Jag deltog i en webb-tv-debatt hos IDG om "sanktionsdirektivet", IPRED (Intellectual Property Rights Enforcement Directive). Det reglerar de civilrättsliga minimiregler (dvs skadestånd) som EU-länderna måste ha mot "piratkopiering".
Regeringen väntas lägga fram ett lagförslag inom ett par veckor för att implementera direktivet i Sverige. Bland annat förväntas upphovsrättsorganisationer kunna kräva ut abonnentuppgifter från internetoperatörer för att spåra fildelare (kanske genom att gå till domstol men det kan mycket väl bli en formalitet bara). Hittills har de varit tvungna att göra polisanmälan och låta brottsmål ha sin gång. Nu kan möjligheten till ekonomiska trakasserier mot ungdomar öppnas där operatörerna mot sin vilja tvingas delta.
I debatten deltar även Monique Wadsted (Hollywoods advokat i Sverige som bl a låg bakom tillslaget mot The Pirate Bay), Fredrick Federley, riksdagsman (c) samt Daniel Westman, doktorand i rättsinformatik med immaterialrätt som specialitet. Computer Swedens chefedaktör Johan Hallsenius ledde debatten.
Jag framför tanken att om man tar EU-direktivet på orden borde skadestånd ligga på kanske ett öre per låt om branschen de tar fast fildelare.
Direktivets Artikel 13 slår fast att de rättsliga myndigheterna skall fastställa skadestånd enligt huvudprincip som säger att de skall "beakta alla relevanta omständigheter, såsom de negativa ekonomiska konsekvenserna, däribland utebliven vinst, för den skadelidande parten, den otillbörliga vinst som intrångsgöraren har gjort och, där så är lämpligt, omständigheter av annan än rent ekonomisk betydelse, såsom ideell skada som rättighetshavaren har förorsakatas genom intrånget".
Enligt den huvudprincipen bör branschorganisationerna ha väldigt litet att hämta. Om en unge laddar ned 10.000 låtar är den uteblivna intäkten oerhört liten i detta enskilda fall. Vad skulle hon ha köpt annars så att säga, vilken budget hade hon? Och vinsten blir förstås ännu mycket mindre. Hundra spänn låter som en rund och bra summa när det gäller nedladdning.
Uppladdning då? Tja, i genomsnitt laddar varje person ned lika mycket som hon laddar upp på nätet. Informationen försvinner ju inte ut i rymden på vägen. Så i snitt borde skadestånd för att ge läsprivilegier på en hårddisk med 10.000 låtar ligga på en hundring också. Givetvis kommer lobbyn att hävda att om man delar med sig av en låt kan ju den fraktas vidare och vidare etc. Men då resonerar man fel eftersom de då skulle få betalt oändligt många gånger om de lyckades slå till mot alla fildelare. Nix, uppladdning och nedladdning måste ekonomiskt betraktas som samma sak.
Men EU har förstås givit de gamla industriintressena en öppning i direktivet: Om det är "lämpligt" får nämligen myndigheterna "fastställa skadestånd till ett engångsbelopp på grundval av sådana faktorer som åtminstone det belopp som skulle ha betalats i royalty eller avgift om intrångsgöraren hade begärt tillstånd att nyttja den immateriella rättigheten i fråga".
Vad gäller nedladdning får man väl tolka detta som att den som tagit emot en fil i skadestånd skulle betala åtminstone det pris som upphovsrättshavaren satt - men som givetvis inte behöver ha någon relevans alls. Wadsted tyckte att de borde få dubbla butikspriset för en DVD i skadestånd i alla fall men det kom inte med i tv-inspelningen.
OK, så om jag svänger ihop en låt och lägger ut den på min webb och säger att priset är en miljon kronor och någon lyckas komma över den för att sedan dela ut den från hårddisken och den sprider sig över nätet: Är alla dessa människor skyldiga mig en miljon i skadestånd per person då? Det var ju den avgift jag begärde för att man skulle få utnyttja den immateriella rättigheten i fråga! Eller skulle detta falla på olämplighetskriteriet?
Men vad är det som säger att inte 99 cent är olämpligt för en låt på iTunes? Priset kanske borde ha varit en cent? Just detta är ju immaterialrättens ekonomiska problem: Alla priser är fiktion. Det jämviktspris som skulle etableras på en marknad utan utdelandet av statliga monopol skulle ligga mycket nära noll eftersom resusren när den väl har skapats inte är begränsad. Det finns ingen knapphet. Knappheten skapas av det upphovsrättsliga monopol man delar ut för att man anser att det gynnar själva skapandet av den immateriella produkten. Men man överlåter åt skaparen att sätta fiktiva priser och låter samtidigt denne tära på polisresurser - eller som kanske i det här direktivet - med skadeståndshot försvara egenmäktigt satta fantasipriser.
Äh, sådana resonemang fattar inte jurister. Och inte många politiker heller, inklusive Federley i webb-tv-debatten. De tror att det finns naturliga "immateriella äganderätter". Men för fysisk och icke-fysisk "egendom" gäller omvända världen: Om jag skulle försöka ta en portfölj från politikern måste jag använda våld eller hot på något vis, slå henne på käften, hota med kniv, whatever. Och politikerns väska skulle ha förflyttats till mig. Det finns ett exemplar och bara en av oss kan ha det.
Om politikern däremot komponerat en låt som hon sjunger för mig och jag sedan framför denna offentligt ett kvarter bort, ja då är det ju hon som måste knivhota mig för att möjligen få stopp på mig. Det är inte jag som är våldsverkaren, det är hon. Och även om hon hotar mig till att hålla klaffen har ju kanske hundra andra människor hört låten och börjar gnola den offentligt. Men inga resurser har överförts. Det finns inte bara ett exemplar av immateriella "ting". Alla kan i princip konsumera dem samtidigt. Detta komplicerar det där med "äganderätt" högst betydligt. Dags för politiker att läsa på och börja tänka en smula! Var man landar är inte entydigt. Men visa att ni åtminstone fattar problemet!
Vad gäller "uppladdning" och princip två för skadestånd ovan har jag hört Hollywood säga att en licens för att få sprida en film på nätet ju skulle kosta flera miljoner dollar och att skadeståndet borde vara något i den stilen för att dela ut en film. Jag tror att Antipiratbyråns Henrik Pontén kläckte ur sig ungefär detta i samband med Bahnhof-razzian våren 2005 men jag har ingen källa nu. Den som söker kanske finner.
Bloggvärldens bäste EU-bevakare vad gäller de här frågorna är floodis med Freethemind. Ett par exempel på ingångsartiklar hos honom om IPRED är den här och den här. Man håller ju alltså på med IPRED2 i EU nu ...
Ekobrottsmyndighetens Generaldirektör Gudrun Antemar har filat på Trafikuppgiftsutredningen (Ju 2006:04) alltså implementeringen av EU:s datalagringsdirektiv (som man kan läsa om i exempelvis min skrift Marschen mot Bodströmsamhället). Hon skulle ha lagt fram sitt förslag den 1 april 2007. Rasmus Flesicher undrade om ingen kunde ringa Justitiedepartementet och höra vad som händer. En grej som medborgarjournalistik borde kunna lösa. Nåväl, jag gjorde det själv nu och fick reda på:
Den 15 mars beslutade regeringen ett tilläggsdirektiv (Dir. 2007:37) som helt enkelt förlängde tiden till den 1 november 2007. Så något lagförslag kommer inte i vår. Man kan ju notera att EU egentligen krävde att datalagring för telefoni skulle börja gälla 1 september 2007 men det tycks ju vara kört då.
Recent Comments