Oscar Swartz :: Texplorer

Bland reportagekungar, pirater och hackspettar

Litet blandad kompott för omväxlings skull med mobilplåtade 256k-scener (klickbara bilder) ur verkliga livet sedan en dryg månad.

Blev inviterad av sköne boven och filmskaparen Micke Eklöf till ett boksläpp ikväll. Ett tungt boksläpp enligt min mening men så gillar jag ju reportage. Folk som lägger ned en förbannad massa jobb för att förmedla något ur verkligheten. Alltså, jag läser ju mycket teoretiska analyser av världen. Men välgjorda reportage hugger mer direkt in i kroppen.

Christer Berglund är en mästare här. Som Martin Jönsson (redaktör och chefredaktör för ett otal tidningar och tidskrifter) skriver i förordet: "Christer Berglunds journalistik är större än det mesta vi kunnat läsa i Sverige de senaste 30 åren". Sådana omdömen är väl omöjliga att fälla egentligen men den samling av reportage som nu publiceras är väldigt läsvärd. Christers specialitet är ju att bekanta sig med och få brottslingar att öppna sig. Vi får verkligen veta en hel del om mördares liv. Vad de kände när de stack ut ögat på en polare samtidigt som de kom i byxan. "Saker vi verkligen inte ville veta", som Martin Jönsson skriver. Många av reportagen har publicerats i Café. En tidskrift som kanske är känd för sina brudar på omslaget men som givit utrymme till just reportage.

Jag skrev själv för drygt 10 år sedan ett välresearchat reportage för dem om finansmannen Carl-Erik Björkegren, som förvsann spårlöst ur sin villa 1994 med 1,4 miljarder i skulder. Han dödförklarades 2005 eftersom han aldrig hittats. Jag ringde runt till varenda djävel helt enkelt och minns speciellt en dam som jobbade som sekreterare på Handelshögskolan men tidigare varit assistent åt Björkegren. "Hur hittade du mig?" var hennes förvånade öppninsgfras. Så, jodå, jag har förstås träffat Berglund i vimlet tidigare. Men utan Eklöf hade jag inte varit på boksläppet.

Christer Berglund på sitt eget boksläpp 30 jan 2007 I dödens väntrum: Reportage av Christer Berglund (Atlas förlag, ISBN 9789173891431), 92 spänn hos Adlibris i skrivande stund Ha! Personlig dedikation!

Just det, förra veckan var jag på släpp av en pappersbok baserad på en blogg. Tjuvlyssnat.se. Folk kan skicka in konversationer de snappat upp i det offentliga rummet och sajten har ju blivit mäkta populär. Självklart är det kul att YOU-revolutionen gör sitt intåg i bloggosfären. Det är ju användarna som skapar innehållet där. Jag kan väl känna att man inte alltid vet om det faktiskt är äkta samtal eller om folk hittar på de konversationer de önskade att de hörde på bussen. Men so what, ibland är det underhållande, ibland blekt. Glömde ta bilder ...

Kvällen efter var jag dock på Magasinet Neos 1-årsjubileum. Tycker att de bagatelliserar klimatfrågan väl mycket i senaste numret, även om jag själv är väldig optimist vad gäller människans förmåga att lösa problem på jorden och anpassa sig och överleva ...

Neos chefredaktör Sofia Nerbrand. Bilden på informationsfrihetsteoretikern Nicklas Lundblad, VD för Neo och känd bland mina läsare, blev ännu konstigare så den bilden fick utgå ... 18 jan. Si Han, snart fil dr i konst- och bildvetenskap, visade mig Göteborgs muséer och arkitektur 16 jan. Tack! Coola brillor! Jag är glasögonfetishist. Ungdomshjälten Anakata, mer intresserad av teknik än mat. Infomaner från San Francisco i bakgrunden. Persisk middag 7 jan i Sthlm. Middag med bl.a. Rasmus Fleischer (t.v.) och Sebastian Lütgert (The Pirate Cinema m.m.) i Berlin 28 dec. Personalen stal min ganska bra prosumerkamera. Glömde den vid bordet och kom tillbaks efter en timme ... Middag med Bahnhofs medgrundare och förste teknikchef och mailrobotmeister Tom samt f.d. slottsreportern, författaren, skriftställaren och kulturredaktören "Fimmer" dvs. Lars Fimmerstad i Stockholm 13 jan. Ett känsligt porträtt av mig själv vid nyss nämnda middag (som jag bjöd på alltså - det fanns mat också!). Julafton i Berlin i ett IT-kollektiv. Gänget har just ätit sillar från KaDeWe och tittar på Kalle Anka som plåtar den galna hackspetten (jupp, vi lyckades titta i Berlin ...!). Och då dyker han upp i verkligheten! Hackspetten med röd tofs ringer på dörren just precis då! Denne Kevin Zaar har en dokumenterad förmåga att dyka upp var som helst på jorden, när som helst. 24 dec 2006. Bahnhofs systemansvarige nr 2 i ordningen, Mika, spökar numera på C-Base i Berlin. 21 dec 2006.

Tillägg: Jag måste förresten påpeka att jag själv aldrig skrivit något i stil med Christer Berglunds grejer. Mitt nämnande av ett reportage i Café inebär inte att det finns några likheter. Christers speciella stil och förmåga ligger i att minutiöst beskriva skeenden. Det ligger oerhört mycket jobb bakom det. Vi får veta vilken film som råkar gå på en biograf i Mora samma kväll som skotten smäller, om det var kramsnö eller ej, detaljer som gör att även de mest groteska saker framstår som vardagliga och tråkiga. Livet känns inte speciellt roligt när man läser Berglunds texter. Men ändå känner man sig mer levande. Öppningsraderna till första reportaget i boken lyder: "Det hade varit en dålig vecka. Först skiten med bruden som gjort slut. "En lokal byhora" hade Timo Koski sagt till chefen på firman efter att han klappat till henne. Sedan somalierna de misshandlade utanför Koskis lägenhet. Men han klarade sig från snuten och lastade inte sina kompisar för att de spöat upp ett par svartingar". Man vill läsa mer, trots annalkande katastrofer.

Curlingdepartementet sopar banan för storkrig mot svenska folket

Hörde just på morgonnyheterna att justitedepartementet nu filar på ett lagförslag som jag har varnat för tidigare. "Curlingdepartementet" har tydligen bestämt sig för att nu sopa banan för Hollywood, skivbolagsdirektörer och snorrika popstjärnor så att de kan stämma skiten ur svenska folket som helt enkelt använder tekniken på ett fullkomligt korrekt och framtidsinriktat sätt: att transportera information mellan sig.

Den hiskliga "utredningen" SOU 2005:38 Tillgång till elektronisk information i brottsutredningar var ju egentligen ingen statlig utredning i vanlig bemärkelse. Det var en beställningslista från polisen och Säpo, som dessutom författades av en f.d. Säpo-chef. Ett av förslagen var att polisen skulle få en realtidsdatabas över vilken person i Sverige som tilldelats vilket IP-nummer, en databas som kanske måste uppdateras med en miljon uppgifter om dagen eftersom folk byter adress så ofta i nätvärlden. Detta för att de skulle kunna sitta och se vem som gör vad på nätet. I och för sig skulle det finnas "regler" för hur polisen skulle få använda sin "IP-nummerkatalog": Förslaget var att varje polisman eller åklagare som satt och slog i databasen skulle fylla i en ruta där de angav varför de sökte. Och sedan kunde man ju kolla i efterhand liksom, att bara tillåtna sökningar gjordes. Jaha, hallå makten! Tror ni att vi är helt djävla pucko? Översittarspionmentaliteten fanns inte bara i DDR.

Några som applåderade det där med IP-registret var förstås Hollywoodmiljardärernas lobby- och polisorganisation i Sverige, Antipiratbyrån.

Låt mig påminna om hur frågan som nu verkar beredas av departementet kom upp på bordet. Den mer eller mindre beställdes faktiskt av Thomas Bodström (vars bästa polare från studietiden, Monique Wadsted, "råkar" vara Hollywoods advokat i Sverige). Det smidigaste är att jag citerar mig själv i rapporten Marschen mot Bodströmsamhället, p. 31:

"Justitiedepartementet gjorde två utskick med begäran om remissvar på SOU 2005:38. Den 9 september 2005 gick en begäran ut till 53 institutioner. Alla de vanliga i rättsväsendet, några människorättsorganisationer och dessutom åtta tele- och internetoperatörer. Den 11 november gjorde man ett utskick till vad man kallade sex ”tillkommande remissinstanser”. Alla sex var upphovsrättsorganisationer som är kända krigare mot fildelning. Speciellt ombads de kommentera den föreslagna ändringen som skulle innebära att polisen har ett ständigt uppdaterat register över IP-adresser på Internet. Vad förväntar sig departementet för svar av dessa? Självklart det svar de vill höra. Kritikern måste dock ifrågasätta varför man ber Svenska Antipiratbyrån om synpunkter och inte Piratbyrån? Eller Sveriges Konsumentråd? Eller några studentorganisationer. Till exempel.

Synpunkterna var inte oväntade. IFPI, skivbolagens organisation tillstyrker förstås men de vill gå längre: genom domstolsbeslut vill de själva kunna hämta ut abonnentuppgifter (uppgifter om IP-nummer) från operatörerna så att de slipper vänta på polis och åklagare."

Just det, där har vi det. Henrik Pontén klagade i en debatt på Internetdagarna 2006 på att jag påstod att de ville få ut IP-nummeruppgifterna direkt från operatörerna. Mina osanningar gör att folk blir hysteriska över småsaker, påstod han: Skivbolagen och Antipiratbyrån ville inte alls ha uppgifterna direkt från operatörerna. Förslaget var ju att de minsann skulle gå via domstol.

Visst! Men Henrik, det fattar ju du också att det bara är en formalitet. Man skulle ju kunna hoppas på att domstolarna inte accepterar några skärmdumpar som du och IFPI kommer dragande med till domaren när ni försöker ruinera svenska ungdomar för att Hollywoodstjärnor skall kunna fortsätta köpa privata öar i Polynesien. Men det vet ju både du och jag att så blir det inte. Nix, curlingbanan sopas just nu för att konservativa innehållsproducenter skall slippa anpassa priser, affärsmodeller och distributionsformer till nätets logik och till folkets önskemål.

Det är tragiskt att Beatrice Ask, som kämpade så tappert mot Bodströms datalagringsdirektiv, tar över stafettpinnen från Bodström själv. Och att Mikael Odenberg på försvarsdepartementet är i färd med att banka igenom en riktigt otäck Orwellsk övervakningsmodell. Bara de som röstade på Piratpartiet kan ha rent samvete idag.

Årets viktigaste bok avslöjad

Vi vet ju alla att Försvarets Radioanstalt föreslås få avlyssna all kabelburen elektronisk kommunikation som passerar över Sveriges gräns mot andra länder om försvarsminister Mikael Odenberg får som han vill. Han har hela regeringen med sig säger han.

I min research råkade jag komma över en skrift på 155 sidor som jag skulle vilja rekommendera alla Riksdagsledamöter och svenska folket att läsa nu.

Skriften beskriver hur regimen i en demokratisk stat försöker införa ett fullkomligt infernaliskt system för kontroll av medborgarna på ett vis som godtas av dem men som egentligen ger regimen häpnadsväckande och odefinierade friheter att övervaka och styra deras liv.

Delvis är det tung läsning så jag tänkte sammanfatta hur den totalitära staten är tänkt att införas i den där boken. Kanske kan någon varningsklocka ringa efter den läsningen och en debatt uppkomma?

Modellen är följande:

1. Regeringen tror att befolkningen i landet är rädd för sin egen säkerhet på grund av nya icke-militära hot från den onda omvärlden
2. Regeringen säger att deras spioner måste hänga med i utvecklingen och få använda ny teknik för spaning
3. Regeringen föreslår därför att all kommunikation med den onda omvärlden skall övervakas med senaste teknik.
4. Regeringen bestämmer själv hela tiden vad som är ett hot från den onda omvärlden och uppdrar åt spionerna vad de skall spana på för regeringens räkning
5. Regeringen bestämmer också att olika myndigheter själva får bestämma vad de anser vara hot från den onda omvärlden. De får därför på eget bevåg uppdra åt spionerna att spana för deras räkning.
6. Man framhåller att myndigheterna i punkt 5 dock måste söka om tillstånd för att spana för eget behov (i motsats till regeringens behov).
7. Regeringen bestämmer själv hela tiden från vilken myndighet de skall söka det där tillståndet.
8. Regeringen tycker att även privata aktörer och näringslivet behöver få massövervaka kommunikationen mellan människor men man inser att det kommer att bli kontroversiellt så man säger att de får gå via en av de där statliga myndigheterna under punkt 5 för att få sina behov tillfredsställda.
9. Regeringen utser själv hela tiden vilka myndigheter som skall utföra själva spioneriet och säger att man tills vidare anser att olika militära myndigheter skall göra det.
10. Regeringen inser att man måste övertyga medborgarna om att man kontrollerar att det där spioneriet inte går överstyr men man gör det bara symboliskt: Regeringen bestämmer nämligen hela tiden själv vilken myndighet som skall övervaka de andra myndigheterna och man formulerar själv dess instruktioner.

Tja, modellen ger onekligen stort utrymme för att den demokratiska staten förvandlas till en totalitär. Men det är inte slut där.

Regimen definierar i tysthet bl a följande som de "yttre hot" den vill inhämta uppgifter om genom massövervakning av medborgarnas kommunikation:

• terrorism
• spridning av massförstörelsevapen
• kvalificerad internationell kriminalitet
• smuggling av vapen, droger eller människor
• stora flykting- och migrationsrörelser
• etniska, kulturella och reiligiösa konflikter
• hot mot den tekniska infrastrukturen
• olika typer av försörjningskriser
• ekologiska obalanser
• miljöhot
• valuta- och räntespekulationer

Hur har den där regimen tänkt att den högteknologiska spaningen skall ske då? Jo, man beordrar helt enkelt alla kommunikationsoperatörer att dra en fiber rakt in i regimens egen superdator för att på så vis leda av en kopia av all trafik som sker över gränsen mot den onda omvärlden.

Även om det där givetvis inte kan hända i Sverige tycker jag att alla måste ta en titt på den där skriften. Den innehåller just den där modellen för hur en stat går från demokrati och frihet till något som ger legala och tekniska möjligheter för regimen att snabbt bli totalitär.

Här finns boken på 155 sidor beskriven. Man kan där också ladda ned den som en gratis pdf.

Spela vår låt - eller dö!

Det verkar som om Sverige fått en makaber variant av "Payola". Som ni kanske vet har chefer på MTG:s radiostationer hotats till livet och hela MTG:s kontor i Münchenbryggeriet spärrades av. Men rapporteringen har varit väldigt kryptisk. Aftonbladet skriver att någon inte verkar gilla musiken som spelas. Jag delger intressant info jag fått längre ned. Men först en bakgrund till vad som tycks ligga bakom mordhoten.

På 1900-talet fanns en period när vissa låtskrivare kunde tjäna enorma pengar genom att han fick betalt för varje kopia av varje inspelning av en följd av toner som han satt ihop. Samma sak med författaren av de (ofta fåtaliga) textrader som associerades med tonföljden. Dessutom fick de betalt varje gång denna tonföljd och dessa textrader framfördes någonstans på jorden. Nu på 2000-talet ser vi förstås med förundran på detta system - som dock fortfarande finns kvar i juridisk bemärkelse.

I den gamla världen var det oerhört viktigt att få ut de där skapelserna genom de fåtaliga "kanaler" som sände låtarna/informationen ned till de passiva soffpotatisarna. Dels fick man ju betalt varje gång de sändes och dels tjänade utsändningarna som marknadsföring. Ju mer man spelade samma låtar om och om igen desto bättre tyckte folk om dem och sprang och köpte fysiska kopior av dem. Att få "spinn" på de där fåtaliga radiokanalerna blev av stort ekonomiskt värde för skivbolag (och indirekt förstås låtskrivare och artister).

"Pay for play" blev en ekonomiskt rationell affärsmodell och brukar kallas "payola": Betala radiostationerna för att spela skivbolagets låtar! Muta DJ:arna och dem som väljer musiken! På 1950-talet när 45-varvarna kom (singel på vinylskiva alltså, sånt som ungdomar idag väl knappt sett) blev modellen flitigt använd i USA. Den förbjöds dock i USA av kongressen på 1960-talet. Givetvis hittade industrin sätt att gå runt reglerna. Många hävdar att modellen utarmar musiken och gör att vi bara feedas samma konstruerade hits i alla kanaler (får det vara litet joddling från Sound of Music, anyone?). Jag själv skrev om när man bötfällde SONY för knappt två år sedan för att ha skickat gratis laptops till discjockeys på radiostationer samt göra rena utbetalningar per spelad låt. Senare fälldes Warner och Universal för samma sak, se Wikipedias Payola-artikel.

Så vad har detta med MTG i Sverige att göra? Jo, jag hörde mig för bland kontakter om vad som ligger bakom de där konstiga hoten. Och fick till min förvåning följande information från någon jag tror borde veta:

"Som jag har förstått det så är det ett producent-gäng som försöker vara lite Gangsta'. Spela våran låt eller dö. Typ. Den jag snackade med hade tyvärr inga namn, vare sig på hotade eller hotare. Det står dock klart att det är fler än de tre på MTG som har råkat illa ut. Pistolhylsorna gör att polisen tar det hela på stort allvar. Säkerheten på SBS-radio är höjd och ingen utomstående besökare får passera in eller ut på eget bevåg."

Men hallå! Det är ju fullkomligt bisarrt. Men ändå så följdriktigt i 1900-talets mediemodell för musik. Låt säga att man inte har råd med de globala skivbolagens "positiva förstärkningar" till radion. Varför inte applicera litet personliga "negativa förstärkningar"? Men samtidigt är det ju uppenbart att grejen inte kan funka. "Producentgänget" lär ju bli synat av polisen tämligen omgående. Så man kan ju inte undvika att spana efter ytterligare bottnar i den här historien.

PR-kupp? Vad är en villkorlig dom för olaga hot mot den potentiella media som kan uppstå? Eller är det ett hyss från någon kulturell aktivistgrupp som vill visa på den gamla vertikala mediemodellens svagheter och förestående död? Eller vad?

23C3: Anonymisering och fri kommunikation

Idag kör Computer Sweden mitt reportage från 23rd Chaos Communication Congress i Berlin (23C3). Numret som finns i print eller som PDF idag är ganska anmärkningsvärt tycker jag om man tittar på innehållet och de stora artiklarna:

* Förstasidan: Stor bild på Gary Shapiro, arrangör av CES i Las Vegas, världens största mässa för konsumentelektronik. Rubriken skriker ut. Mässgeneral på kollisionskurs: Går till attack mot musik- och filmbranschen. Han kritiserar DRM och drar igång en organisation för konsumenträttigheter, Digital Freedom. Inne i tidningen får den storyn och mässan ett helt uppslag.

* En helsida om Richard Stallman och jättebild på cyberhippien. Jätterubrik: De fria programmens riddare hyllar fildelning. Stallman är ju grundaren av Free Software Foundation och mannen bakom GPL, den licens som brukar användas för fria och öppen källkod-program.

* Mitt reportage från Berlin och 23C3 får ett helt uppslag. Det består av flera delar, men det är från en hackerkongress och handlar ju om frihetliga saker på nätet, om TOR-nätverket, och innehåller en intervju med EFF-pojkarna John Perry Barlow och John Gilmore som säger saker som Bodström och makten definitivt inte gillar.

Angående 23C3: Skulle tro att Roger Dingledine, hjärnan bakom anonymiseringsnätverket Tor, kanske blir litet besviken. Han slås upp med jättebild i Computer Sweden (man kan köpa hela tidningen som PDF för 15 spänn via t.ex. SMS om man vill se, det är ju något med layout och bilder i print - och PDFer - som inte riktigt kan återskapas på webben, ja webbartiklarna har inga bilder alls) och jag kan tänka mig att han är tveksam till rubriksättning och vinkling. Huvudrubriken på reportaget har satts till Hackare kringgår Kinas censur, vilket han inte skulle ha gillat. Jag delgav CS hans åsikter på den punkten men inser ju samtidigt att tidningar förstås vill redigera och förstora och framhålla vissa saker för att få bra stories.

Hans huvudpoäng är att Tor är ett generellt anonymiseringsnätverk som de nu utvecklar till att motstå "attacker" av olika slag, till exempel nätoperatörer som försöker blockera all Tor-trafik eller Tor-servrar och att det finns en massa grupper som har användning av nätverket, både företag, "visselblåsare", militären, myndigheter, privatpersoner, dissidenter, ja ALLA skall ha rätt att kommunicera fritt och oövervakat. Att fokusera på Kina i det sammanhanget blir fel.

Dingledine var en brinnande person och han sa att om han inte hade jobbat med Tor på heltid skulle han ha jobbat på heltid mot allt vad datalagring heter. Han bad också om hjälp med utveckling av Tor samt bad folk göra sin datorer till en del av nätverket, dvs göra dem till Tor-servrar. Han fick stora applåder och mycket erbjudanden om assistans. Han talade om klienter där man man helt enkelt kan klicka på en knapp för att göra sin dator till en server och inte bara en klient, men är inte säker på om de existerar ännu eller om det bara var en plan. Har inte hunnit ladda ned någon till Macen ännu. Den som är utvecklare eller som vill vara med och bygga nätverket (man kan tydligen avdela en liten del av sin bandbredd bara) uppmanas gå till tor.eff.org för att se om de kan bidra.

Här och här och här är texterna men man kan gå till PDF-försäljningen och tjacka detta intressanta nummer av Computer Sweden för 15 spänn via t.ex. SMS-betalning.

I also want to thank Jacob Appelbaum for the use of two of his photos in the article. I had promised photos to the paper as part of my work. I took photos Day 1 (of the four day conference). I transferred those pictures to my computer at the end of Day 1. Then I took a lot of important photos Day 2. My camera was stolen in a restaurant in the evening ... I found Jacob who saved me. But CS seems to have mixed it up. The photo of John Gilmore and John Perry Barlow was attributed to Jacob Appelbaum but was actually taken by me. I hope his reputation doesn't suffer from this, since the depth of field in my photo was not perfect (although the composition was of course :-))

Det är roligt att vara svensk

Skrev en krönika med den titeln i Computer Sweden idag men den verkar inte finnas på nätet. CS är ju främst en printtidning. I nästa nummer, på onsdag skall visst reportage från Chaos Communication Congress i Berlin komma med texter och bilder.

Det roliga i att vara svensk har att göra med de kittlingar Sverige åstadkommer bland framåblickande "digerati" och nätfolk. Jag jämför med Sveriges rykte 60-talet när Vilgot Sjömans film Jag är nyfiken (gul) (se mitt förra blogginlägg) hamnade i USA:s Högsta Domstol och åstadkom ett utslag som förändrade sedlighetslagarna där. Jag diskuterar också vilka dagens motsvarigheter till motkulturella rebeller som Timothy Leary och John & Yoko är och finner att Anakata är John. Om han inte hellre vill vara Yoko. Nåväl, här finns den som oläsbar miniatyr, he he:

Uppdatering: Krönikan kom visst upp hos Computer Sweden senare.

Till Sverige kom också ett gäng nätmänniskor från San Francisco som bl.a. Rasmus och Piratbyrån och jag åt middag med igår. Seth Schoen och Peter Eckersley jobbar som tekniska experter på EFF. Den senare håller på att avsluta en doktorsavhandling med förslag på alternativ till dagens copyrightsystem på nätet. Har bokat ett möte med honom innan han försvinner och kanske kan rapportera mer. Krogen är inte alltid bästa stället för detaljer. Aaron Swartz var också där, en 20-åring som just cashat ut med sitt första internetföretag och nu verkar ta det lugnt och funderar på hur han bäst skall kunna bli nätaktivist. Karl Fogel vill jag träffa och snacka mycket mer med. Han har också cashat ut, förmodligen i större skala, och kallar sig nu "Copyright Activist"; mot copyright alltså. Vill rekommendera hans sajt QuestionCopyright.org och även tipsa om hans bok Producing Open Source Software. Jag skall ha ett snack om min OpenSource undersökande medborgarjournalistik som jag ju beviljats pengar av II-Stiftelsen för att bygga upp i år. Han har tankar runt detta. Återkommer om detta inom kort!

Jag tror aldrig jag länkade min förra krönika i CS, den finns dock på nätet här och är ganska läsvärd. Den är egentligen en fortsättning på mitt eget blogginlägg från en begravning i Hagfors. Den bloggposten åstadkom feedback från en virtuell community som plötsligt insåg att en av deras medlemmar förmodligen var borta nu. Han var ju bara känd som ett nick. Hur vet vi när någon som kanske betyder mycket för oss i cyberspace egentligen dör? Och vad innebär "döden" i cyberspace?

Tror inte heller jag tipsade om en kolumn jag skrev för Internet Worlds 10-årsjubileumsnummer i höstas. Jag antar att TIME magazine läste min kolumn och därefter bestämde sig för att utse YOU till Person of the Year, ha ha! Verkar inte finnas på nätet:

DJ Kai Maan, GEMA och Sveriges okände/ökände filmauteur

Chaos-kongressen är över och jag skriver ett reportage för Computer Sweden. Mer följer alltså. Jag återvände till Sverige på nyårsafton med Germanwings, lågprisbolaget som flyger Berlin Schönefeld - Stockholm Arlanda. Åtskilliga hackers från kongressen fanns på planet plus Horace Engdahl.

På Arlanda sprang jag rakt in i en bekant: egensinnige liraren, entreprenörsbusen och filmskaparen Micke Eklöf (mer om hans filmer längre ned). Han väntade på DJ Kai Maan från Berlin som visst kom med samma plan. Jag erbjöds skjuts hela vägen hem, eftersom Eklöf trots sitt rykte har ett stort hjärta, och jag fick ett givande snack i baksätet med Kai Maan.

Han visade sig vara DJ, musiker, producent, kompositör och var ju förstås tveksam till det goda i fildelning. Men han fick ett roligt utbrott mot GEMA, dvs Tysklands motsvarighet till STIM och NCB. GEMA samlar alltså in avgifter från alla som använder eller publicerar musik: radiokanaler, frisörer som har radion igång, konsertarrangörer, barer, skivbolag. Man tar även betalt för musik som läggs ut på nätet. "Jag har inte råd att lägga ut min egen fucking musik på min egen fucking webbsajt", förklarade Kai Maan upprört och sa att GEMA borde jobba för honom och inte mot honom. Han påstod att GEMA vill ha ungefär 25 Euro i månaden för en låt, beroende på låtens längd. "Fast du får väl tillbaks dem igen efter något avdrag för deras administration?" tyckte jag. Nix, det trodde han inte att han skulle få även om han inte verkade stensäker på hur de insamlade pengarna sedan fördelas ut. Han trodde att de går till de mest CD-säljande artisterna enligt någon schablon. Han var ganska säker på att han inte skulle få de pengar han betalade för sina egna låtar i alla fall.

Jag försökte hitta information på GEMA:s hemsidor men lyckades inte se vilka fördelningsnycklar de använder. Däremot hittade jag någon licens man som upphovsman verkar kunna ansöka om från GEMA när man skall lägga ut sin egen musik gratis på nätet.

Hur som helst illustrerar ju detta ett av problemen med de där insamlingssällskapen idag och som Rasmus Fleischer ofta berör: Fördelningsreglerna. De tar in pengar från en massa källor, och betalar sedan ut dem till upphovsmän enligt vissa regler. De stora pengarna från "kasettersättningen" delas ut i förhållande till spelning i radio och TV. Det fina med den nya världen där alla kan vara producenter och konsumenter mycket enklare är ju att många fler i princip skulle kunna få inkomster från kulturproduktion än i den gamla världen. Men existerande institutioner verkar bara intresserade av att behålla gamla strukturer och inkomstfördelningar. Tankar på bredbandsskatt riskerar också förstärka och permanenta sådana gamla strukturer. DJ Kai Maan kunde inte ha sina egna låtar på nätet, det var hans egen slutsats i alla fall eftersom han inte skulle ha råd.

Micke Eklöf berättade i bilen att han nu vill dela med sig av de geniförklarade kultfilmer han själv producerat och regisserat och han ser gärna att de sprids. Han meddelar sedan i ett mail hur man kommer åt klenoden i regissörskarriären, Fläsk Privat:
"Fläsk Privat med Mormor 60år, den andra eller tredje filmen jag ligger bakom är inget för sexdiggaren utan mer en rulle för finsmakaren. Erland Josephson köpte 2 ex.
Här finns den som torrent: http://spacebomb.org/forum/viewtopic.php?id=401
Man får enligt tradition ej snabbspola i filmen."

Filmen har en rolig copyrightvarning i början vilket väl illustrerar Mickes attityd till det mesta i livet: "VARNING! Filmen är endast för privat bruk, och får inte kopieras, visas för publik eller uthyras. Överträdelse beivras personligen av oss!". Fast den varningen gäller väl inte längre då.

Ja, jag skulle själv placera Fläsk Privat ganska högt upp bland svenska filmer: Vilgot Sjömans Jag är nyfiken (gul) är gjuten på en svensk topplista.

Ingmar Bergmans Det sjunde inseglet har jag aldrig riktigt kunnat med men Persona är ju intressant och Fanny och Alexander är ju ett mästerverk som platsar på den globala tio-i-topplistan över filmer. Roy Anderssson är en mycket egensinnig filmskapare med sin högst unika vision av världen i exempelvis Sånger från Andra Våningen.

Micke Eklöf är en tydlig auteur i svensk film där även de genomarbetade omslagen till filmerna fångar Eklöfs vision (se torrentlänken ovan). I Fläsk Privat applicerar Eklöf en mer radikal Dogma-estetik än vad någonsin Lars von Trier har försökt sig på: En enda tagning utan ett enda klipp och ingen redigering och förmodligen inget manus. (Trodde jag fast det är några klipp. Klipp av sånt där brutalt slag som i Warhols filmer). Spontaniteten är slående även om Eklöf nog använder artificiellt ljus och stativ. Men han följer regeln om att regissörens namn inte skall förekomma. Filmen är släppt av Pir59/mumsfilm. Eklöf använder dessutom på slutet en blatant och mycket tidig variant av produktplacering.

På sedvanligt Eklöfskt vis kommer regissörens egen röst och anvsiningar med i upptagningen och detta är bara en av många Verfremdungseffekt, som Eklöf plockat från Berthold Brecht för att åstadkomma sin egen tolkning av begreppet epic theatre i sin socialrealistiska produktion.

Ett tillägg efter ursprungliga posten: De som är tveksamma till pornografi bör inte låta sig skrämmas av omslaget till filmen som gjorts mycket mer dramatiskt och "säljande" än innehållet. Storheten i Eklöfs filmproduktion är inte själva det sexuella, som uppriktigt sagt för det mesta inte är upphetsande alls. I den bemärkelsen vet jag inte ens om man kan tala om pornografi, vars enda syfte egentligen är att åstadkomma sexuell upphetsning hos tittaren. Eklöfs filmer är mer komplexa i sin enkelhet. Jag skulle säga att ämnesvalet, som alltid kretsar runt sex, för den fördomsfulle och urrrkprogrammerade tittaren kan skymma den stora kärlek som Eklöf hyser för sina karaktärer och för det sköra, fumliga, taffliga, grova, roliga, fantastiska, fula liv som vi alla på något sätt lever och som Eklöf skildrar i olika fasetter. Castingen och miljövalet för inspelningen är hans styrka. Genom sitt eget liv får han kontakt med dessa människor och en del hamnar på film och här är han lika Andy Warhol. Han har kritiserats för just detta, att de på något vis skulle bli utnyttjade och förnedrade. Men en sådan syn kan man bara ha om man inte själv älskar människorna på filmen. Om man själv inte är fri i sinnet utan dömer andra och deras liv och vad de gör, om man själv är tillknäppt och moralistisk snarare än livsbejakande. Förnedring förekommer i det egna sinnet genom att man dömer, inte i någon objektiv bemärkelse i verkligheten. I själva verket är det just detta som Micke Eklöf visar på ett mästerligt vis.

Jag anser absolut att man skall följa Eklöfs egna instruktioner när man ser filmen, dvs ej snabbspola. Det finns nämligen inget "där" att snabbspola till. Upplevelsen ligger i att faktiskt följa den autentiska tagning som skedde.

Förresten är det fascinerande med gräsrotsnyhetsförmedlingen nu. Citizen Journalism in action. När CNN klipper precis innan luckan faller för Saddam sprids ju fulla videon på nätet. Och någon måste alltså ha filmat med en mobiltelefon el dyl.