Oscar Swartz :: Texplorer

Det rena mjölets terror

Ni vet den där frasen från beskäftiga småpåvar: "Den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta". Jag har i kommentarer till olika tidningsartiklar om övervakningssamhället till och med sett folk som säger att staten gärna får montera in mikrofoner i väggarna på deras hem och avlyssna all deras internettrafik och spela in rubbet eftersom de är hederliga människor. Det må så vara, även om de nog inte inser att polisen då skulle kunna stolpa in och gå rakt in i deras fildelande tonårsdotters rum och beslagta datorn och ge familjen ett helvete i något år framåt med förhör, rättegångar och böter och kanske skadeståndsprocesser.

Men mjölpåvarna missar det viktigaste: Allmänintresset. Jag skriver en artikel i Göteborgs-Posten om detta idag. Ett samhälle där staten avlyssnar och registrerar allt vi gör är inte demokratiskt robust i längden. Ett sådant samhälle kommer att degenerera till något mer totalitärt och obehagligt där folk börjar tänka sig för åtskilliga gånger så fort de gör eller säger något. En typ av självcensur som vingklipper oss. Vi kommer att leva partiella liv. Men väl så viktigt: Kommunikationens integritet är en del av en demokratisk infrastruktur som fria samhällen behöver. Precis som vi har val med allmän rösträtt och yttrandefrihet behöver vi också fri åsiktsbildning, fri kommunikation och frånvaron av en stat som har hållhakar på varje medborgare. Så att staten inte kan klampa in i det där tonårsrummet och trakassera utvalda familjer, exempelvis oppositionspolitiker. Så att den inte kan klampa in hos den chefredaktör på en stor dagstidning som delar en joint med andra journalister runt TV-soffan på den privata festen. För det gör nämligen redaktören.

En kommentar till min artikel i Expressen för någon månad sedan lyder:

"Undrar över vad Oscar Swartz har för koppling till den undre världen. Han verkar ha svårt att förstå att den allt mer grova brottsligheten kan slå sönder den demokrati som vi under lång tid värnat om. Som bloggare och skribent vore det väl mera på sin plats att han uppmuntrar Bodström med flera som redan förstått behovet av att ge våra poliser all den hjälp som dom behöver för att återinföra lag och ordning samt slå sönder ligor som utbreder sig allt mer både internationellt och nationellt."

Sorry! Denna person har inte förstått mycket. De där verktygen mot grov brottslighet finns redan. Problemet är att mjölpåvar och populistiska politiker vill Disneyfiera oss alla och böja oss till att bli Ken- och Barbiedockor med en slät bulle i grenen och absolut inte leva sådana här liv. Liv som inte alla vill leva. Men det fina med fria samhällen är att vi faktiskt skall kunna välja hur vi lever så länge vi inte skadar andra människor. Med reservation för att friheten också kräver en viss stryktålighet hos medborgarna.

En fantastisk vision av en "perfekt" värld finns i riktigt riktigt roliga filmen The Stepford Wives som jag såg under julen. På en köpt DVD. När priserna för en film på DVD kommer ned till 49 kronor (Filmen finns just nu på rea hos Ginza) snackar vi business! Slutsatsen av den filmen är att fullkornsmjöl är nyttigare. Och godare. Dessutom gillar jag att maktperspektivet inte är rent. Är det män eller kvinnor som har makten egentligen. Eller båda?

En annan film som kan köpas för 99 kronor på Ginza nu är De Andras Liv. Tyvärr lär väl inte övervakningsskeptikerna se den. Det borde de. Alla blir tagna av denna skildring av Östtyskland efter kriget och deras legendariska Stasi. Den fick en Oscar för bästa utländska film. (Ja, jag får några få kronor i kickback om någon köper filmerna jag länkar till).

För övrigt kan jag rekommendera Ekots lördagsintervju idag med Advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg idag (intervjuad av den vanlige lördagsintervjuaren Tomas Ramberg). Den handlar mest om de här frågorna. Jag konstaterar att "mitt" ord Bodströmsamhället användes i intervjun. Finns som podradio men sänds också i repris i kväll 29 december 2007 kl 19 i P1.

Min artikel i GP ingår förresten i en miniserie om övervakningssamhället. Tidigare inlägg finns här: Pär Ström och Lena Klasén. Och ett par till kommer. Det är dags att säga nej till det rena mjölets terror. Den kan sabotera både våra egna liv och det fria, demokratiska samhällets framtid.

Svansen som viftar på hunden: Regeringen lyder Bodström och Säpo.

"Regeringen vill ge polisen rätt att i kampen mot den grova brottsligheten spåra upp internetanvändare, oavsett om de har begått brott eller inte." skriver Sveriges Radio.

Det är verklighetsförfalskning: Att man vill komma åt grov brottslighet alltså. Polisen kan redan begära ut information om abonnenten som står bakom en viss IP-adress om de utreder ett brott som förväntas ge mer än böter som straff. Detta enligt Lag om Elektronisk Kommunikation. Dessutom finns möjligheter via Rättegångsbalken som dock är litet restriktivare.

"Problemet" är ju struntsaker som vanlig fildelning ("intrång i upphovsrätt") enligt den praxis som etablerats inte har omfattats. Folk har dömts till dagsböter. Alltså har Makten stått med slak pitt. Impotent. Kan bara titta på medan ungdomar av alla åldrar har kul på nätet. Och ständigt blir de höga politikerna uppvaktade av Makten i USA. Makten i Bryssel. Makten i skivbolagen och i Hollywood. Makten gillar inte impotens. Makten vill ha Makt. Och kunna glädja sina hussar ute i världen.

Jag är glad att det nu tänder till i både media och bloggosfären. Aftonbladet klämmer till med en saftig rubrik och låter sin "IT-expert" säga "Spontant känns det som ett sätt att försöka få stopp på fildelningen."

Men det här var ingen nyhet egentligen. Frågan var ju bara när något skulle hända. I min rapport om Bodströmsamhället från sommaren 2006 hade jag ett kapitel med titeln "När dammluckorna öppnades: SOU 2005:38". Där redogjorde jag för förre Säpo-chefen Anders Erikssons utredning SOU 2005:38, "Tillgång till elektronisk kommunikation i brottsutredningar". Eriksson tillsattes av Bodström.

Det är lättast om jag citerar mig själv:

"I SOU 2005:38 presenteras en rad häpnadsväckande förslag gällande myndigheternas möjligheter till avlyssning och övervakning av enskilda människor, vilket redogörs för i korthet senare i denna rapport. Man föreslår också en till synes liten förändring i Lag om elektronisk kommunikation som skall göra det enklare att få ut abonnentuppgifter från operatörerna. Abonnentuppgifter för telefoni är ju helt enkelt ”telefonkatalogen”, d v s vem som innehar ett visst telefonnummer. När det gäller ”hemliga nummer” är polisen i dagsläget frustrerad eftersom de inte med automatik kan få ut dessa från operatörerna. Det krävs, som vi nämnt ett antal gånger, misstanke om brott som kan ge fängelse och som i det en skilda fallet förväntas leda till annan påföljd än böter för att de skall få tillgång till den uppgiften.

När det gäller Internet definierar man i utredningen abonnentuppgift som information om vem som innehade ett visst IP-nummer vid en viss tidpunkt. För de flesta abonnenter ändras detta nummer ganska frekvent. Tekniskt delas det ut av ens internetoperatör och normalt behöver en användare inte bry sig om det. I princip ger det dock möjlighet att se vad ”ett visst IP-nummer har för sig” på nätet i olika sammanhang.
Dock är det ju bara operatören som vet till vilken abonnemangsinnehavare ett visst IP-nummer har givits vid ett visst tillfälle. Utredningen föreslår nu att operatörer skall vara tvungna att lämna ut abonnentuppgift:

1) till myndighet som skall ingripa mot visst brott förutsatt att man har misstanke om brottet (exempelvis Skattemyndigheten);
2) till polismyndighet och åklagarmyndighet ”även i andra fall”.

I klartext: polis och åklagare behöver inga skäl alls. De skall regelmässigt ha tillgång till abonnentuppgift som gäller t ex ett visst IP-nummer. Utredningen föreslår till och med att operatörerna till en stor databas hos polisen skall överföra ständigt uppdaterad information om abonnentuppgifter. Att tänka sig att alla internetoperatörer hela tiden skulle överföra en uppgift till en polisdatabas varje gång de delar ut ett IP-nummer till en abonnent som kopplar upp sig, det är en fullkomligt infernalisk övervakningstanke oavsett om det hela skulle ske online eller kanske i form av bulköverföring en gång per dygn. I Sverige sker det sannolikt minst en miljon ”nummerbyten” varje dag! Det här är något helt annat än en tryckt telefonkatalog."

Regeringen lade alltså fram ett direktiv den 20 december 2007 för en utredning som rent konkret skall föreslå hur polisen (och tullen) på ett enkelt sätt skall få ut "abonnentuppgifter". Utredningen skall vara klar den 31 maj 2009. Avsnittet som handlar om elektronisk kommunikation finns på sid 10-13 här i Kommittédirektiv Vissa polisiära arbetsmetoder Dir. 2007:185 [PDF]. Detta är alltså samma utredning som skall föreslå hur polisen skall kunna provocera fram brott. Frendo har varit tidig med att rapportera om utredningsdirektivet de senaste två veckorna.

Riksdag och Departement bekräftar nu exakt det Rick Falkvinge och jag tillsammans skrev i en debattartikel i Sydsvenskan för över ett år sedan. Vi påpekade där att Post- och Telestyrelsen har tänkt om vad gäller IP-nummer och abonnentuppgifter: Dessa måste skyddas mycket bättre eftersom de kan avslöja väldigt mycket om allas beteende på nätet och bör därför inte lämnas ut till staten hur som helst. I Bodströmsamhället får makten kunskap om och hållhakar på alla. Det är inte demokratiskt robust. Håkan Roosvall stod på sig i Computer Sweden efter den där artikeln i Sydsvenskan och menade att vi fått allt om bakfoten. Så var det alltså inte.

Mer: DN, HD, Sydsvenskan, Computer Sweden, Blogge Bloggelito, Opassande, Teflonminne, MinaModerataKarameller, Beta Alfa, deepedition och många fler.

Benazir Bhutto: talibaner med kärnvapen och geopolitik

Benazir Bhutto mördades, precis som väntat. Hennes far blev mördad och hennes två politiskt aktiva bröder dog på mystiska sätt.
Sydasiatisk politik är ovanlig och livsfarlig: Dynastier, ofta med kvinnor som ledare, i samhällen som annars kan vara mycket mansdominerande. Benazirs egna ord i en DN-intervju från 1999 om maken är talande: "Han har blivit gisslan för att de vill stoppa min karriär. I vårt samhälle är ofta kvinnan inte mer än ett kreatur, och en man måste kunna hålla ordning på sina får och getter. Kan han inte det, utan låter sin fru bli landets ledare, då har han svikit sin manliga hederskodex och måste straffas. Av våra elva år som gifta har han suttit fängslad i fem."

Benazir Bhutto var muslim som gått på katolska internatskolor i Pakistan. Högt utbildad på Radcliffe och Harvard i USA och Oxford i England.

När jag läser om Bhuttos år på Harvard blir jag än mer övertygad om att fredlig samvaro och utbyte tjänar frihet och demokrati bäst i längden.

Från The Harvard Crimson, universitetets dagstidning där man intervjuar henne:

"Calling Harvard "the very basis of my belief in democracy," she says that coming to a land where there is freedom, where young students can criticize the president without being sent to prison, fueled her own belief in the democratic system.

According to Bhutto, that "determination to see freedom in my own country, to see rule of law, to see democratic institutions, was born in that period of great intellectual ferment at Harvard, "when the debates over the Vietnam War and the feminist movement raged across campus and throughout the nation.

During that time, she protested the Vietnam War and marched for Third World rights.

"Harvard became a seat of resistance against this unjust war. And yet there were others who were quite gungho about America going to war," she recalls. "So there would be a lot of discussion -- intense, deep [and] heated -- on the subject of whether it was a just war or an unjust war.""

Det är verkligen trist att ett upplyst ljus i det islamistiska mörkret har släckts. Kan vi nu se fram mot talibaner med kärnvapen? Kanske. Och då kanske det inte var så smart att köra konfrontationslinjen med den muslimska världen i stället för samexistens trots allt? Även om denna samexistens innebär att man låter ett antal länder utveckla sig själva utan militär intervention. Som läsare av bloggen vet anser jag att geopolitiken i Irak och Afghanistan är katastrofal.

Usama bin-Ladin hade ett specifikt syfte med sin kukmätning med USA: att få bort USA:s stöd till klanen Saud som styr Saudiarabien. Inte för att bin-Ladin villa ha något liberalare samhälle. Tvärtom i viss mån, även om det är svårt att bräcka Saudiarabien vad gäller avskyvärd islamistisk konservatism på privatlivets område. Clinton ville ha större kuk och skickade missiler på både Sudan och Afghanistan 1998 (där Usama sades ha läger) direkt efter att Usamas organisation sprängt USA:s ambassader i Kenya och Tanzania i luften. Men bin-Ladin hade störst vilket visades 11 september 2001.

Det finns bättre sätt att påverka än att driva ovinnbara krig: Genom handel och kulturutbyte och utbildning och stöd till demokratirörelser. Genom att ge Fulbrightstipendier till blivande ledare. Västhatet föds ju av interventioner och viljan att använda exempelvis kärnvapen ökar. Vi invaderade aldrig Ungern för att befria dem under Det Kalla Kriget. Det är dags att dra tillbaks svenska trupper och Nordic Battle Group från dumma uppdrag som ger mörkmän som Odenberg argument för att upphäva västerländsk demokrati och avlyssna allt vi gör på nätet för att "skydda oss". Tag argumenten från makten!

Den som är intresserad av sydasiatiska politiska dynastier kan fundera över följande:

I Indien har vi Nehru-dynastin: Jawaharlal Nehru var premiärminister. Hans dotter Indira Gandhi likaså. Hon mördades av sin Sikhiska livvakt. Hennes son Rajiv Gandhi blev premiärminister. Och mördades av de Tamilska Tigrarna. Hans änka, italienskfödda Sonia Gandhi tog över partiledarskapet men har sagt nej till premiärministerposten. Kanske vill hon leva? (Mahatma Gandhi, frihetshjälten är dock inte närmare släkt. Han mördades av en radikal hindu).

Eller Ceylon/Sri Lanka: Solomon Bandaranaike, premiärminister och mördad av en Buddhistmunk. Änkan Sirimavo blev premiärminister i tre omgångar. Dottern Chandrika var landets president samtidigt som modern var premiärminister. Chandrikas make blev mördad av Marxistiska rebeller. Hennes bror var talman i parlamentet och sedan minister.

I Bangladesh hade vi presidenten Ziaur Rahman som mördades under en militärkupp. Hans änka Khaled Zia var premiärminister i tio år. Där har ju för övrigt Sheikh Hasina Wajed varit premiärminister. Hon är dotter till landets förste president och andre premiärminister Sheikh Mujibur Rahman. Som mördades i en militärkupp.

Om mordet på Bhutto: AB, Sydsvenskan, SvD, DN, HD.

Julen handlar om att dela med sig

Med en bild jag tog av en reklamskylt önskar jag alla läsare och vänner - och vem som helst som vill - en God Jul. Den känns logisk efter min förra postning om vad framtidsfolket tycker om att dela information på nätet:

Själv tycker jag illa om allt julshoppande och deltar inte i hysterin alls. Kommer dock att äta och dricka gott. Utan att bli fet, mind you!

Men jag råkade snubbla över en härlig klassisk julsång i digitalt format. Genom åren har jag nog köpt Bing Crosby med White Christmas ett halvdussin gånger på diverse samlingar som gått upp i rök på olika vis. Skivor är som pennor: De försvinner.

Då är det bra att man kan råka hitta litet digitalt skräp som man sopar upp. Köerna är kortare än på Systemet. Ja, man står i flera parallella köer och får litet skräp från varje. Och så skickar man vidare litet skräp. Och har man sett, när man pusslar ihop skräpet får man: Bing Crosby!

Och i motsats till systemets hyllor som är totalt rensade på glögg och julöl (det fanns nada, zilch!) är ju en fil inte en ändlig resurs. 1 miljard kopior kan framställas till nästan kostnaden noll och utan att sången tar slut.

Världen är magisk! Tänk att några bitar information utan kostnad kan glädja så många utan att några resurser går åt. Och tänk så bra att folk nu kan lägga stålar på att gå på konserter och filmfestivaler och köpa kultur på alla andra sätt som finns. I stället för att för sjunde gången ge stålar till, ja till vem ...? Tja, knappast någon som skapar kultur idag i alla fall. Sånt borde tomten fundera på.

Blir utan nät i några dagar nu! Yippie! (?)

Framtidens ledare om Copyright

New York Times har en läsvärd teknikreporter som heter David Pogue. Jag abonnerar på hans nyhetsbrev, Circuits. Gårdagens krönika bör läsas av politiker, framtidstänkare, skivbolag, filmbolag - ja av alla som har det minsta intresse av kulturens framtid i en tid när digitala kopior kan framställas av varje person till ingen kostnad alls.

Här är kolumnen, som har titeln The Generational Divide in Copyright Morality.

Läs! Den talar för sig själv. Där har ni framtidens ledare. Framtidens affärsmän. Framtidens konsumenter. Framtidens politiker. Om copyright. Om upphovsrätt.

Beatrice Ask och Thomas Bodström och jurister på departementen och utredare och EU-byråkrater och filtreringsivrare: Wake up and smell the coffee!, som man så träffande säger i USA. Vakna upp! Se verkligheten! Och gör det till den underbara doften av nybryggt kaffe! Natten är över och en ny dag börjar, en ny härlig dag med gott kaffe som dessutom ger en koffeinrusch. Frasen innehåller både ett element av "sopa bort det gamla", de där mardrömmarna, och ett element av "nya tider, härliga tider"". För den som bestämmer sig för att vakna upp.

Erik Josefphsson Josefsson, Electronic Frontier Foundations representant i Bryssel, varnar för alla de initiativ som poppar upp på EU-nivå nu. Här finns en artikel hos EFF om hur medieindustrin håller på att lobba ihjäl nätet i Bryssel. Om inte folk agerar och ser vartåt det barkar kommer vi att ha ett filtrerat nät snart där era egna operatörer tvingas övervaka vad ni gör, strypa accessen, förstöra den fria kommunikationen genom att blockera en massa sajter och information. Där gubbarna och gummorna som inget fattar bestämmer exakt vad vi alla kan använda nätet till. De vill skjuta hela Internet i sank. Dess idé om jämlik, demokratisk, fri, dubbelriktad kommunikation riskerar att förstöras. Mediegubbarna vill ha enkelriktade rör in i folks vardagsrum så att vi alla kan fortsätta vara soffpotatisar som matas med elitens information.

En rolig detalj är ju det e-postmeddelande en del har fått som säger att polisen och Antipiratbyrån samarbetar och att mottagaren misstänks för upphovsrättsbrott och kommer att kallas till polisförhör. Rikskriminalpolisen dementerar och säger "att givetvis är meddelandena falska".

Vaddå givetvis? Rättsväsendet lämnade ju utan att blinka över en persons hela hårddisk med hela hans liv på till just Anitpiratbyrån med den ungefärliga instruktionen: "Titta igenom rubbet och se om ni hittar något ni tycker inte borde finnas på disken, ni kan ju det där med upphovsrätt". Jaha! Så nu beslagtar svenska polisen folks datorer och lämnar ut dem kors och tvärs. Folk har ju alltifrån porrbilder på sig själv och sina dejter till högst personliga mejl, inloggningar till en massa sajter, kommunikation med banker och advokater och läkare och vem vet vad? Som man inte nödvändigtvis vill att Henrik Pontén skall sitta och gå igenom. Kryptera disken! I Mac OS kan man ju enkelt koppla på FileVault.

Om vi skall ha något förtroende för rättsväsendet måste åklagaren Britt-Louise Viklund tas ur tjänst medan saken utreds. Hon är JO-anmäld förstås. Christian Engström skriver mer om fallet.

Än så länge är det bara Piratpartiet som fattat detta på djupet. Och riksdagsledamot Karl Sigfrid (m).

Återigen: Läs New York Times-kolumnen! Den kanske kan få någon att känna den där kaffedoften.

Julorerande från Berlin

Skickade julhälsning till familjen från Berlin. Men den kan ju alla läsare få. I något redigerad form:

Mamma, pappa, systrarna!

Sitter i Berlin ensam i stor våning just nu. Min gamle kompis Tom, som jag startade Bahnhof med, men som drog sig ur efter två år, bor ju här sedan ett bra tag. Men jobbar varannan vecka i Sverige. Så jag har hans 120 kvm (3,80 meter i tak) våning själv den här veckan. En ganska anarkistisk bostad får man nog säga eftersom han ännu efter flera år inte införskaffat en enda garderob eller skåp. Just kläder känns lite konstigt att ha i högar på golvet :)

Har upplevt ett konstnärligt svenskt Luciatåg på ett kombinerat galleri/vinbutik här i Friedrichshain.

Bekantas bekanta. Och folk hade med sig hembakta lussekatter och pepparkakor. Och sedan rullade folk förstås jointar av gräs som de ju gör på kontinenten. Själv är jag ju inte så mycket för det där med att fylla lungorna med rök av något slag, det känns inte så hälsosamt och dessutom somnar jag lätt som en sten så jag tar bara ett par bloss någon gång så att det kryper lite i armarna. Rödvin passar mig bättre.

Sedan blev det lounging med en designer och ett par killar som levde på adult dejting-länkande på nätet. Fick även höra talas om fenomenet "grow-wohnung": På grund av låga hyror och mycket tomma lägenheter hyr folk en våning i några få månader. Täcker för fönstren, klär stället med aluminiumfolie och sätter upp dagsljuslampor. Och odlar cannabis. Drar upp en skörd snabbt och drar sedan vidare. Jättekul!! Jag måste ju säga att gräset gör folk trevligare än alkoholen. Fredliga och sköna i stället för aggressiva och utagerande. Stockholm känns oerhört statusjagande sprit- och kokainstint där folk har behov av att förhäva sig i sin jakt på "respekt". Det saknas ju dock litet "energi" här i stan men livet och attityden är härlig i Berlin. Bara att på den kyliga söndagspromenaden passera förbi en pizzabutik med underbara pizzor med färska grönsaker på. Och att där se en skylt med "Glühwein 1 Euro". Vi fick varsin rejäl plastmugg full med glögg som de värmde i mikron och sedan knatade vi iväg igen längs avenyn.

Ja, varför skulle man inte få köpa en varm glögg hos den hårt arbetande pizzabagaren på hörnet när man är ute och går? Eller i Pressbyrån? Men om någon föreslog det i Sverige skulle vi få krigsrubriker om hur samhället kommer att falla samman. Varenda social ingenjör och moralist skulle kraxa sig hes, vilket inbegriper i stort sett varje politiker i Sverige. Svenskarna klarar inte att få köpa glögg på söndagspromenaden. Kommer att supa ned sig. Bli improduktiva. Aja baja! Ni får inte!

Min kompis Karl Andersson som ju bl a ger ut den kontroversiella tidskriften Destroyer och jobbar hårt som Art Director blev handfängslad och häktad av polisen för att ha "taggat", dvs sprutmålat en typ av politiska/konstnärliga logotyper på fasader för att uppmärksamma och hedra en transsexuell prostituerad drogberoende man/kvinna som togs tillfånga av ett gäng 10-16-åriga katolska barnhemspojkar och våldtogs och torterades och stenades till döds under 10 dagars tid i Portugal i en 10 meter djup brunn. Han skrev om henne i sin tidning också. Loggan var fin! Hans brev till domaren var ganska intressant. Han redogjorde för sina allmänmänskliga motiv samt påpekade att han bara hade taggat fasader som redan var nedklottrade och nu efter sin manifestationen aldrig skulle göra om det. Han klarade sig undan med böter. Jag höll utkik en gång när han taggade men inte då när han åkte fast :)

Det var ju också Karl som fällde en del härliga bevingade ord i tidningen Bons sexnummer, som blev avskytt av en del feminister men hyllat av andra: "Sen tycker jag att våld och förnedring är en del av sex. Inte så mycket i mitt egna sexliv, men i mina fantasier.". Han sa dessutom att hans sexliv fick en vändpunkt och berikades efter att han köpt och sålt sex. Kul som sjutton med tanke på att han är ung och snygg. Själv har jag aldrig köpt, bara sålt. Och samtalsledaren och f.d. Bloggportalgeneralen och författaren Sigge Eklund blev påhoppad förstås för att han inte läxade upp Karl och i stället själv sa saker som: "... när kuken åker fram känner jag att jag äntligen är i kontakt med något i mig som inte är präglat av samhället". Ah!! Så härligt mycket Paglia!

De borde inse här i Berlin att en orsak till att många kommer och spenderar pengar i stan är just att det finns en del frizoner där folk taggar fasader. Idag åt jag middag på en thairestaurang som ligger mitt emot en squat på Rigaer Strasse, ett ockuperat hus alltså där sköna typer bosatt sig. Hela fasaden upp till sex våningar är graffiti. Rena fasader kan jag se i Stockholm liksom och anledningen till att jag valde det där haket är att det ligger i en avslappad del av stan. 90 kronor för Thaiens dyraste ankbröst + ett 20 cl glas rött. Och Berlins stora konstnärspopulation bor förstås gärna i nedklottrade byggnader, det höjer ju snarast attraktionen för vissa nischade grupper.

Träffade Piratbyråns Rasmus Fleischer här i Berlin i helgen på den "olagliga" Tysklandspremiären av den där nya filmen om Bob Dylan. I'm Not Here. "Pirate Cinema Berlin" visar filmer med projektor innan de finns på biograferna. Och man dricker öl under tiden förstås. Detta var den sista föreställningen. Fascinerades av den unge Bob Dylans mejslade fina drag. Verkligen vacker! Hmm, det visade sig att han spelades av en tjej. Well, nobody's perfect! Det hela skedde förresten i samband med projektet "Oil of the 21st Century: Intellectual Property"

Ja, i Berlin samlas "egna" typer. Åt lunch med min gamle vän Peo som blev folkpensionär för ett par veckor sedan. Han drev ju gayklubbar i Stockholm och tillsammans arrangerade vi en vecka full av fester på Münchenbryggeriet 1998 i samband med Europride. Mamma och pappa kanske minns honom från partnerskapsceremonin som Tasso skötte så fint? Han kan tyska så han följde med till kontoret för en fastighetsförvaltare som har hand om byggnaden där jag vill skaffa en billig liten skrivarlya. Ett tyskt familjeföretag där dottern hade stort mörkt skrivbord med telefoner vid ingången. I ett rum längre in satt ett antal anställda tätt ihopträngda samt väggar fulla av pärmar från golv till tak. De hade datorer men det var mycket pappersbaserat och fantastisk ordning som på en Märklinbana. En äldre dam skrev på elektrisk skrivmaskin, kanske ett sånt där gammalt IBM-monster med kula. Det var länge sedan man såg.

En viss Frau, som hade hand om min byggnad, visade sig vara yngre än jag trott, en trevlig och flickaktig men oerhört ordningsam kvinna. Hon visste exakt vilka hyresgäster som var sena med betalningar, att den lya jag tittade på nyligen fått de horisontella vattenledningarna från stammarna utbytta i badrummet men inte i pentryt.

Byggnaden är lite sunkig men det är en väldigt liten våning med hyfsad terrass och något så ovanligt som utsikt i Berlin, eller tja, ganska öppet i alla fall, takåsarna och stor aveny. Man kan inte flytta in direkt. Just nu finns bara en gammal rutten spis och en vask i pentryt, inget annat. De tar ju oftast med alla maskiner och skåp från köket när de flyttar här.

Den ligger i ett klassiskt turkiskt område som dock blir allt mer uppblandat nu med kreativa typer som flyttar in eftersom priserna är låga och läget bra. Kan nog fixa kokvrån med hjälp av ett par duktiga polska yrkessnickare som jag vet att andra har använt. Polen är ju bara några mil bort. Turkområdet känns ganska mycket som New York faktiskt. Och billigt är det. Men vi får väl se.

Jag har i veckan skickat in en beställd artikel till Göteborgs-Posten till en serie om övervakningssamhället som de skall ha. De ville ha bild etc så mamma kan ju hålla utkik i tidningen. Jul/nyår någon gång. Mellandagarna kanske. Kommer hem på lördag till Sverige och sedan nästan direkt till ett fåtal dagar i Dalarna över julen. Sedan ett par större fester, bl.a. ett 40-årskalas på nyårsafton.

Min gode käre älskade härlige veteranjournalistvän Bobo Karlsson skrev en artikel om Berlin. Det är ju faktiskt en stad man egentligen inte riktigt kan älska. Jag fick ett mail från honom nyss. "Cabaret Berlin" hade utsetts till Bästa resereportaget i Sverige 2007 av någon branschorganisation. Här kan ni läsa den belönade artiklen i RES men inte se bilderna.

I DN läser jag Märta Myrstener som säger att ett ägg och en tomat kostar 112 kronor på Konsum. En orsak till att Stockholm känns väldigt trist ibland. Själv köpte jag följande här i Berlin: 2 flerfullkornsbrödbullar, 1 dubbelstor broccolikvast, 2 kakor 78-procentig choklad, 1 paket knäckebröd (sesam), 1 tråg ruccola, 1 knippa rädisor, 1 paket holländsk lågfettost, 200 g rökt lax, 100 g skivat kalkonbröst, 1 liter lättjoghurt, 1 kg kiwi, 1 burk makrill i olja, 1 burk sill i currytomat, 1 liter multijuice, 1 jätteavocado. 1 flaska rött spanskt tempranillovin av god vardagskvalitet. Och håll i er nu: Det kostade 165 kronor. På mitt Konsum + Systemet hade det gått på 350 kr.

Ber att få önska familjen god jul!

/Oscar

Kallbergiana: Internet and the Production of Intertainers

Den som tidigare bara hade varit känd som en udda men rolig kuf i sin småstad kan nu genom Nätet blomma ut rejält och glädja och förundra många fler. Inte bara det. Global kommunikation ger inte bara excentrikern en ny arena att uppträda på. Arenan påverkar också uppträdandet. Nätet hjälper till att producera excentrikern. I love it!

Och jag gillar Jan Kallberg. Det visar sig att alla har sin egen Kallbergiana att berätta. Jag nämnde på en mailinglista att jag tackat ja till ett recensionsexemplar av han senaste galna hopkok: En 700 sidor lång berättelse om hur det var han, Kallberg, som sänkte Sovjetunionen.

En mediedirektör berättade: "XXX, skribenten, och jag käkade middag med honom i Israel för en tre fyra år sedan. Då bodde han med en galen yemenitisk tjej som ringde honom för att kolla att han inte träffade några ryskor. Nu är han i Texas, tydligen".

En redaktör bekräftade:
"Haha! Jan. Det händer att han ringer från Dallas och berättar om alla sina fruar genom tiderna. Han är något av en manlig psykbrud.".

Och ryskorna då? Hmm, jo en annan journalist har sitt eget minne:
"Ah, Jan Kallberg! Ett legendariskt freak som ringde och hojtade: "Det där med ryssar, fy fan, det är toppen. Jag har en idé om att man bokar en semesterlägenhet i Sevastopol på Krim en sommar, och kör hela grejen, alltså, inte bara supa och spy som vanliga svennar utan skaffa ett stort gäng ryssar och ukrainskor och bara köra hela grejen!"".

Själv var jag tvungen att kontra med att jag bjudit Kallberg (eller var det Källberg på den tiden?) på lunch på Lexington Avenue på Manhattan år 2000 (?) för att värva honom som "legosoldat/livvakt/allmän tok som man kan skylla på om saker går fel" till en internetbaserad affärsidé i Turkmenistan, ja faktiskt i egenskap av domänjurist också. Ungefär så. Det blev inget dock, men den brutalt rake Kallberg etsade sig fast. Jo, jag tror att han har överlevnadsförmåga överallt på jorden. Att han förmodligen skulle betraktas som en social paria i många high-brow-sammanhang bekommer honom nämligen inte. Sånt är bara trist och livet för kort för att bry sig.

En redaktör berättar att Jan Kallberg har teorier om hur många sidor man måste författa per dag och tycks konstigt nog hinna med. Det förstår man när man ser att han givit ut 8 böcker sedan 2004 med titlar som "Du styr ditt liv", "Våldsam aktivism och terrorism : aktivismens affärslogik: möjliga motmedel" och "Faran med att vara normal". Där finns bantingsbok, en managementbok som hyllar vikingarna etc.

Den senaste heter: "Så sänkte jag Sovjetunionen" och är riktigt märklig. Blandning av självbiografi, dokudrama, megalomana fantasier, historia med härliga arkivbilder från Tyskland, Polen, Sovjet. Fantastiska citat från tänkare och statsmän. Livsfilosofi och våldsam kritik av social ingenjörskonst och livsfientliga system. Bultande hjärtan och kukar, djuriska drifter och människor av kött och blod som vill vara fria, trixar sig runt statliga system, låter korruptionen gro tills allt faller. Människan är starkare och mer livstörstande än systemet och vinner alltid till sist. Och dör med ett garv. Men också med medkänsla med dem som inte tog för sig av livet medan tid fanns.

Jag skulle kanske ha rekommenderat en redaktör som hade kortat ned boken en smula. Och att kronologiskt börja från barndomen var inte så dramaturgiskt slående. Men när man väl kommit över detta finns en del pärlor till avsnitt där han avslöjar omänskliga systems baksidor. Och alltid med trippel vodka och ett par brudar med olika hårfärg på muffen vid sin sida. Och 39 spänn på Adlibris för 700 sidor ojämn galenskap är inte något stort offer. Man skrockar glatt ganska ofta under resans gång.

Kallberg kallar sig själv "entertainer" i boken. Ett bra uttryck. Jag skulle utveckla det en smula: "Intertainer". En entertainer som blir större genom de möjligheter som Internet, global kommunikation och möjligheter till bloggande och publicering ger.

Kallbergs blogg. Bokens egen sajt. Computer Sweden, Dick Erixon, Café Babel, om boken. Annica Tiger säger förlåt för att hon kallat Jan Kallberg kuf tidigare. Fast för mig är kuf inte bara negativt. Kufar kan göra livet intressant.

Nobelpriset och kvinnorna

Nu hojtas det om Nobelpriset är orättvist eftersom fler män tilldelas priset i speciellt de hårda vetenskaperna. SvD har skrivit om det. Helle Klein tror att män väljer män helt enkelt.

Annika Lantz drev i Lantz i P1 tisdag 4 december tesen att Nobelprisen antingen borde gå till precis lika många kvinnor som män. Eller avskaffas. Hon och hennes bisittare ansåg att de gjorde mos av Lars Leijonborg. Fast de gjorde ju intellektuellt mos av sig själva. Det var ett program där man vill ta fram en stor kudde och borra ned huvet i och bara vråla. För att det var så pinsamt. För att Annika Lantz var så pinsam. Var fanns analysen? Där fanns ingen. Att konstatera att män tilldelas fler Nobelpris än kvinnor behöver man inte vara forskare för att göra. Om man dock skall försöka besvara varför måste man ju dock tänka också.

Jag har ganska starka åsikter om feminism, manlighet och kvinnlighet och sexualitet. 1992-96 skrev jag mycket om detta i pressen. Det närmaste en guru jag har är Camille Paglia. Idag skrev jag en krönika i Computer Sweden om Pär "Stoppa Storebror" Ströms läsvärda lilla bok Mansförtryck och Kvinnovälde, som även finns som PDF för fri nedladdning och som fri ljudbok.

Annika Lantz och Helle Klein kunde ju ha frågat följande för att pröva sin tes att "lika väljer lika" är hela förklaringen till "skevheten": Varför har USA efter andra världskriget haft en sådan enorm dominans vad gäller Nobelpris i de hårda vetenskaperna? Varför är judar så överrepresenterade bland Nobelpristagare? Är det för att Nobelkommittéerna består av nästan bara amerikaner och judar?

Ett Nobelpris är inte snutet ur näsan. Det är i allmänhet ett resultat av en lång forskargärning. Många sena nätter och fullkomlig dedikation till sin grej i livet. Sitt barn. Som ofta tycks födas fram under hängivenhet som kan förefalla hänsynslös mot omgivningen. Ett fokus och en koncentration som inte är ett recept för ett balanserat liv. Men som kanske berikar allas våra liv i slutänden.

Låt oss ta den enda kvinna som ensam tilldelats Nobels pris i Medicin och Fysiologi, dvs utan att dela det med andra forskare: Barbara McClintock. Hon var en mycket banbrytande forskare inom genetiken. Jag minns när hon var i Stockholm 1983 för att hämta priset. Jag minns att kärringen (81 år gammal då) var kärv. Hon hade verkligen inte pensionerat sig vid 65. Hon brann fortfarande. Hon gick till labbet varje dag. Hon klagade på lata människor och sa att hon knappt en enda dag i sitt forskarliv släckt lampan på sitt labb före kl 01 på natten. "You will find scientists here at 3 a.m. on a Saturday night", säger man i New York Times i en researtikel om denna gamla fiskeby utanför New York, Cold Spring Harbor, där hennes laboratorium finns.

Så är det. Biblioteken på de stora fina amerikanska forskaruniversiteten som hela tiden kniper Nobelpris är öppna dygnet runt. Och universitetscampusen har fria busslinjer som snurrar dygnet runt för att folk helt skall kunna ägna sig åt sitt livs kall. Svenska universitet är daghem jämfört med de akademiska miljöer som finns i USA. Kalifornien var buskmark för bara 150 år sedan. Nu tar man fler Nobelpris än något annat "land". Trots att Europa hade haft universitet i flera hundra år då, när San Francisco 1848 hade 1000 invånare.

Det finns olika syn på McClintock bland feminister. En bok hävdar att hon som kvinna blev undanskuffad i början. En annan bok hävdar att hon var som alla andra och att kompetensen styrde. Jag tycker att hon verkar vara en karikatyr av Manligheten. Den ensamme krigaren som vägrade jobba i forskargrupper, slogs själv på fronten med outtröttlig koncentration, 12 timmar per dag, 6 dagar i veckan på sitt laboratorium. I dagens forskarmiljöer verkar väl snarast hennes beteende som en belastning, inte för att hon var kvinna utan för att hon var för "manlig".

Någon mer detalj ur hennes liv som är intressant? Jag tror det. En vansinnigt viktig detalj: Barbara McClintock gifte sig aldrig och fick inga barn. Forskningen var hennes barn. Hon pensionerade sig aldrig utan gick till labbet tills hon dog, 90 år gammal. Visst kan man tycka att det är orättvist om det skulle vara lättare för män att hitta en kvinna som tar hand om markservicen hemma. Och visst kan man vilja ha ett samhällssystem med så låga inkomstklyftor att kvalificerade forskare och karriärister inte kan anställa hemhjälp. Och visst kan man vilja kräva att männen själva ger upp sin karriär för att dela föräldraskap och omprioritera sin liv från forskning till barnpassning. Men det har ju inget med Nobelpriset att göra. Spetsresultat kanske kräver det där? Och vi väljer att belöna dem. För att vi beundrar och vill ha spetsresultat.

Kanske Lantz och Klein borde åtminstone smålyssna på när Presidenten för Princeton University håller tal om kvinnor i vetenskaperna för att börja fundera på sakernas tillstånd:

"Over one-third of women scientists and engineers are unmarried, compared to 17% of men. Ten percent of married women scientists and engineers have an unemployed spouse compared to 40% of men. In a survey conducted by the Amercian Chemical Society, 21% of female chemists identified balancing family and work as their greatest career obstacle, compared to 2.8% of men. These differences may help to explain a very worrisome trend. In my own field of life sciences women now constitute 50% of the bachelor’s degrees awarded and are closing in on 50% of the Ph.D.s. Yet when my department and those at comparable universities advertise an assistant professorship, the applicant pool is composed of only 25% women."

Jag försöker hitta personlig information om Linda Buck, som 2004 delade priset i Medicin och Fysiologi. Men den finns knappt. All information handlar om hennes forskning. Hur hon flyttade från Seattle till Dallas till New York till Boston. För att alltid kunna vara just där de mest spännande möjligheterna öppnar sig. Columbia University. Harvard. Så här tackar hon själv andra människor på Nobelprissajten:

"Looking back over my life, I am struck by the good fortune I have had to be scientist. Very few in this world have the opportunity to do everyday what they love to do, as I have. I have had wonderful mentors, colleagues, and students with whom to explore what fascinates me and have enjoyed both challenges and discoveries. I am grateful for all of these things and look forward to learning what Nature will next reveal to us."

Inte ett ord av tack till någon familj som stött henne i vått och torrt där inte.

Vid 55 års ålder flyttar Linda Buck till Seattle på västkusten igen. Från Harvard på ostkusten. Till DN säger hon: "Jag bodde på östkusten länge, i 24 år. Där var också trevligt. Men min partner, Roger, bor i Kalifornien, och så fick jag det här erbjudandet från Fred Hutchinsons Cancer Research Center.".

Ha ha! En partner som antagligen är forskare. Vid Berkeley utanför San Francisco. "Bara" 100 mil från Seattle! Och inte ett ord om ungar i någon artikel jag hittat.

Själv tycker jag många observationer av världen tyder på att män har en mer utvecklad förmåga att strunta i relationer. De är duktigare på att skita i andra helt enkelt och på ett superfokuserat vis förlora sig i detaljer som kan verka helkonstiga för andra. På gott och ont. Camille Paglia brukar säga "Det kommer aldrig att finnas en kvinnlig Einstein av samma skäl som det inte kommer att finnas en kvinnlig Jack the Ripper". Vilket inte enbart är ett gott omdöme.

Nobellänkar: HD.se, Sydsvenskan, Mona Sahlin väljer Springsteen (AB), SvD.

Vår bästa tid var då: Om EMI och skivindustrin

Ett av världens fyra stora skivbolag, EMI, köptes ju nyligen av riskkapitalbolaget Terra Firma. Nye chefen, Guy Hands, skall rensa upp och försöka vända bolaget till lönsamhet.

The Times skriver att den nye ägaren nu anklagar den gamla ledningen för att ha slösat bort minst en miljard kronor om året på ren lyx.

Den mest detaljerade och läsvärda storyn finns dock i Telegraph. Där finns en story som inte bara handlar om EMI utan om en hel bransch. Läs!

I Sveriges Radios Mitt i Musiken verkar man ha fått en del siffror fel. Men skriver att EMI hade en bostad i London till chefens förfogande som kostar 750 miljoner kronor. Vilket ju även med Londonpriser på husen verkar väl saftigt. Enligt The Times skall man nu sälja den och få in 5,6 miljoner pund. Enligt Telegraph har den just sålts för 5,6. Vilket innebär 75 miljoner kronor. SR ligger en tipopotens fel alltså. Chefen använde den tydligen varannan vecka.

Telegraph skriver om att motsvarande 2,5 miljoner kronor om året gick till frukt och blommor på huvudkontoret i London. I SR nämndes att man i Los Angeles-lägenheten gjorde av med 260.000 kronor i månaden på stearinljus. I Telegraph-artikeln står det inte alls om en månadskostnad. Snarare någon stor faktura som upptäcktes 1999. Och om det verkligen var "candles" skall man inte vara så säker på. En rolig läsarkommentar (hos The Times) hävdar nämligen att "fruit and flowers" är vad som står på fakturorna i skivbranschen när man på ett "vitt" sätt betalar för allt knark till stjärnor och chefer, ho ho!

Visst, när man läser Telegraph förstår man att skivdirektörernas bästa tid var då. Och man undrar ju vem som levde på vem: "Tales abound of executives missing flights on a daily basis, inviting 90 people out to dinner on tour and then adding the bill to their bands' debts."

Som en artist säger: "I'm from Liverpool, I don't need someone to get paid ridiculous amounts of money just to hold my bottle of water during a photoshoot. So much money was wasted."

Telegraph har alltså en bra story om en fet bransch där man partajat sig till döds i stället för att hänga med i utvecklingen: "Executives started to write themselves big cheques, seduced by the rock 'n' roll lifestyle. The CD arrived and as well as selling new releases, companies sat back and raked in the profits as fans replaced their vinyl collections with silver discs. "

I artikeln säger man intressant nog att den nye ägaren kommer att sluta betala en massa pengar till antipiratverksamhet: "One of the first radical moves Hands is expected to make will be to slash the millions paid to industry bodies in the UK and the US. These have been lavishly funded by the major labels in order to prosecute file sharers".

Trots att Terra Firma nu skall rensa upp efter förre chefen, den f.d. godisförsäljaren Eric Nicoli, sägs han i sin tur ha försökt göra mer EMI konsumentinriktat (hmm, verkligen?) enligt The Guardian. Han tog in en herre vid namn Alain Levy som musikchef. Denne började tala om "konsumenten" för första gången i historien i skivbranschen påstår man. Innan dess avfärdade man allt sådant prat som "handelshögskolenonsens".

Så vad hoppas EMI nu på inför julruschen enligt Telegraph? Genesis, Kylie Minogue, Spice Girls och Cliff Richard. Kanske svenska politiker skulle kunna notera att det är denna sprudlande kreativitet man försöker skydda genom sina lagar om fildelning?

För yngre läsare kan jag berätta att Genesis var stora på 70-talet inom progressiv rockmusik. Phil Collins var trummis där. Spice Girls var poppis för tio år sedan. Tanten som är ihop med fotbolls-Beckham var medlem i gruppen. Kylie Minogue är en känd australisk bröstcancerpatient som hade hittar för 15 år sedan. Så glömdes hon bort i några år tills hon blev gaydiscodrottning ett tag. Och nu försöker man göra henne poppis i bögvärlden igen. Och Sir Cliff Richard (Order of the British Empire) fyllde just 67. Han var väldigt stor på 60-talet. Sedan blev han frälst och uppträder med amerikanska väckelsepredikanter, t.ex. här:
http://www.youtube.com/watch?v=9RfGqu1BnNo.

Anders Mildner påvisar också den där konsumentvänligheten i Sydsvenskan när han skriver om filmbranschen. Och liknar franska funderingar runt nätet med den censur man utövar i Syrien och Iran. Det är rätt, på dem Anders!

(Titeln på den här postningen är förresten en vink till mitt förra inlägg. "Vår bästa tid är nu" var ju den stora slagdängan ur La Cage Aux Folles-musikalen. Jan Malmsjös stora nummer.)