Jag visade barnporr under mitt anförande om Medborgarjournalistik på Internetdagarna 2007. Misstänker dock att jag inte blir polisanmäld. Om man i och för sig tror att Rikskriminalpolisen följer det avtal de skriver med internetoperatörer ligger jag väl risigt till. De garanterar ju i detta avtal att de i sitt s.k. barnporrfilter endast blockerar "Internetadresser som RKP har konstaterat innehåller material som visar dokumenterade sexuella övergrepp på barn och där distributionen av sådant material är olagligt enligt svensk lagstiftning".
Vi såg ju i somras att detta inte alls stämde. Jag föreläste alltså och satt i en panel om Medborgarjournalistik och drog bl.a. storyn om hur bloggare gjorde stora researchinsatser i somras när Rikskriminalpolisen meddelade att de tänkte lägga in The Pirate Bay på sin spärrista över banrporr. Hur den hemliga spärrlistan och det hemliga avtalet som polisen förmått operatörerna att undrteckna snabbt läckte ut och spreds i bloggosfären. Hur vi som satt hos ofiltrerade operatörer började kolla vad som egentligen fanns på de där spärrade URL:erna. Hur man kunde gå till Wayback Machine och själv kolla på sajterna. Hur Blogge Bloggelito gjorde en heroisk insats genom att ladda ned mycket av det som påstods vara barnporr på The Pirate Bay och visade att så inte var fallet. Hur det kom fram att polisen redan tidigare spärrat den dansande oskyldige Piratbyråpojken på kopimi.com och orsakat Piratbyrån stor skada. Och hur polisen backade när storyn med all den research och dokumentation, som redan fanns i bloggosfären, spred sig över till gammelmedia och Ekot och DN började jaga polisen med frågor. Jag visade bl.a. bilder av den japanska kulturyttringen Hentai som svenska polisen förleder operatörer att blockera i sitt "barnporrfilter".
Detta var alltså ett exempel, hävdade jag, på hur medborgarjournalistik börjar kunna påverka. Privata och ganska tidsödande journalistiska researchinsatser mobiliserade storm på nätet med massor av diskussionstrådar i olika communities och bland bloggar och fick konkreta effekter.
Jag talade också litet mer i allmänhet om att man borde kunna kanalisera denna energi och detta engagemang på ett bättre vis än i dag genom nya sociala produktionsmodeller, något jag ju egentligen fick ett stipendium av från II-Stiftelsen för att utveckla. Ett projekt som jag dock av främst personliga skäl såg mig tvungen att lägga ned i våras. Jag "sade alltså upp" stipendiet. Jag tror inte vi har sett mer än början av vad som kan komma på den fronten. Ett pionjärprojekt på området drivs av journalistikprofessorn Jay Rosen vid New York University i samarbete med bl.a. WIRED och kallas Assignment Zero. Symptomatiskt nog hade den första artikeln som emanerade från projektet titeln "Open-Source Journalism: It's a Lot Tougher Than You Think".
Ola Larsmo ledde panelen som även innefattade Jonas Söderström (Blind Höna) och journalisten Christoph Andersson
Jag har hört Christophs guldspadenominerade radiodokumentärer där han granskar extremhögerns frammarsch och arbetssätt och de är lyssningsvärda. Han skriver om ämnet också och hans insats har givit honom fiender.
Jag förstår problemet: Att som journalist bli uthängd på högerextremistiska sidor på nätet med namn och adress är nog inte behagligt alls.
Dock ifrågasätter jag lösningen: Andersson vände sig till publiken där det ju kan finnas folk från branschen (webbhotell och operatörer) och hävdade att webbhotellen snarast måste införa etiska riktlinjer som går mycket längre än lagarna om yttrandefrihet och följer pressetiken i Sverige. Han såg det som ett problem att det fanns webbhotell som accepterade att husera servrar, att det inte går att jaga bort obehaglig information för gott utan att det alltid finns något "skrupelfritt" webbhotell som tar emot det material han inte ville se, material som han i och för sig hävdade inte bröt mot lagar men kunde balansera ibland. Han noterade också att många högerextrema sidor flyttade till USA där de blir svåra att komma åt och ansäg att Sverige och EU skulle utöva påtryckningar mot USA för att få dem att tillgripa alla juridiska möjligheter som kan finnas för att få bukt med problemet.
Jag själv sa att när man slår upp världens förnämsta tidning, New York Times, står både namn och hemadress på personer som bara tagits in till förhör av polisen och inte dömts för något brott och att den svenska pressetiken uppenbarligen inte är universell. Samt att jag var glad att det finns just de där webbhotellen som ställer upp när drevet går och folk jagar bort sajter från webbhotell som lätt viker sig för mobbar.
Internetdagarna är ett socialt event också där många tunga i personer i nätbranschen samlas. Den bland nätrallarna mytomspunne gurun Peter Löthberg drog storyn om när mamma Sigbritt i barndomshemmet i Karlstad fick världens snabbaste internetkoppling. 40 Gbps via 412 km fiber från Stockholm. Eftersom routrarna kostade ett antal miljoner sammanlagt och drog ström för 2000 kronor i månaden och garaget blev så varmt att morsan började använda det för att torka kläder insåg de att det hela kanske var overkill så man ersatte burkarna med en billig switch som klarade 1 Gbps. Det är ju en bra story men var ju avsedd som ett experiment och som Löthberg sa "Hade vi kopplat upp en skola i Karlstad hade pressen gjort en liten notis och då var det bättre att ta sin 75-åriga mamma". Sigbritt Löthberg får nästan lika många träffar på Google som sonen nu.
Några bilder från mitt bord vid middagen:
Lars Aronsson, som fick årets IP-pris av SNUS (där Löthberg är en av de tidigare pristagarna). Han har ju ett långt förflutet med att speciellt pusha sociala produktionsmodeller och nya möjligheter med nätet: Projekt Runeberg, Susning.nu (som ju var en svensk Wikipedia), Elektrosmog och nu senaste den svenska stiftelsen Wikimedia som skall stödja svenska Wikipedias framtid.
Johan Schiff, miljöpartisten som är sekreterare på partiets riksdagskanli, assistent åt EU-parlamentarikern Carl Schlyter och nu även aktiv i nystartade svenska avdelningen av Wikimedia, visar stolt sin Hässleholmströja.
Erik Josefsson, EFF:s representant i Bryssel. På besök i Stockholm.
Henrik Sandklef, Free Software Foundation Europes jesusgestalt leder nattvarden på Internetdagarna 2007. Till höger vänster Irina, praktikant från Bulgarien på det svenska kontoret i Göteborg.
Recent Comments