Jag läser om hur de svenska låtskrivarna Christian Karlsson, Peter Winnberg och Henrik Jonback hittills har dragit in 60 miljoner kronor på en låt: Toxic som de gjorde åt Britney Spears 2004. Intäkterna kommer från en blandning av exemplarförsäljning (främst CD-skivor vid den tidpunkten får man anta men det bör även vara nedladdningar av mp3:or, mobilsignaler) och spelningar i radio. Men en låtskrivare kan ju ha många intäktskällor: varje gång låten spelas på en klubb, i en bar, som en cover-version, live eller på annat sätt droppar det in pengar till låtskrivarna.
En del tror att man "missunnar" skapande människor intäkter om man ifrågasätter att upphovsrätten fungerar bra. Att man är avundsjuk. Att man är mot entreprenörskap och kapitalism. Blää! Jag har ju själv gått Handelshögskolan i Stockholm, varit entreprenör, byggt företag och är i många stycken förespråkare för en friare ekonomi och kapitalism och frejdigare individualistisk kultur än den vi ser i Sverige.
Min personliga uppfattning är att om man tjänar pengar på ett hederligt sätt, utan att luras, och det sker genom att folk ingår frivilliga avtal, ja då har man "förtjänat" dem, även om det kan innebära stora belopp. Jag kan i och för sig tycka att en del förtjänster innebär väldigt mycket pengar för ganska liten insats. Låtskrivarparet Bloodshy & Avant, som de kallar sig, verkar ju ha det ganska bra jämfört med många andra. De är förstås duktiga låtsnickrare men att få 1,8 miljoner kronor i fast arvode för att skriva och producera fyra låtar på Britneys nya album Blackout. Och sedan kanske dra in mångdubbelt på varje låt utöver detta. Ja, i ett fall var summan uppe i 60 miljoner för en lå på hennes förra album som sagt. (Detaljerna kommer från förta länken i postningen). Det känns kanske inte helt "rättvist" om man jämför med vad en läkare tjänar t.ex. Men det är - eller kan vara - en effekt som man måste acceptera om man vill ha fri ekonomi och avtalsfrihet.
Men nja, det finns ett principiellt problem. Upphovsrätten är en statligt utdelad ensamrätt på att framställa exemplar av "verk" samt att framföra, sprida, överföra och visa verket till eller för allmänheten under hela upphovsmannens livstid samt 70 år efter dennes död. Christian Karlsson hoppas att det fortsatta flödet av pengar från spelningar av endast låten Toxic skall försörja hans barnbarn. Att en person skall ha betalt om och om igen varje gång en sång spelas på ett sunkigt danshak i en by på indonesiska landsbygden är kanske inte mer naturligt än att en möbelsnickare skall ha betalt för varje minut som någon sitter på en stol han tillverkat. Ändå är det just detta staten säger.
Så länge det handlat om att verk manifesteras i fysiska ting (t.ex. vinyl- eller CD-skivor, tryckta böcker) som kostar pengar att tillverka och distribuera har problemet med folk som bryter den där ensamrätten varit litet. Visst har CD-fabriker i Asien bränt massor av musik och filmer och programvaror och sålt för en spottstyver på marknader i tredje världen. Men let's face it, köpkraften i de där länderna har varit så låg att mediebolagen nog själva har insett att deras prismodeller har varit fel för de befolkningarna.
Samma sak med offentligt framförande: Om det finns ett relativt fåtal radiokanaler som spelar musik för att locka reklamköpare och lever på detta är det varken speciellt svårt att kontrollera spelandet eller motivera att en del av de där reklamintäkterna så att säga bör gå till dem som gjort musiken.
I en sådan värld med fysisk produktion och pressande av upplagor som på spekulation skeppas ut till butiker jorden runt - där det alltså finns stor risk för kasserande av en massa osålda skivor som man tillverkat och fraktat - fanns det utrymme för skivbolag som skötte produktion och distribution och försökte styra konsumenternas smak genom massiv marknadsföring. Bland annat genom kontroll av radiokanalerna och media. Resultatet av den modellen blev skapandet av några få stjärnor och en inkomstfördelning inom de kreativa yrkena som är sällsynt ojämn, vilket Ulf Pettersson visade i sin gedigna uppsats vid Uppsala Universitet.
Det "fria" musikföretagandet inom den där världen jag beskrivit sågs dock som legitimt. Att tjäna pengar på det sättet var rättvist. Att popstjärnor bodde i slott störde ingen. Inga polisinsatser för att kassera in pengar behövdes.
Tekniken har ändrats. Skivbolagen behövs inte. Distribution är nästan gratis. Fysisk manifestation av verken i form av skivor är passé. Radion håller på att förlora sin ställning som grindvakter för ny musik. Vi ser att musikutbudet är enormt och exploderar när folk har digital teknik som är överkomlig för alla. Mångfalden är förbluffande och den där topplisteradion känns mest trist, korrupt och själlöst industriell. Och folk vet att de själva i den gamla världen absolut inte skulle ha gått till butiken och köpt allt det de laddar ned på nätet och att det inte rör sig om "uteblivna intäkter" för dem som blir nedladdade. Folk har en viss budget för mediekonsumtion och det går inte att pressa vatten ur en sten.
Det är så uppenbart att en liten liten elit som gynnades av den gamla världens teknik och tillhörande legitima affärsmodell nu gör allt för att upprätthålla sin egen position. Den eliten är fiender till alla de kreatörer som nu fyller nätet och den är fiender till hela folket som fildelar. Med våldsmakt försöker de upprätthålla en upphovsrättsregim som skapades i en värld utan digital teknik. Om världen direkt hade varit digital och nätet hade funnits "från början" hade vi absolut INTE haft de upphovsrättsliga regler som finns idag. Det hade aldrig gått att genomföra politiskt. Och jag betvivlar att någon ens hade funderat i termer av att varje sak som läggs ut på nätet skall avgiftsbeläggas och att man under hela sin livstid och i 70 år efter sin död skall ha betalt så fort någon tittar på saken.
Vi unnade låtskrivare att göra stora pengar före nätet. Vi unnar dem fortfarande att tjäna pengar om de lyckas hitta sätt att göra det. Men vi unnar dem INTE att inkassera mångmiljoner på sina insatser genom att de med polismakt, våld och ruinerande av människor tvingar av folk pengar för resurslös överföring av information för att de skall få fortsätta tjäna enorma pengar på mycket begränsade insatser.
I tisdags anordnades ett seminarium av moderate Riksdagsledamoten Karl Sigfrid som tidigare uttryckt kritik mot upphovsrätten. IDG rapporterar hur Roger Wallis, professor på KTH och själv musikkompositör, kommenterade medieindustrins utnyttjande av upphovsrätten och hanteringen av piratkopieringen på nätet:
"Om vi inte gör någonting snart så kommer samhällets hela stöd för upphovsrätten att försvinna.". Piratpartiets Christian Engström rapporterade också.
Själv anser jag om det här teknikskiftet: Är man inte nöjd med att tjäna pengar på de sätt som det går att tjäna pengar på, ja då skall man byta bransch eller avstå från att jobba. Inte skicka polisen på hela folket. Själv gjorde jag just detta nu i veckan. Avstod. Jag var tillfrågad om att sitta i den där panelen. Ibland gör man saker gratis eller av andra skäl, ibland inte. Det beror ju på uppdragsgivare. När det gäller moderaterna och seminarier i Riksdagen där det faktiskt flödar av pengar (852 miljoner i partistöd på fyra år från det offentliga plus en hel del andra intäkter förstås och feta löner och pensioner till Riksdagsmännen etc) är min personliga uppfattning att man skall begära slantar för att ställa upp. Det gjorde jag men det "fanns ingen budget".
Samtidigt inser jag ju att jag inte är så unik att arrangören bara måste ha just mig där. Det finns professorer och forskare och organisationsanställda som har löner och gör det där under sin arbetstid och delvis är avlönade för att göra just detta. Men jag tackade alltså nej. Och tjänade inga pengar och blev inte hörd. Jag får ju överväga om min affärsmodell är riktig. Jag kanske borde sälja mig på andra vis, mot fast arvode till någon organisation eller hitta sponsorer eller vad som helst. Men jag skulle ju aldrig komma på tanken att skicka polisen på moderaterna för att få dem att betala ett arvode.
Precis så borde folk i musikbranschen göra. Om de inte är beredda att arbeta under de nya villkoren: Avstå! Strejka! Ställ in! Byt bransch! Det behövs folk inom vården. Så får väl de som är beredda att skapa musik under dagens förutsättningar fortsätta. Precis som det inte blev tyst i panelen för att jag inte satt där kommer världen definitivt inte att bli tyst för att några industriproffs som haft en guldålder drar sig tillbaks och surar på kammaren. Ju fortare de går in i skamvrån, desto bättre. Lämna folk i fred och håll klaffen! Musiken och publiken kommer att må bra av det.
Förresten finns Bloodshy & Avant med på diverse topplistor över hippa svenskar också, t.ex. här och här. På den senare listan brädades de dock rejält av Piratbyråns Rasmus Fleischer, som dessutom ligger kvar bland de mäktigaste i IT-branschen på Ny Tekniks årliga lista, där även upphovsrättsskeptikern Nicklas Lundblad tar sig in på fjärde plats, knappt slagen av Ericssons VD. Det våras för den nya världen - även om den gamla världen fortfarande hajpar gamla problemvrak som Britney Spears och fabriksgängen runtomkring henne cashar in på grymt vis.
Recent Comments