Jag befinner mig på Stanford Park Hotel just nu vid Stanford University och blev vettskrämd när jag hittade ett mördarvapen i min ryggsäck. Har fått stipendium av Publicistklubben för att bl a besöka konferens där många av USAs namnkunnigaste kritiker av "intellectual property" samlas. Nästan alla av är juridikprofessorer och det hela äger rum på Stanford Law School Center for Internet and Society.
Jag bodde ju i USA i flera år och pluggade på Columbia University i New York. Har säkert flugit från Stockhom till New York 30 gånger, dock endast en gång efter 11 september 2001. Saker har ändrats. Vid biljettbokning är man tvungen att uppge fakta om sig själv och flygbolaget meddelade att de är tvungna att kräva in uppgifterna för att överlämna rubbet till amerikanska myndigheter. På Amsterdam Schiphol fanns amerikanska säkerhetsagenter som kollade folk vid handbaggagekontrollen och boarding.
På flygplatsen i San Francisco fanns en imponerande samling uniformerad personal med följd att inpasseringen aldrig gått så fort faktiskt. Men nu där i båset där någon loj INS-anställd (Immigration and Naturalization Service) brukade hänga satt plötsligt en frågvis man med digital kamera och fingeravtrycksscanner. "Vänster finger", "höger finger", "titta in i kameran". Tja, så nu har amerikanska staten ens fingeravtryck och "mug shot" tillsammans med diverse uppgifter om en. Bodströmsamhället.
Men: Jag blev fullkomligt häpen. Och sedan litet skräckslagen, fast lättad. När jag tömde min datorryggsäck på prylar på hotellet hittade jag nämligen en grej som bara kan vara en sak: Ett mordvapen. Helt i metall! Det är en grej som kan döda och så mycket annat kan den faktiskt inte göra. Och den låg där i min ryggsäck som röntgats i säkerhetskontroller på Arlanda och på Schiphol. Kolla bilderna, som jag tog på hotellet:
Det är ju förfärande. Man kan ju bli nekad att boarda planet om man försöker ta ombord något sådant. Förd åt sidan för fem timmars förhör.
Vad är det för pryl?? Jag fick den julen 1987 - eller kanske 1988 - av konsthandlaren Jan-Erik Löwenadler och hans pojkvän Alejandro Madero när jag firade jul med dem i New York. Jag var ju student där då. Det är en brevkniv, som tydligen finns utställd på MoMA, Museum of Modern Art. Det finns en samling designföremål där och en del kan man köpa i deras shop. Till exempel denna brevsprättare. Men jag har alltid tyckt den ser ruggig ut. Jag använde den mycket då eftersom jag både skickade och fick många pappersbrev då - innan nätet hade slagit igenom.
Nu låg den i min ryggsäck eftersom jag flyttat en del personliga prylar från min lägenhet till mitt kontor. Och brevkniven hade fallit till botten av ryggsäcken och blivit kvar. Men varför såg de den inte?
För mig visar incidenten omöjligheten i att försöka hålla ett samhälle säkert genom kontroll. Genomtänkt utrikespolitik, byggd på självintresse, gör oss mycket säkrare än de mest drakoniska kontrollåtgärder. I amerikanska kongressen har framförts förslag att varje försändelse som når USA noggrant skall undersökas. Varje container i varje hamn. Vem skulle ha trott att USA skulle gå i spetsen för att slänga grus i det internationella handelsmaskineriet, att amerikanerna skulle ge upp sina fri- och rättigheter och underordna sig en totalitär kontrollapparat för privilegiet att få slösa bort sina pengar på ovinnbara krig? Vem skulle trott att de skulle ge Rumsfeld och Cheney, två elaka gubbar med hjärtproblem, carte blanche att bygga sin vision av världen? De har ju båda två varit försvarsministrar och stabschefer i Vita Huset, ända sedan Vietnam och gillar krig och övervakning helt enkelt. Hur kunde de? Rädsla förstås. En skrämd befolkning ger upp friheten.
Det USA jag gillar finns här i Silicon Valley och San Francisco: deras oöverträffade universitet och forskning, deras affärsmässiga drivkraft och mångfald i livsstilar.
Recent Comments