstås: varumärken, mönsterskydd etc.

Kedjan Biltema har blivit fälld för att sälja två ficklampor som ser ut som de där dyra stavlamporna från Maglite. N24.se rapporterar: "Maglite tillverkas av Mag instrument. Ficklamporna hör till världens mest sålda konsumentartiklar och ligger i den högre prisklassen. Att kopiera dem är därmed mycket frestande. Maglite har svarat med en rad stämningar.". De har tidigare fått rätt mot IKEA.

Peak Performance, det svenska sportklädesbolaget klagar över att svenskar köper "piratkopior" av deras prylar när de semestrar i Thailand.

"Bostongurka" är ett varumärke, inte en generisk beteckning på hackad inlagd gurka av visst recept. Efter sex års strid i Stockholms Tingsrätt och Svea Hovrätt ingick Procordia Food (som äger varumärket Felix) och Björnekulla (som sålt en "piratkopia" av bostongurka) en förlikning. Norska Orkla-koncernen (som äger Procordia Food) har därmed monopol på att sälja bostongurka. Björnekulla har bytt namn på sin produkt till "hackad gurka".

Den schweiziska lyxklockindustrin går bättre än någonsin. Men man har problem säger man på N24.se: "Orosmolnet på denna klara himmel är piratkopieringen. Särskilt kineserna är flinka på att fusktillverka schweiziska lyxklockor som sedan exporteras över hela världen.
- Numera piratkopieras ju allt från mat och maskiner till musik och mjukvara. Men särskilt mycket kopieras schweiziska ur. Det är ett stort problem.
- Vi kämpar i motvind när det gäller piratkopieringen, medger han. Men klockfederationen ligger på, pressar regeringar att förbättra lagstiftning, samarbetar med poliskårer, utbildar tullansvariga och gör razzior där tonvis med fuskklockor avslöjas och förstörs.".

Ett kul citat ur en artikel om julhandlen på "piratmarknaderna" i Kina där Louis Vuitton är speciellt populärt: "Varför tar ni bort Louis Vuitton men har kvar Coach-väskor på hyllorna?
- Polisen känner inte till Coach. De känner till Louis Vuitton, säger Jackie.".
Och ytterligare en artikel om samma marknader.

Även Sony Ericsson råkar ut för "pirateriet" i Kina. Ett par lax i stället för fem för en musikmobil.

Helt kort kommentar om fysisk piratkopiering: Det är ju bedrägligt om konsumenter blir lurade. Om man alltså tror att man köper ett finmekaniskt mästerverk med briljanter på urtavlan och det i själva verket är en batteridriven skräpklocka med glasprismor och en urtavla med ett visst namn på. Men kostar den 20 dollar i stället för 20.000 dollar kanske man inte tror att den är äkta? Så då återstår det där med varumärke och ensamrätt.

Vad skall man egentligen säga om "piratkopiering" där konsumenten är fullkomligt medveten om vad hon eller han får? Är det en konsumentrevolt mot en värld där fiktiva värden blåses upp genom smart marknadsföring? Schweiziska ur har ju substans. Men exempelvis kläder och parfymer handlar ju nästan enbart om värden som skapas genom annonser i glansiga magasin. Kläderna sys ju i samma kinesiska fabriker.

Piratpartiets Rickard Olsson skrev i sin kommentar till mitt förra inlägg att det där med konsumentskydd bör vara ett övervägande i frågan.

Vad tycks? P.S. Jag startade en blogg till: Oscars Andra : Life, även kallad "Oscars lätta blogg". Texplorer, där du befinner dig nu är "Oscars tunga blogg".

Piratpartiet: Swartz kommenterar

Uppdatering 2006-06-06: Nedanstående är ett historiskt dokument där jag kritiserade Piratpartiets från början ganska extrema inställning. "Partiet" fanns knappt vid tidpunkten och deras ståndpunkt ändrades till en realistisk upphovsrättskritik, se min rapport om när omsvängningen kom. För nu gällande partiprogram ("principdeklaration") se här.

Avskaffa all upphovsrätt immaterialrätt [ändrat 060104 14:18] är Piratpartiets huvudkrav. Detta är radikalt! Det vore det ett vansinnigt intressant experiment. Men jag hoppas alla inser vad det innebär.

Att vem som helst kan klistra varumärket Philips eller Ericsson på vad som helst. Varumärket har inget skydd. Så fort någon skrivit en bok och skickat in den till en förläggare skulle förläggaren kunna ge ut den utan att pröjsa författaren något. Vilket nog skulle leda till att förläggare i den världen inte fanns. Man kan tänka sig en amerikansk legalistisk värld där man kräver undertecknande av tiosidiga kontrakt innan man visar upp vad man skapat för någon evetuell affärspartner. Fast sådana kontrakt vill partiet också förbjuda.

Världen som vi känner den skulle falla ihop och något annat skulle uppstå. Om upphovsrätten och all annan immaterialrätt togs bort över en natt skulle vi få totalt kaos. Men kaos är inte bara av ondo, det kan vara upphetsande och bädda för något nytt. Mänskligheten skulle överleva. Fast det är nog mer realistiskt - och förmodligen mer "samhällsnyttigt" - att tänka sig reformering av immaterialrätten, dvs upphovsrätt, patent m.m.

Om man ser Piratpartiets krav som traditionella politiska målsättningar får man problem. De är inte realistiska eller ens önskvärda. Och visst kan man hålla med om att Bodström skulle passa bättre som korvgubbe utanför Rosenbad än minister innanför men det blir ju en smula studentikost i ett partiprogram. Om man bortser från detta och tittar på partiets begränsade mål blir det mer intressant: Att få minst 4 % av rösterna, ta sig in i Riksdagen och bli vågmästarparti. Man skulle då kunna ställa krav i en riktning som försvagar immaterialrätten i stället för att förstärka den, vilket fortlöpande sker nu. Varför, kan man fråga sig? Ulf Pettersson har en bra förklaring. Han har läst Mancur Olsons lilla klenod The Logic of Collective Action där denne förklarar hur särintressen har lättare att organisera sig än allmänintressen.

Enfrågepartier är inte speciellt tilltalande ur ideologisk synvinkel. Man om man ser det hela ur praktisk synvinkel blir det intressant. Vad får man för en röst på Piratpartiet? Jo, uppenbarligen ett parti som tänker ta strid för en uppluckrad immaterialrätt och fri fildelning. Men detta är ju bara en liten del av livet, kan man invända. Visst, men låt säga att man har starka åsikter om föräldraförsäkring eller dagis eller villkor för företagande eller bistånd eller något annat. Skillnaden mellan sossar och alliansen är väldigt liten nuförtiden. Några procent i ersättningsnivåer, det är väl ungefär så. Kanske viss skillnad i synen på friskolor och privat sjukvård. Men realistiskt sett spelar ens lilla röst ingen roll där vilket block man än röstar på. Man får hela det svenska paketet i alla fall med någon liten variation.

Man ger egentligen inte upp något genom en röst på Piratpartiet men man får kanske något: Chansen att idka utpressningspolitik. Regeringskriser, parlamentariskt kaos och hot om nyval - ingredienser i en vågmästarsituation - vore en adekvat väg för folket att göra sin röst hörd.

Jag har ju flera gånger tidigare varit inne på att fildelnings- och immaterialrättsfrågan kommer att politiseras. Nu verkar det hända. Kanske är det bara ett första steg. Ett scenario är ju att de traditionella partierna försöker "kidnappa" frågan om de ser att den har sprängkraft. Jag tror att vi då skulle få betydligt mer urvattnad upphovsrättsdebatt än om man har en radikal part som hela tiden föser dem framför sig med eldgaffeln. Så även om jag tycker Piratpartiets program är helt orealistiskt och kanske borde tonas ned är jag positiv till deras uppdykande.

Skulle jag själv kunna kandidera för dem? Oavsett den radikala plattformen har jag en känsla av att det där partiprogrammet inte är hugget i sten och att ingen Göran Persson-liknande pirathövding kommer att uppträda som en bully och kräva fundamentalism från alla som svarar på deras platsannons att bli riksdagskandidat. Vilket jag dock inte gjort. Men visst skulle det vara mäkta kul att vågmästarförhandla med Bodström. Piratpartiet är ju motståndare till Bodströmsamhället.

Fast frågan är väl om 4 % verkligen skulle rösta på dem med det rent utopiska program de har presenterat hittills, oavsett de där praktiska/taktiska resonemangen jag fört ovan. Folk känner sig nog bättre till mods om de kan rösta på något de faktiskt kan hålla med om, inte bara se som en politisk ploj.

Några Piratpartilänkar på Intressant.se, där temat Piratpartiet uppstått.

Tillägg 060104 14:19:
Waldemar Ingdahl från tankesmedjan Eudoxa gör som vanligt en sansad analys på sin blogg Techne: "Piratpartiet - litet mer än spex".

Sverker Åströms IT-arbete hyllas på 90-årsdagen

Den 30 december fyllde Sverker Åström 90 år.

Vad ger man en kär vän som har mött alla statsmän, varit överallt, känner alla, är tämligen anspråkslös i sitt leverne och har pengar nog att förbereda en stiftelse för något som ligger honom varmt om hjärtat? Han får väl själv avslöja vad den skall handla om när tiden är mogen men det har ryktats att en viss verkställande direktör för en viss Nobelstiftelse skulle kunna tänka sig att svinga ordförandeklubban i Sverkers stiftelse.

Jag tänkte ta fasta på ett par (fritt citerade) visdomsord som Sverker uttalat i olika varianter om sig själv och som jag tror är viktigt för att förstå hur landets vitalaste 90-åring ständigt har energi att läxa upp regeringen på debattsidorna och dessutom just debuterat som poet:
"Jag har alltid varit fåfäng, men aldrig högfärdig" samt
"Jag har aldrig ätit mig riktigt mätt och aldrig druckit mig riktigt berusad".
Dessutom tänkte jag för första gången offentligt hålla fram Sverkers arbete inom IT-världen. Möjligen kan jag bidra en smula till det där med fåfängan så den här bloggpostningen blir en födelsedagspresent.

Jag tror Sverkers "fåfänga" hållit honom ung och alert. Han vet att han har kloka saker att säga och han älskar att få ut dessa i media och synas. Därför plitar han ständigt på nya debattartiklar där han läxar upp regeringen, håller föreläsningar, ställer upp i radio och TV.

Medan andra författare försynt kamperar bakom sin disk på Bokmässan i Göteborg och väntar på att folk skall komma för boksignering stolpar Sverker Åström runt med megafon och hojtar ut att han strax skall signera sin självbiografi Ögonblick: Från ett halvsekel i UD-tjänst. Han kommer ut som homo genom en intervju i SvD vid 87 års ålder i samband med pocketutgåvan av Ögonblick, där han i en nyskriven, personligt hållen och mycket läsvärd Epilog på klingande Sverkerska konstaterar: "Jag har uteslutande älskat män". Där finns också filosofiska betraktelser över livet och döden och kärleken, sidor vi kanske inte sett av den kallt kalkylerande diplomaten.

Och han debuterar som poet precis innan 90-årsdagen. Ja, egentligen är det ju översättningar av Michelangelos sonetter. Men att översätta poesi innebär att man skapar poesi på ett annat språk. Så jag föredrar att kalla Sverker poet. Och visst är det poesi han skapat, vilket framgår av SvD:s recension och föranmälan.

Våren 2005 gick jag på föreläsning och debatt på ABF där statsvetarprofessorerna från Göteborg, Ulf Bjereld och Marie Demker, presenterade sin bok I Vattumannens tid? En bok om 1968 års auktoritetsuppror och dess betydelse i dag. När det var dags för kommentarer från den månghövdade publiken, vem reser sig och ger på stående fot en tio minuters föreläsning om sakernas tillstånd då och nu? Sverker Åström, 89, förstås! När jag berättade att jag skulle på en annan ABF-föreläsning med oförliknelige professorn och retstickan Gunnar Adler-Karlsson (som f.ö. lagt ut sin senaste bok under Creative Commons-licens) meddelade Sverker att han nyligen ätit lunch med honom och bad mig hälsa. Att ständigt hålla intellektet igång är ett medel mot tidigt åldrande.

Men även Sverkers fysiska levnadssätt har hållit honom ung. Jag minns en osedvanligt ruggig sommardag. Regnet piskade, vi talar riktigt oväder med fruktansvärda vindbyar. Förmodligen var det 1998 och jag kom ut från Millesgården på Lidingö. En figur på racercykel, iförd kroppstajt cykeldress à la Tour de France, hjälm och sportglasögon, svänger upp och låser fast cykel och fäller ned glasögonen: Sverker Åström, 83.
"Men vad tar du dig till, cyklar du från city ut till Lidingö i det här vädret?!" frågar jag häpen.
"Inte bara från city. Jag har varit på Thielska på Djurgården först, förstår du."

Och ätandet. Jag är ju intresserad av Immortalismen med dess oblyghet: "Our goal is simple:  kill Old Age and Death!". Den enda fungerande vetenskapligt belagda metoden att sänka hastigheten hos åldrandets ofina framfart med den mänskliga kroppen är att minska energiintaget, dvs dra ned på det antal kalorier man konsumerar medan man samtidigt ser till att få i sig full ranson av alla nyttiga näringsämnen. Det innebär att man äter väldigt näringstät mat, mycket nyttigheter per kalori. Nu gör väl inte Sverker detta på ett medvetet sätt men jag misstänker att hans kosthållning och livsföring bidragit till hälsan. Som när man har förmånen att luncha på tu man hand hemma hos Sverker: Då åker gärna ett par färska spättafiléer i pannan, en avokado och ett färskt fikon trollas fram och det hela ackompanjeras av knäckebröd och ett glas vitt vin och ett glas vatten. Enkelt, nyttigt, modest men utsökt.

Fåfäng, visst! Men aldrig högfärdig. För en meritokrat i själen är medfödda privilegier honom helt främmande. Han avslöjar i Epilogen att hans morfar och farfar var lantbrukare men att hans far fick studera i Uppsala och blev advokat. "Han dog och Kreugerkraschen gjorde familjen totalt meddellös". Hans mamma hänvisades till att hysa inackorderingsbarn för att försörja sig.

Men Sverker Åström skulle aldrig odla fåfänga utan substans. Han är trots allt den man som formulerat Sveriges utrikespolitik under efterkrigstiden, vilken var mycket framgångsrik: "Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig". En del är förbannade och tycker att strategin var självisk och principlös. Men den höll oss utanför två världskrig och förvaltades och utvecklades av Sverker när vi faktiskt låg just på gränsen mellan NATO ooch Warszawapakten.

Om det kan bidra till minsta tillfredsställelse för Sverker skall jag här avslöja något för första gången: Sverker Åström höll på att bli en del av ett .dotcom-bolag och bidrog med värdefullt arbete. Inte så många känner alltså till att Sverker Åström bistått med kontakter åt mitt tidigare företag Bahnhof när vi förhandlade med främmande stater om toppdomänförvaltning. I juni 1999 blev ju Bahnhof från Sverige teknisk förvaltare av domänen .ST för det lilla afrikanska ö-riket Sao Tomé och Principe, där vi byggde datasalar i skolor m.m.

Vi började titta på andra länders toppdomäner, eftersom det under de där hektiska åren 1999-2000 kunde finnas kommersiellt värde i domäner. Bahnhof började upprätta en "svensk modell" där medel som genererades av toppdomäner i fattiga länder skulle kunna användas för utveckling, som i Sao Tomé. Detta var alltså under IT-bubblan och vi skissade på ett Domänråd (Advisory Board för just domänverksamheten inom Bahnhofgruppen), där bl a Sverker Åström skulle ingå.

Alltid intresserad av det nya lärde sig Sverker entusiastiskt hur domänsystemet fungerade på nätet men var givetvis som diplomat häpen över det där med att en skäggig datahippie, Jon Postel, på ett universitet i Kalifornien hade suttit och bestämt vem som skulle "driva" toppdomäner åt hela nationer. Detta var precis när ICANN började fungera. "Men var finns legitimiteten och var finns FN ?" var de första förbluffade utropen. Det som hände sedan kanske visar varför det kan vara bra med en tekniskt inriktad organisation som ICANN, som bara har internets tekniska funktion i tankarna och motsätter sig att nätet skall hamna i klorna på politiker.

Bahnhof hade långa förhandlingar med Demokratiska Republiken Kongo, reste till Kinshasa och skrev under ett avtal med bl.a. president Laurent-Désiré Kabilas stabschef om drift av deras toppdomän .CD och uppkoppling av universitet m.m.. Undertecknandet visades som en stor nyhet på den statliga televisionen. Från början skulle Sverker ha åkt med för slutförhandlingarna och hade som vanligt en kommentar som bräcker det mesta: "Ja, i Kongo har jag ju inte varit sedan jag träffade Lumumba". Dock var han som 84-åring en smula tveksam till att ge sig iväg till en malariainfekterad krigshärd på ekvatorn och av diverse skäl behövde han inte riskera hälsan för den goda sakens skull. Man kan väl säga att svenska modellen för domänförvaltning föll kort senare när Kabila blev ihjälskjuten och någon form av kupp skedde och hela ledargarnityret byttes ut, även om näste president så småningom kom att bli Joseph Kabila, som sades vara son till den gamle rebellen - även om många tvivlade. Men om de personliga kontakterna bryts i Afrika måste man börja om från början. Efter att ha lagt ned ansenliga summor på långdragna Kongoförhandlingar gav vi upp. Tyvärr innebar det att .CD-domänen aldrig kom landet tillgodo på något sätt.

Samtidigt hade IT-bubblan spruckit och det fanns inga större domänpengar att försöka bygga infrastruktur för och det där Domänrådet tog aldrig fart, även om Sverker Åström generöst nog erbjöd sig att ringa Yassir Arafat för att föreslå ett svensk-palestinskt samarbete om förvaltningen av domänen .PS som skapades vid den här tiden av ICANN för Palestina.

Ett fyrfaldigt leve för Sverker Åström på 90-årsdagen! Hurra, hurra hurra, hurra!

P.S. Klicka gärna på bilderna nedan och köp en bok.
Bokus har när detta skrivs fantastiska priser på Ögonblick: från ett halvsekel i UD-tjänst (36 kronor i pocket!) och den utsökt inbundna lilla klenoden
"Kärleksdikter av Michelangelo" i översättning av Sverker Åström (93 kronor när rek. priset är 153 !).