Oscar Swartz :: Texplorer

Nära Nörden-upplevelse

Jag var ju i Finland på seminarium och kom hem på fredag kväll. Skall man försöka uppfinna ett osannolikt mardrömsscenario för en Macnörd måste det vara det som hände mig.

Anländer till Arlanda. Åker aldrig taxi. Tar bara Arlanda Express eller Flygbuss om jag har packning. Men nu hade jag bara datorryggsäck och en kabinväska med hjul och långt teleskophandtag. Jag har ju SL-kort och åker alltså utan marginalkostnad om jag tar 583:an till Märsta och sedan Pendeltåg in till stan. Och jag sitter ju och läser någonting hela tiden så även om det tar en halvtimme längre hem spelar det ingen roll.

Pär Ström hade givit mig sin senaste lilla bok i Helsingfors, Mansförtryck och kvinnovälde, utgiven av Den Nya Välfärden (direktlänkar till artiklar funkar egentligen inte där för då kommer man rakt in i någon ram, något de borde ändra på ...). Men boken finns där för fri nedladdning som PDF, för köp i pappersupplaga och som podcast. Jag läste med stort intresse och återkommer kanske till boken även om den inte är IT-relaterad.

I varje fall, jag är så inne i Pär Ströms bok att jag rycker till och förvånat ser att vi är på Stockholms Central. Rusar ut från tåget och beger mig till Det Hägrande Målet. Macotekets nya lilla butik i Souk, nya gallerian på Drottninggatan. Världshändelsen för Macnördar var ju här! Klockan hade just slagit 18 och Mac OS X Leopard hade precis släppts. Jabba!!

In och köper den lilla hologramförsedda och glänsande boxen (som inte görs rättvisa på bilderna) som var så fin att jag bara ville hångla med den! 1.195 spänn. Ska stoppa ned den i väskan ... SOM JAG INTE HAR! Okej, datorn har jag i ryggsäcken så helgnöjet med nya systemet är ju inte hotat. Men kabinväskan ligger på hatthyllan I ETT PENDELTÅG PÅ VÄG TILL SÖDERTÄLJE!

Ingen katastrof egentligen och inget med andrahandsvärde: En G-Star Raw-tröja från Berlin älskade jag verkligen. Den var väldigt mycket jag helt enkelt. Varumärken skiter jag egentligen i men av någon anledning verkar deras grejer vara gjorde för mig. Slanka! Men OK, det överlever man. Rakhyvlar och halvtom burk med billigt hårgelévax inköpt i Tjeckien sommaren 2006. Använda kallingar kanske har någon form av värde för någon. Good for them! Stön, ett par adaptrar för datorn till projektor, ja ja, det var 400 spänn i sjön. Och mobilladdaren är mer jobbig än dyr att ersätta. Men SATAN, laddaren till datorn!! Finner mig snabbt och frågar efter en.

"Jag vet inte om vi har någon ... nej vi verkar bara ha till MacBook Pro och till iBook men inte till Macbook".

OK, till centralen och kontakta SL. Får till slut ett nummer till spärrvakterna i Södertälje dit tåget snart anländer. "Tja, om väskan finns kvar i tåget åker den ju vidare in till städningen och sedan blir det väl hittegods då. Jag har ingen direktkontakt alls med förare eller städare och kan inte gå ut och titta". Men hon skulle höra med driftledningen och jag skulle återkomma om en timme. Fredag kväll! Om väskan finns kvar får man den väl på måndag. Mot Macotekets butik på Birger Jarlsgatan innan de stänger!!

"Nej, det finns inga laddare til MacBook någonstans, de har varit slut i fyra veckor och det verkar vara några produktionsproblem, det kanske dröjer fyra veckor till, vi vet inte." Men hallå, min laddare försvann på ett tåg och jag vet inte om jag får tillbaks den. Och jag har ett nyinköpt Leopard och tänkte ha en Macnördhelg! Och jag behöver ju jobba med datorn. "Du kan ju komma in hit och ladda datorn varje morgon samtidigt som du kanske kan arbeta lite?", föreslår killen. Ganska kreativt måste jag säga. Men nördpaniiiiken kommer allt närmare ...

Driftledning och god kommunikation på SL och en snäll Anita i Södertälje lyckades plocka av väskan och vid midnatt hade jag den. Men det var nära att man blev nästan datorlös. Leopard spinner nu som en jättekatt. Morrar! Gillar Spaces som nog vinner på erfarenhet.

I Helsingfors var jag på motsvarigheten till bokmässan i Göteborg. Mycket stor! Finlandssvenska avdelningen var relativt sett ganska liten. Men där fanns två scener. Jag såg Tove Jansson brorsdotter Sophia Jansson samtala med Trygve Söderling om en nyutgåva av en Muminserie från 1947/48, som verkade vara någon finlandssvensk intellektuell. Mumin fyllde nyligen 60. Muminolog kunde man nog gissa eftersom han verkade kunna varje Muminbok i deras olika upplagor i detalj.

Fortsatte min litterära linje i Helsingfors genom att luncha på Strindberg vid Esplanaden. Jag tyckte det såg klassiskt ut och antog att det var uppkallat efter August. Min litterärt lärde far meddelade genast när jag nämnde det att stället startades av Sven Strindberg, kusinbarn till August samt bror till Nils Strindberg som omkom med ingenjör Andrée i luftballongen som skulle flyga till Nordpolen. Så var det med det. Bildbevis! (Jupp, jag åt något så onyttigt som chips! Händer inte varje dag minsann.)

Jag vet, den här postningen blev litet onanistisk. Kanske inte så mycket allmänintresse för fildelnings- och kommunikationsfrihetsfolket.

Förrutom detta kanske: Det verkar som om själva den fina lilla pappboxen till Leopard har analogt kopieringsskydd. Jag scannade den och fick bilderna ovan när jag körde med webbupplösning 72 dpi och 8 bitars färgdjup. Om jag slog till med tryckupplösning 300 dpi och 16 bitars färg blir det bara en slumpmässig gröt. Om man tittar på pappret i detalj är det ett slags hologram med oräkneligt antal reflekterande prickar av olika storlek och djup. Så man kan inte scanna och trycka en bra kopia av själva boxen i exempelvis en kinesisk fabrik. Intressant för nördar.

Frihetsälskare i Helsingfors och Skatteverkets övervakning

Jag var tillsammans med Pär Ström inbjuden att tala på ett seminarium i Eduskunta, Finlands riksdag, i torsdags den 25 oktober. Det arrangerades av De Grönas vice ordförande, riksdagsledamoten Jyrki Kasvi och Electronic Frontier Finland, Effi. Finland har tydligen inte haft samma Big Brother-debatt som Sverige. Men inte heller den stora legala aktivism från politiker vi ser här vad gäller att övervaka och snoka och registrera och filtrera med demokratiska dödgrävare som Thomas Bodström och Mikael Odenberg i spetsen.

Auditoriets talarstol i finska riksdagen där vi höll låda.

I Finland ville de därför höra röster från Sverige. Som talare fanns även Mika Mannermaa, docent i framtidsforskning, samt Finlands motsvarighet till Datainspektionens generaldirektör, Dataombudsmannen Reijo Aarnio.

Jyrki Kasvi var en skön snubbe med Anders Borg-knut i nacken och med samma skärpa: Han är teknologie doktor vid Tekniska Högskolan i Helsingfors och skrev en doktorsavhandling som handlar om "kunskap". Så det är ju inte konstigt om han förstår kommunikationsfrihetsfrågorna. Det är ju detta som striden om framtidens informationssamhälle handlar om: Kunskap som en privat och "ägd" resurs eller kunskap som en delad resurs. Ägd kunskap som säljs i små upplagor och får liten spridning eller kunskap som en delad resurs som bör spridas så snabbt och brett som möjligt?

Kasvi är också vice ordförande i IPAIT, International Parliamentarians Association for Information Technology. Han är dessutom vice ordförande i Framtidsutskottet i finska riksdagen. Va? Det var min första reaktion. Framtidsutskott! Jo, det finns sedan 1992 och skall finnas permanent enligt grundlagen sedan år 2000. Här är deras hemsida.

Jag talade om Bodström, EU:s datalagring och dess implementering i Danmark, om Odenbergs FRA-lag, saker som är välkända här. Men jag drog ett argument om posthemlighet som jag tänkte kopiera in här. (Jag höll mitt anförande på engelska):

"When we send an old-fashioned paper letter we don't have to present an id-card to a postal employee who enters our name into a register and also enters the name of the person that we send this letter to. They don't write down the time we send it. We can anonymously drop it into a mailbox. Afterwards one cannot trace that exact box. And in Sweden "postal secrecy" is guaranteed in our constitution, grundlagarna. So basically, you are anonymous when you send a letter and the message is hidden from the outside world and you can "encrypt" it if you wish.

Maybe you remember this guy? He was known as the Unabomber in the USA. A hermit in a hut in Montana that hated modern civilisation. He sent bombs via postal mail for 17 years, killing 3 persons and injuring 23. I never heard any demands to change the postal mail system, through which we regularly send invisible things anonymously, although the object can actually explode in your hands. Something that cannot happen to an e-mail.

When it comes to electronic communication it's very different for some reason. Let us look at the following citation concerning encryption and anonymity:

"It seems to me that only a very limited group will benefit from this: Those persons who have committed or plan to commit serious crimes and try to cover their tracks."

Who said that? Well, it was the Danish minister of justice, Lene Espersen. It was her response to an action taken by a Danish Union called Prosa. They organize employees in the IT industry. As a protest against the overarching Danish implementation of the EU Data Retention Directive on Sep 15 of this year, they included a CD with privacy enhancing software in their member magazine.

Of course, the minister maybe forgets that she always uses encryption when she performs bank business and payments on the internet. And I suspect, although I don't know, that the minister or at least her hard working staff have laptops and can connect to the governmental offices when they are travelling even if they stay in a hotel e.g. If so, I am entirely convinced that they do this via a so called Virtual Private Network (VPN) Tunnel. What's that? Well, it is an encryption software or protocol that is also most of the time used as an anonymizing tool. Let us assume that this staff member connects via a wireless operator at an airport. She then establishes her VPN tunnel to the government's offices, performs her mailings via the government mailserver, takes part in internal documents of the government and surfs the net for information via the VPN and the government's own internet gateway. Then EVERYTHING this person does is hidden from that wireless operator. They don't know where she is surfing. They don't know what information she is transmitting, to or from whom she is sending e-mails.

So she is actually encrypting and anonymizing. Like most large corporations! With her logic they are serious criminals."

Efter seminariet delade EFFI ut sina årliga Big Brother Awards och firade med härlig eftermiddagssittning med god mat och vin högst upp i Torni, Tornet. Nu hotell men efter andra världskriget var det högkvarter för den ryska säkerhetstjänsten och därmed en värdig plats för Big Brother-priser. Både Nokia och statsminister Matti Vanhanen fick priser men var inte där för att acceptera. Priset är en förgylld känga som trampar på en skalle.

För övrigt satt Nils Torvalds med i gruppen som utsåg pristagarna. Linuxkärnan Linus Torvalds far alltså. Nils blev just vice ordförande för Svenska Folkpartiet, som oavbrutet har ingått i koalitionsregeringar sedan 1979. Tidigare skall han ha varit Moskvatrogen kommunist vilket har debatterats i Finland under året. Tja, Sverige är ju också fyllt av tunga mediepersonligheter som var maoister och revolutionära kommunister på 70-talet: Göran Skytte, Göran Rosenberg, Jan Guillou, Peppe Engberg, Klas Eklund, Robert Aschberg.

Bland styrelsemedlemmarna i Effi hittar vi den från denna blogg kände Mikael Storsjö, yttrandefrihetskämpen som fått sina servrar jagade genom sex länder och även fått dem beslagtagna två gånger av svensk polis. Varpå orädda webbhotellet PRQ och Gottfrid Svartholm Warg omedelbart fått upp nya på kort tid. Det var alltså genom Storsjös försorg som Pär och jag var där.

Mikael Storsjö högst uppe i Torni samt Pär Ströms nacke.

EFFI-presidenten Tapani Tarvainen (sittande t.v.) högst uppe i Torni.

Samtidigt som seminariet pågick kom ett par stora nyheter och Integritetsombudsmannen Pär Ströms telefon ringde förstås för kommentarer till pressen:

(1) Nyheten att Skatteverket gör en generell inhämtning av så mycket information de kan komma över hos webbhotell, domänregistrator och operatörer för att bl.a. komma åt folk som säljer saker på auktionssajter och som lyckas få in några kronor på affiliatesystem och banners på bloggar och sajter. Jag noterar med viss stolthet att Jon Karlung fortsätter upprätthålla den frihetliga Bahnhoftraditionen som vi grundlade för över tio år sedan i bolaget (som jag alltså lämnade för tre år sedan). Vi satte den enskilde internetanvändarens intresse främst och såg med skepsis på överhetens rätt att styra och ställa och övervaka och filtrera. (Kul att se gamla anställda brinna för inställningen också!) Bahnhof är de enda som krånglat och inte bara direkt vikt sig för myndighetens begäran utan faktiskt hänvisar till viktiga lagar och principer. Bahnhof hotas nu med att få böta en halv miljon kronor om man inte snällt lämnar över all information som myndigheten begär inom 21 dagar. Skattemyndighetens beslut kommer att överklagas till Länsrätten och jag misstänker att det hela dras vidare till Kammarrätt och Regeringsrätt om myndigheten får rätt i lägre instans.

Vad rör sig detta om egentligen? Alla företag som tjänar några verkliga pengar på nätet gör ju detta i organiserade former: Företag som har folk anställda, som har någon form av storlek. nej, Skatteverkets intresse handlar om den lilla människan, som kanske drar in en liten summa på en bannerannons. Själv fick jag en laptop stulen. Polisen har inte gjort ett dugg. Inget försök att säkra fingervatryck trots att bovarna var där och drog ur en laddare etc Jag har inte ens fått en kopia av polisanmälan. "Har ni någon checklista på vad man skall göra om man har information i laptopen?" undrade jag naivt. "Ska man ringa banker, lägga in spärrar på olika ställen, komma ihåg att byta lösenord både här och där, försäkringsbolag, man kanske glömmer något?"
Svar: "Nä, några listor har jag aldrig hört talas om, du får ju fundera själv. Om du orkar kan du ju titta på blocket och sådana sajter och se om den dyker upp, det är nog en hel del häleri när folk säljer grejer.".

Enskilda personer blir drabbade av rån och stölder. Då får vi förstås klara oss själva och bedriva privatspaning. Statens enda intresse är tydligen att kolla om folk betalar skatt eller ej på tjuvgodset och kräver in enorma mängder information om människor för just det syftet. Men polisen, de får inte begära in information såvida de inte håller på att utreda ett specifikt brott. Vilket är OK! Men Skattemyndighetens särställning och tanken att statens intresse är så mycket viktigare än den lilla människan är stötande. RIKTIGT STÖTANDE. Staten ska ju vara underställd oss medborgare, inte tvärtom. Samma sak gäller ju fildelningen där staten och politikerna tycks tro att de har en ställning OVANFÖR medborgarna - som glatt fildelar och tycker att det är rätt och sunt.

Kanske kan man tolka läsarnas och bloggarnas raseri på det viset: Staten tar sig friheter för att hitta småsaker om oss. Men när vi drabbas av "småsaker", som att få en dator stulen som kostar ungefär en månads heltidsarbete, då bryr sig inte staten.

Förresten, det har uppstått diskussion om ett citat från Jon Karlung hos IDG: "Vi bygger allt mer avancerade system för att spåra och logga våra användare i syfte att sätta stopp för pedofiler och terrorister bland annat. Men vi känner oss oroade när Skatteverket blir intresserade av att nosa runt bland dessa uppgifter i största allmänhet, detta var aldrig syftet." Jag ringde Jon och frågade vad som menas: "Det ser konstigt ut i tidningen. Men med "vi" menade jag "samhället i stort". Genom krav på datalagring och liknande vill man komma åt vissa saker. I texten kan det se ut som att jag menar Bahnhof med "vi". Så är det förstås inte! Bahnhof bygger inga egna system. Vi står för Integrity-konceptet"

(2) Facebooks användarvillkor som ger iväg copyrighten till material man laddar upp för evigt. Vilket ju var känt tidigare men aldrig nått utanför IT-kretsar. Själv trodde jag ju Google skulle köpa Facebook snart för att kunna koppla ihop googlandet med en äkta person. Men det blev Microsoft. Det finns även sexkontaktsajter med liknande vill kor för folk som laddar upp bilder kan jag meddela så det kanske folk vill fundera över. Nu gör ju folk allt där anonymt och brukar inte lägga ut både ansiktet och skrevet på samma bild så det spelar kanske mindre roll att oidentifierade genitalier och kroppsdelar får sitt eget liv för evigt.

(Sorry, på slutet där försökte jag Twinglyhora väldigt mycket ... inser att det sänker relevansen för mina egna länkar för att försöka få bakåtlänkar på det viset men vill kolla lite på trafiken. Dagen.se, kyrkans tidning ingår ju i Twingly numera och jag la en länk en gång men har inte fått en enda besökare från de kyrkliga ...).

Make War - Not Love !

Gränsen mellan "barn" och "vuxen" är då sannerligen inte knivskarp. Mellan dessa skeden av livet finns vad man kan kalla "ungdom". Gränsen mellan våld och sex är inte heller knivskarp. Mellan dessa finns "dominans" och "underkastelse", företeelser varje biolog vet är intimt förknippade med sexualitet och reproduktion. Att detta gäller för arten Homo sapiens man kan lätt se genom att studera valfritt forum för kontaktannonser.

Våld och sex och dominans och underkastelse och metamorfosen från barn till vuxen har att göra med testosteron och andra hormoner. Jag skrev en krönika om det nyss i Computer Sweden, där jag kritiserade Bodström och andra regleringsivrare för att inte förstå de där frågorna. Skräcken för Nätet och Sexet är nära förknippat och bygger enligt min mening på en missuppfattning av människan. I krönikan tog jag upp en oortodox tänkare på 70-talet som väl var något av en flumpsykolog. Hans "vetenskap" är knappast accepterad och har förstås kritiserats. Men: Utifrån sina neuropsykologiska kunskaper hypotetiserade han att samhällen/kulturer som tryckte ned sexualitet och kroppslig njutning i stället borde vara mer våldsamma.

Med hjälp av empiriska antropologiska data hävdade han i artikeln Body Pleasure and the Origins of Violence att detta tycktes stämma. Jag tänker inte hävda att han har vetenskapligt torrt på fötterna. Men i dagens kulturklimat saknar jag en del visioner som fanns på 60- och 70-talet. Drömmen om fred och frihet och glädje och njutning kanske kan tyckas naiv. Men ändå: Det fanns en tro på samband i det slagord som löd "Make Love - Not War!".

Man skulle kunna spekulera i att islamismen är relaterad till deras egen oerhört strikta kontroll av sexualiteten. En sexuellt frustrerad kultur där oförlösta spänningar manifesteras i hat och våld. Arga unga män som lovas ett sexuellt paradis där de skall tas emot av villiga jungfrur när de dör martyrdöden. Som Gudmundson skriver i SvD: "I en moské i Helsingborg får man se den unge och karismatiske svenske predikanten Anas Khalifa hålla i en perverterad variant av kyrkans barntimmar. Han förklarar inför tindrande barnaögon att paradiset har hundra särskilda nivåer bara för dem som blir martyrer och offrar sitt liv i strid för sin religion.". Visst, döden kan ju faktiskt framstå som attraktivt för en hormonellt fullpumpad kille på toppen av sin knullförmåga som finner sig omgiven av oberörbara tjejer helt klädda i svarta skynken.

Nu är det inte bara fundamentalistisk islamsk kultur som karaktäriseras av den där våldsamheten och sexfientligheten. USA, det mest kristet religiösa av alla utvecklade länder, framstår som väldigt gammaltestamentligt i sin oförlåtande och våldsamma syn på mänskliga tillkortakommanden.

Jag blev ganska tagen av en nyhet i helgen. "De får inte köra bil eller se en skräckfilm utan vuxet sällskap. Men de kan dömas till livstids fängelse.". Så skriver man i en TT-artikel som återges i SvD och DN. Och skulle jag lägga till: de får absolut inte ha sex. Men i amerikanska fängelser sitter 73 personer som vid 13 eller 14 års ålder har dömts till livstids fängelse utan möjlighet att någonsin benådas. Och samma sak gäller 2.225 personer under 18.

Jag letade upp rapporten från Equal Jusitice Initiative (EJI) som det talades om. Rapporten Cruel and Unusual: Sentencing 13- and 14-Year-Old Children to Die in Prison kan laddas ned som PDF och är skakande läsning faktiskt. Här finns både bilder på och livshistorier för dömda ungdomar. Visst, det är inga duvungar det rör sig om. Men en 14-åring, som dömts att sitta tills han dör i ett fängelse, har inte ens skadat någon person fysiskt överhuvudtaget. I flera andra fall har det varit fråga om icke-dödligt våld. I de flesta fallen har någon dött förstås. Men när man läser de personhistorier EJI har satt ihop om dessa ungdomar förstår man varför det kan ha gått som det gjorde och man önskar ju bara att de kunde rehabiliteras och ganska snabbt få en andra chans efter någon form av straff.

Den oförsonliga synen där 13-åringar är fullkomligt kapabla att ta ansvar för sina handlingar går helt enkelt inte ihop med synen på samma ungdomar som viljelösa offer för sexuella predatorer. USA är extremfallet och lyckas kombinera livstid för tonåringar med västvärldens mest blinda syn på ungdomars sexualitet. Ingenstans i väst har man så hög ålder för när det sexuella självbestämmandet börjar, i allmänhet 16-18 år i de olika delstaterna. (Och i lagboken finns fortfarande lagar som förbjuder oralsex, analsex, sex mellan personer av samma kön, lagar som åtminstone delvis har ogilitgförklarats av Högsta Domstolen, men inte förrän 2003 genom rättsfallet Lawrence vs. Texas). Ungdomar anses sakna sexualitet, skall läras abstinens, och förmodas rent allmänt vara storögda, ovetande änglar som är oförmögna att fatta egna beslut.

Ständigt hör vi om någon lärarinna som har sex med en legalt underårig men testosteronstinn pojke och riskerar 30 år i finkan. Det är då sannerligen inte killarna som säger nej! Jag skulle vilja hävda att en kvinna inte kan "våldta" en 13-årig kille 27 gånger på en vecka. Hon fick tio år i fängelse. Det var mycket riktigt morsan respektive farsan som ringde polisen i de där fallen, inte killarna. Och släkten krävde 25 års fängelse för lärarinnan som initierade en 13-årig kille till sex. Sådant som asiatiska pappor regelmässigt gör genom att ta pojkarna till horhus när de blir könsmogna.

Det handlar om kontroll. Om makten över ungdomars sexualitet från en moralistisk omvärld. Och där är inte moralisten Thomas Bodström och Ecpat principiellt bättre än de gammaltestamentliga religiösa reaktionärerna i USA. De gör allt för att strikt upprätthålla den där biologiskt falska och knivskarpa gränsen mellan barn och vuxen som skall infalla på 18-årsdagen.

För övrigt kan man ju säga att den där synen på sex som skadlig för folk under 18 i USA (och hos Ecpat) blir extra paradoxal eftersom de där unga killarna med full vetskap kastas in i ett system där de inte har någon sexuell valfrihet alls utan verkligen ensidigt plockas som knullobjekt av de råaste och högst rankade fångarna inom den obönhörliga fängelsehierarkin. Detta framgår mycket riktigt i den där rapporten.

Motsatsen mot den gammeltestamentliga och traditionellt islamska synen på sex och våld hittar vi hos Bonoboerna. De berömda dvärgchimpanserna alltså, som löser alla konflikter genom att ha sex. Utan hänsyn till ålder eller kön, som det verkar. Kanske John Lennons och Yoko Onos "bed-ins" och 70-talets "flummare" var något på spåren? Kanske deras motto Make Love, Not War! var bättre än Make War, Not Love!, vilket jag hävdar är dagens kulturella motto.

Jag tog ju upp 16-åringars våld där i CS-krönikan för att illustrera testosteronets härjningar när det kanaliseras på dåliga vis. Bara några ytterligare notiser från senaste veckan om "oskyldiga" barns våld. Varför är förre justitieministern Thomas Bodström så orolig för att de har sex när verkligheten ser ut så här: 12-14-åriga killar stenar en gubbe till döds under skratt och tjoande. 16-åringar i knivslagsmål. Ungdomsgäng lämnar 45-åring livlös på en idrottsplats. 15-åringar sparkar sönder ansiktet på en annan 15-åring och blir en notis i en lokaltidning.

Vad gäller ungdomars högst rationella användande av nätet och egna initiativ för att skydda sig tog jag upp det i min postning om groomingutredningen och BRÅ:s forskning. Den synen konfirmeras av forskaren Elza Dunkels som just lagt fram en doktorsavhandling med titlen Bridging the distance: children’s strategies on the internet. Läs gärna IDG:s intervju med henne.

Humanism, religion, våld och sex.

En av IT-profilerna från dotcomeran är en smula desillusionerad. Nätet skulle ju sprida upplysningens ljus, skriver Christer Sturmark i sin krönika i Computer Sweden. Och han hoppas fortfarande, trots religionernas backlash. ("IT-profil" är förresten ett jättekul uttryck, jag har visst blivit kallad det själv av IDG och svt.se ser jag när jag googlar).

Jo, jag har ju varit en av de där som sagt att "det goda" vinner vid fritt tankeutbyte och fri kommunikation. Att vi inte behöver kontrollera och censurera. Att det rationella argumentet är starkast i längden. Men det sker ju inte över en natt. Kyrkan i Europa har ju steg för steg trängts tillbaks och det har tagit hundratals år för vårt sekulära samhälle att ta över. Och det anses allmänt att ett nytt sätt att sprida ord och tankar hade en en stor roll i detta: Boktryckarkonsten. Tidigare satt munkar och skrev böcker för hand. De skrev i stort sett bara bibeln. Och de få som kunde läsa hade i stort sett bara en bok: Bibeln. I Sverige hade vi religiösa poliser fram till slutet av 1800-talet som under fruktade husförhör såg till att alla svenskar utantill kunde rabbla Luthers lilla katekes.

Jag såg en debatt på ABF mellan Christer Sturmark som är ordförande för Förbundet Humanisterna och kulturprofilen Anders Björnsson, ordförande för Sveriges Humanistiska Förbund (som verkar sakna webbplats). Jag uppfattar det som att Björnsson egentligen mest är förnärmad över att hans gamla förbund blandas ihop med det nyare och mer mediemässiga som Sturmark representerar och som tidigare hade namnet Human-etiska Förbundet. Han anser att ordet Humanism "kidnappats" av Humanisterna. IRL-debatten var en fortsättning på deras tidningsdebatt i SvD och Expressen, där nog Björnsson framstår som moralkonservativ och illvillig, snarare än "humanistisk", speciellt i SvD.

Humanism kan betyda olika saker. Internationellt står det ofta för just det Sturmarks förbund torgför: en sekulär (dvs. ej religiös utan ateistisk) livsåskådning, baserad på rationellt tänkande och vetenskap och mänskliga värden. Björnsson tycks dock använda ordet för att beskriva en hållning och ett bildningsideal där humaniora är grunden och där "värnet om mänsklighetens överlevnad" är drivande, som han uttryckte det. Han jämställde också religion med vetenskap och menade att det inte finns någon egentlig skillnad mellan en bokstavstrogen kristen eller muslim och en vetenskapsman.

Men det gör det ju! Sturmark uttryckte det rätt kul på IT-lingo i sin IDG-krönika: "Religionen blir som en brandvägg som blockerar inkommande information.". Just så. Vetenskapen har ett inbyggt och påbjudet ifrågasättande av sig själv hela tiden. Och det är här kommunikationen kommer in. Utbytet som nu kan ske i stor skala på nätet exponerar oss för hela människans livserfarenheter på ett sätt som inte var möjligt tidigare. Jag tror ju att det leder till större tolerans och acceptans. På lång sikt.

Tydligen höll Sturmark något liknande anförande (liknande det på ABF) på Pridefestivalen, vars sista dagar jag missade. Ett referat här hos signerat Kjellberg.

I grunden håller jag med Sturmark och Blogge Bloggelito. Samtidigt är det inte nödvändigtvis befrämjande för förståelsen och toleransen människor emellan om man går fram för hårt. Christopher Kullenberg skriver ganska tänkvärt även om jag själv nog är mer hardcore-rationalist som Blogge. Kan dock meddela Blogge att Sturmark live på scenen - precis som Blooge trodde - var villig att tillsammans med Björnsson underteckna en artikel där man går emot de "förnekelseförbud" som finns i flera länder, t.ex. att ifrågasätta förintelsen.

På ABF fanns givetvis den numera allestädes närvarande pedofiljägaren. Under frågestunden som leddes av gamle sosseministern Bengt Göransson, där han strikt delade ut ordet, reste sig plötsligt tanten upp långt bak och vrålade rakt ut, utan att ha begärt ordet: "Och pedofiler, är de normala kanske? ". Detta apropå någon liten diskussion på scenen om definitionen av ordet "normal", men som inte alls hade varit inne på det där området. De två stackarna på scenen kände sig väl tvungna att svara och Björnsson viftade bara bort det hela på något buttert vis medan Sturmark mumlade något om vad man menar med "normal". Men hon ville inte ha ett svar. Hon ville hojta mer: "Ja, pedofilerna säger ju att barnena själva vill, det har jag själv hört pedofilerna säga!!".

"Pedofilerna" ja. Jag är verkligt trött på detta starkt överdrivna hot som förpestar kulturen just nu. En av de drivande är Ecpats caudillo Thomas Bodström som likt andra tanter missförstått hela människan. Jag skrev min månadskrönika för Computer Sweden om just detta. Den handlar "barn" och våld och sex. Och Bodström. Och nätet.

Förresten: Jag fick boken "Brev till en kristen nation" av Sam Harris med förord av Richard Dawkins av Sturmark när vi stötte ihop på Globaliseringsrådets möte. Klart läsvärd. Ett brev från en ateist till USA:s skrämmande djupt kristna massor. Sturmark och Björn Ulvaeus har startat ett förlag för den typen av litteratur, Fri Tanke. Och när man läser litet av ateismdebatten inser man att Madeleine Leijonhufvuds väldokumenterade sexfientlighet (hon har ju t.ex. föreslagit förbud mot gruppsex och "hårdhänt" sex) förmodligen härrör från en religiös övertygelse. Det kunde man väl gett sig fan på.

Om stryktålighet och trygghetsnarkomani

David Eberhard är överläkare på psykakuten på S:t Görans sjukhus. Om han applicerade accepterade psykiatriska diagnoser och terapier på samhället - i stället för individen - kom han fram till att det var sjukt. Samt att det botemedel som politiken ofta förskriver borde leda till ett förvärrande av sjukdomen. Resultatet blev boken I trygghetsnarkomanernas land: Sverige och det nationella paniksyndromet. Jag var inbjuden till Eberhards föreläsning och diskussioner inom ramen för Globaliseringsdialogen, en sammankomst arrangerad av Globaliseringsrådet.

Eberhards tes är att staten gör tvärtom mot läkarnas bot: I stället för att konfronteras med sin rädsla och lära sig bemästra ångestskapande situationer - som i Kognitiv Beteendeterapi (KBT) - försöker man "skapa trygghet" genom överdrivet reglerande och fullkomligt orealistiska nollvisioner, vilket får dåliga effekter. Dels genom anpassning som i praktiken kan upphäva de avsedda effekterna eller skapa andra dåliga effekter (cykelhjälmskrav får folk att ta större risker och skada sig i alla fall och får färre att cykla vilket har negativa folkhälsoeffekter).

Och dels genom att "trygghet föder behov av mer trygghet". För att man inte lär sig hantera världen som den är. Därav ordet "trygghetsnarkoman" i boktiteln. Ett beroende. Eberhard anser att folk på grund av överdriven reglering blir skörare. Trots att vi - och några andra västländer - kanske lever på de tryggaste platserna i den tryggaste tiden någonsin, har längre medellivslängd och är friskare än någonsin, jobbar färre arbetstimmar så känner sig folk otryggare och tycks bli oförmögna att hantera saker som hör livet till. Inte bara folk med vanliga jobb (som jobbar färre arbetstimmar än någonsin) utan även ungdomar i högstadiet och gymnasiet blir numera "utbrända". Och folk måste akut läggas in på klinik med självmordsvak för att jycken dog.

Förutom att teserna är intressanta i sig fick det mig att kanske tänka litet klarare runt strypandet av kommunikation på nätet. Jag brukar säga att en fri värld - och ett fritt nät - kräver en viss "stryktålighet". Liberalismens devis om att bara göra saker som inte skadar andra är ganska enkelt att applicera när det gäller fysiska akter. Skär man med en kniv i en annans arm blöder det. Sparkar man någon i huvudet blöder det inuti och döden kan följa.

Men hur är det med ord? Som ju kan göra folk olyckliga. Illa till mods. Och om många använder dåliga ord mot en kan man känna sig förföljd. Nyss tog Johanna Parikka Altenstedt så illa vid sig av ett "bloggdrev", som hon såg det, att hon stängde bloggen och raderade allt hon skrivit. Altenstedt hade ju alltså "hotat" avslöja den verkliga identiteten på sexarbetaren Isabella Lund, eftersom denna citerade artiklar och uttalanden som Altenstedt gjort. Altenstedt ville dock inte diskutera dessa artiklar så för att få stopp på sina egna ord drämde hon till med hot och fick en ganska enig bloggosfär emot sig.

Altenstedt fick sedan oemotsagd i radio lägga fram sin egen syn på det hela vilket fick Blogge Bloggelito att gå i spinn. Jag håller förstås med honom. Och uppskattar verkligen den nya mediesituationen när en sexarbetare som Isabella kan ge sin version av det som diskuteras på radion, där ju inga andra röster än de sanktionerade kommer fram. Men jag ser samtidigt "problemet". Jag betvivlar inte att Altenstedt mått dåligt och känt sig trängd av att plötsligt få en massa människor emot sig. Folk som analyserar vad hon skriver och inte var välvilliga. Folk som utmålade henne som en hatisk person när hon (kankse) inte kände sig så själv.

Frågan är: Skall vi bry oss om folk mår dåligt av ord?

Mitt korta svar:

På det personliga planet, visst! Jag hoppas att Altenstedt hade familj och vänner som hon kunde känna stod på hennes sida eller i varje fall ansåg att hon som människa var värd sympati.

Men på lagstiftningsplanet, nej!

Ett fritt samhälle kräver att vi alla kan kommunicera. Då krävs även psykologisk stryktålighet av medborgarna. Detta är priset för att vi alla inte skall behöva leva i någon annas utopi. Detta är priset för att vi själv skall kunna bygga våra egna liv. När man börjar "skydda" medborgarna från varandras ord och tankar glider man från liberalism till, tja, allt det andra. Jag tänker på en extrem tolkning av detta som gjordes av Robert Bork, som efter långa utfrågningar inte fick ta plats i USAs Högsta Domstol. Jag minns från debatten att han hade resonerat på följande vis angående reglering av preventivmedel i en amerikansk delstat: Blott det faktum att en massa människor i delstaten vet att det pågår sexuell aktivitet runtom i stugorna där preventivmedel används utan att staten gör något åt det, kan påverka deras sinnen så mycket att de mår dåligt av det. skada. Att då förhindra detta "lidande" genom att förbjuda preventivmedel är alltså ett legitimt statligt intresse. (Jag antar att det fanns många katoliker i delstaten, de lär ju bli äcklade av att någon kan ha sex med annat syfte än att åstadkomma befruktning).

Med det resonemanget kan vilken statlig övermakt som helst legitimeras. Dessutom ger det uttryck för en människosyn som i stort sett omöjliggör varje form av samhälle baserat på frihet och mångfald. MAN FÅR INTE VARA SÅ KÄNSLIG. En hyfsad nivå av psykologisk stryktålighet måste krävas av medborgarna.

Jag finner att Thomas Bodström, Ecpat, Yrsa Stenius och andra nätregleringsivrare ägnar sig åt ett beroendeframkallande överbeskydd som är besläktat med det Eberhard talar om. Groomingutredningen som jag skrev om här handlar om just detta. Trots att det visar sig att ungdomar hanterar nätet på ett förståndigt vis vill man förhindra att ens någon sexuell anmärkning eller invit så mycket som kommer i deras närhet. Nätet bygger på att vem som helst kan kommunicera med vem som helst. Och att vi själva kan säga nej till och blockera andra. Ungdomar som är nog gamla att sparka ihjäl varandra kan också hantera en invit. De kan behöva ledning och information och undervisning i hur de bör hantera olika situationer. Men den där nollvisionen är sannolikt skadlig för förmågan att hantera livet och kan mycket väl leda till psykakuten där dr Eberhard får ta hand om dem. (Dessutom tror jag att samhället vore trevligare om hormonsvallningar hos ungdomar kanaliseras i sex och njutning snarare än våld.)

Eberhard tog just den irrationella "pedofilskräcken" som ett av de gissel som nu påverkar livet för många. Han har tydligen en dotter som promenererar själv till skolan sedan många år. Ja, hur annars skall ungarna komma dit? Undrar ju jag. Och det verkar Eberhard också undra. Men allt oftare har han fått upprörda förmaningar från folk som tycker att det är oansvarigt "för tänk om det kommer en pedofil!". Som Eberhard påpekar blir det världsrubriker om ett barn "rövas bort" av en pedofil och mörkertalet torde vara noll. Risken är i stort sett noll. Ändå oroar sig folk våldsamt. Vår skräck för det där har onekligen ökat drastiskt. Men knappast risken. Eberhard nämnde att han ensam hade tågluffat genom Europa som 14-åring men att hans föräldrar nu nästan vägrar tro att de faktiskt lät honom göra det.

Själv minns jag ett gammalt ruckel i Mölndal där jag växte upp. Det sades bo någon gubbe som söp där och som tafsade på pojkar. Vi brukade gå på andra sidan trottoaren när vi passerade huset. Om det fanns någon grund i det har jag ingen aning om. Det var inte föräldrarna som hade varnat oss utan äldre kamrater. Kanske ville de bara skrämmas. Men det är ungefär omfattningen av den peddoskräck som fanns på 60- och 70-talet.

Jag tycker att den där med irrationella skräcken "pedofiler" är viktig att bemöta eftersom den är ett av de starkaste argumenten för att reglera, filtrera och övervaka all vår kommunikation. Ja, förutom upphovsrättsindustrins önskan att med våld få krama pengar ur folk (även om samma industri använder just peddoskräcken för att få igenom sin egen filtrering som jag visat tidigare).

Länkar:
DNs söndagsintervju med David Eberhard.
David Eberhard på DN Debatt.
SvD Idagsida om David Eberhard.
David Eberhard på Timbros poddradio.

Martyren som behövdes: Jammie Thomas

Den fildelande allmänheten har nu fått en välbehövlig martyr. Som SvD skriver:
"Hennes advokat berättade att Jammie Thomas grät när domen presenterades.
- Det här är en kvinna som kämpar för att få ihop pengar till räkningarna"..

(Bilden djuplänkad från SvD, artikeln ovan)

Jammie Thomas har dömts till ett skadestånd på 1,4 miljoner kronor i USA för att ha fildelat 24 stycken låtar. Eller snarare för att ha haft låtarna på sin hårddisk som samtidigt var öppen för andra att komma åt utifrån nätet. 60.000 kronor per låt. I skadestånd till storindustrins rika skadeståndsadvokater, skivbolagsdirektörer och popdivor. Egentligen ville dessa figurer ha 24 miljoner kronor av kvinnan eftersom de säger att hon hade många fler låtar.

Enligt E24.se är hon dessutom amerikansk indian, en fattig och socialt belastad grupp i USA, i varje fall de som inte driver kasinon. Och det rör sig dessutom om låtar från riktigt snortäta popprodukter. Men även ett svenskt death metal-band finns med bland dem som vill skinna Jammie Thomas. Storyn är en fantastisk PR-möjlighet för piratrörelsen.

I New York Times kan vi läsa detaljerna. Domaren bestämde att det inte spelar någon roll om någon alls har laddat ned låtarna från henne: "Rather, the act of making them available could be viewed as infringement, the judge ruled.". Läsarnas kommentarer är inte nådiga. Skivindustrin har inga vänner. Men pengar fortfarande. Blir det inte ensamt? Vilka som är de riktiga skurkarna är ju solklart.

Nu vill vi se en doku-serie där vi får följa en fattig indian som sliter och släpar för att försörja sina två ungar och som troget går och avbetalar på sin skuld. Och omväxlande med detta skall vi se advokater som smörjer kråset på lyxkrogar och skivbolagsdirrar som åker mellan sitt mansion i LA och sitt penthouse i New York och klagar på hur folk stjäl från dem så att de måste åka första klass (eller business class, hu!) bland pöbeln i stället för att ta privatjet som förr.

Man får anta att skivindustrins affärsmodell framöver blir att sluta producera musik, som de ju ändå inte kan tjäna pengar på enligt dem själva. Sedan stämmer de helt enkelt allmänheten som sitter och byter gamla sköna Frank Sinatra-låter sinsemellan. Det vore ju den vinstmaximerande strategin nu såvitt jag kan se.

Industrin hoppas att det hela skall sända en signal som säger att det inte är OK att fildela deras låtar. Men det är ju helt ok att fildela. Enligt vanliga människors moraliska principer och åsikter.

Och denna åsikt sprider sig. Det är inte bara "pirater" och amatörbloggare och mellanstadieungar som inte ser något fel med att dela med sig av digitala filer. De närmaste åren kommer vi att få se ett strömhopp av kulturskribenter, kolumnister och journalister, det är min tro. Till den framtidspositiva sidan. Hos SvD kan man nu läsa rubriken "Vansinne under fildelningsrättegång".

Speciellt när man som den klantiga SONY-juristen som sa att någon som kopierar över en låt från en inköpt CD till sin dator är en tjuv och borde ha betalat dem två gånger. Det är både moraliskt och juridiskt inkorrekt. I varje fall i Sverige. Här har ju "rättighetshavarna" lobbat igenom att de redan får betalt två gånger faktiskt. De där avgifterna på tomma medier ("kassettskatt") avser just att ge "kompensation" för sådan lagligt tillåten kopiering. Visst vore det trevligt att få "kompensation" varje gång någon läser ens text med motiveringen att de stjäl den genom att kopiera den från Typepads server till sin webbläsare. För att inte tala om någon skulle printa ut den på papperskopia. Grov stöld! Vi skribenter vill ha en "pappersskatt". Öh?

Nu lär skadeståndsstrategin kanske inte bli framgångsrik i EU trots industrins mäktiga lobbyverksamhet. Cecilia Renfors lydde, vilket jag skrev om här, och tyckte att man skall betrakta bredbandsoperatörerna som hälare som befattar sig med stöldgods när deras kunder kommunicerar. Därför skulle de vara tvungna att till Antipiratbyrån och andra privatgarden lämna ut uppgifter om deras egna kunders surfande. För att industrin skall kunna stämma vanligt folk till ruinens brant precis som i USA. Kanske dags för svenska politiker att vakna nu?

Det pågår ett mål i EU, vars generaladvokat har uttalat sig på ett sätt som verkar förhindra utlämning av uppgifter från operatörerna. Svenska statliga myndigheten Datainspektionen går på samma linje. Operatörerna kommer inte att hjälpa till såvida de inte tvingas. Redan tidigare finns ju intitiativet Integritetsmärkning av operatörer från Bahnhof. Glocalnet har nu antagit en liknande policy där man i princip säger att de skall slänga alla brev från Antipiratbyrån och liknande sammanslutningar i papperskorgen.

Piratpartiet påpekar att det finns tung juridisk kritik mot förslaget. I kommentarerna till deras artikel finns länkar. Från DN: "Marianne Levin som är professor i juridik vid Stockholms universitet håller med om att regeringen i sitt förslag övertolkar EU-direktivet.
- När det gäller information om personuppgifter drar man direktivet längre än vad som är avsikten.". Jag skulle ju dock kalla det Maktens och Etablissemangets förslag. Inte bara den här regeringens. Thomas Bodström är ju en kontrollfreak som hatar Internets nya möjligheter till kommunikation. Det var han som tillsatte utredningen.

Opassande går igenom frågan också och har även länkar till andra bloggare.

BRÅ konstaterar: Grooming inget problem !

I sin kamp mot ungdomars och mäns sexualitet uppdrog Thomas Bodström åt en utredare att lägga förslag om hur man skall kunna kriminalisera icke-sexuell kommunikation med underåriga. Förutsatt att den konverserande tänker leda in den på sexuella ämnen senare. Det som brukar kallas "grooming". Polismän skall nu enligt förslaget låtsas vara 14-åriga flickor på nätet som "söker en äldre man för sköna stunder". Målet är att lura, snärja och fängsla helt vanliga icke-pedofila heterosexuella män som har en smula dåligt omdöme.

Promemorian Vuxnas kontakter med barn i sexuella syften konstaterar att de flesta kontakter med barn som är explicit sexuella redan idag är olagliga genom t.ex. brottet "sexuellt ofredande". Men man säger att det finns ett problem: "... kontakter som helt saknar inslag av sexuell natur är emellertid inte straffbelagda så länge de utgör led i en ”frivillig” kommunikation.". Tja, det låter ju fullt rimligt att de inte skulle vara det.

Men nix! Bodströms och etablissemangets sexualfientlighet har inga gränser. De inser ju att man inte rimligtvis kan straffbelägga all kommunikation mellan vuxna och 14-åringar även om ju detta vore det slagkraftigaste sättet att få stopp på det som eventuellt kan hända om fri kommunikation tillåtes. Utredningen anser att det egentligen inte finns någon legitim kommunikation alls mellan vuxna och underåriga så man nöjer sig med att föreslå kriminalisering av icke-sexuell kommunikation där en vuxen (över 15 år) har i tankarna att något sexuellt skall kunna ske i form av chattande, webcammande eller möte i verkliga livet.

Detta trots att sakerna, om de kommer till stånd, alltså vore sexualbrott enligt 6 kap. Brottsbalken och kommer att straffas. Samt att även förberedelse till handlingarna redan är straffbart. Utredaren, riksåklagare Fredrik Wersäll, är fullt medveten om att det hela ligger snubblande nära ett tankeförbud: "En kriminalisering kan aldrig omfatta själva tankeverksamheten som sådan, utan den måste i en eller annan mening ta sikte på handlandet – själva kontakten – varigenom den brottsliga viljan manifesteras." (p. 104). Men det är alltså kontakter som inte är explicit sexuella som man vill straffa eftersom de sexuella kontakterna redan idag i de flesta fall är olagliga. Man bör notera att det inte bara gäller kommunikation på Internet utan även snack IRL.

Promemorian baseras främst på ett kunskapsunderlag som producerats av BRÅ. Deras rapport Vuxnas sexuella kontakter med barn via Internet kan ganska enkelt sammanfattas: Grooming är i princip inget problem. BRÅ redovisar att kontakter med barn som inte kommit i puberteten är väldigt ovanliga. Däremot har många tonåringar fått sexuella inviter. Inte alls av gubbar främst. När man bad killar och tjejer under 15 som haft erfarenhet av sexkontakter att berätta om den absolut äldste som de haft sexuell (önskad såväl som oönskad) kontakt med var denne bara för 16 % av de svarande äldre än 35. I de flesta fallen var den äldste mellan 18 och 24.

Kontakterna hanteras väldigt väl av de unga. Man citerar typexempel: "Först verkade han snäll. Han sa att han var lika gammal som mig. Vi pratade om mina intressen och han fick min MSN. Sedan efter en vecka började han skicka bilder på utvalda kroppsdelar. Då tog jag bort honom."

Killen gjorde sig skyldig till sexuellt ofredande redan idag. Ett brott. Om man upplever stort obehag kan man alltså polisanmäla. Men det gör inte dagens internetvana ungdom. De "blockar". Som utredningen skriver: "Samtidigt får man ibland intrycket att dessa kontakter för en del av ungdomarna i urvalet hör till vardagen snarare än är undantag.". Ja, ungdomarnas anpassning till det fria nätets verklighet är logisk: "Det var inget särskilt egentligen. Sånt händer ofta när man chattar med okända människor. Det är bara att ignorera.".

Det hela kan förstås leda till möten i verkliga livet även om det är ytterst ovanligt. Åtskilliga av de få dejter som lett till polisanmälningar visar sig vara nästan jämnåriga killar som en tjej lärt känna på nätet. Efter nätkontakten bestämde hon dejt och gick tillsammans med tjejkompisar till någon fest där killen var. I fyllan och villan har någon ovälkommen sexuell beröring skett. I övrigt visar forskningen att "förövarna ofta har lyckats få offren att tro att det handlar om ett kärleksförhållande dem emellan. Offren har dessutom många gånger gått till möten med förövarna fullt medvetna om att dessa var mycket äldre personer som ville ha sex.".

Ibland förekom förstås lurendrejeri vad gällde ålder och utseende och förståeligt nog kan ju detta leda till chock när de träffar sin dejt och ovilja att fullfölja vilket kan leda till tvångssituationer. (Själv har jag blivit förvånad och inte så glad vid något nätdejtande men har alltid fullföljt. Av ren artighet.). En annan kategori av polisanmälda IRL-dejter är frivilligt modellande mot betalning som övergick i ovälkomna sexuella beröringar. Många av de fall som polisanmälts gäller för övrigt en och samma gärningsman, den dömde s.k. Alexandramannen som på ett ganska förslaget sätt lyckades träffa flickor IRL, varav en del kände sig (och legalt blev) våldtagna. Här är en som skriver om det. Hon gör dock ett kardinalfel: Mannen är inte pedofil. Skall det vara så svårt att förstå? Han har lägrat könsmogna tonårstjejer, inte prepubertala barn.

BRÅ konstaterar: "Överlag visar ungdomarnas beskrivningar av de sexuella kontakter de haft med vuxna via Internet att de oftast lyckats hantera dessa kontakter utan att de löpt någon större risk att bli utsatta för sexualbrott utanför nätet.".

Låt oss ställa en enkel fråga. Exakt vilka brott skulle ha förhindrats genom groominglagen? Förmodligen inga. Vi kan ta ett uppseendeväckande fall: Tre flickor träffade någon på nätet som hotade dem med att "skicka datavirus" till dem om de inte ställde upp på att "kladda ned sig själva med mat och stoppa in olika föremål i kroppen framför webbkameran.". Flickorna måste ha berättat för föräldrarna som har polisanmält. Skulle detta ha kunnat stoppas redan på ett stadium när de inte pratade om sex? Knappast. Det måste ju nästan vara omöjligt att polisanmäla icke-sexuellt prat. Men så fort det kommer in på sex kan man faktiskt polisanmäla och/eller blockera kommunikationen redan idag. Och man måste i skolan informera, undervisa och sprida kunskap till barn och ungdomar om hur de skall bete sig (och informera om datavirus).

Nu är ju inte lagen avsedd att fungera på det viset. Man säger att svenska vanliga män (inte pedofiler) tar tiotusentals kontakter med underåriga tonåringar på nätet där man kan misstänka sexuella syften. Kanske omdömeslöst men som BRÅ visade skadar det knappast någon. Man säger att ytterst få egentligen kommer att kunna fångas genom lagen i sig. Syftet är i stället att kunna låta polisen låtsas vara 14-åriga kåta tjejer och killar som är intresserade av sex. Det står i promemorian. Det står också att dessa poliser aktivt skall kunna gå ut och ragga på män. För att sedan när dessa sväljer betet slå till och kasta dem i fängelse. De behöver alltså inte ens komma in på sex innan fällan slår till men förmodligen kommer man att göra det för att få upp straffet. Sådan "provokation" skall vara själv poängen med lagen enligt Bodström-utredningen. För att signalera en moralisk uppfattning och få folk att avstå från att kommunicera.

Ett helt kapitel handlar om att det egentligen inte är rättsfilosofiskt korrekt att införa lagen: "Syftet med att kriminalisera vissa beteenden är att motverka och förebygga dessa. Sådana syften kan emellertid även uppnås på andra sätt, t.ex. genom administrativa sanktioner. I stället för repressiva åtgärder kan styrning också ske genom att vissa önskvärda beteenden i stället stimuleras på olika sätt, t.ex. genom ekonomiska styrmedel. Genom att straffbelägga ett visst beteende vill lagstiftaren emellertid markera att beteendet är så oönskat att det är befogat att tillgripa maktmedel mot dem som trots allt inte avhåller sig från beteendet i fråga. Att på detta sätt bestämma att en handling skall vara brottslig och därmed anses som alldeles särskilt förkastlig måste givetvis ske med återhållsamhet ... För den enskilde individen kan det naturligtvis också få allvarliga – inte minst sociala – konsekvenser att stämplas som brottsling på grund av ett handlande som kanske egentligen inte är speciellt klandervärt.". I strid med BRÅ-rapportens resultat föreslår man dock kriminalisering i alla fall.

Många av promemorians konkreta fall av brott i verkliga livet som följt på internetkontakter rör frivillig sex, med normalt språkbruk. Underåriga flickor som upprepade gånger haft sex med någon 30-åring. Man påpekar att det ofta inte är fråga om oförstående offer: "Ett sådant resonemang bygger emellertid på antagandet att barn alltid själva vill undvika kontakter och relationer med vuxna som syftar till handlingar med sexuell innebörd. Som framgått ovan (se avsnitt 3.3.2) visar erfarenheten att det inte är helt ovanligt att barn, av olika anledningar, själva är beredda på, eller rent av uppmuntrar, kontakter med sexuell innebörd. Eftersom svensk rätt intar hållningen att barn under 15 år endast i mycket liten utsträckning kan ge uttryck för frivillighet i fråga om sexuella relationer och handlingar har barnets egen inställning i princip ingen betydelse." (p. 124).

Det handlar alltså inte alls om att främst "skydda" barn. Det handlar om att kontrollera ungdomars sexualitet, och speciellt flickors spirande sexualitet. Ur föräldrarnas synvinkel är det inte obegripligt. Men ser det tydligt i Johanna Parikka Altenstedts kommentar där hon kräver att regeringen måste göra något snabbt åt grooming (som är ett värre problem än fildelning enligt henne - vad nu det innebär) och tar vad hon anser som ett solklart exempel på vad som kommer att hända. Rubriken där låter ju allvarlig: en 33-årig man våldtar en 13-årig flicka. Men det beror ju på att man numera kallar frivillig sex för våldtäkt om en person under 15 ingår i konstellationen. Föräldrarna polisanmälde när de fick reda på vad som hände. Det förefaller vara ännu ett fall där en flicka blivit kär.

Och här bör vuxenvärlden ta sig en ordentlig funderare. Det kan absolut finnas problem med en relation mellan en 33-åring och en 13-åring. Men exakt vad är det? Rädsla för graviditet? Rädsla för att dottern skall drabbas av olycklig kärlek? Rädsla för att hon skall bli misshandlad? Rädsla för vad omgivningen skall tycka? Rädsla för ett komplicerat liv av olika skäl? Avundsjuka på dottern som kanske har rolig sex tidigare än de själva fick uppleva det i sina liv? Eller rent och oförblommerat äckel inför sexet?

Ja, föräldrar skall ha rätt att styra sina barn hyfsat mycket upp till en viss ålder. Men när det gäller sex tar sig detta ofta i uttryck som hat mot SEXET och PERSONEN som den könsmogna DOTTERN har SEX med. Gammal unken "hedersmoral" som går igen. Inte mogen att avgöra. Familjen skall avgöra. Staten skall avgöra. Jag kan förstå regleringar på området. Men jag är benhård och kallar alla dem som hatar SEXET I SIG för puritaner och sexualmoralister. Det har jag fått skit för av folk som tror att de tillhör Sveriges liberalaste röster. Men de får väl tänka en vända till och analysera sina egna känslor och varför de har dem.

Även Sveriges Radio hissar falsk flagg när de gör ett Studio Ett-inslag om "nätpedofilernas raggning". Men det förekom ju i stort sett ingen nätraggning mot icke könsmogna barn enligt BRÅ! Däremot en hel del mot 12-14-åringar, som alltså inte har uppnått åldern för sexuellt självbestämmande men dock har börjat utrustas med en pockande sexualdrift.

Den professionelle "mansjägaren" Mats Andersson ägnar det mesta av sin tid åt att leka underårig kåtchattande flicka. Han säger i programmet också att de där han snärjer inte är pedofiler. Det är "din granne" säger han till lyssnaren. Vanliga hetersoexuella män. Exempelvis spenderade han flera månader med att leka "Lisa 14 år" för att se om han kunde haffa en präst. Varje dag lekte han Lisa och chattade med prästen. Efter ett halvår började prästen prata snuskigare. Reagerade Lisa när prästen började kommentera hennes utseende (eftersom Mats/Lisa lagt ut en falsk bild)? Nejdå, inte alls. Avslutade Mats/Lisa samtalet och rapporterade det hela till sajtens abuse-personal när prästen började tala om sex? Självklart inte. Blockerade Mats/Lisa prästen när han började prata om att knulla och om löskukar? Nix.

Nästan alla ungdomar hade "blockat" mannen. Men Mats Andersson, alias Lisa, betedde sig som en del ungdomar faktiskt gör. Eftersom de är könsmogna. Och kåta. Och skulle haft sexuellt självbestämmande vid 14 års ålder eller yngre. I andra länder. Civiliserade länder. Island. Tyskland. Italien. Spanien. Kanada. Estland. Litauen. Ungern. Bulgarien. Större delen av Latinamerika. Japan. Om en femtedel av jordens befolkning i Kina är civiliserad får väl läsaren avgöra.

Men varför håller Mats Andersson på sådär? Han uppfinner ju problem som inte finns. Ungdomar är smarta och bryter kontakten om de kommer in på sex och de inte vill vara med om det. De "blockar". Mats Andersson däremot måste vara en äkta sexälskare. Han lyckas till och med ta betalt för att sitta och kåtchatta dagarna i ända med präster och kommunpolitiker och låtsas vara flicka genom sitt företag Netscan. Alltså, jag är sexlibertarian och tycker att Mats Anderssons parafili är helt OK: Ageplay, som den kallas i sexuella fetishkretsar, något jag tidigare berört i samband med Second Life. Mats tycks verkligen gå igång på att vara en chattande ung tjej och bryter aldrig när de kommit in på sex. Tvärtom uppmuntrar han herrarna att snacka mer och mer detaljer. Puss på dig Mats Andersson! Jag önskar dig riktigt trevligt surfande och hoppas du blir riktigt blöt i fittan! (Tips: Du kanske kan få spons av Kleenex?)

Promemorian placerar Fredrik Wersäll och Thomas Bodström och Sverige på samma skamliga nivå som Perverted Justice, ett "medborgargarde" av Mats Andersson-liknande högaffelmänniskor vars mål är att snärja så många vanliga omdömeslösa män som möjligt och har lyckats göra TV-show av det. De hyr tonåringar som sitter och lockar vanliga män under lång tid för att sedan filma dem när de tror att de skall ha en dejt med en könsmogen tjej eller kille. De sätter upp hela hus fyllda av TV-kameror, poliser och reportrar som möter chattaren. De lyckades bland annat förstöra communityn i en hel liten stad i Texas genom att locka in så många vanliga män i fällan att många i staden till slut var påverkade på något sätt. Poliser sa upp sig när de såg vad som hände. Och grannstadens åklagare sköt sig i huvudet i TV-sändning när han skulle dejta en ung tonårskille som lockat honom på alla sätt och vis under lång tid. Som ringde och bönade och bad att han skulle komma till huset. En äkta hyrd tonårskille. 20/20 gjorde ett reportage om det hela: Del 1 och Del 2.

Varför bryr jag mig? Visst jag har blivit kallad mycket på grund av mina ståndpunkter om frihet på nätet och sexualitet. Men det är inte för att chatta med underåriga själv. De stämmer inte med mina sexuella preferenser. Men min grundinställning är att folk - både vuxna och ungdomar - faktiskt är aktiva subjekt som kan anpassa sig bra till nya företeelser - som nätet. Och att nätet och kulturen och människan mår bra av ett nät som är så oreglerat som möjligt. Där vi får kommunicera fritt. Och kan "blocka" själva. Inte där andra blockar åt oss. Skivbolag kanske faller. Bloggare kanske stör pressombudsmän och gammal publicistisk självreglering. Och folk kanske tar kontakt med varandra på sätt som inte skedde förut. Men vi kan alla anpassa oss och lära oss. Lagar som försöker tvinga in oss i den gamla världen är ett uttryck för konservatism. Reaktionärt och unket är det. Som BRÅ visar finns stor rationalitet i ungdomars hantering av nätet och inte några problem som löses genom groominglagen. Den skapar problem.

Visst, några blir brända innan skolorna har hunnit utveckla sin undervisning om att bete sig smart på nätet. Den här 15-årige killen trodde han webcammrunkade framför en tjej som han gillade på skolan. Fast det var hans jämnåriga killpolare. De spelade in allt och spred filmen till alla på hela skolan. Killen drabbades av skamkänslor. Trots att alla hans polare förstås också runkar som kaniner. Groominglagar löser inte sånt. Kunskap gör. Och den förändrade inställning till nakenhet som föds av nätet och exhibitionism.

Groominglagen handlar alltså inte om skydd av "barn". Detta - precis som den radikalfeministiska kampen mot porr och prostitution - handlar om att driva Mannen till att begränsa sig helt till "mogna", monogama, kärleksfyllda möten med Kvinnan. Såsom Hon definieras av radikalfeministerna själva. Ha sex som Margareta Winberg och ROKS-tanter helt enkelt. Det handlar om en kamp mot hela Mannens naturliga sexuella potential. Han kan tändas av könsmogna individer och många kan lockas i fällor. Mannen skall tämjas, böjas och uppfostras. Och ungdomar skall snabbt bli ROKS-pionjärer med röda näsdukar runt halsen utan sexuella tankar i huvudet. Det behövs bara elementära kunskaper i evolutionär biologi för att fatta vilka urkrafter nuckfeminister kämpar emot. Och det handlar om den eviga regleringsimpulsen där fri kommunikation ses som dåligt. Av dem som vill lägga livet tillrätta för oss alla och tvinga in oss i deras egna utopier.

Och såklart: I sin strävan efter att höja självbestämmandeåldern för allt sexuellt umgänge till 18 år anser förstås Bodströms egen organisation ECPAT i sitt remissvar att man skall snärja alla som chattar med folk under 18. Inte under 15. Och att minimistraffet alltid skall vara fängelse, inte böter, om man har sex i tankarna vid chattandet. Och att detta skall gälla för svenska medborgare var de än befinner sig i världen. Oavsett vilka lagar som gäller i det aktuella landet. ECPAT-folk som Karlén och Bodström behöver inte Kleenex, den saken är klar. Kanske hormontillskott?

Groominglagen har inte analyserats så mycket i bloggosfären. Blogge Bloggelito slog till förstås så fort promemorian kom, även om han lämnade många stenar ovända. Vanligtvis klarsynta Johanna Nylander är kritisk mot lagen men lät farligt lik den stora högaffelklungan, som jag dock inte orkar länka. Den tillför ju inget. Dumhet och dallrande känslomaneter.