Oscar Swartz :: Texplorer

USA vs Kina: Piratkopiering och barnsligheter

USAs handelminister Carlos Gutierrez har varit i Kina för att klaga på piratkopiering.

I ett tal som refererades av IDG sa han så här:
"En studie visar att om Kina minskade andelen piratkopierade produkter från 90 till 80 procent fram till 2009, kommer det att innebära 6,5 miljarder i ökade skatteintäkter, säger Gutierrez till IDG News. Därmed skulle man kunna skapa 2,5 miljoner nya jobb."

Den ekonomiska logiken suger. Han säger alltså: Ni konsumerar idag amerikanska filmer och programvaror utan att betala licens till amerikanska bolag. Om ni börjar betala kommer ni att få det bättre och en massa jobb. Que??

Hörru handelsministern! Om konsumenterna hade pengarna från början och man sedan tar stålarna från dem (skatt) och ger tillbaks dem igen (anställning) , ja då är ju inget "vunnet". Nu är det ju dock inte samma pengar som kommer att betalas tillbaks till konsumenterna. En stor del är ju tänkt att försvinna från konsumenterna i form av licensintäkter till USA. Alltså blir det ju en nettoförlust.

Och vad tror handelsministern att kineserna använde de där pengarna till från början? Alltså de pengar som de nu i stället skulle lägga på licenser till USA? Tja, det bör väl åtminstone ha varit en hel del kinesiska varor och tjänster, som de nu inte skulle ha råd till, något som skulle radera jobb. Och för att göra det hela extra ironiskt: Lokalt producerade DVD-skivor skapar säkert en hel del jobb i "brännerier" i Kina och försäljningsjobb på marknader och i små butiker där de säljs.

Notera grundargumentet: Att man genom en skatt skall "skapa jobb". Det är bisarrt att höra detta från USA. I stort sett alla är nog överens om att skatter behövs för att bygga ett hyfsat gott samhälle. Storleken tvistar man om. Men att hävda att man skulle kunnna "skapa jobb" genom att ta pengar ur konsumenternas händer (som de alltså skulle ha spenderat på något vis i alla fall och därigenom skapat efterfrågan på vara och tjänster, vilket alltså ger jobb) är tossigt. Man flyttar bara pengar. Det hela låter ju som om det hade uttalats av en svensk som programmerats att framföra felaktiga ekonomiska argument på något ungdomsläger i SSU, eller numera kanske i andra partier också: "Samhället vinner på att svarta städare blir vita eftersom de då betalar skatt som kan användas till att anställa folk i vård och omsorg". Infantilt.

(Not: Det kan ju finnas scenarier där jobbskapande via skatter teoretiskt skulle kunna fungera men det är ju inte dessa resonemang man för. Och lägg märke till att jag här bara utvärderar den ekonomiska argumentationen, inte den kommersiella piratkopieringen i sig.)

Länk till tidigare grej jag skrev som hade med kinesisk piratkopierig att göra.

Franska fildelningsfarsen: 3 år i kurran för fildelningsprogram

Fick just ett SMS från Piratpartiets Rick Falkvinge där han säger att franska parlamentet just förbjöd P2P-programvara helt och hållet med röstetalen 283 mot 183. Det verkar nästan vara korrekt. Jag hittar inget på svenska nyheter ännu men gick till Le Monde.

Ett förslag har röstats igenom med 296 för och 193 mot enligt Le Monde. Min franska är rostig men jag tror att följande mening

"Les sanctions graduées vont d'une simple amende de 38 euros pour l'internaute téléchargeant illégalement à une peine de 3 ans de prison et 300 000 euros d'amende pour la personne qui diffuse un logiciel destiné au piratage. "

betyder

"Straffskalan går från böter på 38 euro för den internetanvändare som laddar ned illegalt till ett straff på 3 års fängelse och 300 000 euro i böter för den som sprider programvara avsedd för pirateri".

Man kan undra vad sprida program innebär förstås. Man bör ju inte förlägga en server med DC- eller BitTorrentklienter i Frankrike i alla fall.

Debatten i Frankrike har böljat på ett väldigt märkligt vis, läs gärna Copyriots djuplodande artiklar om det hela här och här.

Lagen måste klubbas av senaten innan den börjar gälla förresten.

Förresten, jag blev en smula förvånad på Stanfordkonferensen över den enorma antipati de amerikanska immaterialrättskritiska juridikprofessorerna hade mot den franska traditionen på området. Men jag förstår varför och håller med.

Numera är ju lagstiftningen i hela världen väldigt lik pga diverse internationella fördrag och WIPOs arbete. Men grunden för det amerikanska systemet är förstås väldigt annorlunda jämfört med det franska.

Intellektuellt har vi att göra med en pragmatisk syn på t.ex. upphovsrätt. Den amerikansk kongressen kan enligt konstitutionen stifta lagar och dela ut immaterialrättsliga monopol men endast för att "promote the Progress of Science and useful Arts" enligt konstitutionen. (Undrar vad "useful arts" innebär förresten, att en dansbandslåt inte borde ha copyright ...?).

Den franska traditionen handlar om den unike skaparens geni och hans ägande av det som kommer ut ur huvudet. Väldigt fransk näsan-i-vädret-attityd förstås.

Professorerna tycks anse att USA:s undertecknande av Bernkonventionen så sent som 1989 var en katastrofal underkastelse, med Frankrike som domptör. USA hade ju tidigare registreringsplikt för copyright, dvs för att få copyright måste man skicka in ett exemplar av grejen till Library of Congress med 10 dollar (el dyl) och sedan märka sitt verk med ©-symbolen. Man var också tvungen att registrera om verket när man ville förlänga sin rätt.

Enligt Bernkonventionen får man inte kräva sådan registrering. Rätten uppstår automatiskt i och med skaparen. Ditt telefonklotter kan vara upphovsrättsskyddat om det är ett resultat av din egen skapande insats och är ett uttryck för din personlighet (franskt franskt ... det där med "verkshöjd" finns inte längre förresten). Detta leder till oerhörda problem: Man kan aldrig veta vem som har upphovsrätt till något och det finns inga register och man kan inte veta om rätten löpt ut etc.

P.S. Jag tar tillbaka undringen om dansbandslåtar. De är ju väldigt funktionella och "useful" och underlättar för massor av svenskar att nå sexuell gratifikation på helger - och speciellt somrar i folkparkerna.

Mångmiljonskadestånd för kopiering: Professorn drämmer till!

Jag ringde en professor och blev paff. Bakgrund: På Skånegatan i Stockholm finns en butik som heter Nästan Äkta. Där kan man köpa jättefina tavlor, riktiga oljemålningar som ser ut som "äkta". Ibland i samma stil som olika gamla mästare, ibland i stort sett kopior efter vad jag förstår. Fast de kostar ett par tusenlappar och målas av kinesiska konststudenter. Det är inga förfalskningar alltså. Man säger vad det är: En studenttavla som ser ut som en äkta.

Upphovsrätten ger ju en målare ensamrätt på sin målning. Det tänker vi kanske inte på när det gäller just tavlor. De är ju unika. Målande konstnärer mångfaldigar inte sina verk. Men även ett foto eller en affisch med ett tryck som ser ut som tavlan "tillhör" alltså upphovsmannen.

När studenterna målar gamla mästare är det inget problem: Upphovsrätten har löpt ut. Vi kan alla publicera vår egen Mona Lisa-kopia.

Men nu hade kineserna målat av en Fernando Botero-tavla.

Sveriges förmodligen främste immaterialrättsprofessor, Marianne Levin, anser att studenterna (och kanske butiken) borde betala uppåt tio miljoner i skadestånd till Fernando Botero. Orsaken är att hon anser att hans original nu har blivit värdelöst. Jag ringde och frågade.

Jag skriver en krönika i Comupter Sweden om det idag.

Läs den och kommentera gärna här på bloggen om ni tycker att hennes resonemang stämmer. Professorer är ju kloka, sägs det. Levin sitter med i de flesta statliga utredningar vad gäller immaterialrätt.

Världsledande professorer: Så ser de ut!

Här kommer bilder som aldrig samlats på det här viset såvitt jag vet. Många av världens (läs USAs) ledande kritiska professorer inom området Intellectual Property (immaterialrätt) samlades på en konferens på Stanford University den 11-12 mars. Jag lärde en hel del och jag kommer att använda detta framöver i mina skriverier. Jag tänkte börja med att publicera en del bilder och presentationer av dessa immateralrättskritiker.

Nope, tro inte att de är en liten minoritet eller sekt bland juridikprofessorerna i USA. En stor majoritet av IP-forskarna ("Intellectual Property Scholars") är kritisk till nuvarande regim. Enligt dem som var där i alla fall. 140 personer var registrerade. I stort sett alla var juridikprofessorer och sedan en del studenter/blivande forskare förstås. Och jag.

Hur översätter man förresten "scholar"? Det finns ju inte på svenska. Forskare täcker bara en del av begreppet. En "scholar" för mig är en som dessutom vill nå ut med sitt buskap, sätter en ära i att undervisa allmänheten, vara en förebild, en "educator" också. "Intellektuell", visst, men det täcker inte hela begreppet heller.

Här är fotoalbumet. Jag kommer att fylla på med fler foton!

Mördarvapen missades av agenter

Jag befinner mig på Stanford Park Hotel just nu vid Stanford University och blev vettskrämd när jag hittade ett mördarvapen i min ryggsäck. Har fått stipendium av Publicistklubben för att bl a besöka konferens där många av USAs namnkunnigaste kritiker av "intellectual property" samlas. Nästan alla av är juridikprofessorer och det hela äger rum på Stanford Law School Center for Internet and Society.

Jag bodde ju i USA i flera år och pluggade på Columbia University i New York. Har säkert flugit från Stockhom till New York 30 gånger, dock endast en gång efter 11 september 2001. Saker har ändrats. Vid biljettbokning är man tvungen att uppge fakta om sig själv och flygbolaget meddelade att de är tvungna att kräva in uppgifterna för att överlämna rubbet till amerikanska myndigheter. På Amsterdam Schiphol fanns amerikanska säkerhetsagenter som kollade folk vid handbaggagekontrollen och boarding.

På flygplatsen i San Francisco fanns en imponerande samling uniformerad personal med följd att inpasseringen aldrig gått så fort faktiskt. Men nu där i båset där någon loj INS-anställd (Immigration and Naturalization Service) brukade hänga satt plötsligt en frågvis man med digital kamera och fingeravtrycksscanner. "Vänster finger", "höger finger", "titta in i kameran". Tja, så nu har amerikanska staten ens fingeravtryck och "mug shot" tillsammans med diverse uppgifter om en. Bodströmsamhället.

Men: Jag blev fullkomligt häpen. Och sedan litet skräckslagen, fast lättad. När jag tömde min datorryggsäck på prylar på hotellet hittade jag nämligen en grej som bara kan vara en sak: Ett mordvapen. Helt i metall! Det är en grej som kan döda och så mycket annat kan den faktiskt inte göra. Och den låg där i min ryggsäck som röntgats i säkerhetskontroller på Arlanda och på Schiphol. Kolla bilderna, som jag tog på hotellet:

Det är ju förfärande. Man kan ju bli nekad att boarda planet om man försöker ta ombord något sådant. Förd åt sidan för fem timmars förhör.

Vad är det för pryl?? Jag fick den julen 1987 - eller kanske 1988 - av konsthandlaren Jan-Erik Löwenadler och hans pojkvän Alejandro Madero när jag firade jul med dem i New York. Jag var ju student där då. Det är en brevkniv, som tydligen finns utställd på MoMA, Museum of Modern Art. Det finns en samling designföremål där och en del kan man köpa i deras shop. Till exempel denna brevsprättare. Men jag har alltid tyckt den ser ruggig ut. Jag använde den mycket då eftersom jag både skickade och fick många pappersbrev då - innan nätet hade slagit igenom.

Nu låg den i min ryggsäck eftersom jag flyttat en del personliga prylar från min lägenhet till mitt kontor. Och brevkniven hade fallit till botten av ryggsäcken och blivit kvar. Men varför såg de den inte?

För mig visar incidenten omöjligheten i att försöka hålla ett samhälle säkert genom kontroll. Genomtänkt utrikespolitik, byggd på självintresse, gör oss mycket säkrare än de mest drakoniska kontrollåtgärder. I amerikanska kongressen har framförts förslag att varje försändelse som når USA noggrant skall undersökas. Varje container i varje hamn. Vem skulle ha trott att USA skulle gå i spetsen för att slänga grus i det internationella handelsmaskineriet, att amerikanerna skulle ge upp sina fri- och rättigheter och underordna sig en totalitär kontrollapparat för privilegiet att få slösa bort sina pengar på ovinnbara krig? Vem skulle trott att de skulle ge Rumsfeld och Cheney, två elaka gubbar med hjärtproblem, carte blanche att bygga sin vision av världen? De har ju båda två varit försvarsministrar och stabschefer i Vita Huset, ända sedan Vietnam och gillar krig och övervakning helt enkelt. Hur kunde de? Rädsla förstås. En skrämd befolkning ger upp friheten.

Det USA jag gillar finns här i Silicon Valley och San Francisco: deras oöverträffade universitet och forskning, deras affärsmässiga drivkraft och mångfald i livsstilar.

Juridikstudenter: San Francisco i sommar?

Sverige behöver jurister som inte bara sväljer immaterialrätten med hull och hår och ägnar sig åt att försöka stärka den med alla medel. Själv tycker jag att juristkåren borde skämmas eftersom de vägrar se frågorna från ett bredare perspektiv. Teknokrater som bara tänker i termer av att stärka och täppa till. I USA finns ju ett antal tunga namn som har ett intellektuellt, och inte teknokratiskt, synsätt på lagar och samhälle. Finns ni i Sverige?

Nu finns chansen för studenter att praktisera i Lejonets kula (sett från Hollywoods och skivindustrins synvinkel): på EFF, Electronic Frontier Foundation, i San Francisco. De tar emot utländska juridikstudenter också. EFF jobbar också mot statlig kontroll och övervakning av digital kommunikation. De frågor som Piratpartiet tar upp för övrigt och som gjorde att jag röt till nyss. EFF ogillar Bodströmsamhället helt enkelt.

Jag saxar från EFFs nyhetsbrev:

Summer Legal Internships at EFF

EFF invites outstanding law students to apply for summer internship positions at our high-energy office in San Francisco. Interns assist in all aspects of litigation and advocacy, including legal research, factual investigation, and drafting of memoranda and briefs, while also helping with policy research, client counseling, and the development of public education materials. EFF's docket ranges across the technological and legal landscape, from file sharing to electronic voting to the USA PATRIOT Act.

Summer internships are full time and last 10-12 weeks. First and second-year law students are encouraged to apply, including students enrolled in non-US schools. The deadline to apply is March 15.

For details:
http://www.eff.org/about/opportunities/legalinterns/.

Och, jo, jag inser att man tjänar mer pengar på att tjäna som medieindustrins copyrightpitbull. Fast man kan nog försörja sig ganska bra på att exempelvis gå en akademisk forskarbana inom juridiken och skriva och föreläsa och utreda och expertvittna och debattera och allt vad det kan vara. Var är ni?

Själv åker jag till Stanford University utanför San Francisco i nästa vecka för att bl a gå på en konferens där jag kommer att träffa såväl EFF-toppar som världens ledande immaterialrättskritiska juridikprofessorer. Konferensen ordnas av Lawrence Lessig, Stanford University, och James Boyle, Duke University. Jag har fått ett stipendium från Publicistklubben för att åka dit och "studera vilken betydelse utvecklingen av digitala medier har för upphovsrätten". Tack!

Måttet rågat! Piratpartiet behövs.

"Regeringens beslut:
Rikspolisstyrelsen och Åklagarmyndigheten skall tillsammans vidta åtgärder för en effektivare bekämpning av immaterialrättsliga brott, särskilt när det gäller immaterialrättsintrång som utförs med användning av Internet. Uppdraget skall genomföras inom ramen för myndigheternas befintliga anslag och skall redovisas gemensamt senast den 15 juni 2006."

Ja ja, men det gäller väl bara dem som sprider enorma mängder material på nätet? Ha! Icke:

"Åtgärderna skall i första hand inriktas på de brott som utförs med hjälp av Internet. Både brottslighet av större omfattning och av enklare beskaffenhet skall omfattas av åtgärderna."

Den 2 mars 2006 fick vi alltså den slutgiltiga bekräftelsen. Thomas Bodström visar vad han går för. Hans iver för övervakning och lagring och integritetskränkande förslag, dvs Bodströmsamhället, kommer i ny dager. EU-parlamentarikern Charlotte Cederschiöld har tidigare i en bloggintervju här sagt att hon tror att Bodström egentligen är ute efter andra saker än terrorism; exempelvis fildelning.

Här kan ni ladda ned det skrämmande Regeringsbeslutet [PDF]. IDG skriver om nyheten här. Bodström, du låter som en kinesisk ledare: Auktoriteten talar och folket förväntas foga sig.

Jag konstaterar också att skivbolaget Universal från och med nu bannlyser en journalist från att intervjua deras artister, läs Computer Sweden. Varför? För att journalisten skrev vad Petter sa: Att fildelare borde avrättas. Läs mer på Copyriot. Här talar makten. Makten över den musik som pushas till konsumenterna. Makten över pressen. Makten över kulturen. Och som vi nu så tydligt ser: makten över politikerna.

Det räcker nu!

Jag säger: Acceptera inte vad som helst från maktens säte! Nu måste alla ni som fildelar, alla ni som tror på nätets befriande potential, dess själ, alla ni som inte skräms av att nätet kan komma att riva ned existerande industristrukturer men bygga upp nya, alla ni som inte är rädda för nya kulturella uttryckssätt och beteenden, nu måste alla ni bekänna färg! Vill ni ha ett samhälle där polis och åklagare skärper sina metoder för att gå efter Svensson? Det är ER regeringen och Bodström talar om. Det är ER de vill gå efter med hårdare metoder. Det är i ER lägenhet de vill stövla in, precis som de gjorde i ett testfall i Sollentuna. De vill att ni fogar er. Gör inte det!

Alla som är med på en community och känner att vi är på väg åt fel håll: Länka den här artikeln och länka Piratpartiet! Engagera er! Rädda nätet! Starta trådar i era forum!

Och tänk på följande: Reinfeldt ligger så nära Persson att det enda vapen sossarna har är personangrepp och smutskastning. Jag inser att det finns mycket känslor i röstande. Det finns folk som är röda eller blå i hjärtat. Men ni får i stort sett samma politik vem ni än röstar på. Några procents skillnad i ersättningsnivå. Förmögenhetsskatt som avskaffas eller ej. Och risken är förstås att er röst inte gör någon skillnad alls.

Jag tror nu: Piratpartiet KAN göra skillnad. Jag ser ingen annan motkraft. Deras Principprogram 3.0 är faktiskt realistiskt. Det kostar 5 kronor med ett SMS att bli medlem.

Bloggscoop: Söderqvists Kjöller-pudel !

Traditionella medier sitter på en enorm makt. De definierar vad vi samtalar om. Och hur vi samtalar genom att presentera världen på ett visst sätt. Historien om mailinglistan Elit är talande. Här kommer ett bloggscoop i historien!

Jag har på förfrågan från författaren beslutat publicera elitmedlemmen Jan Söderqvists artikel där han avslöjar att han gjorde en pudel gentemot Hanne Kjöller en månad innan Mustafa Cans beryktade artikel dök upp i DN. Dessutom publicerar jag DN:s refuseringsbrev. Visst, tryck är dyrt och utrymmet begränsat. Men: Om man vill föra en debatt där fler än en sida kommer till tals varför lägger men inte ut detta på nätet? Vi kan väl bara sluta oss till att man inte vill ha en diskussion. Inte ens efter fem dagars ensidig hets. Att då erbjuda en replik är kutym i tidningsvärlden. Bra med Bloggen då, där utrymmet är obegränsat och kommunikationen är horisontell.

Jan Söderqvist,
Vi kan omöjligt publicera ett inlägg på 3900 tecken vars huvudpoäng är att du i ett skede försökte släta över något du skrivit om Hanne Kjöller på en mejlinglista. Även efter DN Kulturs artikel om Elit har ju Hanne kallats för "dum" och "tjock" på listan. Vi tog in ditt inlägg om Neo, där det fanns principfrågor att diskutera, och vi noterade att du kommenterade DN Kulturs Elit-artikel i Expressen redan innan den publicerats i DN. Ledarsidan är inte rätt forum för den fortsatta diskussionen om vem som mejlade vad till vem i vilket skede.
Vänliga hälsningar
Niklas Ekdal
Dagens Nyheter

Jag håller för övrigt med Niklas Ekdal: DN är inte rätt forum för att diskutera vem som säger vad på en mejlinglista. Men det var ju det man gjorde. Här kommer Jan Söderqvists refuserade text:

Angående mailinglistan Elit och de senast dagarnas skriverier

Alltsedan Dagens Nyheter publicerade Mustafa Cans artikel om mailinglistan Elit den 22/2, har debattens vågor svallat höga. Många har varit upprörda, vilket inte är det minsta konstigt om man tar Dagens Nyheters version för den sanna och dessutom accepterar att någon tillskansar sig privat korrespondens för att redigera och publicera den i en rikstäckande tidning. Men det här ska inte handla om principfrågan, den får andra diskutera. Det här handlar om min egen roll i affären.

Enligt Dagens Nyheter är Elit en lista där mobbning utövas, men det är inte sant. Det vet såväl Mustafa Can som kulturchefen Maria Schottenius och ledarskribenten Hanne Kjöller. Sammanhanget där mitt eget omskrivna yttrande om Kjöller ("dum jävla tjockis") figurerar, är ett mycket illustrativt exempel. Det känns förstås fånigt att skriva om banalt skvaller på en ledarsida, men eftersom det är där det har hamnat har jag inget val.

Saken var alltså den att Hanne Kjöller på ledarsidan angrep en artikel jag har skrivit i tidskriften Neo. Hon menade att de kvinnor som förekom i mitt resonemang inte var tillräckligt intellektuella. Över detta beklagar jag mig, med rätt eller orätt, på den privata mailinglistan Elit. Samma eftermiddag råkar jag få reda på att Kjöller är aktuell med en nyskriven bok om övervikt och självupplevd viktminskning medelst operation. När så en annan medlem (x) på listan instämmer i att de berörda kvinnorna inte är särskilt intellektuella, blir jag, med rätt eller orätt, mycket irriterad (eftersom detta med att vara intellektuell inte är relevant för min argumentation). Då faller det omskrivna yttrandet.

Fortsättningen är intressant. Om nu Elit vore en mobbningssekt, som Mustafa Can säger, borde man kunna förvänta sig ett unisont hetsande mot Kjöller (för att tillfredsställa listchefen Alexander Bards "perversioner"). Vad som istället händer är att listmedlem (y), efter en stunds humoristisk diskussion om möjligheten att photoshoppa sin byline, träder fram till försvar för Kjöller. Vid det laget har jag själv lugnat ner mig, så jag retirerar och tillstår att Kjöller vanligen är helt ok, men att hon har tagit grundligt miste den här gången.

En helt vanlig diskussion, alltså. För och emot. Möjligen aningen skvallrig, men allt annat än mobbning. Och privat.

Redan efter någon dag hör Kjöller av sig till mig för att tala om att hon har fått läsa mina mail. Jag undrar om hon har följt hela diskussionen. Hon svarar ja, men det framgår att hon är arg i alla fall. Då framför jag, skriftligen till Hanne Kjöller, följande ursäkt, som jag för säkerhets skull här citerar ordagrant:

" Hanne, jag ber om ursäkt. Förbehållslöst. Jag skäms. Jag har skrivit pinsamma dumheter i mina mail. Och ännu värre: jag har skrivit pinsamma dumheter som inte har varit grundade i någonting alls utom i min egen ilska. Jag hoppas innerligt att det har varit tillräckligt uppenbart att mina pinsamma dumheter har varit just ogrundade, så att de inte har varit sårande utan bara framstått som befängda och idiotiska. I vilket fall som helst: Förlåt."

Detta skriver jag till Hanne Kjöller den 23/1, för gott och väl en månad sedan. Man kan visserligen inte kräva att en ursäkt ska bli godtagen, men jag måste ändå säga att Kjöllers indignationsnummer på ledarsidan den 26/2 ter sig aningen märkligt mot ovan givna bakgrund. Jag vill inte spekulera i några motiv till detta, ställer mig bara väldigt frågande till påståendet att jag skulle vilja "sabba" hennes karriär med ett förfluget yttrande i ett privat sammanhang, ett yttrande som jag dessutom redan har tagit tillbaka och bett om ursäkt för.

Här ligger det en hund av någon sort begraven, jag vet inte riktigt vilken. Jag vet bara att debatten om den demoniserade mailinglistan Elit har fått helt orimliga proportioner. Det man måste börja fråga sig är vem det är som egentligen mobbar vem.

Jan Söderqvist

P.S. Jan gillar förresten inte min rubrik på postningen. Man kan förstå honom. Fast kanske folk som inte skulle ha läst hans grej annars kommer hit pga rubriken. Så han får hålla för näsan och svälja!