Digg.com och politiska utrensningar

Storyn är väl täckt vid det här laget: Sifferserien som kan användas för att knäcka kopieringsskyddet för HD-DVD. Jag tror att det hela kommer att framstå som en signifikant händelse när nätverkssamhällets historia skrivs. Ett definierande ögonblick. I korthet: Någon spridde den där nyckeln på nätet. "Industrin" försökte få Google att exkludera grejen från sina sökmotorer (på samma sätt som den kinesiska regimen manipulerar sökmotorer alltså). Man  skickade ett hotfullt "cease and desist letter" till Digg.com, en sajt där användarna genererar innehållet. Digg.com började radera alla referenser till nyckeln. Snälla reaktionärer! Man kan inte trycka tillbaks tandkrämen i tuben igen! Inte ens om ni stämmer folk, hotar dem, sveper in med horder av advokater som debiterar tusentals kronor i timmen och levererar hotbrev kommer ni att lyckas! När informationen är ute finns den där och kommer bara att multipliceras under era fåfänga försök att jaga den. Men ni har ju aldrig aldrig aldrig fattat skillnaden mellan materiella och immateriella "ting". Man kan spränga Googles alla servrar i luften om man vill. Men den förbjudna sifferserien kommer att finnas kvar i alla fall, dokumenterad på oräkneliga ställen. Detta var precis vad nätfolket ansåg och började massposta referenser till sifferserien på Digg.com som givetvis inte kunde tygla den massa som är grunden för deras egen sajt. Läs detaljerna hos Copyriot. Digg.com backade och en av grundarna skrev följande ord som nog blir bevingade: "But now, after seeing hundreds of stories and reading thousands of comments, you’ve made it clear. You’d rather see Digg go down fighting than bow down to a bigger company. We hear you, and effective immediately we won’t delete stories or comments containing the code and will deal with whatever the consequences might be. If we lose, then what the hell, at least we died trying. Digg on, Kevin" Helt riktigt! Nätet raserar! Nätet förstör! Men nätet bygger också upp något nytt. Nya sätt att samarbeta, nya sätt att göra affärer, nya sätt att umgås, sätt som inte tidigare funnits. Människans kreativitet och förmåga att skapa kultur, innehåll och mening raseras inte även om Tom Cruise får det sämre om Hollywood skulle få problem. Själv har jag inga problem med om hela branscher radikalt omstruktureras eller går under. Det är tvärtom vackert och upphetsande. Kreativ förstörelse kallas det. Och jag blev nu ganska sugen på en biografi som recenseras i veckans The Economist: Prophet of Innovation: Joseph Schumpeter and Creative Destruction, av Thomas K McCraw. Läs de här härliga orden om boken hos förlaget, Harvard University Press: "Pan Am, Gimbel's, Pullman, Douglas Aircraft, Digital Equipment Corporation, British Leyland--all once as strong as dinosaurs, all now just as extinct. Destruction of businesses, fortunes, products, and careers is the price of progress toward a better material life. No one understood this bedrock economic principle better than Joseph A. Schumpeter. "Creative destruction," he said, is the driving force of capitalism.". Digg.com visar hur makten är på väg att flyttas och hur gårdagens politiker förlorar kontrollen även om de gör sitt bästa för att ge gamla makthavare legala medel att trakassera nätgenerationen.  (Japp, ni lagstiftare är i stort sett utan undantag blinda reaktionärer som servar förlegade strukturer! Ni tror att samhällets fortbestånd bygger på att ni upprätthåller strukturer som byggdes innan nätet fanns. I själva verket hindrar ni en samhällelig utveckling mot något nytt och annorlunda och - tror jag - "bättre". Schumpeter hade hållit med. Hoppas jag.). Ett exempel på hur reaktionärerna kan ha en åtminstone tillfällig effekt är hur tre "Copyrightdomare" i USA  höjer avgiften för nätradiosändningar på ett vis som kommer att ta död på den mångfald som möjliggjorts av nätet. Kvar skall bli ett fåtal stora stationer, precis som när radion var eterburen. Stora artister och skivbolag tjänar på detta förstås. Det är därför inte underligt att chefen Hilary Rosen för Recording Industry Association of America tycker att det hela är jättebra och kläcker ur sig följande idiotmening: "If a grocery store can't afford to pay for the vegetables, they can't keep their doors open.". Sorry Rosen, era "priser" är fiktiva och har inget med utbud och efterfrågan att göra. De är fixerade på samma sätt som i gamla Sovjetunionen, av en enväldig kommitté. Min egen favoritstation SomaFM kommer enligt Newsweekartikeln ovan att få pröjsa en miljon dollar om året, jämfört med tjugo tusen dollar hittills. Antar att min lilla PayPal-donation inte kommer att hålla dem vid liv ... Dessutom verkar höjningen gälla retroaktivt, bak till 1998! Det finns förstås en massa initiativ för att förhindra att nätet trycks in den gamla modellen, SaveNetRadio.org t.ex. Det finns framsynta kongressmedlemmar som försöker stoppa copyrightindustrins försök att få bukt med all den kreatvitet och musikproduktion och musikdistribution som möjliggörs av nätet och som riskerar att bredda utbudet och konsumtionen på ett vis som inte var möjligt när skivbolagen köpte speltid i de få existerande kanalerna. Men går det där gamla unkna att upprätthålla i längden? Kan vi få massiv utflyttning av nätradiostationer till jurisdiktioner som har andra licensavgifter? Eller kommer USA att hota med handelssanktioner då? Jag tror att vi får långdragna fajter mellan reaktionärer och digg.com-revolutionärer. I slutänden vinner nog Digg-folket. Men det kräver att frågorna politiseras. Och en massiv utrensning av lagstiftare måste ske. Bort!