De var en samling grånade män som nästan alla arbetar med att få det svenska stålet att bita ännu bättre. De utgjorde kärnan i gänget som slöt upp för begravningen av min farbror Lasse. Allvarliga ansikten, som kanske inte alltid passar så bra ihop med de mörka kostymerna. Svensk småstad. Som prästen sa, riktad till min moster Agneta: "Precis som du och många andra här i församlingen hittade vi våra ingenjörer på KTH - även jag". Och de hamnade alltså i Hagfors.
Min farbror, Lars-Åke Norström, var forskningschef på Uddeholm Tooling om jag förstått det rätt - vilket jag inte garanterar. För ni vet, hans var en familj som bara helt naturligt fanns där under barndomens oändliga somrar. Som man av olika skäl tappat kontakt med över åren. Men en familj som man ändå följer genom föräldrar och annan släkt. Och så har man börjat få kontakt igen med de där kusinerna man lekte med på landet som barn. Och man hälsade på dem där i Hagfors som unge. Och man vet att farbror Lasse var ingenjör och stålforskare men man har inte detaljerna.
Nej, han var en person som inte förhävde sig själv. Han bara jobbade på och blev Uddeholm och Hagfors trogen hela livet och kollegerna och släkten var där i kyrkan. Hagfors gör inte mycket väsen av sig och inte folket där heller. Hagfors är något av en återvändsgränd i Värmlandsskogarna eftersom Tiomilaskogen börjar där. Mitt i vintern varje år lever man upp i samband med Svenska Rallyt. Eller Uddeholm Swedish Rally som det nu heter. En röst på nätet kallar Hagfors "en förort till livet, men där både tågen och bussarna inte längre stannar". Någon annan skriver "Hagfors - Vars enda förmildrande omständighet var Monica Zetterlund".
Vid 52 slog cancern till. I nio år höll han och läkarvetenskapen sjukdomen stången men den leder alltid till döden. Tidigare i år fick jag detta mail från Lasse:
"Hej Oscar,
För närvarande befinner jag mig fortfarande på sjukhuset och får strålbehandlingar mot yttre tumörer samt thalidomidtabletter (det gamla neurosedynet!) mot själva sjukdomen. Det är det allra sista halmstrået. Sådan är multipel myelom, till sist en osviklig dräpare.
Mina hematologer konstaterade redan i vintras och nu än mer, att det nog lider mot sitt slut, men om det tar något år, ett par månader eller... kan de givetvis inte säga. Jag närmar mig alltså vägs ände av mitt liv och den insikten är tung att bearbeta och förlika sig med. Jag tycker jag har mycket ogjort att genomföra! Tyvärr kan jag inte räkna med att bli bra igen, knappast ens bättre, men däremot gradvis sämre... men jag ska hem igen, snart!!!"
Sjukdomen tog honom och här låg han igår:
Lars-Åke Norström 2006-11-10.
Jag bad Lasse berätta mer om vad han egentligen gjort, denne farbror som man bara visste höll på med stålet där på "det gamla järnverket":
"Jag är faktiskt både docent och professor i materialfysik vid Uppsala Universitet. Docent blev jag redan 1978. Du frågade om mina teoretiska modeller. Kort sagt, dessa har handlat om nyskapande materialrelaterade, lite lagom matematiska, modeller avseende sådana saker som seghet och brott, hårdhet och deformationshårdnande, utmattning och termisk utmattning hos i första hand metalliska material (stål), d.v.s. sådant som också är av praktisk betydelse för bl.a. nyskapande av bättre stål för olika ändamål. För dessa modeller har jag fått en hel del beröm och kredit, inte minst internationellt... och det kan ingen ta ifrån mig."
Jag antar att Lasse var adjungerad professor eftersom han jobbade på Uddeholm hela tiden men jag vet inte. Hagfors och ingenjörerna som slöt upp manar till eftertanke. Ja, inte bara ingenjörerna förstås. Alla som jobbar där med att tillverka det där stålet och deras familjer. Min faster jobbade på biblioteket. Hagfors kräver tappra makar och barn, tappra familjer. Åtminstone från mitt perspektiv, även om jag förstås erkänner att det är utpräglat storstadsmässigt efter att ha räknat Stockholm och New York som hemorter sedan 1980, och nu kanske Berlin. Jag hittade en Hagforsbloggare som kanske illustrerar det hela:
"Det är inte lätt att vara Hagforsbo. En liten "stad" med 3-4 klädaffärer. Men det är bara en jag brukar hitta något i, fast där är det rätt dyrt."
"Jag har även kommit på att vi behöver ett riktigt café i lilla Hagfors. Ett café med caffe latt, cappochino, ecpresso osv. Med massa goda bakelser och smörgåsar. Här i hagfors har ci Kaffestugan med bara vanligt kaffe och pås-cappochino och lite tårtbitar osv..det är skam!"
"Sen skulle vi å fika men Kaffestuagn hade stängt! Så det blev domus och en glass."
Mitt besök i Hagfors ruskade faktiskt om mig även om jag bara såg kyrka och församlingshem och Hagfors centrum med tre gator och rutnätet ned mot ån där hyreshusen låg högst upp och sedan villorna längre ned. Men det kändes att folk här faktiskt skapade verklig utveckling och inte bara fiktion.
Själv är jag uttalat trött på folk som skrävlar om hur mycket "ladd" de dragit högt upp i snoken tillsammans med annat mediefolk i Stockholm i helgen. Och jag är trött på kvällstidningarnas dokusåpeskvaller och Idolskandaler och trendkolumnister som liksom utgör en egen imaginär värld där de faktiskt inbillar sig att de är viktiga i någon vidare bemärkelse. Och jag är trött på att en SOLOLJA skall få halva reklamstockholm att korka upp champagnen och supa ned sig en hel helg av glädje. Och förmodligen ta fram det där "laddet". Denna sololja är inte ett skit bättre än andra sololjor. Det handlar bara om att få folk att tro det! Att "ladda varumärket". Ni producerar luft! Hot air!
Åk till Hagfors och gör riktig nytta, säger jag nu (med en nick åt Embryo)! Tänk om alla där brighta hjärnorna ägnade sig åt annat än att ladda sololja med "image". Björn Larsson, VD för Lowe-Brindfors som fick uppdraget, var självklart en smart typ. Han är ekonomie doktor från Handelshögskolan i Stockholm och gick doktorandprogrammet, delvis samtidigt som jag. Dessutom var han ordförande i den bostadsrättsförening jag bodde i innan jag blev hyresfantast och jag var med i styrelsen där samtidigt. Friedrich Hayek hypotetiserade att immaterialrätten åstadkommer en felaktig användning av mänskliga resurser där många luras in i "jakten på jackpot". I klartext: Att smarta och begåvade människor väljer att skriva och producera poplåtar eftersom de kan tjäna oförskämt mycket pengar på dem under nuvarande upphovsrättsregim där de blir betalda om och om igen för engångsinsatser snarare än att ägna sig åt nyttigare verksamheter. Eller kanske att de försöker sälja sololja. De skulle lika gärna kunna vara krämare i Marrakesh som springer efter folk med en matta som är identisk med tusen andra mattförsäljares.
Jag grät en tår i Hagfors och en del grät mer. Några grät för en far och make, andra för en arbetskamrat och kollega. Fast kanske grät vi egentligen mest på grund av den centrala existensiella tragedin: Att våra liv är ändliga, att vi hela tiden närmar oss döden och att vi blev smärtsamt påminda om det. Själv hoppas jag ju att hela arméer av kinesiska forskare skall lösa sjukdomen döden för gott och ge oss (mig!) evigt liv på det individuella planet. Kristendomen är ju som bekant en fanatisk dödskramare. Många religioner älskar döden och borde skämmas med blossande kinder över sin defaitism. Människan är större än så och kan givetvis få bukt med döden. Kineserna har ingen västlig religiös belastning utan har en rik tradition av att dyrka evigt liv och hitta "ungdomens källa" utan att skämmas ett ögonblick. Kort sagt, de kan förväntas omfamna transhumanismen så som jag beskrev den i Computer Sweden.
Uddeholm Tooling berättar på sin webbsajt om en dragracinghoj som gör 0-100 på 1 sekund (!). Motorns delar är gjorda av Uddeholms High Performance Steel. Detta är på riktigt. En motor som inte bryter ihop under fruktansvärda umbäranden. Sololjor däremot är på låtsas. Genom Lars-Åke Norström och andra kämpar på platser som Hagfors får världen bättre stål. Kämpa på! "Laddarna" behöver er!
Recent Comments