David Eberhard är överläkare på psykakuten på S:t Görans sjukhus. Om han applicerade accepterade psykiatriska diagnoser och terapier på samhället - i stället för individen - kom han fram till att det var sjukt. Samt att det botemedel som politiken ofta förskriver borde leda till ett förvärrande av sjukdomen. Resultatet blev boken I trygghetsnarkomanernas land: Sverige och det nationella paniksyndromet. Jag var inbjuden till Eberhards föreläsning och diskussioner inom ramen för Globaliseringsdialogen, en sammankomst arrangerad av Globaliseringsrådet.
Eberhards tes är att staten gör tvärtom mot läkarnas bot: I stället för att konfronteras med sin rädsla och lära sig bemästra ångestskapande situationer - som i Kognitiv Beteendeterapi (KBT) - försöker man "skapa trygghet" genom överdrivet reglerande och fullkomligt orealistiska nollvisioner, vilket får dåliga effekter. Dels genom anpassning som i praktiken kan upphäva de avsedda effekterna eller skapa andra dåliga effekter (cykelhjälmskrav får folk att ta större risker och skada sig i alla fall och får färre att cykla vilket har negativa folkhälsoeffekter).
Och dels genom att "trygghet föder behov av mer trygghet". För att man inte lär sig hantera världen som den är. Därav ordet "trygghetsnarkoman" i boktiteln. Ett beroende. Eberhard anser att folk på grund av överdriven reglering blir skörare. Trots att vi - och några andra västländer - kanske lever på de tryggaste platserna i den tryggaste tiden någonsin, har längre medellivslängd och är friskare än någonsin, jobbar färre arbetstimmar så känner sig folk otryggare och tycks bli oförmögna att hantera saker som hör livet till. Inte bara folk med vanliga jobb (som jobbar färre arbetstimmar än någonsin) utan även ungdomar i högstadiet och gymnasiet blir numera "utbrända". Och folk måste akut läggas in på klinik med självmordsvak för att jycken dog.
Förutom att teserna är intressanta i sig fick det mig att kanske tänka litet klarare runt strypandet av kommunikation på nätet. Jag brukar säga att en fri värld - och ett fritt nät - kräver en viss "stryktålighet". Liberalismens devis om att bara göra saker som inte skadar andra är ganska enkelt att applicera när det gäller fysiska akter. Skär man med en kniv i en annans arm blöder det. Sparkar man någon i huvudet blöder det inuti och döden kan följa.
Men hur är det med ord? Som ju kan göra folk olyckliga. Illa till mods. Och om många använder dåliga ord mot en kan man känna sig förföljd. Nyss tog Johanna Parikka Altenstedt så illa vid sig av ett "bloggdrev", som hon såg det, att hon stängde bloggen och raderade allt hon skrivit. Altenstedt hade ju alltså "hotat" avslöja den verkliga identiteten på sexarbetaren Isabella Lund, eftersom denna citerade artiklar och uttalanden som Altenstedt gjort. Altenstedt ville dock inte diskutera dessa artiklar så för att få stopp på sina egna ord drämde hon till med hot och fick en ganska enig bloggosfär emot sig.
Altenstedt fick sedan oemotsagd i radio lägga fram sin egen syn på det hela vilket fick Blogge Bloggelito att gå i spinn. Jag håller förstås med honom. Och uppskattar verkligen den nya mediesituationen när en sexarbetare som Isabella kan ge sin version av det som diskuteras på radion, där ju inga andra röster än de sanktionerade kommer fram. Men jag ser samtidigt "problemet". Jag betvivlar inte att Altenstedt mått dåligt och känt sig trängd av att plötsligt få en massa människor emot sig. Folk som analyserar vad hon skriver och inte var välvilliga. Folk som utmålade henne som en hatisk person när hon (kankse) inte kände sig så själv.
Frågan är: Skall vi bry oss om folk mår dåligt av ord?
Mitt korta svar:
På det personliga planet, visst! Jag hoppas att Altenstedt hade familj och vänner som hon kunde känna stod på hennes sida eller i varje fall ansåg att hon som människa var värd sympati.
Men på lagstiftningsplanet, nej!
Ett fritt samhälle kräver att vi alla kan kommunicera. Då krävs även psykologisk stryktålighet av medborgarna. Detta är priset för att vi alla inte skall behöva leva i någon annas utopi. Detta är priset för att vi själv skall kunna bygga våra egna liv. När man börjar "skydda" medborgarna från varandras ord och tankar glider man från liberalism till, tja, allt det andra. Jag tänker på en extrem tolkning av detta som gjordes av Robert Bork, som efter långa utfrågningar inte fick ta plats i USAs Högsta Domstol. Jag minns från debatten att han hade resonerat på följande vis angående reglering av preventivmedel i en amerikansk delstat: Blott det faktum att en massa människor i delstaten vet att det pågår sexuell aktivitet runtom i stugorna där preventivmedel används utan att staten gör något åt det, kan påverka deras sinnen så mycket att de mår dåligt av det. skada. Att då förhindra detta "lidande" genom att förbjuda preventivmedel är alltså ett legitimt statligt intresse. (Jag antar att det fanns många katoliker i delstaten, de lär ju bli äcklade av att någon kan ha sex med annat syfte än att åstadkomma befruktning).
Med det resonemanget kan vilken statlig övermakt som helst legitimeras. Dessutom ger det uttryck för en människosyn som i stort sett omöjliggör varje form av samhälle baserat på frihet och mångfald. MAN FÅR INTE VARA SÅ KÄNSLIG. En hyfsad nivå av psykologisk stryktålighet måste krävas av medborgarna.
Jag finner att Thomas Bodström, Ecpat, Yrsa Stenius och andra nätregleringsivrare ägnar sig åt ett beroendeframkallande överbeskydd som är besläktat med det Eberhard talar om. Groomingutredningen som jag skrev om här handlar om just detta. Trots att det visar sig att ungdomar hanterar nätet på ett förståndigt vis vill man förhindra att ens någon sexuell anmärkning eller invit så mycket som kommer i deras närhet. Nätet bygger på att vem som helst kan kommunicera med vem som helst. Och att vi själva kan säga nej till och blockera andra. Ungdomar som är nog gamla att sparka ihjäl varandra kan också hantera en invit. De kan behöva ledning och information och undervisning i hur de bör hantera olika situationer. Men den där nollvisionen är sannolikt skadlig för förmågan att hantera livet och kan mycket väl leda till psykakuten där dr Eberhard får ta hand om dem. (Dessutom tror jag att samhället vore trevligare om hormonsvallningar hos ungdomar kanaliseras i sex och njutning snarare än våld.)
Eberhard tog just den irrationella "pedofilskräcken" som ett av de gissel som nu påverkar livet för många. Han har tydligen en dotter som promenererar själv till skolan sedan många år. Ja, hur annars skall ungarna komma dit? Undrar ju jag. Och det verkar Eberhard också undra. Men allt oftare har han fått upprörda förmaningar från folk som tycker att det är oansvarigt "för tänk om det kommer en pedofil!". Som Eberhard påpekar blir det världsrubriker om ett barn "rövas bort" av en pedofil och mörkertalet torde vara noll. Risken är i stort sett noll. Ändå oroar sig folk våldsamt. Vår skräck för det där har onekligen ökat drastiskt. Men knappast risken. Eberhard nämnde att han ensam hade tågluffat genom Europa som 14-åring men att hans föräldrar nu nästan vägrar tro att de faktiskt lät honom göra det.
Själv minns jag ett gammalt ruckel i Mölndal där jag växte upp. Det sades bo någon gubbe som söp där och som tafsade på pojkar. Vi brukade gå på andra sidan trottoaren när vi passerade huset. Om det fanns någon grund i det har jag ingen aning om. Det var inte föräldrarna som hade varnat oss utan äldre kamrater. Kanske ville de bara skrämmas. Men det är ungefär omfattningen av den peddoskräck som fanns på 60- och 70-talet.
Jag tycker att den där med irrationella skräcken "pedofiler" är viktig att bemöta eftersom den är ett av de starkaste argumenten för att reglera, filtrera och övervaka all vår kommunikation. Ja, förutom upphovsrättsindustrins önskan att med våld få krama pengar ur folk (även om samma industri använder just peddoskräcken för att få igenom sin egen filtrering som jag visat tidigare).
Länkar:
DNs söndagsintervju med David Eberhard.
David Eberhard på DN Debatt.
SvD Idagsida om David Eberhard.
David Eberhard på Timbros poddradio.
Recent Comments