Vi har kanske alla läst om den IFPI-drivna (dvs skivbolagen) kampanjen för att förlänga producentens rätt till skivinspelningar från nuvarande 50 år som är regeln i EU. SAMI, Svenska Musikers och Artisters Intresseorganisation, stödjer kampanjen. Läs gärna vad Rasmus/Copyriot skriver här och här. Jag tänkte här reda ut litet av grunderna eftersom jag insett att det finns förvirring och kunskapsluckor i rättighetsdjungeln.
Jag har alltså fått frågor som den här: "Men gäller inte upphovsrätten under hela livstiden + 70 år efter döden?"
OK, så här ligger det till på musikens område (utan att gå in i alla detaljer förstås):
Det finns ett par olika rättigheter: Framföranderättigheter och "mekaniska rättigheter", det sistnämnda när man sysslar med exemplarframställning (kopior), det som skivbolagen traditionellt har sysslat med. Olika organisationer licenserar normalt ut dessa rättigheter enligt fullmakt från rättighetshavarna.
Det finns också ett par olika kategorier av rättighetshavare: Egentliga upphovsmän samt de som har "närstående rättigheter". Olika "skyddstid" gäller för dessa kategorier.
1) Egentlig upphovsrätt. Kompositör och textförfattare till musikaliska verk har upphovsrätt (ensamrätt) till sin komposition och text, både för offentligt framförande och exemplarframställning (mekaniska rättigheter). Ensamrätten gäller under hela deras livstid plus 70 år efter döden. För att få framföra deras verk offentligt eller framställa exemplar måste man ha en licens från upphovsmannen. För att slippa förhandla själva överlåter nästan alla upphovsmän i Sverige sin framföranderätt till STIM (Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå), som sedan licenserar ut denna rätt.
STIM "säljer" alltså licenser till de flesta som spelar musik offentligt: radio, TV (dock ej kabel, där är det Copyswede ...), nätradio, frisörer som har radion på i sin salong (trots att radiokanalen i sig alltså redan har betalat licens, dock med förbehållet att "vidareutsändning" inte är tillåten, vilket alltså frisören gör sig skyldig till), barer, discon, företag som spelar väntmusik i telefonkön, konsertarrangörer m fl.. STIM gör sedan "avräkningar" till upphovsmännen enligt vissa fördelningsnycklar, vilka Rasmus ständigt återkommer till i en mycket relevant kritik.
NCB, Nordisk Copyright Bureau, (som man automatiskt får ett avtal med om man går med i STIM) säljer å sin sida licenser till skivbolagen och samlar in pengarna för upphovsmännens mekaniska rättigheter från skivbolagen.
Och för att komplicera det hela överlåter ofta upphovsmannen (delar av) sina rättigheter till ett musikförlag som sedan försöker få in intäkter på musiken, det kan röra sig om att placera låtar i reklam och filmer och ringsignaler etc.
2) Närstående rättigheter. Artister (dvs sångare, musiker, skådespelare, sådana som uppträder) samt producenter (skivbolag, eller fonogramframställare som de kallas, samt filmframställare, radio- och TV-bolag etc) har "närstående rättigheter". Även här finns framföranderättigheter och mekaniska rättigheter. Här är det alltså det rent faktiska framförandet och produktionen som skyddas. Ensamrätten gäller i 50 år. En musiker som spelar på en skiva har - såvida inte rättigheterna har avtalats bort - rätt till betalning varje gång skivan spelas i radio. I 50 år, dvs betydligt kortare än kompositören av låten.
Om någon härmar ("kopierar") en artist har alltså inte artisten någon rätt till ersättning. Så om någon gör en Carola-imitation får inte Carola några slantar, däremot upphovsmännen till låten, dvs kompositör och textförfattare. Om däremot Christer Lindarw mimar till en Carola-låt där man alltså spelar själva originalinspelningen publikt skall även Carola, musikerna och skivbolaget ha framförandepengar. Om ett produktionsbolag spelar in Lindarw som mimar till en Carolalåt och en TV-kanal visar denna inspelning publikt skall TV-kanalen (i princip i alla fall) betala ersättning till Carola och musikerna på Carola-skivan samt till skivbolaget (fonogramframställaren) om inspelningen sänds inom 50 år från det att Carolas skiva gjordes. Lindarw själv och producenten av Lindarwvideon skall ha betalt i 50 år från det att showinspelningen gjordes. Låt- och textförfattaren skall ha betalt under hela sin livtid plus 70 år efter döden.
Vid offentliga framföranden samlar STIM in ersättningar för "närstående rättigheter" till IFPI (som representerar fonogramframställaren) när det gäller musik. SAMI samlar in pengar till artisterna. Och för att komplicera det hela samlar organisationen Copyswede in vissa pengar som de ger till SAMI och STIM och IFPI samt till rättighetshavarna direkt men det är överkurs ...
SAMI stödjer nu IFPI:s försök att förlänga de "närstående rättigheterna" från 50 år i EU till betydligt mer. De stora pengarna är givetvis skivbolagens rätt till produktionerna. IFPI beskriver själva sitt huvudsyfte så här: "Organisationens uppgift är främst att arbeta för bättre rättsligt skydd för skivbolagen samt att tillvarata de rättigheter som upphovsrättslagen ger.". En faktisk inspelning som gjordes 1956 kan nu ges ut av vem som helst, dvs man kan pressa upp CD-skivor och sälja själv. Eller ta betalt för nedladdningar. Man måste alltså betala låt- och textförfattare fortfarande men inte de andra. Och det är här SAMI hänger på skivbolagen.
SAMI skriver i sin gråtmilda vädjan till lagstiftarna där de stödjer IFPI: "Vi som skapar musiken, kommer inte att få någon ersättning när våra inspelningar blir oskyddade.". Man hänvisar till [PDF] att Peru ger ett "bättre" skydd. Jo, det stämmer ju. Idag får alltså en person som spelar gitarr på en skiva betalt varje gång den spelas i 50 år framåt. I Peru i 70 år.
Men är det självklart att musiker som spelar på en skiva skall ha betalt varje gång skivan spelas offentligt? (Detta taget som ett exempel på immaterialrätten, man kan resonera runt alla kategorier av människor inblandade i produktion av "innehåll"). Jag menar, de flesta människor har ju ett fast arvode eller lön för att utföra något. Det vore ju inte otänkbart att en studiomusiker fick en fast summa för att göra sitt jobb och inget mer. Och så kan det förstås vara eftersom de där rättigheterna i princip kan förhandlas bort eller överlåtas.
Att det här med rättigheterna inte är självklart visas av att artister i USA enligt deras lagstiftning inte har rätt till ersättning när inspelningar de medverkar i framförs offentligt, t.ex. i radio. Madonna får inte betalt som artist när hon spelas i USA, däremot som upphovsman om hon varit med och skrivit låten. EU och USA har en tvist om detta där EU hävdar att USA olovandes utnyttjar Europeiska artister. USA tycker däremot inte alls att man skall betala musikerna och artisterna.
Jag tänkte utveckla resonemangen en smula i nästa postning. Det finns tecken som tyder på att fler i "kreativa" yrken inser att de kan vara "rättighetshavare" snarare än rena löntagare vilket förstås kan leda till förändringar på arbetsmarknaden. En doktorsavhandling om just detta lades fram idag.
Recent Comments