"Det finns tecken som tyder på att allt fler i "kreativa" yrken inser att de kan vara "rättighetshavare" snarare än rena löntagare vilket förstås kan leda till en spännande utveckling på arbetsmarknaden.". Så avslutade jag en postning för några dagar sedan och lovade återkomma. Viklet jag gör nu.
Häromdagen lade Susanna Wolk fram sin avhandling för Juris Doktorsexamen vid Stockholms Universitet. Man kunde läsa om den i SvD. Hon har funnit att löntagare nu börjar bli mer medvetna om att de faktiskt kan äga immaterialrätter även om de fått betalt från sin arbetsgivare för att skapa dem. Så fungerar det tydligen i princip enligt den europeiska (franska) traditionen på upphovsrättens område: Om man inte explicit i anställningsavtal har skrivit in att immaterialrätterna tillhör arbetsgivaren kan den anställde i efterhand göra anspråk på dem. I den anglosaxiska traditionen (USA, Storbritannien t.ex.) anser man att de är arbetsgivarens i och med att denna har betalat lön för att den anställde skall utveckla de där "verken". Speciellt verkar Wolk ha tittat på dataspelsutveckling där konflikter blossat upp.
Kort efter postningen kom samma fråga upp i Vår grundade mening i P1 och jag är glad att Rasmus redogjorde för detta här. Det gällde alltså konflikten mellan Journalistförbundet och Tidningsutgivarna. Som Rasmus påpekar är Journalistförbundets självutnämnda kamp för "upphovsrätten" bedräglig. Det verkar först vara en ädel kamp mot stora intressen men hans tidigare analys i artikeln "Journalistförbundets opportunism stinker" synar kampen. I den där kampen glömmer man lätt att de faktiskt bara fajtas om överskottet från upphovsrättsliga monopol utan att diskutera hur de monopolen påverkar samhället, speciellt i den digitala tidsåldern.
Man undrar i det här sammanhaget hur en del företag agerar vid upphandling av tjänster. OK, man kan förstå att ett skivbolag inte betalar en fast summa till en låtskrivare och artist för att sedan själva kopiera upp skivan och sälja den. Det skulle man ju kunna göra i princip, dvs få upphovsrätten överskriven på sig själv och ta hela överskottet. Men det har bildats en tradition där man låter upphovsmän få royalties och det finns det kanske goda skäl till.
Men låt säga att man hyr någon för att skriva en låt som man skall använda internt i företaget och inte sälja, borde man inte då betala låtskrivaren en fast summa? Man borde ju knappast betala en fast summa och sedan dessutom låta upphovsmannen få royalties? Tja, det spelar väl ingen roll kan man tycka, om man bara använder låtarna internt och inte säljer dem i kopior blir det ju inga intäkter att dela med sig av. Nej, det stämmer ju. Men låt säga att företaget måste betala varje gång de själva spelar den låt som de uppdragit åt någon att skriva åt dem och att man dessutom planerar att spela låten jättemycket. Varför skulle man som företag gå med på något sådant? Ja, en teori skulle ju vara att låtskrivaren är så unik att man bara måste ha just denne.
Frågan är inte gripen ur luften: För några år sedan gick Monica Dominique till domstol för att olagligförklara Sveriges Televisions upphandling av jinglar. Hon hade själv skrivit den tidigare signaturen till Rapport och hade en stadig ström av pengar från STIM på ca 100.000 kronor om året eftersom den spelades publikt varje dag på TV, vilket alltså innebär att SVT betalar mer än så till STIM för rätten att spela den låt de beställt och förmodligen betalat för en gång i tiden.
Den nya jingeln hade skrivits av gamle Imperietmusikanten Christian Falk. Ja han fick skriva ett antal jinglar på en gång. Och nu får han enligt egen uppgift i Metro 400.000 - 700.000 kronor om året från STIM för att de spelas i TV, pengar som SVT med påslag betalar till STIM.
Aftonbladet skrev att jinglarna skulle gå på 4 miljoner för licensbetalarna. Om det avser en uträkning över åren av STIM-pengarna eller om det var en sådan engångssumma som först betalades för själva produktionen och om STIM-pengarna sedan tillkommer vet jag inte.
Är den musikaliska kompositionsförmågan så unik att några få kreatörer som besitter jingelförmågan i ett förhandlingsläge helt enkelt kan säga att utan STIM-pengar skriver han eller hon inte och att bra jingelskapande är marknadsprissatt till några miljoner och att man sedan egentligen bara delar upp summan över åren genom STIM-förfarandet? Eller är det mer fråga om kutym i branschen? Fackliga avtal? Eller bussighet och förtäckt kulturstöd till kompositörer i allmänhet? För i princip hade ju SVT kunnat säga att upphovsrätten skall tillfalla dem. Någon som har en uppfattning? Jag vet ju att skapande av t.ex. logotyper av designföretag kan vara vansinnigt dyrt även om det ser enkelt ut. Och de tar ju betalt med en engångssumma. Så det är ju inte omöjligt att jingelkreation är en stor konst och betingar ett högt marknadspris även om prislappen betalas på ett litet märkligt vis genom den där licensen för publikt framförande från STIM. Vad tros?
Recent Comments