Oscar Swartz :: Texplorer

Oscar Swartz i barnporrskandal (?)

Hallå alla läsare, det var ett tag sedan. Jag har gjort en del nyttiga saker. Som att göra research om Medborgarjournalistik, dvs det projekt jag får stöd av II-Stiftelsen för att kunna utveckla under 2007 och hade ett möte med dem i fredags. På fredagen träffade jag också en av de stora guruerna på området, Dan Gillmor. Han skrev den mycket uppmärksammade boken We the Media: Grassroots Journalism by the People, for the People.

Han tyckte att projektet jag hade i tankarna verkade spännande. Samtidigt är han ju mest inne i den riktiga gräsrotsjournalistiken på väldigt lokal nivå och ser fördelarna med Citizen Journalism främst där. Gillmors omdöme kan väl sammanfattas som "Mycket intressant om ni lyckas och då är ni pionjärer men det kan vara så att Citizen Journalism inte har mycket att tillföra på just det området, där funkar kanske gammal traditionell journalistik bättre. Om ni kan bryta ned uppgifter så att många kan arbeta med en sak kan det gå". Jag själv är ju övertygad om att man bör kunna kanalisera det engagemang och den kunskap som finns hos en massa användare på nätet och som är väldigt intresserade av ett ämne till någon ny typ av slagkraftig kunskapsproduktion. Mer åt hållet "kollaborativ undersökande journalistik" eller "kollaborativ tankesmedja". Jag fick en referens till en professor i USA som Gillmor säger håller på att fundera runt samma sak och jag skall se om man kan få input där. Jag ber att få tacka Piratpartiets ledare Rick Falkvinge för att han ordnade introduktionen till den stressade Gillmor. De hade setts på SIME där de båda satt i paneler eller talade.

Det här blir dock en mycket lång postning eftersom jag fått hotfulla och personliga synpunkter som har att göra med mina åsikter om barnporr och informationsfrihet. Det finns folk som vill en ont.

Jag har ett långt barnporrförflutet som jag definitivt inte skäms över. Det slogs upp ganska stort i tidningarna när jag var den förste personen i Sverige som satt i polisförhör, misstänkt för "spridning av barnporr" på Internet. Detta var 1996 och varken polis eller åklagare visste egentligen vad Internet var. Än mindre visste de vad en Newsserver var. Jag drev ju alltså internetleverantör då. Någon användare hade alltså hittat vad de ansåg vara "barnporr" på Newsservern och polisanmälde. News var de globala anslagstavlor där innehållet skeppades runt nätet från server till server och lagrades lokalt. Egentligen ett ineffektivt system. Om folk postade ett inlägg till en Newsgrupp kopierades detta upp lokalt på alla Newsservrar runt hela jorden. I princip hade varje Internetleverantör en sådan server även om systemet var helt öppet. Vem som helst kunde alltså sätta upp en egen server som "feedades" av andra servrar och där de egna abonnenterna kunde "posta" egna inlägg, postningar som sedan skeppades ut i världen och kopierades till alla de andra ställena. Nu vet nog bara några få användare vad News är.

I varje fall, informationen flöt runt på nätet och stannade i några dagar på varje server. Hårddiskar var dyrt och man "roterade" informationen. Det gamla raderades och det nya fylldes på. En strid ström dygnet runt. Vi, liksom andra leverantörer, sket förstås i vad användarna höll på med. Den frihetliga nätinställningen är att leverantören/operatören inte skall ha något ansvar alls. Detta kom även åklagaren i Uppsala fram till och utredningen lades ned. Vi hade inget ansvar. Polisen "rekommenderade" dock att vi skulle "censurera" Newsservern, vilket skulle gå till så att man förhindrade att folk postade inlägg till vissa "grupper", dvs forum med en viss titel. Jag vet att vi blockerade grupper som "alt.sex.pedophilia", något jag själv inte alls var glad åt men gjorde av rent kommersiella skäl. Dvs uppståndelsen om man inte gjorde det skulle bli för stor och publiciteten negativ, även om polisen betonade att det ju inte fanns något lagligt krav vid tidpunkten.

Händelsen finns beskriven av min gode vän Janne "Flashback" Axelsson i ett av hans nyhetsbrev. Och jag tycker att mina ord till honom i en e-mailintervju från 1996 var förbannat bra:
"De senaste dagarnas händelser visar hur traditionella media tar till ohederliga metoder för att kunna inordna internet i den kontrollapparat över individerna som många accepterar utan att ens reflektera över det. Bahnhof vill egentligen inte vara en del av den kontrollapparaten utan anser att individerna skall kunna göra vad de vill och sedan få ta ansvar för det själva."

Rent principiellt var och är jag en mycket stark motståndare mot att mellanhänder skall ha något ansvar för vad som sker på nätet. En idé som är fullkomligt central i Internetideologernas tänkande, dit jag själv räknar mig. Mathias Klang skriver i den färska doktorsavhandling jag fick ett signerat exemplar av på Internetdagarna, "Disruptive Technology: Effects of Technology Regulation on Democracy", ISBN=916286937X, att denna idé ledde till "the creation of the communication system which was not concerned with the content of what was being transported as long that which was transported followed the correct transportation procedure". Och det är ju vackert. (Jag bör återkomma till avhandlingen senare för den är intressant).

Livets Ord i Uppsala var en hyfsad kund till oss då 1996. Kyrkor och olika organisationer som ville sprida budskap såg tidigt nätets potential. En arena öppnades där man kunde gå förbi grindvakterna i vanlig media och publicera sig på ett billigt vis och nå hela världen. En horisontell kommunikation som jag brinner för i allt jag gör. Jag ringde själv upp informationschefen Ruben Agnarsson och bönade och bad (!) att Livets Ord skulle stanna kvar som kund, trots "barnporrskandalen" och en reporter från UNT som ringde runt och frågade våra kunder om de tänkt ligga kvar på "barnporrservern". Jag sa ungefär att den frihet på nätet som jag stod upp för gjorde att alla människor kunde kommunicera och att jag fått påtryckningar från folk som inte gillade att vi huserade Livets Ord hos oss men att jag ansåg att operatören inte skulle lägga sig i vad folk gjorde, vare sig de var pedofiler eller religiösa. Agnarsson var inte så road av jämförelsen och drog. Well, detta var länge sedan och jag är inte inblandad i Bahnhof nu vill jag betona förstås.

En sak som slog mig var att de polisanmälda bilderna i Uppsala - enligt min mening - inte var något att uppröras över i sig. Polisen hade printat ut dem och det var med stor sannolikhet inscannade bilder från fullt lagliga pappersmagasin på 70-talet, då ju faktiskt tidningar gavs ut med vad vi idag skulle säga är solklara barnporrbilder. Det var nakna barn, ofta i sexuellt suggestiva ställningar. Och en del pojkar hade erektion trots att de var underåriga. Men i sig är inte bilderna något konstiga. Småpojkar har erektion ibland. Men det får inte avbildas, vilket jag själv tycker är märkligt. När blev naturen så skrämmande? Nej, det är ju inte bilderna som egentligen är problemet där. Det är att någon skulle kunna bli upphetsade av dem.

Nu var detta inte den första barnporren jag sett på nätet förstås. Nej, jag hade studerat all den information som marginaliserades av den traditionella vertikala mediemodellen men som nu kunde bli mer allmänt spridd genom den horisontella kommunikationsmodellen. Jag skrev en skrift om just detta under 1996 på uppdrag av Timbro och som bl a skickades ut till alla Riksdagsledamöter i Sverige. Titeln på pamfletten var "Brev till Sveriges IT-reglerare".

Den omedelbara orsaken var att en utredning hade publicerats där man föreslog att operatörer skulle få ett ansvar för vad deras användare hade för sig på nätet, något jag och många andra i branschen var mycket negativa till. Utredningen resulterade senare i den s.k. BBS-lagen, dvs Lag (1998:112) om Elektroniska Anslagstavlor, där operatörerna åläggs ett visst ansvar för vad som publiceras hos dem. Mest ett passivt sådant, dvs om någon pekar ut meddelanden som är uppenbart olagliga skall man ta bort dem men spara dem tillsammans med den information som finns för att spåra upphovsmannen.

I skriften tog jag upp barnpornografi, vålds- och djurpornografi, rasism, bombrecept, droger, piratkopierade program m.m. Allt det där hemska, och ibland olagliga, som redaktörer tidigare filtrerat bort men som användarna nu tyckte att de ville kommunicera med varandra. (Jupp, jag utreder i ett avsnitt det där med "piratkopiering" av program och synar redan då industrins bluff runt "stöld" av icke-fysisk "egendom").

Hela USA:s kristna höger kokade av vrede över den horisontella kommunikationen samtidigt som jag skrev min Timbropamflett och man fick igenom Communications Decency Act i kongressen i USA.

Den drivande puritanske senatorn Jim Exon fick dock bra motstånd från användarna. The Blue Ribbon Campaign var framgångsrik där folk hängde blå band på sina sajter för att stå upp för kommunikationsfriheten. Ett vansinnigt roligt verktyg dök upp på nätet: The eXonizer. Man kunde skriva in URL:en till vilken sida man ville för att sedan "eXonize it" och få fram en modifierad sida som skulle passera den amerikanska censuren. Dessvärre verkar den ha försvunnit från nätet. Men det vore ju en kulturgärning om någon har sparat koden. De censurerade sidorna kunde nämligen bli väldigt roliga.

Många, inklusive jag själv, fruktade att den där perioden av kommunikationsfrihet skulle bli väldigt kort. Debatten var mycket aggressiv med ständiga skräckhistorier om det farliga på nätet. Själv tyckte jag det var oerhört intressant: Hela mänsklighheten hade ju tillåtits komma fram i ljuset plötsligt. Världen var inte bara beskaffad på det viset som traditionell media visade för oss. Den var oregerlig och pervers, det fanns en mängd av intressen man inte känt till, minoriteter som nu kunde hitta varandra, vare sig det gällde sex eller aparta intressen.

Själv skrev jag en hel del om hela fenomenet på en rad ställen och blev uthängd ibland som försvarare av allt ont i världen trots att jag ansåg mig stå upp för något gott, bl a i SvT Rapport. Jag dokumenterade nätets marginaler genom att "avkoda hela Newsgrupper". Man kunde från början inte "se" grafiskt material i Newsgrupperna. Bilder - och senare videosnuttar - bestod bara av en massa tecken i de textbaserade "Newsläsarna", programmen alltså. Man var tvungen att själv "koda av dem" och ofta klistra ihop flera delar för att få fram en läsbar fil, vare sig det var en bild eller en videosnutt. Man markerade alla meddelanden i en kontroversiell grupp och hade konfigurerat ett par andra program att bearbeta "batcharna". Inte helt enkelt för den vanlige användaren. Men man laddade alltså ned rubbet till en disk. Mängder av grejer som man på intet vis kunde titta på annat än som stickprov. Det var en närmast arkivarisk aktivitet som under den här korta frihetstiden (som det ju såg ut politiskt och opinionsmässigt då) bevarade den där oregerliga mänskligheten för att man senare skulle kunna skriva internethistoria. Det var inte bara bilder utan även långa diskussionstrådar där folk hotade att utradera hela familjen för någon om han inte slutade "posta" vissa oönskade saker medan många svarade med att de väl inte behöver titta då om de inte gillar vad som finns på nätet. Diskussioner som idag skulle te sig en smula absurda eftersom det kunde röra sig om rent olagligt material, i varje fall att distribuera.

Amatörbildserierna när digitalkamerorna började komma var roliga eftersom det visade sig att världen var full av feta håriga män och fläskiga kvinnor som var fullblodsexhibitionister, helt annorlunda än den kommersiella porrens bilder. Här frodades den ocensurerade och osminkade varianten av mänskligheten. Unga killar visade sig knulla vattenmeloner i förvånansvärd utsträckning, en ny upptäckt för många. Och övervakningskameror fångade allt möjligt fruktansvärt och allt hamnade på nätet: Folk som av misstag sögs in i jetmotorer eller livsmedelsarbetare som föll ned i kärl med kokande soppa. Där fanns kroppsakrobater som på obegripliga vis lyckades stoppa in rugbybollar i ändan. Saker man kunde bli rent spyfärdig av. Folk som sticker kanyler genom testiklarna eller brösten eller bajsar varandra i ansiktet är inte alls trevligt och en del kanske till och med olagligt (våldsporr). Sex med häst och hund förstås och sexmanualer skrivna av herpetologer, delfintränare och gåsälskare. Videon av den unge mexikanske vanskapte/dubbelrustade mannen med två snoppar. Ja, Gud i London, allt fanns på nätet och en del dokumenterades i arkivet som sagt.

Jag var inte bara entreprenör som startade en av Sveriges första Internetleverantörer. Jag var också en frihetlig journalist och skribent sedan flera år. Mitt inhopp i Internetbranschen var en effekt av min publicistiska gärning snarare än tvärtom. Så jag framförde kraftfullt den närmast yttrandefrihetsfundamentalistiska linje som härskade bland nätveteranerna, en linje jag fortfarande står upp för. Innehavsförbud av information är givetvis fullkomligt uppåt väggarna i den skolan.

Detta anser jag trots att jag nog sett "allt" genom åren. Det är av värde att faktiskt ha gjort det när man skriver och debatterar och föreläser om kommunikationsfrihet. När tidningarna exempelvis säger "barnporr" tänker folk alltid på några sadomasochistiska bilder där barn torteras och plågas eftersom organisationen Ecpat har hävdat att det är så i kampanjer. Det var dock falskt när de började hävda det. Jag vet. Jag måste dock erkänna att jag inte har hållit koll på barnporren på nätet på åtskilliga år och därför inte vet hur det är nu. Men när jag faktiskt höll reda på nätets marginaler - som då förmodligen var mer öppet tillgängliga än idag - då såg jag i stort sett inget våld som involverade underåriga. Att de flesta "barnporrbilder" i sig, i en objektiv bemärkelse, inte alls kan sägas vara otäcka eller osmakliga eller visa övergrepp är givetvis en faktor som måste tillåtas "problematisera" hela barnporrhysterin.

I min värld är pedofiler inte onda galningar. De är tragiska och behöver snarare stöd och vård för att inte förgripa sig på barn. Pedofili är idag en existensiellt mycket tragisk sexuell läggning (inte en brottslig gärning, vilket tabloidpressen tycks tro) som av allt att döma inte verkar gå att "bota". Allt vi kan göra är att försöka förhindra att den kommer till sin fulla utlevelse hos de drabbade. Vad gäller informationsfrihet är det ju möjligt att den mest rationella lösningen vore att förse pedofiler med gamla inscannade tidningar så att de får sublimera men det brukar vara kontroversiellt att hävda.

Som libertarian på beteendeområdet anser jag dessutom givetvis att det finns alldeles för mycket förmynderi runt sexualitet. Jag skulle ju helst se att vi rullade tillbaks den sexualmoralism som har uppstått efter 70-talets frigörelse vad gäller ungdomars sexualitet, runt prostitution och pornograf. Jag vill i sammanhanget rekommendera min hjältinna Petra Östergrens artikel i Aftonbladet där hon attackerar Gudrun Schyman. Gudrun blev arg.

En av de stora missuppfattningarna är att folk laddar ned det material de "tycker om". Men människans drivkrafter är mycket mer komplexa än så. Det finns nyfikenhet, äckel, fascination, förvåning, bestörtning och andra känslor som driver folks informationskonsumtion. Den som kollar hundsex behöver inte alls vilja ge sig på sin egen jycke. Samma sak med barn. Själv tror jag inte ett ögonblick att alla dessa människor som blir tagna med "barnporr" är pedofiler. Never!

För ett tag sedan cirkulerade en video på nätet med namnet MrHands. Historien var riktigt ruggig. Inte ur något primitivt urrrk-perspektiv, utan ur en mänsklig synvinkel. Om vi exponeras för allt som finns på nätet, hävdade jag i min Timbroskrift från 1996, kommer förståelsen människor emellan att öka. Jag kanske är naiv men jag tror fortfarande att detta kan bli den stora effekten på sikt. Vi blir inte längre förvånade över människors svagheter, dumheter, konstiga tankar och funderingar, deras hat, deras glädje, deras sjuka humor, deras ovanliga sexfantasier och sexvanor, deras ideologier eller religioner.

Själv känner jag mest en underlig sorg för hela Människan som fenomen när jag tänker på MrHands, någon vars ovanliga besatthet tog hans liv. Så mänskligt och så tragiskt, även om hans grej var ganska extrem får man nog tillstå. Jag läste en diskussion på ett forum. En del hade laddat hem videosnutten. De bönade att de andra inte skulle göra det. Någon ung tjej sa att hon knappt kunnat sova, att filmen hade etsat sig in och skrev ungefär: "Snälla, snälla, ladda inte ned den, titta inte på den!". Vilket folk förstås gjorde. Och ångrade sig.

Jag säger samma sak. Om den råkar finns ute på nätet fortfarande, titta inte på den! Den dök mycket riktigt upp i huvudet är jag skulle sova och jag mådde illa. Den går inte bort. Jag stängde faktiskt av efter halva så jag har inte sett slutet. Och jag vill inte se slutet. Ingen laddar ned den där filmen för att de går igång på den. Ingen laddar ens ned den för att de vill se den. De laddar ned den för att de vill se vad de INTE vill se. Storyn finns på Wikipedia och där hävdar de att videon inte visar det tillfälle som ledde till döden. Jag betvivlar att de har rätt, om det inte finns flera snuttar med samma namn, vilket mycket väl kan vara fallet.

Sexualitet är en oerhörd urkraft som förklarar väldigt mycket här i samhället och är spännande i sig. Jo, sex är kul fast nu menade jag studiet av sexualitet. Jag är mycket influerad av Camille Paglia och (socio)biologi (James D. Weinrich t.ex.) i hur jag ser det hela och jag debatterar flitigt på mailinglistor, t.ex. den som Isobel Hadlley-Kamptz är värd för och jag kan väl betraktas som sexlibertarian, en kontroversiell position idag.

Jag kan ta debatten. Fria själar behöver inte böja sig för hot, kom ihåg det!
Jag önskar verkligen att jag hade gamla arkiv i någon låda där det kunde finnas bevarade gamla "marginaler av nätet" Eventuella diskar borde ju egentligen förvaras på Kungliga Biblioteket så att andra skribenter kan få ta del av arkivmaterial över nätets marginaler.

Tschüss!

P.S. Gillar ni gamla berättelser ur den svenska internethistorien, vill skramla till advokat, fylla upp när bodelningen raderar ut stora delar av en ansträningar ... eller tja, av vilket skäl som helst, bjuda på en öl ... ja då kan man ge dricks till bloggaren på två sätt: SMS eller PayPal/VISA/MC/AMEX.

1) Skicka ett SMS till nummer 72550 med texten "swatex 20061130" (utan citationstecken förstås). Du debiteras 10 kr + din operatörs ev SMS-taxa. Skall funka med svenska operatörer. Som svar får du ett tackmail där åldrar och kön på samtlliga de personer jag haft sex med de tre senaste månaderna finns listade. Äh, jag har inte kollat ID så jag garanterar inte det hela på året ...

2) Klicka på Paypal-knappen och betala valfritt belopp (minst 2 Euro föreslås, annars göder vi främst kortbolagen och PayPal, inte bloggaren ...). Du behöver inte ens ha ett Paypalkonto. Det går faktiskt att betala direkt med Visa/Mastercard/American Express.

Övervakade eller övervakare?

Pär Ström har i sin position som Integritetsombudsmannen publicerat en viktig rapport: Med storebror i uppfinnarverkstan: Ny digital övervakning, från automatiska öron till internetdammsugare. Rapporten har en egen webbsajt och kan laddas ned därifrån som PDF och den behandlar "22 teknologier som hotar din integritet".

Detta är vad jag kallar Omvärldsanalys, något jag har en känsla av att diverse konsultfirmor påstår sig utföra fast det inte riktigt är klart vad de egentligen sysslar med. Men här har vi en person som brinner för ett ämne och kontinuerligt följer utvecklingen på detta område och serverar oss ypperliga sammanställningar. I koncentrerat format får man överblick över fronten på ett helt område. Las gärna Anders Lotssons artikel om och med Pär Ström på IDG.

Intergitetsombudsmannen ställer också själv frågor och gräver mer. När man läser en artikel i Metro om att Skatteverket skall börja utveckla ny programvara för att hålla nätet under kontroll frågar alltså Pär Ström ut dem om detaljerna om hur de skall arbeta. Och dessa finns alltså finns att läsa i hans rapport. Intressant läsning! Jag tänker inte upprepa vad han säger i rapporten här.

Jag vill här i stället påminna om att Skatteverket i sitt remissvar på förre Säpochefens ökända utredning 2005:38 framhöll att de vill ha regelmässig tillgång till hela svenska folkets IP-adresser vid varje ögonblick eftersom det skulle underlätta "underrättelsearbete". Alltså inte utredningar om skattebrott utan massiv övervakning av folks beteende på nätet för att kunna förebygga oönskat skattebeteende.

Ibland kan oilka förslag och tekniker interagera på ett sätt man inte förutser. Jag tänker på Svenska Journalistförbundets remissvar på samma utredning. Säpochefen föreslog ju där det nya tvångsmedlet "hemlig dataavläsning", dvs staten skall får bryta sig in i folks datorer och installera hemliga program som gör att de kan hålla exakt koll på vad som görs på datorn. SJF påpekade att det då borde vara möjligt att via programvarorna fjärrstyra datorn och koppla igång ev ansluten webbcam och mikrofon när övervakaren själv vill och den vägen övervaka hela rummet där datorn stod.

Tekniken och kunskapsutvecklingen går framåt och det är bra. Vi kommer att få vänja oss vid att en människa kommer att kunna identifieras på sin unika gångstil av övervakningskameror och på sin unika kroppslukt av elektroniska näsor, ett par av de tekniker Ström beskriver. Och vi kommer att få vänja oss vid att all information vi lägger ut på nätet redan idag analyseras av amerikanska staten och andra aktörer för att se om vi är vän eller fiende och vilka våra umgängeskretsar är. Journalister och bloggare skall redan idag klassificeras efter sin amerikavänlighet enligt rapporten. Tja, var hamnar man då månntro när man anser att USA är det mest innovativa, driftiga, kunskapsproducerande och frihetsälskande samhället vi sett på jorden samtidigt som man är en stark kritiker av deras utrikespolitik? En utrikespolitik som inte ligger i USA:s intresse alls och som föder mer terrorism och som gör att en skrämd befolkning accepterar stora inskränkningar i de där fri- och rättigheterna som vore otänkbara för bara ett decennium sedan. Och om man dessutom klankar ned på världens kanske effektivaste lobby ("Hollywood") hela tiden? Vem vet, blir man stoppad vid gränsen?

Som Pär Ström påpekar kan man ju inte vara mot ny teknik och inte heller visst statligt tvång och övervakning för att komma åt grov brottslighet till exempel. Men det finns faror som han påpekar i rapporten:

"Resultatet blir att den känsliga maktbalansen mellan stat och medborgare i rask takt förskjuts till statens fördel. Medborgarna förvandlas alltmer från ägare av staten till undersåtar. Och DET är något som integritetsombudsmannen och Den Nya Välfärden opponerar sig mot." (p. 63)

Finns det några motstrategier mot den utvecklingen?

I den amerikanska rättsliga traditionen är det lättare att ta till juridiken för att få kontroll över politiken. Man har ju en konstitution som garanterar vissa fri- och rättigheter och som politikerna alltså inte får avskaffa. San Francisco-baserade Electronic Frontier Foundation försöker upprätthålla den frihetliga amerikanska traditionen med juridikens hjälp. Gå gärna till EFF och läs deras nyhetstelegram för att se vad de gör och vad som händer i USA. Det är ju graverande att en stat insisterar på att hemlighålla de lagar folk är satta att följa. EFF tar nu ett sådant fall till USA:s Högsta Domstol. Fallet drivs av John Gilmore, en av dessa nätlegender och en medgrundare till EFF. Jag nämnde mitt eget möte med honom i våras i en kommentar.

En annan motstrategi kanske vi såg ett embryo till på nu nedlagda sajten "Undervakning". Nätanvändarna uppmanades där rapportera in sina "observationer" av justitieminister Thomas Bodström. En ganska oskyldig sajt där folk kunde ladda upp sina mobilbilder av Bodström så att vi medborgare så att säga kunde hålla koll på den övervakningsbesatte ministern. Men jag kom att tänka på följande i samband med den sajten:

Jag vet att jag hört om aktioner i USA där medborgarna kartlägger vissa misshagliga tjänstemän. Jag har inte referenser här och har inte riktigt tid att leta men jag vet att IRS (amerikanska skatteverket) sägs springa politiska ärenden och slå ned på vissa organisationer och grupper och göra skatterevisioner i all oändlighet i syfte att störa och trakassera just dessa grupper (ett exempel jag bara minns att jag hört om handlade om en grupp som var mycket kritisk till den kristna högern och kyrkornas makt i USA). Och jag vet att ett motdrag då har varit att t.ex. stå utanför myndighetens kontor och dela ut flyers där man uppmanar allmänheten att bidra med all skadlig information man kan för att "trakassera" ansvarig tjänsteman - som man alltså ansåg vara en villig medlöpare som agerade på politiska diktat. Man slår tillbaks med samma mynt så att säga.

Rena rättshaverister lär väl inte få stort gehör från allmänheten om de försöker sig på sådant medan fall där stora medborgerliga värden står på spel kanske kan organisera den typen av aktioner lättare på nätet nu. Så det hela skulle kanske kunna vara självreglerande. Nätet möjliggör enklare kartläggning av oss från statens sida men kanske också det motsatta? Eller vad tros?

Begravning bland hjältarna i Hagfors

De var en samling grånade män som nästan alla arbetar med att få det svenska stålet att bita ännu bättre. De utgjorde kärnan i gänget som slöt upp för begravningen av min farbror Lasse. Allvarliga ansikten, som kanske inte alltid passar så bra ihop med de mörka kostymerna. Svensk småstad. Som prästen sa, riktad till min moster Agneta: "Precis som du och många andra här i församlingen hittade vi våra ingenjörer på KTH - även jag". Och de hamnade alltså i Hagfors.

Min farbror, Lars-Åke Norström, var forskningschef på Uddeholm Tooling om jag förstått det rätt - vilket jag inte garanterar. För ni vet, hans var en familj som bara helt naturligt fanns där under barndomens oändliga somrar. Som man av olika skäl tappat kontakt med över åren. Men en familj som man ändå följer genom föräldrar och annan släkt. Och så har man börjat få kontakt igen med de där kusinerna man lekte med på landet som barn. Och man hälsade på dem där i Hagfors som unge. Och man vet att farbror Lasse var ingenjör och stålforskare men man har inte detaljerna.

Nej, han var en person som inte förhävde sig själv. Han bara jobbade på och blev Uddeholm och Hagfors trogen hela livet och kollegerna och släkten var där i kyrkan. Hagfors gör inte mycket väsen av sig och inte folket där heller. Hagfors är något av en återvändsgränd i Värmlandsskogarna eftersom Tiomilaskogen börjar där. Mitt i vintern varje år lever man upp i samband med Svenska Rallyt. Eller Uddeholm Swedish Rally som det nu heter. En röst på nätet kallar Hagfors "en förort till livet, men där både tågen och bussarna inte längre stannar". Någon annan skriver "Hagfors - Vars enda förmildrande omständighet var Monica Zetterlund".

Vid 52 slog cancern till. I nio år höll han och läkarvetenskapen sjukdomen stången men den leder alltid till döden. Tidigare i år fick jag detta mail från Lasse:

"Hej Oscar,

För närvarande befinner jag mig fortfarande på sjukhuset och får strålbehandlingar mot yttre tumörer samt thalidomidtabletter (det gamla neurosedynet!) mot själva sjukdomen. Det är det allra sista halmstrået. Sådan är multipel myelom, till sist en osviklig dräpare.

Mina hematologer konstaterade redan i vintras och nu än mer, att det nog lider mot sitt slut, men om det tar något år, ett par månader eller... kan de givetvis inte säga. Jag närmar mig alltså vägs ände av mitt liv och den insikten är tung att bearbeta och förlika sig med. Jag tycker jag har mycket ogjort att genomföra! Tyvärr kan jag inte räkna med att bli bra igen, knappast ens bättre, men däremot gradvis sämre... men jag ska hem igen, snart!!!"

Sjukdomen tog honom och här låg han igår:

Lars-Åke Norström 2006-11-10.

Jag bad Lasse berätta mer om vad han egentligen gjort, denne farbror som man bara visste höll på med stålet där på "det gamla järnverket":

"Jag är faktiskt både docent och professor i materialfysik vid Uppsala Universitet. Docent blev jag redan 1978. Du frågade om mina teoretiska modeller. Kort sagt, dessa har handlat om nyskapande materialrelaterade, lite lagom matematiska, modeller avseende sådana saker som seghet och brott, hårdhet och deformationshårdnande, utmattning och termisk utmattning hos i första hand metalliska material (stål), d.v.s. sådant som också är av praktisk betydelse för bl.a. nyskapande av bättre stål för olika ändamål. För dessa modeller har jag fått en hel del beröm och kredit, inte minst internationellt... och det kan ingen ta ifrån mig."

Jag antar att Lasse var adjungerad professor eftersom han jobbade på Uddeholm hela tiden men jag vet inte. Hagfors och ingenjörerna som slöt upp manar till eftertanke. Ja, inte bara ingenjörerna förstås. Alla som jobbar där med att tillverka det där stålet och deras familjer. Min faster jobbade på biblioteket. Hagfors kräver tappra makar och barn, tappra familjer. Åtminstone från mitt perspektiv, även om jag förstås erkänner att det är utpräglat storstadsmässigt efter att ha räknat Stockholm och New York som hemorter sedan 1980, och nu kanske Berlin. Jag hittade en Hagforsbloggare som kanske illustrerar det hela:

"Det är inte lätt att vara Hagforsbo. En liten "stad" med 3-4 klädaffärer. Men det är bara en jag brukar hitta något i, fast där är det rätt dyrt."
"Jag har även kommit på att vi behöver ett riktigt café i lilla Hagfors. Ett café med caffe latt, cappochino, ecpresso osv. Med massa goda bakelser och smörgåsar. Här i hagfors har ci Kaffestugan med bara vanligt kaffe och pås-cappochino och lite tårtbitar osv..det är skam!"
"Sen skulle vi å fika men Kaffestuagn hade stängt! Så det blev domus och en glass."

Mitt besök i Hagfors ruskade faktiskt om mig även om jag bara såg kyrka och församlingshem och Hagfors centrum med tre gator och rutnätet ned mot ån där hyreshusen låg högst upp och sedan villorna längre ned. Men det kändes att folk här faktiskt skapade verklig utveckling och inte bara fiktion.

Själv är jag uttalat trött på folk som skrävlar om hur mycket "ladd" de dragit högt upp i snoken tillsammans med annat mediefolk i Stockholm i helgen. Och jag är trött på kvällstidningarnas dokusåpeskvaller och Idolskandaler och trendkolumnister som liksom utgör en egen imaginär värld där de faktiskt inbillar sig att de är viktiga i någon vidare bemärkelse. Och jag är trött på att en SOLOLJA skall få halva reklamstockholm att korka upp champagnen och supa ned sig en hel helg av glädje. Och förmodligen ta fram det där "laddet". Denna sololja är inte ett skit bättre än andra sololjor. Det handlar bara om att få folk att tro det! Att "ladda varumärket". Ni producerar luft! Hot air!

Åk till Hagfors och gör riktig nytta, säger jag nu (med en nick åt Embryo)! Tänk om alla där brighta hjärnorna ägnade sig åt annat än att ladda sololja med "image". Björn Larsson, VD för Lowe-Brindfors som fick uppdraget, var självklart en smart typ. Han är ekonomie doktor från Handelshögskolan i Stockholm och gick doktorandprogrammet, delvis samtidigt som jag. Dessutom var han ordförande i den bostadsrättsförening jag bodde i innan jag blev hyresfantast och jag var med i styrelsen där samtidigt. Friedrich Hayek hypotetiserade att immaterialrätten åstadkommer en felaktig användning av mänskliga resurser där många luras in i "jakten på jackpot". I klartext: Att smarta och begåvade människor väljer att skriva och producera poplåtar eftersom de kan tjäna oförskämt mycket pengar på dem under nuvarande upphovsrättsregim där de blir betalda om och om igen för engångsinsatser snarare än att ägna sig åt nyttigare verksamheter. Eller kanske att de försöker sälja sololja. De skulle lika gärna kunna vara krämare i Marrakesh som springer efter folk med en matta som är identisk med tusen andra mattförsäljares.

Jag grät en tår i Hagfors och en del grät mer. Några grät för en far och make, andra för en arbetskamrat och kollega. Fast kanske grät vi egentligen mest på grund av den centrala existensiella tragedin: Att våra liv är ändliga, att vi hela tiden närmar oss döden och att vi blev smärtsamt påminda om det. Själv hoppas jag ju att hela arméer av kinesiska forskare skall lösa sjukdomen döden för gott och ge oss (mig!) evigt liv på det individuella planet. Kristendomen är ju som bekant en fanatisk dödskramare. Många religioner älskar döden och borde skämmas med blossande kinder över sin defaitism. Människan är större än så och kan givetvis få bukt med döden. Kineserna har ingen västlig religiös belastning utan har en rik tradition av att dyrka evigt liv och hitta "ungdomens källa" utan att skämmas ett ögonblick. Kort sagt, de kan förväntas omfamna transhumanismen så som jag beskrev den i Computer Sweden.

Uddeholm Tooling berättar på sin webbsajt om en dragracinghoj som gör 0-100 på 1 sekund (!). Motorns delar är gjorda av Uddeholms High Performance Steel. Detta är på riktigt. En motor som inte bryter ihop under fruktansvärda umbäranden. Sololjor däremot är på låtsas. Genom Lars-Åke Norström och andra kämpar på platser som Hagfors får världen bättre stål. Kämpa på! "Laddarna" behöver er!

Pirat- och porrflams

I lördags var det premiär för piratbio i Sverige som rapporterats av Copyriot tidigare.

Jag vet inte, kanske visades det någon film som inte gått upp på biograferna ännu men det var i så fall innan jag kom eller efter jag gick. Och jag vet inte hur kul det är att se en film som någon kanske filmat av från en bioduk med en dold videokamera. Fast ibland smugglar väl en tekniker eller någon som jobbar på ett DVD-presseri ut exemplar i förväg. Hur som helst är det ju kul att en Berlininstitution (Pirate Cinema Berlin) nu inspirerar Sverige även om det var mer öl och musik och samvaro så länge jag var där. Rasmus Fleischer var själv där men inte inblandad i grejen. Piratpartiets vice ordförande Christian Engström sågs också liksom en massa fantastiska pirater och anarkister, modell yngre mest. Här är några (klickbara) bilder från eventet på klassiska anarkohaket Kafé44:

Gameboymusikanterna Veqtor och nitro2k01 hade show även efter scenframträdandet.

En av DJ:arna: Någon som Rasmus Fleischer skapat musik tillsammans med men som jag inte minns namnet på.

Namnlös sötis med lysande rymdsvärd.

Tidigare på dagen var jag på Galerie Bel'Art eftersom Katarina Norling hade vernissage med sin alltid oerhört personliga konst. Färgfabrikens Jan Åman höll invigningstal (och han skrev den länkade texten). Konstverkens titlar och teman har som vanligt att göra med personer hon mött i sitt liv och som vållat smärta eller glädje eller annat. Katarinas mest berömda verk är väl Bobos Hjärta, en skulptur utanför Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) i Alnarp. Den orsakade proteststormar, har vandaliserats, fraktats bort med traktor och baktalats men framstår nu med tiden som ett allt större verk som SLU äntligen verkar stolt över. Nu kan man se verket på ständig webbcam från Alnarp. Nere i högra hörnet, i varje fall så som kameran är inställd när jag skriver detta. En större bild av Bobos hjärta finns här. Kolla!

Och titeln på skulpturen då? Jo, jag mötte Katarina Norling första gången på Bobo Karlssons legendariska salonger på Krokodil (R.I.P.) i Gamla Stan. Jag kan se att det är Bobo Karlssons värmländskt varma och märkliga hjärta hon har skulpterat. Älskade, älskade Bobo Karlsson! Hans hjärta måste se ut precis så där. Han var det nyfikna Sveriges ögon och öron på Manhattan i kanske 15 år och rapporterade per telefon om allt det lockande, förbjudna, kittlande, globala, osvenska och futuristiska därborta i Jacob Dahlins Galaxen i P3. Bobo skrev de ultimata böckerna om New York och Kalifornien. En lika entusiastisk nedtecknare av slanguttrycken för de olika typer av köttsår som skateboardpionjärerna stoltserade med som observatör av transhorornas kultur i köttpackardistriktet ett par årtionden innan det blev downtown Manhattans hippaste adress. I New York sågs vi första gången på Lucky Strike i SoHo. Sedan i Sverige i något decennium då han som chefredaktör drog in mig i olika skrifter: Intrig (R.I.P.), Citynytt (R.I.P.), Rival (R.I.P.). Och nu bor han i São Paolo i Brasilien sedan några år och skriver från sitt urbana perspektiv i svenska tidskrifter. Det finns ingen Wikipediaartikel om honom :-( Men litet känsla för Bobo får man väl när man läser DN På Stans recension av Allmäna Galleriet när det öppnade: "Den gamle nöjesredaktören och nattdjuret Bobo Karlsson har väderkornet i behåll och hänger redan i baren på stans nyaste, coolaste ställe. I ett tidigare liv var han vandrande äkthetsintyg för barägare som inget högre önskade än att bli trendstämplade."

Min senaste kolumn i Computer Sweden var från Porrfilmfestivalen i Berlin för ett par veckor sedan och berättar vad vi kan lära om den digitala framtiden från den. Jag får faktiskt in fildelning i resonemanget när jag beskriver en kortfilmstävling i anslutning till festivalen.

Man kan där lägga märke till att Sebastian Lütgert, som talade på Piratrörelsens Första Maj-firande i Stockholm och som dessutom ligger bakom Pirate Cinema Berlin satt i juryn för den där framtidsorienterade tävlingen.

Parallellt med den där ganska kulturella festivalen pågick också Venusmässan, världens största mässa för den adulta underhållningsindustrin. Även om det var en industrimässa hade allmänheten tillträde och man annonserade stort i tunnelbanan. Berlin är inte Stockholm. SL:s styrelse, Connex VD och någon reklam-VD hade fått byta jobb om de affischerna hade funnits i tunnelbanan här. Och Barnombudsmannen hade yrat i radions P1 Morgon om barnporr. Eller vad tros?

Vanlig syn i Berlins tunnelbana.

Berlin var fullt av porrstjärnor och en av dem, en smashing tysk blondin, var gammal groupie till min vän Ranis (a.k.a. Pat Reiniz), en av huvudhjärnorna bakom 1994 års stora musikplåga Rednex och Cotton Eyed Joe. Europas mest sålda album med 10 miljoner exemplar det året om jag minns rätt. Upphovsrätten har varit god mot honom. I varje fall är Ranis mest i Berlin nu och jag åt middag med honom och hans flickvän samt allestädes närvarande frilansbohemen Karl Andersson. Groupien hade med sig två rejäla medelålders brittiska blokes, varav den ene berättade att han mest stod bakom kameran och filmade "grannies", dvs "mormödrar", äldre kvinnor. Stor nisch tydligen! "Well, sometimes I am acting also", sa han och rasslade med guldarmbanden. Hans polare agerade bara, dvs satte på grannies på heltid.

Och strax hade de ringt dit ett helt Amsterdambaserat porrgäng från Venusmässan. 15 pers kom in på restaurangen och passerade förbi en och en. En märklig upplevelse: "Tomtarnas vaktparad, där har vi ju ankorna som kvackar, clownerna, chaplin och allihopa ...", viskade jag till Karl eftersom det var en sån fantastisk kavalkad av roliga människor, alla med sin lilla gimmick: En viking, en iförd plommonstop med några spelkort i, en man i rullstol, en tjej i enormt rött krusigt hårsvall, en kille med helskägg, käpp och skinnväst och som väste av lungemfysem, två söta asiatiska killar som visade sig nischade på att sätta på vita tjejer. Det var nämligen ett bolag som bara gjorde specialiserade p-rullar och rullstolskillen var porraktör. Och sist kom cirkusdomptören själv, en slank och strålande glad holländsk gråhårig direktör i full kostym med väst och slips och allt.

Karl blev väldigt rörd av synen och förklarade senare: "Det här hade ju kunnat vara kulturmänniskor på 30-talet. De roliga människorna. Bohemerna! De som inte hade heltidsjobb utan som försörjde sig på tvivelaktiga, roliga och intressanta sätt. I dag är det sexarbetarna som representerar detta. Det de gör är lagligt, men inte mer. De är motarbetade på alla sätt och det skapar uppenbarligen en stark vi-känsla. Jag blev så påverkad av detta att jag var tvungen att överge mitt middagssällskap och förena mig med min familj!!! Jag kände mig som en 15-årig bög i en småstad (och behandlades som en) när After Dark kommer på besök! TA MIG MED!!!".

Jag tror Karl fick jobb faktiskt. Och jag håller helt med: En underbar samling misfits. Communitykänslan var fantastisk, de fyllde upp hela stället med kärlek!! Som en cirkustrupp. Man bara älskade dem direkt! Puss!

Och när vi tangerar ämnet: Det har ju dykt upp en sån där vansinnigt underhållande historia med en amerikansk familjedyrkande predikant med perfekt fru och fem barn som inte kunnat hålla sig från homosex och knark! Hans stadige manlige "eskort och massör" blev sur eftersom pastorn står mycket nära George W Bush och engagerar sig starkt i lagstiftning som skall göra partnerskap för personer av samma kön grundlagsstridigt. När han insåg att hans stamkund var helvetespastorn blev han sur. Så nu ligger telefonsvararmeddelanden ute hos Denver Post där predikanten beställer droger av sin hanhora. Ho ho! Brinn i helvetet :-)

Alf Svensson - krigar mot framtiden - och Tredje Världen!

Expressen har skrivit en revolutionerande ledare. En massa bloggare och aktivister har tålmodigt hamrat budskapet om och om igen under lång tid. Utan att få riktigt gehör i traditionella media. Men upphovsrättskritiken i det digitala samhället har inte riktigt fäst. Nu satt den, skulle man kunna säga. Expressen har greppat vad det rör sig om. I framtiden kanske man kommer att säga om den 29 oktober 2006: "Där vände det!".

Alldeles nyss resonerade ju media mer i stil med Alf Svensson i hans djupt reaktionära motion [PDF] till Riksdagen där han föreslår att polisen skall skickas in i en stor del av de svenksa hushållen för att plocka med sig datorerna (japp, det är sant, det är vad han säger). Den har kritiserats av Nicklas Lundblad från hans juridiska perspektiv. Jag tänkte ge mig på ett par detaljer i den utifrån ett ekonomiskt perspektiv.

Alf Svensson skriver i motionen att "svensk ekonomi beräknades förlora 770 miljoner SEK enbart under 2005". Detta till följd av "piratkopiering" av film. Han säger att siffrorna kommer från Motion Pictures Association, dvs den organisation som representerar sju stycken enorma Hollywoodbaserade filmbolag och brukar kallas "Lilla Utrikesdepartementet" i USA. De har "ambassader" i Toronto, Bryssel, Sao Paolo och Singapore och kan få andra länder att göra precis som de vill genom påtryckningar. Pirate Bay-raiden beställdes som bekant av MPA, och beordrades tjänstvilligt av svenska regeringen.

Alf bör ha fått sina siffror från följande källa [PDF] som jag hittar hos MPA.

Så vad säger rapporten? Jo, MPA hävdar att deras sju medlemsföretag har "förlorat" 6,1 miljarder dollar under 2005 på piratkopiering runt om i världen. Nu går det ju egentligen ingen nöd på Hollywood. På 10 år har, enligt dem själva, antalet anställda i den amerikanska filmindustrin ökat med 27 %. Ändå har de där sju globala bolagen alltså "förlorat" den hiskliga summan 46 miljarder kronor bara under 2005.

Hur räknade man ut det då? Ja, det säger man inte riktigt. Man sprider bara en pressrelease samt en sammanfattandde rapport (som man måste beställa via e-mail) med siffrorna till allmänheten. Beskrivning av metoden är deras privata egendom och lämnas inte ut till allmänheten. Propaganda brukar väl sådant kallas. Bara pinsamt att en f.d. partiledare för ett riksdagsparti sväljer den. Metoden går tydligen ut på att man försöker uppskatta hur stor marknaden för just deras filmer "skulle kunna ha varit". Kanske tittar man på köpkraft och andra variabler och försöker komma fram till hur bra Hollywoodfilmerna är och hur mycket konsumenterna då, enligt deras egen önskan, borde ha lagt ned på deras filmer. En del i detta tycks vara att göra telefonintervjueri 22 länder där man bl a frågar om folk har laddat ned filmer och om de själv tror att de går mindre på bio nu. Sedan har man extrapolerat dessa data till 42 andra länder där man inte har gjort undersökningar. Och summerat rubbet för hela världen.

För Sveriges del påstår man att MPA-medlemmarna "förlorade" 66 miljoner dollar och icke-medlemmar "förlorade" 42 miljoner dollar under 2005. Detta bör vara de 770 miljoner kronorna som Alf Svensson säger att svensk ekonomi förlorade.

Alf! Låt oss nu tänka en smula! MPA hävdar ju att deras medlemmar "förlorade" 66 miljoner USD i Sverige, inte att "svensk ekonomi" förlorade detta. Det gäller alltså följande sju globala filmbolag: Disney, MGM, Paramount, Sony, Fox, Universal, Warner. Dessutom hävdade man att icke-medlemmar "förlorade" 42 miljoner dollar, vilket väl torde innebära all övrig amerikansk film, all annan utländsk film samt all svensk film tillsammans.

Det är förstås en öppen fråga om alla de där bolagen möjligen skulle ha kunnat ha 770 miljoner kronor i högre intäkter om man, precis som du föreslår, bryter sig in i folks bostäder och beslagtar deras hårddiskar. Ja, detta är ju receptet i din motion: Se till att normalstraffet för en fildelare blir fängelse så att polisen då kan få rätt att bryta sig in i folks hem och lägga beslag på deras liv (ja, datorn är ju livet nu för många, Alf!)

Men en sak kan jag säga: Om svenska konsumenter verkligen "sparade" 770 miljoner kronor på att konsumera film på det där viset så har desssa pengar inte gått upp i rök. De har konsumerats på andra saker. På vad? Inte vet jag. Om alla lade slantarna på extra take-out pizzor medan de tittade på de där filmerna vore ju detta ett fantastiskt tillskott till lokal svensk ekonomi. Vår lokale pizzabagare fick mer jobb i stället för att licenspengar skickades som ren ekonomisk "rent" till allt större mansions i Beverly Hills.

Du hävdar också att "samhället" går miste om stora skatteintäkter och jag antar att du läste i MPA:s propagandamaterial att man säger att Sverige "gick miste om" 20 miljoner dollar i skatteintäkter under 2005. Men det beror ju på vad konsumenterna lade de där förmodat inbesparade pengarna på. Och det kan vi inte veta. Men förmodligen kommer samma summa in till staten.

MPA skiter ju i länders skatteintäkter förstås. Men man vill inbilla folk att det finns något direkt allmänintresse av att få stopp på folks internetbeteende och börjar därför dilla om skatter. Please, Alf, köp inte det imbecilla argumentet!

Grundproblemet är ju att du spänner plogen före hästen här: Du anser att varje intäkt man eventuellt skulle kunna kräma ut med hjälp av nuvarande upphovsrättsregim är legitim och berättigad. Men upphovsrättskritiken går ju ut på att hela detta systemet har stora problem med legitimiteten. Eventuellt förlorade intäkter kan ses som en positiv händelse! Det sätter ju press på en skyddad industri att förändras. Det sätter press på Hollywood och alla groteskt överbetalda stjärnor som köper egna öar i Polynesien dit de reser med sin egen Boeing. Kostnadsläget i Hollywood är bisarrt uppdrivet, just som en följd av en hård upphovsrättsregim och ett systematiskt extraherande av "rent". Nej, om filmindustrin flyttar till Kina som en följd av piraternas tryck skall vi kanske vara glada för den välfärdsvinst som uppstår för jorden? Eller?

Alf Svenssons resonemang om immaterialrätt i motionen är skrämmande. Han säger att Sverige måste gå i spetsen för "en internationellt transparent immaterialrätt som skyddar patent, varumärken, idéer, innovationer, artisters verk etc.". Ja, om det är så man ser saker har man en viss uppförsbacke måste jag säga, förutom att en sådan regim vore helt förödande för världens kulturella och teknologiska utveckling. Kanske hade vi befunnit oss på grottstadiet fortfarande om det där verkligen hade gällt. Inte ens i dagens alltmer maximalistiska immaterialrätt kan man nämligen skydda och monopolisera "idéer"! Här går alltså Alf Svensson längre än även rabiata infoprotektionister!

Det finns en stark kritik mot patentsystemet så som det kommit att utvecklas, speciellt i USA där mjukvarupatent och patent på affärsmodeller beviljas, därför att detta ligger snubblande nära att monopolisera idéer. Effekten är enorma juridiska kostnader och osäkerhet för företagare samt med största sannolikhet ett hinder mot snabbare teknisk utveckling. Kostnaden bärs av hela samhället och konsumenter. Vinnarna är advokater och s.k. "patenttroll" som aldrig producerar något utan endast ägnar sig åt att försöka utbyttja immaterialrätten till improduktiv extraktion av resurser från dem som är produktiva. Ren omfördelning och grus i maskineriet. Alf vill gå längre!

Men spridande av idéer och kopiering har en mycket god sida och skapar tillväxt, något som Alf inte alls tar upp: det faktum att en idé, innovation, immateriell produkt kan dupliceras UTAN ATT NÅGRA RESURSER TAS I ANSPRÅK. En person som uppfinner hjulet betyder inte mycket för världen. Det är först när en massa människor börjar använda den idén som utveckling skapas.

Expressen säger rent av i sin ledare att "Den så kallade IT-revolutionen bygger på kopiering. Får upphovsrättslobbyn som den vill, med ännu hårdare patent- och upphovsrätter, riskerar utvecklingen att stanna av. Upphovsrätten är inte självklar för en liberal, snarare problematisk."

Rätt så!

Förresten undrar jag vart Alf Svenssons engagemang för tredje världen tog vägen. Ett av deras stora klagomål på världshandeln är ju den stora extraktion av resurser från dem som sker av industrivärldens immaterialrättsindustrier. Varje dollar som betalas till Microsoft för något som egentligen inte kostar något att förse dem med tar resurser från något annat. Likaså med läkemedel. Detta är alltså de argument som te.x. Brasilien, Sydafrika och Kina brukar föra fram.

Läs förresten Rick Falkvinges utmärkta sammanfattning av den senaste tidens media där immaterialrätten har börjat ifrågasättas i sin nuvarande form på flera tunga ställen i media.