Tänk om långfilmen var en kulturell uttrycksform som hade sin storhetstid under 1900-talet. Det är inte omöjligt att så är fallet. Operan hade sin storhetstid. Det mesta som sätts upp idag är verk som skrevs för länge sedan. Endast med enorm skattefinansiering spelas opera i Sverige idag. Samma sak med nästan all teater.
Detta slår mig när jag lyssnar till debatten i Studio Ett mellan moderate riksdagsmannen Karl Sigfrid, som ju vill legalisera fildelning för personligt bruk, och Joakim Hansson, filmproducent och manusförfattare. Programmet finns i 30-dagarsarkivet och som podradio: Första punkten kl 16 fredag 4 januari 2008.
Den förväntade punkten kom upp direkt från en arg "upphovsman": Vi måste ha rätt att få betalt för vårt arbete, tyckte Hansson. Ja, herregud, vem vill inte ha betalt för något roligt arbete?
Sigfrid svarade som det anstår en frimarknadsekonom: Han ser upphovsmän som vilka företagare som helst. Då gäller det att dels "skapa ett värde" och dels att "ha en betalningsmodell för den tid vi lever i".
Hansson dabbade sig genom att anse att det inte är fel att vanligt folk laddar ned. Det är de som laddar upp som är skurkarna (!). He he ... lika mycket laddas ned som laddas upp. Det handlar om filöverföring. Och vad gäller BitTorrent gör man båda sakerna samtidigt. Dessutom är det ofta så att "leechers" inte tolereras på nätet, dvs folk som bara försöker ladda ned utan att bidra. Nåväl, lyssna gärna på programmet!
Visst! Den nya tekniken kan komma att leda till riktigt brutala omställningar för en del. Inkomstfördelningen kan bli väldigt annorlunda jämfört med idag. Enorma produktionskostnader kanske inte KAN tjänas igen i framtiden. Filmbranschen kanske måste sluta betala 20 miljoner dollar till en skådespelare i Hollywood för en film. Filmskådisar kanske blir avlönade som teaterskådisar idag. Digitala effekter kanske kommer att adderas till filmer i hangarer i Inre Mongoliet där lågavlönade kineser sitter dag och natt - ungefär som i textilfabrikerna - medan viss ny teknikutveckling sker i Kalifornien?
Den riktigt påkostade långfilmen kanske var en kulturell uttrycksform som hade en storhetstid under 1900-talet då filmkameror var stora monster som kostade en förmögenhet och då film framkallades kemiskt och då ett fåtal stjärnor kunde lanseras och dominera ett fåtal mediekanaler? Långfilmen kanske tillhörde en tid då kopior av film var mycket dyrt att göra och en enorm logistisk apparat drogs igång varje gång man skulle skeppa iväg 2000 samtidiga uppsättningar av enorma filmrullar till biosalonger runt hela USA för en simultan jättepremiär där man räknade antalet "dukar"?
Själv tycker jag om att se film. Så om den försvinner kommer jag inte att applådera. Men livet handlar om tid. Vad man lägger tid på. Och vi kommer att hitta på andra fantastiska sätt att fördriva tiden. Nyss satt jag ett par hela kvällar med min polare Tom i Berlin och zoomade in på konstiga ställen på jorden genom Google Earth på en stor plasmaskärm. Där folk själva kan lägga in foton i varje gathörn på jorden. Och det gör de!
Jag ber att få citera Copyriot som tagit upp sådana tankar våren 2006:
"Vasmåleri, fresker och trädgårdskonst har alla vid olika tider betraktats som sköna konster av stor betydelse, men senare förskjutits till en mer marginell roll – samtidigt som andra visuella uttryck tagit vid. Det är mycket möjligt att standardformatet långfilm, om några decennier, kommer att beskrivas som en i huvudsak historisk konstform, vars guldålder var 1900-talet. Kanske är den stora händelsen inte biografens död utan långfilmens död?"
Jag har en hel del på mitt samvete som väl är okänt för dem som bara känner mig som fildelnings- och övervakningsdebattör.
Jag skrev en rapport för Timbro 1994 med titeln Teater - en döende konstform?. Den inkluderades i en bok (antologi) från Timbro året efter och fick ny titel: Teaterns triumf eller kulturpolitikens kris? Boken fick namnet "Bästa Margot" och riktade sig till Margot Wallström som då var kulturminister och står kanske att finna på biblioteket under Carl Rudbeck (red). Jag vill minnas att någon recensent ansåg att mitt bidrag bara dög till dasspapper, vilket jag tog som ett bevis på att jag hade rätt. Min rapport användes sedan på Handelshögskolan i en kurs i kulturekonomi.
Det är litet lustigt att se författarlistan i boken nu eftersom två av de åtta blev statsråd: Anders E Borg, numera finansminister, skrev om filmpolitik medan Cecilia Stegö-Chiló, kortvarig kulturminister, skrev om den svenska medieeliten och samhällsjournalisterna.
Jag visade i min uppsats hur kulturella uttrycksformer kommer och går som ett resultat av teknisk utveckling och dess inverkan på priser och de nya substitut för gamla uttrycksformer som dyker upp som resultat av detta. Och att det i slutänden påverkar vad vi lägger vår begränsade tid på. Och jag hävdade att teater var ekonomisk-teknologiskt museal och hade kommit att bli ett producentintresse och inte ett konsumentintresse. Många vill kunna försörja sig på teater men få vill betala det som krävs för att det skall gå runt. Det hela illustrerades alltså med en massa siffror från den svenska teatern.
I samband med publicerandet av rapporten gav Timbro en kulturfrukost där jag debatterade mot chefen för Kungliga Dramatiska Teatern, Lars Löfgren. Han hade tagit med sig en massa skådisar från Dramaten och jag blev beskylld för att ha ett fascistiskt synsätt av Monica Nielsen har jag för mig. Tja, kulturdarwinistiskt kanske man skulle kunna kalla det. Bibi Andersson kom dock fram efteråt och tyckte att de frågor jag väckte var intressanta. Det var de. Och det är de fortfarande. Ännu intressantare idag!
Jag spekulerade faktiskt litet om framtidens kultur också. Nätet kom in där förstås men fildelning eller digital masskopiering av film och musik hade jag ingen tanke på. Det var ju våren 1994 trots allt.
Mer om moderaterata fildelningsrevoltörerna: SvD, DN, Computer Sweden.
P.S. Läs Isobel Hadley-Kamptz ledarartikel i Expressen igår om övervaknings- och filtreringssamhället! Kommentar på hennes egen blogg.
P.P.S. Läs även Anders Mildners inlägg i fildelningsfrågan i Expressen. Där går han på offensiven mot nöjesindustrins expansion in i vår privata kommunikation. Han refererar till Eudoxas nätverkskarta över svenska riksdagen. Den är intressant, främst för att Socialdemokraterna är Riksdagens extremt isolationistiska parti. Både (v) och (mp) har närmare kontakt med alliansen än med (s).
Recent Comments