Oscar Swartz :: Texplorer

Kina klipper Internet: Startar eget!

Kina startar eget domännamnssystem på nätet. I morgon! Vi vet ju alla att Kina censurerar nätet, dvs man ser till att användare i Kina inte kan nå alla servrar på nätet. Nu bryter man åt andra hållet också. Användare utanför Kina kommer inte automatiskt att kunna hitta fram till alla webbar i Kina. Eller snarare de URL:er som använder det kompletterande domänsystem som Kina lanserar i morgon, 1 mars.

Underskatta inte händelsen! Det är tragiskt och kanske den definitiva dödsstöten mot det som jag själv kallar Internets bärande idé - eller "ontologi", som Rasmus Fleischer har kallat det. Svaret på frågan "Vad är Internet?"

Internet för mig "är" det världsomspännande datanätverk där varje användare kan nå varje annan användare på ett obrutet och enkelt vis, utan att censureras, blockeras eller övervakas av överheten. Någonting vi bara har börjat se effekterna av. Dotcom-bubblan var bara en liten "glitch" i den större utvecklingen. Användarna och nätet kan vända upp och ned på hela industrier, bana väg för helt nya kulturella och sociala beteenden. Omfördela makt. Ja, alla kan fylla på.

En central del av detta system är adresseringen. När man skriver http://swartz.typepad.com/ i en webbläsare kommer man till min blogg. Det fantastiska är att ingen stat, inget FN, ingen central myndighet, har koordinerat detta. Det bygger på allmän teknisk acceptans av det domännamnsystem som finns. Varje människa på nätet kan sätta upp en egen DNS (Domain Name Server), som alltså blir en del av adresseringssystemet. Om man konfigurerar den på "fel" sätt funkar den inte. Sure, man själv och polaren kan ju sätta upp varsin DNS som bara hittar varandras maskiner och webbar men hur kul är det? Vill man nå överallt måste man konfigurera som alla andra. Men det finns ingen lag eller något tvång.

Under dotcom-bubblan började .COM-adresserna ta slut. Lycksökare satte upp DNS:er med egna påhittade toppdomäner som .SEX och .XXX och sådant och försökte få internetoperatörer att installera tilläggsprogram så att deras abonnenter skulle kunna hitta fram till sådana adresser. De lyckades aldrig övertala nog många och alternativa domänsystem dog men jag minns att Alternic och andra insomnade domänregister försökte få till exempel Bahnhof att ansluta sig.

Men låt säga att man med tvång kan styra en massa operatörer med järnhand och få dem att installera nödvändig DNS-programvara och att man dessutom har kontrollen över miljontals användare, vars surfvanor man redan kontrollerar genom att bara erbjuda dem ett partiellt Internet. Tja, då kan ju ett eget domänsystem vara lockande. Alla dessa miljoner kommer att nå de nya domänerna. Vi andra kan inte nå dem, såvida inte våra internetoperatörer frivilligt väljer att följa denna nya standard också. (Man kan möjligen nå webbar t.ex. om man känner till själva IP-numret men inte ens det är givet.)

Kineserna gör just detta nu. Kina lägger till tre nya toppdomäner, som skrivs med kinesiska tecken, här kan ni se hur de ser ut och här i People's Daily finns också info.

I slutet av min rapport från Internetdagarna tog jag upp FN-kritiken av nuvarande domänsystem, som styrs av organisationen ICANN som i sin tur driver sin verksamhet under ett kontrakt med U.S. Department of Commerce. Och det låter ju kanske konstigt och skrämmande. Läs gärna Carl Bildts artikel som länkas från förra länken (just det!) där han passionerat försvara nuvarande ordning, som inte är speciellt USA-dominerade egentligen (se längre ned).

Jag tolkar Kinas agerande på två sätt: Dels det uppenbara, att man vill underordna nätet i Kina sin egen statsapparat och partiet. Men jag ser det också som ett utmanande av USA. Medan USA koncentrerar sig på att (fruktlöst) försöka gårdagsdominera med vapen, vet Kina vad som gäller: Handel, vetenskap, ekonomi - och Internet. Än så länge är det symboliskt - men trist. Speciellt som USA:s kontroll av nätet är en synvilla. Jag skrev följande tidigare i en kommentar till Copyriots artikel om USAs makt över Internet och citerar mig själv:

"Att sabotera DNS-systemet är väldigt svårt. Så här funkar det: Det finns 13 rotservrar som är godkända av ICANN. En av dem (a.root-servers.net) är förstås den där man fysiskt matar in ändringar, resten är kopior. 9 av dessa står i USA, en i Sverige, en i UK och en i Japan. Det ENDA dessa mytomspunna rotservrar gör är följande: För varje toppdomän pekar de ut IP-numret till den auktoritativa servern för toppdomänen plus dess slavar/kopior. Dessa servrar finns överallt. .SE och .ST-servrarna står t.ex. i Sverige men har förstås slavar på andra ställen. Det är klart att toppservern för .COM står i USA men kopior finns litet här och var. Om USA/ICANN skulle få för sig att fucka upp rotservrarna (och få med sig t.ex. de tekniker i Sverige som sköter i.root-servers.net) så är detta ingen stor grej egentligen. Den där listan över toppdomäner är inte lång och kopieras lätt. Det finns t.e.x en Europeisk organisation som driver 13 egna kopior av rotservrarna."

Läs gärna upphovsrättskritiske Kandensiske professorn Michael Geists kommentar om den kinesiska regimens agerande också, ja hans artikel är så mycket läst att den inte kan nås nu ... Jag länkar bara till hans generalla sajt här.

Bodströmsamhället kryper närmare

Ja, det var ju ingen oväntad nyhet. Ministerrådet, dvs EU-ländernas justitieministrar sade ja till det datalagringsdirektiv som klubbades av EU-parlamentet i december och som många tappra aktivister och bloggare protesterade mot och som jag skrivit om tidigare. Detta var mest en formalitet men nu är det alltså gjort, se regeringens egen pressrelease.

Uppmärksamme Erik Josefsson som verkar vara engagerad i FFII (organisation mot mjukvarupatent, där även Christian Engström, med förflutet i folkpartiet, numera Bodströmkritiska Piratpartiet, varit aktiv) uppmärksammar i ett mail till mig att Ministerrådet helt enkelt struntade i den begäran man fått från EU-parlamentet. Direktivet innehåller nämligen följande skrivning:

"2. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att genomföra en konsekvensbeskrivning omfattande alla frågor som hör till den inre marknaden och konsumentskyddet."

Inom 18 månader måste de enskilda länderna ha implementerat direktivet i sina lokala lagstiftningar och Bodström sätter visst sina handläggare i arbete direkt. Eller förmodligen har de väl jobbat. Han vill ju ha en lag så fort som möjligt. Det innebär att den som erbjuder allmänheten access till internet måste lagra uppgifter om vem som skickar ett mail till vem och när detta görs. Detta har hittills i princip INTE lagrats av operatörerna. Dessa har i allmänhet inte kunnat gå tillbaks för att hitta sådana uppgifter. Man har oftast lagrat vilken abonnent som hade vilken IP-adress vid vilken tidpunkt: Men enligt gällande lag fick operatören lagra uppgifterna endast så länge som fakturering och kundservice krävde detta. Därefter var operatören tvungen att förstöra uppgifterna. Nu tvingas de tvärtom att lagra dem. Tala om omvändning!

Och jag tolkar som sagt direktivet så att anonym access till nätet blir förbjuden om man erbjuder allmänheten detta. Det kan ju vara frågan om caféer med öppna trådlösa nätverk eller bibliotek och andra platser där man hittills bara kunnat gå in och surfa. I fortsättning kommer sannolikt ID-kontroll och registrering att krävas.

Motsvarande för telefoni. Anonyma kontantkort kommer att förbjudas såvitt jag kan se.

En utförligare story om spelet bakom gallerierna finns här på EUobserver.com. EU-politik är motsägelsefull ibland. Irland, som var en av de ursprungliga hökarna tillsammans med Bodström röstade nu mot förslaget i Ministerrådet. De undersöker till och med om de kan överklaga och riva upp beslutet eftersom de hävdar att de har vetorätt i Ministerrådet. Det beror på att de anser att detta är ett beslut inom "Tredje pelarens" område, dvs som har med juridiskt och polisiärt samarbete över gränserna att göra. Sådana beslut skall tas av ministrarna direkt - utan inblandning från EU-kommissionen och det folkvalda EU-parlamentet. Detta var ju Bodströms position också men han och de flesta andra backade och godtog att beslutet inlemmades under "Den första pelaren", sånt som har med den inre marknaden för varor och tjänster att göra. Sådana beslut kan bara initieras av Kommissionen och passerar sedan Parlamentet och godkännes till sist av ministrarna. Det som skedde nu.

Elit

Mailinglistan Elit tycks vara dagens ämne.

I morse fick jag detta mail som gör mig ledsen:

"Nu på morgonen läste jag DNs kultursidor där du enligt en krönika ska vara med i en sk sluten mejlinglista för Elitistiska människor.
Man kallar sig tom Elit.

Jag som trodde att du var en sann förespråkare för icke-elitism och mot fascism i ALLA former. Så får man läsa att det är precis det som du INTE är. Man läser där att man frågar sig om Martin Timell är pedofil och att om någon avslöjar vad som sägs i forumet ska man betraktas som förrädare och bli utpekad i alla möjliga sammanhang.
Jag fattar inte riktigt hur du kan rättfärdiga detta när du i samma andetag skriker ut faran med ett Bodströmsamhälle. Fast det är kanske därför du skriker ... för att skydda "Eliten".

Bittert erfar man att personer man trodde kunde lita på inte alls lever upp till sina ideal. Bittert erfar man att historien upprepar sig gång på gång."

Spela in ett samtal på krogen mellan journalister - eller mellan vilka människor som helst. Tag ut de saftigaste utbytena. Skriv ned dem och publicera. Vad blir resultatet? Tja kanske något i stil med "Sandra är ju fullkomligt odräglig, vet du vad hon gjorde på Musikgalan i fredags? Hon började limma på Svens flickvän och gav sig aldrig. Visst, det har ju alla förstått att hon gillar fitta men att bete sig så, hon borde ju för fan skjutas! Och så okunnig, hon bara vräker ur sig sina artiklar utan minsta research, annars borde hon ju vetat att de inte låg på Sony från början och att idioterna på Sony inte har ett skit med deras genombrott att göra. Inte för att jag fattar vad Sven eller Sandra ser i det där fläskberget, som ju verkar vara buksvåger med halva stan. Men vad sjutton, konstigare saker har man ju varit med om. Men du säg INGET till någon av dem, då dödar jag dig!". Tonen i virtuella eller fysiska kamratgäng kan vara rå och man kan skvallra om vad som helst. "Läckor" gillar man inte eftersom de kan komplicera personliga relationer. Man kan respektera och tycka bra om någon även om man viskar tjockis bakom ryggen.

Fast Elit är bra mycket intressantare än så. Den som studerar medlemslistan i DN kan ju se den väldiga bredd på kunskaper och erfarenheter som finns där. Men journalister är oftast intresserade av journalister så de lyfts ju fram. Men på listan finns också forskare i lingvistik, naturvetenskap, internettekniker, swingers, reklamare, många i musikbranschen förstås, alltifrån konstmusiker till skivbolagsbossar. Man kan få tips på en kökskniv man skall köpa av en kändiskrögare (Tack Erik Videgård, jag avstod från Sabatier och köpte en Victorinox på din inrådan och nämnde den faktiskt häromdagen i min andra blogg). Men sådant är inte så intressant på DN:s kultursida.

På Elit vet man före alla andra vilken kändis som handfängslades och spydde och hånglade på planet från Goa (La Camilla). Men får under Muhammedkrisen en rapport från en journalist som just har talat med chefredaktören för Yemens största tidning, som visar sig vara en god vän efter flera besök i landet. Och man får tillträde till roliga events genom att viska kodord i dörren.

Mustafa Can vill driva en tes om att medlemmarna skulle vägledas av övermänniskoideal och fascism. Jag tycker att Can är en mycket driftig och skarp journalist. Präktig förstås, men mycket duktig, vilket han väl lär kunna utläsa av de mail han läst. (Eller egentligen tror jag av vissa skäl att han inte hade tillgång till listan när han själv diskuterades). Sådan som han behövs.

Själv är jag dock en varm liberal som även kan se saker från ett humoristiskt perspektiv. Den som var med när Alexander Bard på Army of Loverstiden hysteriskt skrattande totade ihop sitt intromail för att inbjuda folk till sin klubb där ultimat glamour skulle erbjudas, skvaller på banbrytande låga nivåer skulle utbytas och oväntade intellektuella möten mellan folk från de mest skiftande bakgrunder skulle ske - ja den har svårt att inte le medlidsamt när man ser hur Mustafa Can gravallvarligt citerar ur det med rynkad panna och höttande finger.

Man skall inte sticka under stol med att Alexander är en hetsig debattör. Vem som helst som sett honom verbalt göra slarvsylta av en motståndare i en TV-soffa vet att han har en snabb hjärna, att han har massor av fakta på handen, att han har mycket bestämda åsikter, att inte håller igen och att han inte är lugn och belevad. Hacke Hackspett! Klipp och klistra Alexanders vildaste mail och man får ett intressant konstverk - eller en artikel i DN. Alexander är inte babylotion. Han är grovt sandpapper.

Om Can ville kritisera principiella frågor kunde han ju ha tagit upp eventuella konflikter inom publishing och gransaknde uppdrag i stället för att koncentrera sig på om någon kallar en överviktig skribent för tjockis. Vilket folk gör på krogen. Men vilka journalister talar vi om här? Det är inte direkt Janne Josefsson och grävare som konverserar med de grävda. Det handlar mest om folk som är krönikörer och debattörer och om journalister som skriver om nöje, mode och kultur. Det är klart att man möjligen kan ha synpunkter på att musikrecensenter umgås med musiker. Men är det någon som tror att de inte gör det på krogen? Självklart partajar de vilt med dem de är satta att "bevaka" och recensera.

Jag umgås f.ö. själv på Elit med sådana jag väljer att "granska" i min blogg. På listan finns musik- och skivbolagsfolk. Ibland har vi upphetsade diskussioner om upphovsrätt och fildelning. Oftast Alexander och jag i var sin ringhörna, påhejade av musikfolket respektive internetfolket. De kanske har fått ett och annat att fundera på och jag har fått insikter i hur branschen fungerar. Suveränt!

I en tidigare postning finns i slutet en antydan om hur listan startade. Kanske jag återkommer och utvecklar det en smula senare. Vi talar internethistoria här! Elit var en tidig skapelse i Bahnhofs absoluta barndom, då vi "gav" mailinglistor till personer vi kände. De fick full frihet att leda och utveckla som de ville för att bryta ny kommunikativ mark. Legendariska listor som "Bang!" och "Trafik" m.fl. startades också.

Vad gäller Bodströmsamhället är väl den här storyn snarast ett argument mot det Bodström vill uppnå. Han vill ju kunna avlyssna hela nätverk av människor som kommunicerar, även utan berättigad misstanke om brott.

En av elits äldsta - och mest övermänniskoliknande medlemmar - berättar om sitt medlemsskap idag. Anders Sandbergs hjärna verkar vara oändligt rymlig och den plockas ständigt på info inom hans många ämnen av oss andra, just nu från Oxford där han är verksam.

Sådan kommunikation och kunskapsöverföring är nätverkssamhällets livsnerv, det som gjorde att jag gav mig ut på nätet, och det som gör att jag engagerar mig för en förändrad upphosvrätt och mot övervakning. Fritt kommunicerande människor där man kan välja sina gemenskaper utan att staten skall kika över axeln - det tror jag på och brinner för. Självklart skall nätverk och relationer mellan granskare och granskade diskuteras och "avslöjas". Men DN-artikeln var märkligt tabloid- och skandalmässig. Det har skrivits ett antal artiklar om Elit-listan genom åren. Moderna Tider hade en stor grej vill jag minnas.

Elit är bara en liten sammanslutning av miljontals listor och forum och communities. Och de hakar i varandra eftersom folk är med i många grupperingar. Info hoppar. Ungefär som det där med Darknet, läs gärna detta för att se hur fildelning blir omöjlig att stoppa.

Själv hoppas jag att alla hittar till sina kompisgrupper och gemenskaper på nätet och låter kunskap och info flöda. Fast kollegans vikt eller bollspelarens kukstorleken är ju sånt som kanske bäst hålls inom gänget. Man undrar ju varför någon känner att de måste springa till kollegan som en unge och meddela att "Janne säger att du är fläskig!". Visst hemlighållande och smålögner anses av sociologer vara ett socialt smörjmedel. Inte fascism.

Printa en bok - och bli stämd!

"Hösten 1997 kom världsreportern Ulf Nilson till mig med ett problem. Polaren Janne Stenbeck hade betalat honom för att skriva en bok till ett jubileum och tryckt upp boken i 100 vänexemplar. Ulf knallade sedan runt till alla svenska förlag men ingen ville ge ut den. Det blir kanske så när man kallar sin bok Sverige: sluten anstalt. Kunde jag som drev internetföretag och stod upp för yttrandefrihet hjälpa honom att gå förbi redaktörerna?"

Så börjar min krönika i dagens Computer Sweden, där ni kan läsa hela.

Den handlar om amerikanskt patent med titeln "System and method of manufacturing a single book copy" , där en snubbe beskriver hur man kan koppla ihop några datorer och printa en bok i taget, när folk (en kund) väljer rätt fil från en dator och trycker på print. Tja, det kanske var en affärsidé, men knappast en uppfinning. Och nu ställer patentet till med skada.

Ungefär som att staten skulle ge patent (monopol) på att koppla folk till internet via modem. Det hade förstås gjort väldigt mycket för konsumentnyttan, utvecklingen, initiativkraften och skapandet om någon fått monopol 1994 när jag genom Bahnhof och några andra (Ragnar Lönn genom Algonet, Torkel Nyberg genom Kuai, Pontus Ekman genom Personal Internet) drog igång de första kommersiella internetaccesserna som riktade sig brett till allmänheten? Knappast! Fast visst hade det varit bekvämare för den som skulle ha suttit på patentet att lägga ned sin egen verksamhet och bara inkassera licensintäkter på sin "uppfinning" när sedan Tele2 och Telenordia drog igång i stor skala.

Nätet är fullt av stories om dumma och skadliga patent och mycket tyder på att systemet borde tänkas om från grunden. Några klipp från svenska bloggar: Älgformad hamburgare, Blanda frukostflingor med vätska och sälja. Mjukvarupatenten i EU politiserades. Annars har det hela inte varit en politisk fråga. Förrän nu då, genom Piratpartiet.

Förresten skrev jag just en liten grej om Bodström på min andra blogg om någon är intresserad.

P.S. Ulf Nilsons bok Sverige - sluten anstalt finns visst för nedladdning här [PDF]. Min affärskollega Bengt Grönkvist gjorde omslaget, det där med taggtråden borde hetsa upp Bodström :-). Åsikterna får stå för Ulf. Förresten ser jag att man kan köpa boken på Adlibris också i tryckt form, ISBN: 9197349305. Fast jag har alltså inget att göra med förlaget sedan länge. En annan kollega tog över det och det har inget med Bahnhof att göra heller.

Utrett: Levonline och Muhammed

Politiker som Leijonborg har inte fattat hur webbhotell lagregleras, fungerar eller resonerar när de uttalar sig om Levonlines stängning av Sverigedemokraternas sajt, efter det att de publicerat Muhammedkarikatyrerna. Här är en sammanfattning av olika debattinlägg i tidningarna om frågan.

Både UD och SÄPO kontaktade Levonline. Den vanligaste tolkningen är att Levonline, mer eller mindre mot sin vilja, "pressats" till att stänga av kunden. Under min tid som internetentreprenör träffade jag förstås Torkel Nyberg, grundare och VD för Levonline, som även drev en av Sveriges absolut första internetleverantörer, Kuai (i Hofors av alla ställen). Både Kuai och Bahnhof startade 1994. Jag har mailat för svar på frågor jag har men fick dessvärre bara följande svar:

"hej oscar,
tack for ditt mail. ar bortrest en vecka nu men aterkommer garna senare.
mvh torkel"

Fast jag beslutade mig för att skriva i alla fall. Kände Levonline till att karikatyren huserades på deras servrar? Jag drev ju internetoperatör och webbhotell i 10 år (Bahnhof) och kan intyga att man i allmänhet inte vet vad folk har för sig på sina webbar - och inte är speciellt intresserad.

Enligt Lag (1998:112) om ansvar för elektroniska anslagstavlor har man ett visst ansvar som operatör. Man skall ha uppsikt över de "meddelanden" som folk publicerar via det webbhotell man driver som operatör, men bara så mycket som "skäligen kan krävas med hänsyn till omfattningen och inriktningen av verksamheten". Syftet med översikten är att man skall ta bort meddelanden som är uppenbart brottsliga på vissa listade vis. Ett av dem är hets mot folkgrupp. Ett annat av dem är uppenbart intrång i upphosvrätt.

Levonline är ett hyfsat stor webbhotell. Ganska nyligen köpte man Telenors webbhotellkunder och säger att man huserar mer än 10.000 webbar. Det torde i sådana fall räcka med att man har en abusefunktion dit folk kan rapportera misstänkta meddelanden. Operatören måste då granska dem och besluta om de förefaller uppenbart brottsliga. I så fall måste de stoppa meddelandet eller riskera att bli straffad. Redan här skulle saken kunna vara klar: Hets mot folkgrupp? Kanske. Jag har inte förtsått om det var en bild från Jyllandsposten.I så fall gäller ju följande: såvida inte Jyllandsposten och konstnärerna offentligt har givit något generellt tillstånd till publicering av bilden begår man intrång i upphovsrätt såvitt jag kan se. Och det borde vara ett uppenbart intrång eftersom alla vid det här laget vet var de där bilderna kommer i från. Så oavsett vad vi tycker om upphovsrätten torde det stå klart att operatören enligt lagen (i Jyllandsfallet) måste stoppa bilderna när den väl uppmärksammas på dem.

Ofta har operatören tjänstevillkor med kunderna som gör att de även kan stoppa meddelanden av andra skäl. Levonline skriver i sina allmäna villkor att de omedelbart kan stänga av abonnemang som används för att sprida information som kan bedömas vara olaglig (alltså svagare än uppenbart olaglig). Men dessutom inkluderas information av "anstötlig natur". Vilket väl helt klart Muhammedkarikatyrer visat sig vara, oavsett om man tycker att det inte borde vara så (dvs "Muslimerna borde väl tåla satir"-resonemanget).

Jag vet alltså inte om Levonline kände till karikatyren när SÄPO och UD hörde av sig. Men såvida det inte redan hade varit medieskriverier om publiceringen finns det ingen anledning att tro att de borde göra det. När de väl fick reda på det var de med stor sannolikhet tvungna att ta bort den (om den kom från Jyllandsposten). I annat fall kunde man alltså med lätthet stoppa dem enligt sina allmäna villkor.

Så jag skulle ju vilja ställa följande fråga till exempelvis Lars Leijonborg: Om du drev ett webbhotell med 12 anställda och media börjar skriva om att en bild av en typ som som satt världen i brand nu ligger där på dina servrar, just de servrar som står där i rummet bredvid dig och dina 12 anställda, vad skulle du göra? Printa ut en kopia och tejpa upp på väggen ut mot gatan med texten: Här står servrarna varifrån denna bild publiceras? Eller skulle du kanske tycka att det vore bättre att plocka bort en bild som uppenbarligen är så stötande för många? Notera att webbhotellet inte från början har fattat något publicistiskt beslut att presentera bilden. Någon annan har gjort det.

Så här säger Levonline till IDG:

"Vi anser att vi under de omständigheter som rådde i världen och Sverige handlade riktigt. Vi tror och hoppas att vårt handlande påverkat läget till det bättre för svenska familjer i utlandet, våra anställda, oss själva och andra berörda".

En liten tanke: Lagen jag talar om ovan gäller för vanliga webbar. Om man däremot publicerar en nätversion av en papperstidning (som måste ha ansvarig utgivare) eller en webbsajt som beviljats utgivningsbevis från Radio- och TV-verket gäller inte den lagen. Då gäller YGL, Yttrandefrihetsgrundlagen, som ju förbjuder censur. Att staten i sådana fall inte kan tvinga bort meddelanden med hjälp av Lag om elektroniska anslagstavlor är klart. Men hur är det med en webbhotelloperatör, kan denne med sina allmäna villkor göra det? Det är väl bara myndigheter som omfattas av censurförbud?

Dubbla piratsensationer !!

"Fildelarna - de nya radikalerna?" var temat för kvällens debatt i på ABF i Stockholm, arrangerat tillsammans med Arena. Två oväntade utspel kom. Sensationer i upphovsrättsvärlden rent av!

Scenen var följande: Antipiratbyråns Henrik Pontén, Piratbyråns Palle Torsson, Piratpartiets Mika Sjöman, riksdagsledamoten Hillevi Larsson (s) och cyberintellektuelle historikern och författaren Lars Ilshammar.

Sensation 1:
Antipiratbyråns Henrik Pontén sade följande, fritt citerat: "En alltför långtgående upphovsrätt kan verka kreativt inskränkande.". Men hallå! Detta är första gången jag kan påminna mig att film- och spelbranschens polis- och spionorganisation ens knystat om att upphovsrätten skulle kunna behöva balanseras mellan olika intressen. Normalt upprepar de ju bara standardfrasen att den som skapar äger det de gör, att kopierare stjäl och att upphovsmannen har en okränkbar rätt till belöning - utan hänsyn till andra faktorer som samhällsekonomi eller spridning av kultur och information som samhällsintresse. Pontén sa också att filmbranschen kanske egentligen skulle kunna vinna på en mer begränsad upphovsrätt än idag men att den knappast kommer att delta i diskussioner om sådana begränsningar. Vilket väl kanske är en logisk följd av Hollywoods enorma dominans . Branschens (filmskaparnas) intresse är inte nödvändigtvis samma som Hollywoods. Han ville också höra konkreta förslag på hur den upphovsrättskritiska sidan hade tänkt att förändra upphovsrätten: Vilka skyddstider? Har APB blivit intresserade av dialog plötsligt eller är det bara ett public relations-trick för att mjuka till sin image. Det där med dialog är ju f.ö. en smula falskt. Upphovsrätten bestäms av riksdagen, och av internationella organisationer som WIPO etc. Men upphovsrättsindustrin själv är en stor påverkare där och USA går i spetsen för ständigt mer drakoniska lagar.

Henrik Pontén, Hillevi Larssson samt moderatorn Kajsa Klein

Sensation 2:
Piratpartiet vill inte längre avskaffa upphovsrätten helt, vilket man ju gick ut med i sitt Principprogram 2.0. Mika Sjöman sa att det trots allt är rimligt att exempelvis en bio betalar till en filmproducent för rätten att visa en film. Några års sådant skydd kan Piratpartiet tänka sig. Kopiering för privat bruk vill man dock skall vara tillåtet under alla omständigheter. Fildelning liknade han vid dagens motsvarighet till Bibliotek. Piratpartiet börjar bli ett intressant parti nu och vi kan se fram mot ett Principprogram 3.0.

Lars Ilshammar, Mika Sjöman och Palle Torsson

Lars Ilshammar tryckte på den ojämlika fördelningen av maktresurser mellan de två sidorna av fildelningsdebatten: Stängarna mot öppnarna - storindustrin mot hemanvändarna. Och han har förstås rätt i att vi nu ser effekterna av det: Först aktivisim i form av Piratbyrån och sedan politisering i form av Piratpartiet. Intressant nog utnämnde han fildelning till ett nytt medium. Fildelare är helt enkelt dagens telefonpratare eller pennanvändare.

Piratbyråns Palle Torsson är en brinnande humanist som blir upphetsad av kulturellt nyskapande och ser Internet som en fantastisk redistribueringsmaskin och remixare. Hotet mot kulturen är inte fildelning utan att vi tvingar vår tids information att cirkulera "genom ett upphovsrättsshål från 1700-talet".

Hillevi Larsson (s) imponerade inte på mig förstås. Hon var där för att försvara ändringen i lagen som gjorde nedladdning olaglig från 1 juli 2005. Hon lider med kulturarbatare som blir bestulna av stygga nedladdare men verkar inte reflektera över att dessa kanske skulle kunna försörja sig bättre i ett system som inte gynnade storindustrin så mycket. Hon tyckte också att fildelningslagen är bra och kan fungera som lagen mot barnaga: Genom att kriminalisera något som folk inte tycker är moraliskt dåligt kan man förändra deras inställning så att moralen kommer att anpassa sig till lagen, snarare än tvärtom. Vad skall man säga? Om man använder lagstiftning på det unkna viset måste man ha förbannat bra skäl. Vilket man inte har här. Man vill ju bara skydda ett särintresse.

I publiken märktes t.ex. Piratbyråns och Copyriots Rasmus Fleischer (med sin egen maniskt utförliga rapport från debatten här), Waldemar Ingdahl från Tankesmedjan Eudoxa, riksdagsman Tasso Stafilidis (v) samt Piratpartiets grundare Rick Falkvinge och strateg Christian Engström.

Det blev öl med Piraterna efteråt. Värmande!

P.S. Tillägg efter att min rapport blev stor nyhet hos IDG, ja dagens mest lästa artikel hos dem: Fildelarna och Upphovsrättskritiker bör ju inte jubla alltför mycket över Antipiratbyråns utspel hos ABF, även om det är intressant. Oavsett vad de säger fortsätter de att gå efter folk som fildelar. Inget tyder på att de kommer att överge strategin. Själv väntar jag på att de skall slå till mot någon som delat ut ett större antal filmer. APB vill ju testa var gränsen för annan påföljd än böter går. Deras mål är alltså att slänga några vanliga internetanvändare i fängelse.

P.P.S. Själva bloggpostningen hamnade visst också hos Computer Sweden.

Och så några äkta kamerabilder och inte luddiga mobiltelefonkatastrofer. Jacob Boström, Piratpartiets hovfotograf erbjöd dem - utan betalning!

APB:s Henrik Pontén (dåtiden) diskuterar med Eudoxas Waldemar Ingdahl (framtiden)

Piratpartiets Mika Sjöman (f.d. (s)) håller inte alls med Hillevi Larsson (s)

Pontén chockerar - men det är väl falsklarm?

Piratpartiet, extremism och trosbekännelser

Uppdatering 2006-06-06: Nedanstående är ett historiskt dokument där jag kritiserade Piratpartiets från början ganska extrema inställning. "Partiet" var ungt vid tidpunkten och deras ståndpunkt ändrades senare till en realistisk upphovsrättskritik, se min rapport om när omsvängningen kom. För nu gällande partiprogram ("principdeklaration") se här.

Att frågorna om immaterialrätt ("intellectual property"), såsom upphovsrätt, patent, politiseras är både nödvändigt och logiskt. Men görs det på rätt sätt?

Allt fler inser att nuvarande regleringar är kontraproduktiva och hindrar konsumentnytta och skapande. Upphovsrätten har utsträckts in absurdum och ingen kan allvarligt argumentera för att ensamrätt till ett verk under hela upphovsmannens livstid plus i 70 år efter dennes död skulle vara samhällsnyttigt.

Och patentsystemet blir allt absurdare med monopol som delas ut för trivialiteter som varje människa (eller i varje fall webbprogrammerare) kan fundera ut. Eller vad sägs om någon som nu vill ha licensintäkter från alla som använder sig av "pop-up"-annonser på nätet eftersom han lyckats få igenom ett patent (= monopol) på idén. Ja, strängt taget skall ju inte idéer kunna patenteras men så sker ändå hela tiden.

Och att t.ex. de stora läkemedelsbolagens intäkter till en tredjedel kan vara rent vinst, en tredjedel marknadsföring och resten går till alla andra kostnader i bolaget, inklusive forskning, ja det säger något om systemet också. Vi kanske inte alls får en speciellt samhällsnyttig forskningsnivå, trots alla enorma pengar vi betalar för mediciner?

Den genomsnittlige personen har egentligen aldrig funderat djupare över frågorna. Man har lärt sig standardfraser som industrin använder i form av "Ingen skulle skapa något om de inte ... bla bla bla ... nöff nöff". Men folk är förbannade på film- och skivindustrins aggressiva och giriga beteende, där de medvetet försöker ruinera folk jorden runt för att de bara beter sig i enlighet med nätverkets logik.

Det ifrågasättande perspektivet börjar sippra ut. Journalister, skribenter, tidningar, media börjar nu förstå. Vi skall inte underskatta detta. Alla dessa är trots allt berörda av - och anser sig i förlängningen hotade av - upphovsrättskritiken. Ändå svänger det nu. Tag till exempel Henrik Berggren, fil.dr. i historia och (tidigare?) chefredaktör på DN, en av de där verserade, som på ett böljande intellektuellt sätt väger ståndpunkter mot varandra. Häromdagen skrev han på ledarsidan en artikel med titeln En lag för Disney - eller för kulturarvet. Citat: "Men i verkligheten är upphovsrätten en besvärlig balansakt. Den är en civilisatorisk nödvändighet som inte bara skapar ekonomiska incitament för kreativitet utan också underlättar distributionen av dess resultat. ... Men om upphovsrätten definieras alltför hårt kan det få motsatt effekt.".

Visst, man kan ifrågasätta om upphovsrätten är en civilisatorisk nödvändighet och man kunde önska att han drämde till mot sakernas tillstånd på ett djärvare vis. Men man har nog svårt att tvärsäkert förneka att upphovsrätten - i någon form alls - skulle kunna vara samhällsnyttig. Men det är just vad Piratpartiet gör om jag tolkar dem rätt. På deras Forum pågår diskussioner om renlärighet (avskaffa upphovsrätten helt, vilket finns i deras Principprogram 2.0) kontra mer modererade åsikter, där man vill reformera den kraftigt jämfört med idag och anpassa partiet till den ståndpunkten.

Den extremistiska ståndpunkten och medvetet utopiska hållningen påminner mig om ett par andra ideologier:

• Kommunismen - med dess krav på totalt avskaffande av privat egendom. Enligt utopin och teorin skulle sedan en ny människa växa fram och konflikter erodera bort. Privat äganderätt var destruktivt. Alltid.
  
• Libertarianismen - motsatsen. Staten är av ondo. Alltid. Förutom en viss nattväktarstat med poliser och domstolar som skyddar folk från varandra. Såvida man inte bekänner sig till anarkokapitalismen där även dessa funktioner är privatiserade.
  

Vi kan väl lugnt säga att extremerna har svårt att hitta anhängare och att deras interna diskussioner för de flesta blir verklighetsfrämmande och ibland skrattretande. Som när extremlibertarianer (anarkokapitalister?) diskuterar om Somalia, eller provinsen Awdal, kanske är statslösa modeller vi borde lära av.

De har också svårt att argumentera för sina ståndpunkter med empiriska exempel, eftersom världen aldrig har sett just de samhällen som de förespråkar - eller i alla fall hävdar de det. Det är TRON som definierar extremerna. Samtidigt har världen valt modeller som ligger mellan extremerna: Privat ägande bildar grunden för västvärlden men staten reglerar en hel del och ägnar sig åt omfördelningar. Själv ser jag gärna att staten tar ett steg tillbaks på många områden, men avskaffa den helt? Andra vill öka den. Men avskaffa privat ägande helt?

Piratpartiet har påtagligt svårt att argumentera för att det vore "bra" att utradera all form av upphovsrätten i ett slag. Jag har kikat runt i deras Forum. De TROR och de känner att det är så. På ett passionerat sätt givetvis, så det är inget fel på entusiasmen.

När ledaren Rick Falkvinge hävdar att upphovsrätten och patenten nu hindrar kultur och kreativtet har han rätt, vilket jag argumenterat för i inledningen och en massa postningar. När hans "lösning" på detta problem blir att avskaffa hela systemet får han problem.

I TV8 häromkvällen hade han svårt att övertyga både tittarna och programledaren Erik Hörstadius om att fantastisk film kommer att göras endast för att det är roligt och att en internetrulle som gjorts i ett garage i Finland skulle peka mot en underbar framtid. Själv är jag väldigt kritisk mot Hollywoodsystemet för filmproduktion men tvivlar på Piratpartiets "lösning". Jag misstänker att inte så många kommer att övertygas av - eller håller med om - extremismen i deras program och tror att de blir lika marginella som renläriga kommunister och libertarianer.

En del undrar varför jag skriver så mycket om Piratpartiet. Tja, deras två frågor, Immaterialrätten samt kommunikationsfriheten (som hotas av Bodström), är två av mina huvudintressen. Jag anser också att frågorna måste politiseras. Så man kunde ju hoppas att en realistisk politisering nu skulle komma. Kommer de där modererande krafterna i partiet att kunna påverka?