Ett av världens fyra stora skivbolag, EMI, köptes ju nyligen av riskkapitalbolaget Terra Firma. Nye chefen, Guy Hands, skall rensa upp och försöka vända bolaget till lönsamhet.
The Times skriver att den nye ägaren nu anklagar den gamla ledningen för att ha slösat bort minst en miljard kronor om året på ren lyx.
Den mest detaljerade och läsvärda storyn finns dock i Telegraph. Där finns en story som inte bara handlar om EMI utan om en hel bransch. Läs!
I Sveriges Radios Mitt i Musiken verkar man ha fått en del siffror fel. Men skriver att EMI hade en bostad i London till chefens förfogande som kostar 750 miljoner kronor. Vilket ju även med Londonpriser på husen verkar väl saftigt. Enligt The Times skall man nu sälja den och få in 5,6 miljoner pund. Enligt Telegraph har den just sålts för 5,6. Vilket innebär 75 miljoner kronor. SR ligger en tipopotens fel alltså. Chefen använde den tydligen varannan vecka.
Telegraph skriver om att motsvarande 2,5 miljoner kronor om året gick till frukt och blommor på huvudkontoret i London. I SR nämndes att man i Los Angeles-lägenheten gjorde av med 260.000 kronor i månaden på stearinljus. I Telegraph-artikeln står det inte alls om en månadskostnad. Snarare någon stor faktura som upptäcktes 1999. Och om det verkligen var "candles" skall man inte vara så säker på. En rolig läsarkommentar (hos The Times) hävdar nämligen att "fruit and flowers" är vad som står på fakturorna i skivbranschen när man på ett "vitt" sätt betalar för allt knark till stjärnor och chefer, ho ho!
Visst, när man läser Telegraph förstår man att skivdirektörernas bästa tid var då. Och man undrar ju vem som levde på vem: "Tales abound of executives missing flights on a daily basis, inviting 90 people out to dinner on tour and then adding the bill to their bands' debts."
Som en artist säger: "I'm from Liverpool, I don't need someone to get paid ridiculous amounts of money just to hold my bottle of water during a photoshoot. So much money was wasted."
Telegraph har alltså en bra story om en fet bransch där man partajat sig till döds i stället för att hänga med i utvecklingen: "Executives started to write themselves big cheques, seduced by the rock 'n' roll lifestyle. The CD arrived and as well as selling new releases, companies sat back and raked in the profits as fans replaced their vinyl collections with silver discs. "
I artikeln säger man intressant nog att den nye ägaren kommer att sluta betala en massa pengar till antipiratverksamhet: "One of the first radical moves Hands is expected to make will be to slash the millions paid to industry bodies in the UK and the US. These have been lavishly funded by the major labels in order to prosecute file sharers".
Trots att Terra Firma nu skall rensa upp efter förre chefen, den f.d. godisförsäljaren Eric Nicoli, sägs han i sin tur ha försökt göra mer EMI konsumentinriktat (hmm, verkligen?) enligt The Guardian. Han tog in en herre vid namn Alain Levy som musikchef. Denne började tala om "konsumenten" för första gången i historien i skivbranschen påstår man. Innan dess avfärdade man allt sådant prat som "handelshögskolenonsens".
Så vad hoppas EMI nu på inför julruschen enligt Telegraph? Genesis, Kylie Minogue, Spice Girls och Cliff Richard. Kanske svenska politiker skulle kunna notera att det är denna sprudlande kreativitet man försöker skydda genom sina lagar om fildelning?
För yngre läsare kan jag berätta att Genesis var stora på 70-talet inom progressiv rockmusik. Phil Collins var trummis där. Spice Girls var poppis för tio år sedan. Tanten som är ihop med fotbolls-Beckham var medlem i gruppen. Kylie Minogue är en känd australisk bröstcancerpatient som hade hittar för 15 år sedan. Så glömdes hon bort i några år tills hon blev gaydiscodrottning ett tag. Och nu försöker man göra henne poppis i bögvärlden igen. Och Sir Cliff Richard (Order of the British Empire) fyllde just 67. Han var väldigt stor på 60-talet. Sedan blev han frälst och uppträder med amerikanska väckelsepredikanter, t.ex. här:
http://www.youtube.com/watch?v=9RfGqu1BnNo.
Anders Mildner påvisar också den där konsumentvänligheten i Sydsvenskan när han skriver om filmbranschen. Och liknar franska funderingar runt nätet med den censur man utövar i Syrien och Iran. Det är rätt, på dem Anders!
(Titeln på den här postningen är förresten en vink till mitt förra inlägg. "Vår bästa tid är nu" var ju den stora slagdängan ur La Cage Aux Folles-musikalen. Jan Malmsjös stora nummer.)
Recent Comments