"Det kvittade hur hårt Björn pressade gasen, rösten i huvudet gick inte att köra ifrån. Bilen krängde i kurvorna. Han slogs av tanken att smälla in i ett träd och avsluta mardrömmen. Denna tidiga söndagsmorgon den 14 mars 2004 hade rösten fått honom att köra till sin arbetsplats, utredningshemmet i byn Mårdaklev, med en kökskniv. Han visste att arbetskamraten Susanne Packendorff sov i personalrummet."
Så inleds Offer för fetman, i Walter Repos I brottets spår: Reportage, som kom på bokförlaget Atlas i juni. Den ser ut precis som Christer Berglunds bok som jag tog upp på bloggen tidigare. Och Repos stil är hyfsat lik Berglunds. Den trista grå vardagens detaljer. Massor av research. Vanliga människor. Livet. Döden. Sorgen. Vilsenheten. Meningslösheten. Katastrofen som alltid ligger runt hörnet och som man vet kommer. Boken innehåller en samling reportage om brott från främst tidskriften Café.
Jag skriver detta i Berlin. Har just köpt ost i en liten butik som är specialiserad på Holländska ostar, kallskuret i en deli med mängder av rökta och kokta och marinerade skivade skinkor och kalkonrullar, spanskt vin i en butik med kunnigt folk, fransk brandy i en thailändsk importbutik som slår priserna i många andra butiker. Detta i en lägenhet i Friedrichshain, som för 18 år sedan låg "på andra sidan muren" i Östberlin och nu är hetaste stadsdelen i Berlin.
När jag nu i gamla DDR läser Walter Repo får jag nästan en flashback. I hans reportagestil finner jag samma kyliga grå hopplöshet som slog emot mig när jag mulna höstdagar satt på tåget mellan Trelleborg och Västberlin i början på 80-talet. Man åkte "transit" genom DDR men tåget stannade i östtyska städer på vägen och tog emot lokalpassagerare. Jag minns att jag gav bort ett par nummer av The Face till en tonårskille för att bryta igenom muren. Han kunde dessutom en del svenska eftersom han lyssnade på svensk radio över Östersjön.
Sedan gränspassagen från Öst- till Västberlin. Gränsvaktstyrkorna som går ombord. Isgrå ögon. Uniformer och vapen. Pass med transitstämplar och utfrågning. Schäferhundar som sniffar längs väggar och tågsoffor. Luckor i väggarna som lyfts bort av svarta skinnhandskar. Ficklampor som lyser in i mellanväggen efter deserterande undersåtar. Systematiskt och preussiskt. Hela tåget klarerat och startar med ett ryck, gnisslar genom Berlinmuren. Som ju inte bara var en mur utan en zon med ett par murar, taggtrådsrullar och stängsel. Personminor. Strålkastare som lyste upp zonen. Vakter med automatvapen och rätt att döda i sina torn. Ständigt spejande efter tyskar som sökte friheten.
Utan muren hade Östtyskland fallit. Migrationen från det Sovjetkontrollerade Östberlin till det västkontrollerade Västberlin tilltog hela tiden och 1961 fick makten nog. Nomenklaturan skulle snart inte ha något folk att kontrollera. Alltså: Stäng flyktvägarna för folket och meja ned dem som försöker ta sig bort. Döda! Allt mer infernaliskt ända tills man på 80-talet utrustade gränsen med fast monterade kulsprutor som triggades av rörelser.
Det var inte vanligt att turista i Östeuropa. Därför är jag glad att ha föräldrar som tog med oss barn på intressantare turer än till charterorter i solen. På 70-talet bilade hela familjen i Polen. Min pappa och jag reste genom Östtyskland och Tjeckoslovakien. På 80-talet bilade jag runt i både Ungern och Jugoslavien.
Sovjetsystemet kändes så monolitiskt och orubbligt att det var otänkbart att man skulle sitta i f.d. Östberlin och läsa en bok som heter Hejdå Österuopa, utgiven av Timbro. Erik Zsiga åkte runt i 8 tidigare kommunistländer men som nu är med i EU och dokumenterar utvecklingen och den nya friheten. Han anser också att vi har en hel del att lära från den framtidstro och aktivitet som nu bubblar där. I stället tittar vi själva nostalgiskt tillbaks på och försöker upprätthålla system som kanske sett sina bästa dagar i Sverige. Boken är en rejäl samling korta ögonblicksbilder och betraktelser som sammantaget ger ett starkt intryck.
Migrationsminister Tobias Billström samtalar här med författaren Erik Zsiga på Timbros lunchsläpp i juni.
Tjeckiska ambassadören var där på boksläppet och hon undrade hur svenskarna kunde tro att allt var bäst i Sverige egentligen. Ja, när man lyfte på locket i Östeuropa visade sig ju befolkningen i olika länder ha helt olika inställning till saker och ting. Prag är en skön stad. Dessutom är det världens gayporrcentrum där en outsinlig ström av snygga tjeckiska killar inte tvekar en sekund att ställa upp på film och där liberal acceptans är väldigt stor. Både Big Brother-vinnare ("Tommy Hansen") och sonen ("Jack Roys") till borgmästaren i landets näst största stad visar sig ha gjort massor av filmer och vara stora stjärnor under andra namn förstås. Samtidigt som gammal katolsk konservatism blandad med brun intolerans poppar upp i Polen, Lettland, Ryssland etc. Och i forna Östtyskland händer trista saker.
Förresten kan man nu i Tyskland få cannabis på recept för första gången. I sammanhanget rekommenderar jag läsning av Aaron Israelssons fantastiska ledare i Expressen där han jämför lugnet på reggaefestivalen i Uppsala med spyorna och slagsmålen i Hultsfred. Gissa var polisen släpade iväg 260 fredliga chillare?
Recent Comments