Elit

Mailinglistan Elit tycks vara dagens ämne.

I morse fick jag detta mail som gör mig ledsen:

"Nu på morgonen läste jag DNs kultursidor där du enligt en krönika ska vara med i en sk sluten mejlinglista för Elitistiska människor.
Man kallar sig tom Elit.

Jag som trodde att du var en sann förespråkare för icke-elitism och mot fascism i ALLA former. Så får man läsa att det är precis det som du INTE är. Man läser där att man frågar sig om Martin Timell är pedofil och att om någon avslöjar vad som sägs i forumet ska man betraktas som förrädare och bli utpekad i alla möjliga sammanhang.
Jag fattar inte riktigt hur du kan rättfärdiga detta när du i samma andetag skriker ut faran med ett Bodströmsamhälle. Fast det är kanske därför du skriker ... för att skydda "Eliten".

Bittert erfar man att personer man trodde kunde lita på inte alls lever upp till sina ideal. Bittert erfar man att historien upprepar sig gång på gång."

Spela in ett samtal på krogen mellan journalister - eller mellan vilka människor som helst. Tag ut de saftigaste utbytena. Skriv ned dem och publicera. Vad blir resultatet? Tja kanske något i stil med "Sandra är ju fullkomligt odräglig, vet du vad hon gjorde på Musikgalan i fredags? Hon började limma på Svens flickvän och gav sig aldrig. Visst, det har ju alla förstått att hon gillar fitta men att bete sig så, hon borde ju för fan skjutas! Och så okunnig, hon bara vräker ur sig sina artiklar utan minsta research, annars borde hon ju vetat att de inte låg på Sony från början och att idioterna på Sony inte har ett skit med deras genombrott att göra. Inte för att jag fattar vad Sven eller Sandra ser i det där fläskberget, som ju verkar vara buksvåger med halva stan. Men vad sjutton, konstigare saker har man ju varit med om. Men du säg INGET till någon av dem, då dödar jag dig!". Tonen i virtuella eller fysiska kamratgäng kan vara rå och man kan skvallra om vad som helst. "Läckor" gillar man inte eftersom de kan komplicera personliga relationer. Man kan respektera och tycka bra om någon även om man viskar tjockis bakom ryggen.

Fast Elit är bra mycket intressantare än så. Den som studerar medlemslistan i DN kan ju se den väldiga bredd på kunskaper och erfarenheter som finns där. Men journalister är oftast intresserade av journalister så de lyfts ju fram. Men på listan finns också forskare i lingvistik, naturvetenskap, internettekniker, swingers, reklamare, många i musikbranschen förstås, alltifrån konstmusiker till skivbolagsbossar. Man kan få tips på en kökskniv man skall köpa av en kändiskrögare (Tack Erik Videgård, jag avstod från Sabatier och köpte en Victorinox på din inrådan och nämnde den faktiskt häromdagen i min andra blogg). Men sådant är inte så intressant på DN:s kultursida.

På Elit vet man före alla andra vilken kändis som handfängslades och spydde och hånglade på planet från Goa (La Camilla). Men får under Muhammedkrisen en rapport från en journalist som just har talat med chefredaktören för Yemens största tidning, som visar sig vara en god vän efter flera besök i landet. Och man får tillträde till roliga events genom att viska kodord i dörren.

Mustafa Can vill driva en tes om att medlemmarna skulle vägledas av övermänniskoideal och fascism. Jag tycker att Can är en mycket driftig och skarp journalist. Präktig förstås, men mycket duktig, vilket han väl lär kunna utläsa av de mail han läst. (Eller egentligen tror jag av vissa skäl att han inte hade tillgång till listan när han själv diskuterades). Sådan som han behövs.

Själv är jag dock en varm liberal som även kan se saker från ett humoristiskt perspektiv. Den som var med när Alexander Bard på Army of Loverstiden hysteriskt skrattande totade ihop sitt intromail för att inbjuda folk till sin klubb där ultimat glamour skulle erbjudas, skvaller på banbrytande låga nivåer skulle utbytas och oväntade intellektuella möten mellan folk från de mest skiftande bakgrunder skulle ske - ja den har svårt att inte le medlidsamt när man ser hur Mustafa Can gravallvarligt citerar ur det med rynkad panna och höttande finger.

Man skall inte sticka under stol med att Alexander är en hetsig debattör. Vem som helst som sett honom verbalt göra slarvsylta av en motståndare i en TV-soffa vet att han har en snabb hjärna, att han har massor av fakta på handen, att han har mycket bestämda åsikter, att inte håller igen och att han inte är lugn och belevad. Hacke Hackspett! Klipp och klistra Alexanders vildaste mail och man får ett intressant konstverk - eller en artikel i DN. Alexander är inte babylotion. Han är grovt sandpapper.

Om Can ville kritisera principiella frågor kunde han ju ha tagit upp eventuella konflikter inom publishing och gransaknde uppdrag i stället för att koncentrera sig på om någon kallar en överviktig skribent för tjockis. Vilket folk gör på krogen. Men vilka journalister talar vi om här? Det är inte direkt Janne Josefsson och grävare som konverserar med de grävda. Det handlar mest om folk som är krönikörer och debattörer och om journalister som skriver om nöje, mode och kultur. Det är klart att man möjligen kan ha synpunkter på att musikrecensenter umgås med musiker. Men är det någon som tror att de inte gör det på krogen? Självklart partajar de vilt med dem de är satta att "bevaka" och recensera.

Jag umgås f.ö. själv på Elit med sådana jag väljer att "granska" i min blogg. På listan finns musik- och skivbolagsfolk. Ibland har vi upphetsade diskussioner om upphovsrätt och fildelning. Oftast Alexander och jag i var sin ringhörna, påhejade av musikfolket respektive internetfolket. De kanske har fått ett och annat att fundera på och jag har fått insikter i hur branschen fungerar. Suveränt!

I en tidigare postning finns i slutet en antydan om hur listan startade. Kanske jag återkommer och utvecklar det en smula senare. Vi talar internethistoria här! Elit var en tidig skapelse i Bahnhofs absoluta barndom, då vi "gav" mailinglistor till personer vi kände. De fick full frihet att leda och utveckla som de ville för att bryta ny kommunikativ mark. Legendariska listor som "Bang!" och "Trafik" m.fl. startades också.

Vad gäller Bodströmsamhället är väl den här storyn snarast ett argument mot det Bodström vill uppnå. Han vill ju kunna avlyssna hela nätverk av människor som kommunicerar, även utan berättigad misstanke om brott.

En av elits äldsta - och mest övermänniskoliknande medlemmar - berättar om sitt medlemsskap idag. Anders Sandbergs hjärna verkar vara oändligt rymlig och den plockas ständigt på info inom hans många ämnen av oss andra, just nu från Oxford där han är verksam.

Sådan kommunikation och kunskapsöverföring är nätverkssamhällets livsnerv, det som gjorde att jag gav mig ut på nätet, och det som gör att jag engagerar mig för en förändrad upphosvrätt och mot övervakning. Fritt kommunicerande människor där man kan välja sina gemenskaper utan att staten skall kika över axeln - det tror jag på och brinner för. Självklart skall nätverk och relationer mellan granskare och granskade diskuteras och "avslöjas". Men DN-artikeln var märkligt tabloid- och skandalmässig. Det har skrivits ett antal artiklar om Elit-listan genom åren. Moderna Tider hade en stor grej vill jag minnas.

Elit är bara en liten sammanslutning av miljontals listor och forum och communities. Och de hakar i varandra eftersom folk är med i många grupperingar. Info hoppar. Ungefär som det där med Darknet, läs gärna detta för att se hur fildelning blir omöjlig att stoppa.

Själv hoppas jag att alla hittar till sina kompisgrupper och gemenskaper på nätet och låter kunskap och info flöda. Fast kollegans vikt eller bollspelarens kukstorleken är ju sånt som kanske bäst hålls inom gänget. Man undrar ju varför någon känner att de måste springa till kollegan som en unge och meddela att "Janne säger att du är fläskig!". Visst hemlighållande och smålögner anses av sociologer vara ett socialt smörjmedel. Inte fascism.