I lördags var det premiär för piratbio i Sverige som rapporterats av Copyriot tidigare.
Jag vet inte, kanske visades det någon film som inte gått upp på biograferna ännu men det var i så fall innan jag kom eller efter jag gick. Och jag vet inte hur kul det är att se en film som någon kanske filmat av från en bioduk med en dold videokamera. Fast ibland smugglar väl en tekniker eller någon som jobbar på ett DVD-presseri ut exemplar i förväg. Hur som helst är det ju kul att en Berlininstitution (Pirate Cinema Berlin) nu inspirerar Sverige även om det var mer öl och musik och samvaro så länge jag var där. Rasmus Fleischer var själv där men inte inblandad i grejen. Piratpartiets vice ordförande Christian Engström sågs också liksom en massa fantastiska pirater och anarkister, modell yngre mest. Här är några (klickbara) bilder från eventet på klassiska anarkohaket Kafé44:
Gameboymusikanterna Veqtor och nitro2k01 hade show även efter scenframträdandet.
En av DJ:arna: Någon som Rasmus Fleischer skapat musik tillsammans med men som jag inte minns namnet på.
Namnlös sötis med lysande rymdsvärd.
Tidigare på dagen var jag på Galerie Bel'Art eftersom Katarina Norling hade vernissage med sin alltid oerhört personliga konst. Färgfabrikens Jan Åman höll invigningstal (och han skrev den länkade texten). Konstverkens titlar och teman har som vanligt att göra med personer hon mött i sitt liv och som vållat smärta eller glädje eller annat. Katarinas mest berömda verk är väl Bobos Hjärta, en skulptur utanför Sveriges Lantbruksuniversitet (SLU) i Alnarp. Den orsakade proteststormar, har vandaliserats, fraktats bort med traktor och baktalats men framstår nu med tiden som ett allt större verk som SLU äntligen verkar stolt över. Nu kan man se verket på ständig webbcam från Alnarp. Nere i högra hörnet, i varje fall så som kameran är inställd när jag skriver detta. En större bild av Bobos hjärta finns här. Kolla!
Och titeln på skulpturen då? Jo, jag mötte Katarina Norling första gången på Bobo Karlssons legendariska salonger på Krokodil (R.I.P.) i Gamla Stan. Jag kan se att det är Bobo Karlssons värmländskt varma och märkliga hjärta hon har skulpterat. Älskade, älskade Bobo Karlsson! Hans hjärta måste se ut precis så där. Han var det nyfikna Sveriges ögon och öron på Manhattan i kanske 15 år och rapporterade per telefon om allt det lockande, förbjudna, kittlande, globala, osvenska och futuristiska därborta i Jacob Dahlins Galaxen i P3. Bobo skrev de ultimata böckerna om New York och Kalifornien. En lika entusiastisk nedtecknare av slanguttrycken för de olika typer av köttsår som skateboardpionjärerna stoltserade med som observatör av transhorornas kultur i köttpackardistriktet ett par årtionden innan det blev downtown Manhattans hippaste adress. I New York sågs vi första gången på Lucky Strike i SoHo. Sedan i Sverige i något decennium då han som chefredaktör drog in mig i olika skrifter: Intrig (R.I.P.), Citynytt (R.I.P.), Rival (R.I.P.). Och nu bor han i São Paolo i Brasilien sedan några år och skriver från sitt urbana perspektiv i svenska tidskrifter. Det finns ingen Wikipediaartikel om honom :-( Men litet känsla för Bobo får man väl när man läser DN På Stans recension av Allmäna Galleriet när det öppnade: "Den gamle nöjesredaktören och nattdjuret Bobo Karlsson har väderkornet i behåll och hänger redan i baren på stans nyaste, coolaste ställe. I ett tidigare liv var han vandrande äkthetsintyg för barägare som inget högre önskade än att bli trendstämplade."
Min senaste kolumn i Computer Sweden var från Porrfilmfestivalen i Berlin för ett par veckor sedan och berättar vad vi kan lära om den digitala framtiden från den. Jag får faktiskt in fildelning i resonemanget när jag beskriver en kortfilmstävling i anslutning till festivalen.
Man kan där lägga märke till att Sebastian Lütgert, som talade på Piratrörelsens Första Maj-firande i Stockholm och som dessutom ligger bakom Pirate Cinema Berlin satt i juryn för den där framtidsorienterade tävlingen.
Parallellt med den där ganska kulturella festivalen pågick också Venusmässan, världens största mässa för den adulta underhållningsindustrin. Även om det var en industrimässa hade allmänheten tillträde och man annonserade stort i tunnelbanan. Berlin är inte Stockholm. SL:s styrelse, Connex VD och någon reklam-VD hade fått byta jobb om de affischerna hade funnits i tunnelbanan här. Och Barnombudsmannen hade yrat i radions P1 Morgon om barnporr. Eller vad tros?
Vanlig syn i Berlins tunnelbana.
Berlin var fullt av porrstjärnor och en av dem, en smashing tysk blondin, var gammal groupie till min vän Ranis (a.k.a. Pat Reiniz), en av huvudhjärnorna bakom 1994 års stora musikplåga Rednex och Cotton Eyed Joe. Europas mest sålda album med 10 miljoner exemplar det året om jag minns rätt. Upphovsrätten har varit god mot honom. I varje fall är Ranis mest i Berlin nu och jag åt middag med honom och hans flickvän samt allestädes närvarande frilansbohemen Karl Andersson. Groupien hade med sig två rejäla medelålders brittiska blokes, varav den ene berättade att han mest stod bakom kameran och filmade "grannies", dvs "mormödrar", äldre kvinnor. Stor nisch tydligen! "Well, sometimes I am acting also", sa han och rasslade med guldarmbanden. Hans polare agerade bara, dvs satte på grannies på heltid.
Och strax hade de ringt dit ett helt Amsterdambaserat porrgäng från Venusmässan. 15 pers kom in på restaurangen och passerade förbi en och en. En märklig upplevelse: "Tomtarnas vaktparad, där har vi ju ankorna som kvackar, clownerna, chaplin och allihopa ...", viskade jag till Karl eftersom det var en sån fantastisk kavalkad av roliga människor, alla med sin lilla gimmick: En viking, en iförd plommonstop med några spelkort i, en man i rullstol, en tjej i enormt rött krusigt hårsvall, en kille med helskägg, käpp och skinnväst och som väste av lungemfysem, två söta asiatiska killar som visade sig nischade på att sätta på vita tjejer. Det var nämligen ett bolag som bara gjorde specialiserade p-rullar och rullstolskillen var porraktör. Och sist kom cirkusdomptören själv, en slank och strålande glad holländsk gråhårig direktör i full kostym med väst och slips och allt.
Karl blev väldigt rörd av synen och förklarade senare: "Det här hade ju kunnat vara kulturmänniskor på 30-talet. De roliga människorna. Bohemerna! De som inte hade heltidsjobb utan som försörjde sig på tvivelaktiga, roliga och intressanta sätt. I dag är det sexarbetarna som representerar detta. Det de gör är lagligt, men inte mer. De är motarbetade på alla sätt och det skapar uppenbarligen en stark vi-känsla. Jag blev så påverkad av detta att jag var tvungen att överge mitt middagssällskap och förena mig med min familj!!! Jag kände mig som en 15-årig bög i en småstad (och behandlades som en) när After Dark kommer på besök! TA MIG MED!!!".
Jag tror Karl fick jobb faktiskt. Och jag håller helt med: En underbar samling misfits. Communitykänslan var fantastisk, de fyllde upp hela stället med kärlek!! Som en cirkustrupp. Man bara älskade dem direkt! Puss!
Och när vi tangerar ämnet: Det har ju dykt upp en sån där vansinnigt underhållande historia med en amerikansk familjedyrkande predikant med perfekt fru och fem barn som inte kunnat hålla sig från homosex och knark! Hans stadige manlige "eskort och massör" blev sur eftersom pastorn står mycket nära George W Bush och engagerar sig starkt i lagstiftning som skall göra partnerskap för personer av samma kön grundlagsstridigt. När han insåg att hans stamkund var helvetespastorn blev han sur. Så nu ligger telefonsvararmeddelanden ute hos Denver Post där predikanten beställer droger av sin hanhora. Ho ho! Brinn i helvetet :-)
Recent Comments