Nu hojtas det om Nobelpriset är orättvist eftersom fler män tilldelas priset i speciellt de hårda vetenskaperna. SvD har skrivit om det. Helle Klein tror att män väljer män helt enkelt.
Annika Lantz drev i Lantz i P1 tisdag 4 december tesen att Nobelprisen antingen borde gå till precis lika många kvinnor som män. Eller avskaffas. Hon och hennes bisittare ansåg att de gjorde mos av Lars Leijonborg. Fast de gjorde ju intellektuellt mos av sig själva. Det var ett program där man vill ta fram en stor kudde och borra ned huvet i och bara vråla. För att det var så pinsamt. För att Annika Lantz var så pinsam. Var fanns analysen? Där fanns ingen. Att konstatera att män tilldelas fler Nobelpris än kvinnor behöver man inte vara forskare för att göra. Om man dock skall försöka besvara varför måste man ju dock tänka också.
Jag har ganska starka åsikter om feminism, manlighet och kvinnlighet och sexualitet. 1992-96 skrev jag mycket om detta i pressen. Det närmaste en guru jag har är Camille Paglia. Idag skrev jag en krönika i Computer Sweden om Pär "Stoppa Storebror" Ströms läsvärda lilla bok Mansförtryck och Kvinnovälde, som även finns som PDF för fri nedladdning och som fri ljudbok.
Annika Lantz och Helle Klein kunde ju ha frågat följande för att pröva sin tes att "lika väljer lika" är hela förklaringen till "skevheten": Varför har USA efter andra världskriget haft en sådan enorm dominans vad gäller Nobelpris i de hårda vetenskaperna? Varför är judar så överrepresenterade bland Nobelpristagare? Är det för att Nobelkommittéerna består av nästan bara amerikaner och judar?
Ett Nobelpris är inte snutet ur näsan. Det är i allmänhet ett resultat av en lång forskargärning. Många sena nätter och fullkomlig dedikation till sin grej i livet. Sitt barn. Som ofta tycks födas fram under hängivenhet som kan förefalla hänsynslös mot omgivningen. Ett fokus och en koncentration som inte är ett recept för ett balanserat liv. Men som kanske berikar allas våra liv i slutänden.
Låt oss ta den enda kvinna som ensam tilldelats Nobels pris i Medicin och Fysiologi, dvs utan att dela det med andra forskare: Barbara McClintock. Hon var en mycket banbrytande forskare inom genetiken. Jag minns när hon var i Stockholm 1983 för att hämta priset. Jag minns att kärringen (81 år gammal då) var kärv. Hon hade verkligen inte pensionerat sig vid 65. Hon brann fortfarande. Hon gick till labbet varje dag. Hon klagade på lata människor och sa att hon knappt en enda dag i sitt forskarliv släckt lampan på sitt labb före kl 01 på natten. "You will find scientists here at 3 a.m. on a Saturday night", säger man i New York Times i en researtikel om denna gamla fiskeby utanför New York, Cold Spring Harbor, där hennes laboratorium finns.
Så är det. Biblioteken på de stora fina amerikanska forskaruniversiteten som hela tiden kniper Nobelpris är öppna dygnet runt. Och universitetscampusen har fria busslinjer som snurrar dygnet runt för att folk helt skall kunna ägna sig åt sitt livs kall. Svenska universitet är daghem jämfört med de akademiska miljöer som finns i USA. Kalifornien var buskmark för bara 150 år sedan. Nu tar man fler Nobelpris än något annat "land". Trots att Europa hade haft universitet i flera hundra år då, när San Francisco 1848 hade 1000 invånare.
Det finns olika syn på McClintock bland feminister. En bok hävdar att hon som kvinna blev undanskuffad i början. En annan bok hävdar att hon var som alla andra och att kompetensen styrde. Jag tycker att hon verkar vara en karikatyr av Manligheten. Den ensamme krigaren som vägrade jobba i forskargrupper, slogs själv på fronten med outtröttlig koncentration, 12 timmar per dag, 6 dagar i veckan på sitt laboratorium. I dagens forskarmiljöer verkar väl snarast hennes beteende som en belastning, inte för att hon var kvinna utan för att hon var för "manlig".
Någon mer detalj ur hennes liv som är intressant? Jag tror det. En vansinnigt viktig detalj: Barbara McClintock gifte sig aldrig och fick inga barn. Forskningen var hennes barn. Hon pensionerade sig aldrig utan gick till labbet tills hon dog, 90 år gammal. Visst kan man tycka att det är orättvist om det skulle vara lättare för män att hitta en kvinna som tar hand om markservicen hemma. Och visst kan man vilja ha ett samhällssystem med så låga inkomstklyftor att kvalificerade forskare och karriärister inte kan anställa hemhjälp. Och visst kan man vilja kräva att männen själva ger upp sin karriär för att dela föräldraskap och omprioritera sin liv från forskning till barnpassning. Men det har ju inget med Nobelpriset att göra. Spetsresultat kanske kräver det där? Och vi väljer att belöna dem. För att vi beundrar och vill ha spetsresultat.
Kanske Lantz och Klein borde åtminstone smålyssna på när Presidenten för Princeton University håller tal om kvinnor i vetenskaperna för att börja fundera på sakernas tillstånd:
"Over one-third of women scientists and engineers are unmarried, compared to 17% of men. Ten percent of married women scientists and engineers have an unemployed spouse compared to 40% of men. In a survey conducted by the Amercian Chemical Society, 21% of female chemists identified balancing family and work as their greatest career obstacle, compared to 2.8% of men. These differences may help to explain a very worrisome trend. In my own field of life sciences women now constitute 50% of the bachelor’s degrees awarded and are closing in on 50% of the Ph.D.s. Yet when my department and those at comparable universities advertise an assistant professorship, the applicant pool is composed of only 25% women."
Jag försöker hitta personlig information om Linda Buck, som 2004 delade priset i Medicin och Fysiologi. Men den finns knappt. All information handlar om hennes forskning. Hur hon flyttade från Seattle till Dallas till New York till Boston. För att alltid kunna vara just där de mest spännande möjligheterna öppnar sig. Columbia University. Harvard. Så här tackar hon själv andra människor på Nobelprissajten:
"Looking back over my life, I am struck by the good fortune I have had to be scientist. Very few in this world have the opportunity to do everyday what they love to do, as I have. I have had wonderful mentors, colleagues, and students with whom to explore what fascinates me and have enjoyed both challenges and discoveries. I am grateful for all of these things and look forward to learning what Nature will next reveal to us."
Inte ett ord av tack till någon familj som stött henne i vått och torrt där inte.
Vid 55 års ålder flyttar Linda Buck till Seattle på västkusten igen. Från Harvard på ostkusten. Till DN säger hon: "Jag bodde på östkusten länge, i 24 år. Där var också trevligt. Men min partner, Roger, bor i Kalifornien, och så fick jag det här erbjudandet från Fred Hutchinsons Cancer Research Center.".
Ha ha! En partner som antagligen är forskare. Vid Berkeley utanför San Francisco. "Bara" 100 mil från Seattle! Och inte ett ord om ungar i någon artikel jag hittat.
Själv tycker jag många observationer av världen tyder på att män har en mer utvecklad förmåga att strunta i relationer. De är duktigare på att skita i andra helt enkelt och på ett superfokuserat vis förlora sig i detaljer som kan verka helkonstiga för andra. På gott och ont. Camille Paglia brukar säga "Det kommer aldrig att finnas en kvinnlig Einstein av samma skäl som det inte kommer att finnas en kvinnlig Jack the Ripper". Vilket inte enbart är ett gott omdöme.
Nobellänkar: HD.se, Sydsvenskan, Mona Sahlin väljer Springsteen (AB), SvD.
Recent Comments