The Economist råkade ju ha en korrespondent i Lhasa just när oroligheterna bröt ut. Jag rapporterade igår om hans skriverier inifrån staden. Han har nu skrivit en mycket detaljerad redogörelse för sin vecka där. Han var tvungen att åka igår den 19 mars, när tillståndet gick ut. Nu vill världen veta vad som händer med de där som deltog i kravallerna. Blir de behandlade som huliganer eller som politiska dissidenter? "Hot mot nationella säkerheten", som SvD skriver, låter ju som något av det värsta myndigheterna kan ta till. Vad blir straffen? Det är ju verkligen kontraproduktivt av Kina att vara så restriktiv med informationen.
Läs gärna rapporten A week in Tibet: Trashing the Beijing Road hos The Economist. Den etniska komponenten står helt klar: "The destruction was systematic. Shops owned by Tibetans were marked as such with traditional white scarves tied through their shutter-handles. They were spared destruction. Almost every other one was wrecked.". Han-kinesernas och Hui-muslimernas affärer förstördes.
Varför, kan man undra? "Richer, but not happier", är en av The Economists lakoniska rubriker. Och som en Tibetkännare, författare och bergsklättrare hos The Guardian skriver: "When I first visited Lhasa in 1993, people still defecated in the street. Now it is a modern and much bigger city, albeit a largely Chinese one". Och där ligger väl det känsliga: En kultur som "invaderas" av drivna affärsmän och nybyggare. Visst tar dessa med sig utveckling men vad händer med den gamla kulturen och ens "eget" inflytande över denna? Ungefär det Johan Engblom tar upp på Aftonbladet debatt idag.
The Economistrecenserar också två böcker om Tibet. En av dem, Memories of Life in Lhasa Under Chinese Rule, säger mer om det skräckvälde som Mao införde i Kina än om någon specifik policy mot Tibet. Jag känner igen beskrivningarna av fängelse, arbetsläger, grannskapskommittéer och politiska kritikmöten från t.ex. svenske journalisten Ola Wongs mycket läsvärda bok (länkad i min förra postning) om farfaderns eländiga liv under inbördeskrig och Maoistisk kommunism. Samma saker hände överallt i Kina. Men det är klart, ansåg man att ens land hade blivit invaderat och man blev pådyvlad Maoism och kulturrevolution skulle nog känslorna vara djupa även om man nu får materiellt välstånd och mer frihet och Tibet moderniseras i rasande fart.
Detta sagt, kan jag ju i princip hålla med Buddhismen om att "detachment" från ägodelar och det materiella kan vara av värde och att lycka är relativt och inte främst beror på prylar. Jag tar verkligen mer och mer avstånd från tom varumärkesfetischism. Människor som anger shopping som fritidsintresse skrämmer mig lika mycket som folk som direkt frågar vilket stjärntecken man är född i. Jag inser också att ens egen "icke-materialism" är väldigt relativ. Jag vill ju trots allt ha ständigt snabbare och kapablare datorer från Apple. Och om jag har en diskmaskin skall det ta mig sjutton vara en i edelstahl som är utvecklad av tyska spetsingenjörer och den skall vara så tyst att den måste ha en liten laserlampa som visar en röd fläck på golvet för att man skall veta att den är i gång. Ingen slamrig kinesisk plastleksak. Fast att läsa The Economist är en icke-materiell förlustelse som inte kostar speciellt mycket.
Det finns visst en västlig korrespondent i Lhasa som med egna ögon rapporterar vad som händer där. Och det är inte vem som helst. Det är världens bästa tidskrift alla kategorier som är på plats. En tidskrift som har den kanske mest liberalt frihetliga värdegrunden av alla betydande tidskrifter också: The Economist. Jag har varit prenumerant sedan 1984 ungefär.
Wolfgang Hansson i Aftonbladet skriver alltså "Vem har rätt? Vem ljuger? Kina gör allt för att hindra oberoende bevakning. Utländska journalister kastas ut eller vägras tillträde till Tibet. Av detta kan var och en dra sin egen slutsats.". Samme Wolfgang Hansson talar om "slakt på Tibetaner" i något som kallas "analys". Han har rätt i att journalister tycks hållas borta. Men jag föreslår att han läser The Economists ögonvittnesskildringar.
Kina är ingen demokrati. Men även vad gäller sådana system kan man väl kräva litet kvalitet på rapporteringen?
Den 13 mars rapporterar The Economist om vissa demonstrationer från munkar i samband med årsdagen av en revolt mot Kina 1959. Polisen agerade mot demonstrationen "i enlighet med lagen" och poliser posterades ut i staden.
Den 14 mars inträffar något som väl mest kan kallas pogromer och påminner om kristallnatten: The Economists korrespondent skriver hur han själv "saw crowds hurling chunks of concrete at the numerous small shops run by ethnic Chinese lining the streets of the city’s old Tibetan quarter. They threw them too at those Chinese caught on the streets ... The mobs, ranging from small groups of youths (some armed with traditional Tibetan swords) to crowds of many dozens, including women and children, rampaged through the narrow alleys of the Tibetan quarter. They battered the shutters of shops, broke in and seized whatever they could, from hunks of meat to gas canisters and clothing ...The rioting seemed primarily an eruption of ethnic hatred ... As your correspondent spoke to a monk in the backroom of a monastery, a teenage boy rushed in and prostrated himself before him. He was a member of China’s ethnic-Han majority, terrified of the mobs outside. The monk helped him to hide.".
Den 17 mars rapporterar The Economist att ordningen är någorlunda återställd men att de Han-kinesiska invånarna är väldigt skraja. Korrespondenten har även tagit bilder.
SvD nämner faktiskt att The Economist har sin "correspondent" där, vilket kanske förklarar att artikeln är ganska balanserad. De nämner till och med hans namn, James Miles, trots att The Economist väl är den enda stora tidskrift som kör med helt osignerade artiklar där skribenterna kallar sig "your correspondent".
Hollywood är ju inte känt för att befolkas av intelligentian. Filmskådisar är inga imponerande tänkare. Tvärtom är de lätta offer för diverse läror. Scientologin har sitt säkraste fäste i Hollywood liksom heltokiga New Age-rörelser, där man ägnar sig åt auramassage, kristallhealing och annat trams. Man tar ofta något begrepp ur någon "östlig" filosofi och känner sig djup genom att snacka om chakra.
Det värsta med Hollywoods imbecilla "filosofi" är den skrattretande dubbelmoralen. Man snackar sig varm om läror som uppvärderar det spirituella och försöker befria oss från materiella och världsliga begär. Samtidigt som storleken på ens mansion och invitationer till de rätta poolpartyna är allt som betyder något för samma personer. Hollywoods tänkande har djupet av en guldfiskdamm. Oinformerad pop-Buddhism är en Hollywoodsk irrlära.
James Hilton skrev en roman 1933 med titeln Lost Horizon där han uppfann en permanent lycklig och harmonisk dal runt ett lamakloster. Denna plats gav han namnet Shangri-La. Några västerlänningar råkar crasha sitt flygplan och hamna i en isolerad dal i Tibet där det råkar finns en konsertflygel i klostret och - tur nog - en engelsktalande munk. Bekvämt nog erhåller alla som stannar i dalen nästan evigt liv.
Visst, tjena! Medellivslängden var förfärande låg. Det där paradiset verkar ha varit ett aristokratiskt slavsamhälle ända fram till 1950-talet. Adelsfamiljer ägde i stort sett all jord och nästan hela folket var liveget. Att gå med i ett kloster kunde vara nästan enda sättet att undkomma fattigdomen och livegenskapen. Klostren försörjdes också av de arma böndera. Det finns akademiska referenser till detta förstås och jag är ingen Tibetkännare. Men jag känner igen förenklade historier när jag ser dem och den där om det paradisiska Tibet är rappakalja. Här är en vetenskaplig artikel [PDF] som "dekonstruerar" synen på Tibet som ett "slavsamhälle" men egentligen är det hela bockar i marginalen. Det framgår ju klart att även denne kritiker beskriver ett samhälle av livegna som under svåra umbäranden mer eller mindre "ägs" och beskattas av en liten aristokrati.
Tibets historia är brokig och tibetanska kungar har gift in sig och blandats med kinesiska kejsardynastier och mongoliska krigsherrar sedan hundratals år. Dalai Lama har bland annat varit ett politiskt redskap för att kontrollera territoriet. Kina anser att man i princip haft kontroll över Tibet sedan sisådär 750 år med avbrott för en period när den siste kejsaren föll 1911/12 och Maos seger och återkomsten 1950. Däremellan var Tibet tämligen brittiskkontrollerat. Historiska argument om "tillhörighet" av regioner blir alltid märklig. Tibet är knappast mindre kinesiskt än vad Skåne är svenskt och inte danskt.
SvD:s ledarblogg ligger på Hollywoodnivå om Tibet.
Blogge Bloggelito har ett annat perspektiv: [1][2][3][4][5].
Vad gäller Kina kan man väl konstatera att folk idag är "friare" än någonsin i historien och att det hela går framåt med stormsteg. Historisk utveckling tar tid ibland. Kina var ett feodalt kejsardöme för bara 100 år sedan. Därefter en period av totalt kaos med privata krigsherrar som tågade genom landet, en del av dem stödda av väst som Chiang Kai-shek, som ju var något slags rövare och fascist egentligen. Mao och hans röda armé segrade. Han gjorde bl.a. ett av de brutalaste experimenten i mänsklig omprogrammering under kulturrevolutionen. Deng såg att marknadsekonomi verkade effektivt. Och med marknadens frihet stiger efterfrågan på andra friheter. Dock med "kommunistpartiet" som enda fundament, det som inte får ifrågasättas.
Men "kommunistpartiet" i Kina kan väl beskrivas ungefär så här: Tänk er att att man satte Svenskt Näringsliv i regeringsställning med VD:ar och toppingenjörer från svenska storföretag som ministrar och med mandat att perpetuera sig själv, dvs att medlemmarna i Svenskt Näringsliv hela tiden utser det nya ledarskiktet etc. Uppdraget är att maximera landets ekonomiska tillväxt, dock med restriktionen att man förstås måste undvika kravaller och revolution och stjälpande av själva maktbasen och Svenskt Näringslivs ställning. Vilket innebär att man måste lyssna en hel del till problem hos folk och hålla dem hyfsat glada och nöjda och friska och arbetsvilliga. Odemokratiskt, visst! Men Kina är friare än någonsin i historien. Och har en lysande framtid.
Förresten var det roligt att läsa den svenske journalisten Ola Wongs mycket läsvärda bok No I'm from Borås [38 kr på Bokus nu]. Han ger där ett politiskt kompasstest till en tjej på universitetet som efter lång prövoperiod skall tas upp i kommunistpartiets kader. Det svenska parti som bäst motsvarade hennes - och partiets - åsikter var moderaterna, även om hon befann sig en bit till höger om dem förstås och inte hade speciellt stor förståelse för välfärdsstaten som vi känner den. Men med en något annorlunda syn på yttrandefrihet.
Ola Wong har alltså kinesiskt påbrå men är född i Sverige. Han intervjuade sin farfar om dennes uppväxt som bl.a. legosoldat för krigsherrar under det kinesiska inbördeskriget som Mao vann, om hans tid under kulturrevolutionen i arbetsläger m.m. Oj, vilken läsning!
Karl Sigfrid, riksdagsman (m), intervjuas idag av IDG om sin syn på hans egen regerings förslag om att hjälpa skivbolagen att stämma fildelare. "Bakåtsträvande" kallar han det. Jag skulle också vilja lyfta frågan: Varför gör man saker man INTE är internationellt förpliktigade att göra? Frågan är ju väldigt infekterad. Regeringen har kappast folk med sig. Ändå väljer regeringen att gå längre än man måste. EG-domstolen har ju slagit fast att medlemsstaterna FÅR ha lagar som säger att den personliga integriteten angående beteende på nätet väger tyngre än "rättighetshavares" intresse av att kunna jaga fredliga människor som bara skickar filer till varandra.
Läs också gärna storyn hos IDG om Roger Wallis, KTH-professorn som allt klarare står upp för nätet och framtiden och därmed fildelning. Han har dock en del tänkande kvar att göra. Han har ju själv en bakgrund i musikbranschen och tycks fortfarande ha det där perspektivet från dem gamla världen där några briljanta kompositörer har förbarmande med resten av världen och litet motvilligt delar med sig till de gapande massorna av sina verk. Han talar sig därför ofta numera varm för bredbandsavgifter: En fast avgift för att få rätt att ladda ned musik (eller fildela musik). Kompositörerna skulle få betalt i relation till hur mycket deras musik transporteras på nätet. Detta koncept kan ju verka rimligt först men faller pladask när man börjar tänka på hur totalt nätet förändrar koncept som producent och konsument, "lovlig" och "olovlig" förlaga, musik kontra annan kultur. Wallis anser att bredbandsavgifter skulle ge en jämnare inkomstfördelning i musikbranschen eftersom topplistemusiken är relativt sett underrepresenterad i fildelningen.
Men det finns alltså mycket djupare problem med idén. Jag själv skriver om detta i en krönika i Computer Sweden idag, som gavs den lustiga titeln Med känsliga nördöron av redigeraren. Krönikan är en utvidgning av ett par stycken i en tidigare bloggpostning om lyftkranar.
Jag saknade också motsvarande djup i den ledare där Computer Sweden tyckte att staten gör rätt som "markerar" mot fildelningen.
Jag vill också rekommendera Rick Falkvinges veckobrev på Piratpartiets forum. Aggressionen från skivindustrin är monumental. Han berättar hur skivindustrin nu stämmer Irlands mostvarighet till Telia för att de inte blockerar nätet och filtrerar bort all kommunikation som inte godkänts av industrin. Skall normala politiker fatta att skivbolagen både bör och förtjänar att dö? De är ett hinder mot utvecklingen. Hur kan man acceptera att en pluttindustri gör allt för att hindra hela världens tekniska och kommunikativa och kulturella utveckling? Bort!
Ser inte makten det där gapet som bara blir större? Mellan dem själva och det folk de säger sig representera. Det är tanken som slår mig när de moderata ministrarna Beatrice Ask och Lena Adehlson Liljeroth uttrycker sig så här i sin Brännpunktsartikel i SvD: "Allianspartierna i regeringen har nu enats om ett helhetsgrepp kring fildelningsfrågan". Tja, har de talat med framtidens väljare eller har de bara suttit och konfererat i Rosenbad, då och då besökta av skivbolagsdirektörer som är rädda för sina vinstnivåer? Man vill alltså göra det enklare för dessa att stämma fildelare på skadestånd och vrida klockan tillbaka till tiden innan nätet, den tid då Paul McCartney och andra "kulturarbetare" håvade in miljarder på ett system som i princip alla betraktade som legitimt för den världen och dåtidens teknik. Men som allt fler nu ifrågasätter.
"Självklart måste de ha rätt att ta betalt för sitt arbete också på internet.", skriver ministrarna om "kulturarbetarna". Den rätten har de ju redan. Frågan ministrarna skall ställa sig är följande: Antag att en "kulturarbetare" skriver en låt och vill ha en miljon kronor för varje överföring av den på nätet och att ingen köper den. En unge har kommit över filen och delar med sig till sina polare. Vad skall regeringen göra? Hjälpa "kulturarbetaren" att inkassera 1 miljon i skadestånd från varje person som nu har filen? Är detta ett led i att vara Sveriges nya arbetarparti?
Nja, en miljon verkar ju orimligt va? Hon kanske borde ha sålt den för en krona? Eller ett öre? Vad gäller immateriella "ting" finns inget pris som balanserar utbud och efterfrågan. Detta är en grundläggande ekonomisk insikt som ministrarna kan fråga sin kunnige partikamrat Anders Borg om. Förmodligen kan han på ett elegant vis även redogöra för nobelpristagaren Friedrich Hayeks djupa insikt om vad ett pris är. Hayek är en icke-teknisk ekonom och samhällstänkare som är läsvärd för andra än fackekonomer. Jag citerar ett stycke ur en berömd essä i slutet av denna postning om just marknadspriset som en informationsbärare av Wikipedias magnitud, för den som är intresserad.
För knappa resurser fungerar prissystemet fint. Det balanserar efterfrågan och utbud. Men när man sätter pris på resurser som "inte tar slut", såsom en fil, skapar men i stället knapphet som inte fanns. När man skapar knapphet skall man ha förbannat bra skäl till detta och reflektera exakt över hur man gör det och vilka medel man tar till för att uppnå det. Och fundera på om den skapade knappheten är rimlig, om den skall sträcka sig i hundra år framåt för en schlagerlåt medan den kanske är 20 år för ett livsviktigt läkemedel? I det sistnämnda fallet inser man att knappheten förhindrar nyttigt spridande och att man därför vill bli av med den. I fallet med schlagerlåten anser tydligen regeringen Reinfeldt att denna är oviktig att sprida, vilket jag i och för sig kan förstå. Men varför då ge schlagerförfattaren rätt att jaga fredliga människor med våld? Jag hör inga resonemang om det rimliga i detta från trollen i Rosenbad. Icke ett ord. Okunskap råder. Och de ämnar låta denna bestå med tanke på vilka som bjuds in att tala på Riksdagens utfrågning om fildelning.
Det finns ingen logik i att en låt skall kosta 9 kronor. Eller 9 öre. Eller 9.000 kronor. Priserna är fiktion och har inget med verkligheten att göra. Den skada som uppstår för en enskild "kulturarbetare" av att dennas skapelser får spridning är fiktiv. Regeringen kommer förstås inte att ta ställning till vad skadestånden skall bli för fildelning. Det kommer man att överlämna åt domstolarna. Men de borde säga något i stil med "att dela med sig av en låt på internet bör ge ett öre i skadestånd" till rättighetshavaren. Då träffar man kanske någorlunda rätt om vad som gäller i det nya nätsamhället. Eller så borde fildelarna få betalt för att de sprider informationen. Man kan ju lika gärna argumentera för att spridningen skapar större ekonomiskt värde i nätsamhället än skapandet. Problemet för den stora majoriteten kulturskapare är ju nämligen "obscurity", att förbli osedd. Jag refererar återigen till förläggaren och nätgurun Tim O'Reillys utmärkta artikel i ämnet: "Obscurity is a far greater threat to authors and creative artists than piracy", som han uttrycker det.
Genom att kombinera den där integritetskränkande lagen med ett klart ekonomiskt ställningstagande som bygger på informationssamhällets ekonomi skulle man kunna symboliskt tillfredsställa den gamla världens kulturlobby samtidigt som man elegant hugger benen av den. Det vore framtidsinriktat!
Det där med "kulturarbetare" måste definieras om helt. Snart kommer alla människor att ösa ut sitt material på nätet och ägna mer och mer tid åt aktiviteter som är en mix av produktion, konsumtion och socialt umgänge. Jag vet inte om man i framtiden kommer att kunna göra TV-serier om amatörer som skall lära sig dansa och möts vecka efter vecka i tävlingar i TV, ivrigt pushade och påhejade av boulevardpressen. Är värdet av detta högre än de fantastiska YouTube-skapelser som ständigt görs av "kulturarbetare"? Läs min förra postning om detta och fundera över det där om att "få betalt för sitt arbete". "Kulturens ontologi", som Christopher Kullenberg kallade det och som passar för den som vill ha större intellektuellt tuggmotstånd än min text.
I Sverige jobbar nu en stor kulturutredning som tillsattes av just kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth under kommittédirektiv med den hurtiga titeln Kultur för sin tid!. Så här skrev hon på DN Debatt om utredningen:
"Har vi rum för det nya? Alla de nu nämnda aspekterna på kulturpolitiken är betydelsefulla för frågan om kulturpolitiken ger tillräckligt stöd för det som representerar förnyelsen inom kulturlivet. Nya generationer utvecklar nya uttrycksformer. Invandrare för med sig ett nytt kulturarv. Nya, ofta genreöverskridande kulturverksamheter utvecklas. Gränserna mellan kulturliv och näringsliv flyttas och många konstnärer agerar i dag som entreprenörer på ett sätt som hade varit otänkbart för bara något decennium sedan. Listan kan göras mycket längre. Den återkommande frågan är dock om kulturpolitiken är tillräckligt öppen och anpassad till vår tids samhällsförändringar för att behålla sin aktualitet."
Så sant, Lena! Tänk vilka fantastiska möjligheter nätet ger att uttrycka sig när det kombineras med den billiga digitala produktionsteknik som finns i var mans hem. Nya kollaborativa produktionsformer. Spridning av kultur på ett sätt vi aldrig skådat. Kulturella ingivelser som kan uppstå momentant. Frigörande av mer skapandekraft som finns i varje människa än vi hade kunnat föreställa oss.
Jag skulle där vilja uppmana Eva Swartz (hrrm, ja en syssling), som ju tillsattes av kulturministern för att leda denna tunga utredning att inte bara konsultera de kommittéledamöter hon fick sig tilldelade av Adelsohn Liljeroth. Jag menar, det är ju inte nödvändigtvis så att Skatteverkets generaldirektör Mats Sjöstrand är den som har mest att säga om "Kultur för sin tid". Väl? Jag har dock en känsla av att utredningen mest kommer att syssla med "högkultur". Fildelningsutspelet i SvD visar väl att man helst av allt vill önska bort nätet och det som händer där. Pinsamt.
Pär Ström pekade på en bra sak i sin kommentar: "Ministrarna skriver på Brännpunkt att upphovsrättsindustrin inte ska behöva lämna in en polisanmälan för att få ut den eftertraktade informationen. Men det är ju precis vad alla vi andra måste göra! Det är så rättssamhället fungerar! Varför ska det byggas en gräddfil för en viss bransch?".
Tja, för att det gäller just "kultur" kanske? Alliansregeringen ställer upp på Bodströmsamhällets antiliberala och framtidsfientliga hållning genom att få panik inför den nya teknikens transformativa kraft. De känner också bottenlös skräck för "pirater", "terrorister" och "pedofiler", som jag sammanfattade det hela med i Timbrorapporten Alternativ till Bodströmsamhället. Egentligen är de ju rädda för sina egna hjärnspöken samt utvecklingen mot större frihet för den enskilda människan.
Jag vill ju också påpeka att svenska regeringen väljer att överimplementera ett EU-direktiv. EG-domstolen slog ju i år fast att medlemsstaterna inte behöver låta upphovsrättsgängen får rätt att utpressa internetoperatörerna. Jag resonerar en hel del runt både IPRED1-direktivet, Renforsutredningen och rättsfallet i den just länkade rapporten.
Om marknadspriset som informationsbärare ur Friedrich Hayeks essä The Use of Knowledge in Society från 1945, för den som är intresserad av en fördjupad syn på priser. När det gäller knappa resurser.
"It is worth contemplating for a moment a very simple and commonplace instance of the action of the price system to see what precisely it accomplishes. Assume that somewhere in the world a new opportunity for the use of some raw material, say, tin, has arisen, or that one of the sources of supply of tin has been eliminated. It does not matter for our purpose—and it is very significant that it does not matter—which of these two causes has made tin more scarce. All that the users of tin need to know is that some of the tin they used to consume is now more profitably employed elsewhere and that, in consequence, they must economize tin. There is no need for the great majority of them even to know where the more urgent need has arisen, or in favor of what other needs they ought to husband the supply. If only some of them know directly of the new demand, and switch resources over to it, and if the people who are aware of the new gap thus created in turn fill it from still other sources, the effect will rapidly spread throughout the whole economic system and influence not only all the uses of tin but also those of its substitutes and the substitutes of these substitutes, the supply of all the things made of tin, and their substitutes, and so on; and all his without the great majority of those instrumental in bringing about these substitutions knowing anything at all about the original cause of these changes. The whole acts as one market, not because any of its members survey the whole field, but because their limited individual fields of vision sufficiently overlap so that through many intermediaries the relevant information is communicated to all. The mere fact that there is one price for any commodity—or rather that local prices are connected in a manner determined by the cost of transport, etc.—brings about the solution which (it is just conceptually possible) might have been arrived at by one single mind possessing all the information which is in fact dispersed among all the people involved in the process."
Jag har fått frågor om vad jag tycker om Bahnhofs utspel om STIM-förslaget som ju går ut på att man skall få ladda ned STIM-anslutna kompositörers låtar på nätet om man betalar en fast månadsavgift till internetoperatören som sedan slussar pengar till STIM, Sveriges Tonsättares Internationella Musikbyrå, som i sin tur betalar ut pengar till upphovsmän enligt sina egna metoder.
Min före detta affärskompanjon Jon Karlung tycker att det är "helt rätt tänkt". Jag tycker det är ganska fel tänkt. Tänkandet bygger på den gamla världens förutsättningar. Riksdagsman Karl Sigfrid (m) är sunt och reflexmässigt kritisk men jag tänkte ge litet djupare argument här.
Karlung säger i sitt pressmeddelande: "Licensen ska förstås vara frivillig. De som vill fildela betalar. De som inte vill låter bli. Det väsentliga är att musikskaparna får ersättning för sitt arbete, att konsumenterna får vad de vill ha och att priset och förutsättningarna är rätt."
Egentligen kan jag i någon hålla med om varje del av det där uttalandet. Så vad är felet? Felet är STIM och uttrycket "ersättning för sitt arbete". STIM är en organisation som skapades i den gamla världen och representerade ett intresse på ett hyfsat legitimt vis när musik användes kommersiellt av andra aktörer: Det kändes inte fel att en radiokanal som lockade lyssnare genom att spela musik och sålde reklam skulle dela med sig av intäkter till dem som gjorde musiken. Betalt för "arbete" har det aldrig varit frågan om och det återkommer jag till.
STIM representerar melodier som är skrivna och låttexter som är författade av "upphovsmän" som har givit STIM (eller motsvarande i andra länder) en fullmakt att för deras räkning inkassera pengar för offentliga framföranden av verken. Felet ligger i att upphöja musik till något mytiskt. Som om nätet vore ett medium för bara musik. Hur många organisationer måste man betala till innan man kan använda nätet på ett obehindrat sätt? Jag skall illustrera med ett exempel.
Så här går det till i nätsamhället:
I min mejlbox kollar jag rubriker och ingresser i NyTekniks dagliga utskick. För ett par veckor sedan fastnade jag som Mac-fan för en kul teaser: "PC-tidning hyllar Mac Os Lepoard: Nu har en pc-tidning utnämnt Apples "Leopard" till det bästa operativsystemet som någonsin skapats för vanliga användare. Tidningen säger att det är svårt att hitta en anledning till att använda något annat.". När jag läser artikeln fångas min uppmärksamhet av denna rubrik i NyTeknik: Ny jättekran i skuggan av Kockumskranen. Japans nyss invigda kran slår inte världens största från 1974. Den som stod i Malmö men monterades ned och skeppades till Sydkorea 2002.
I kommentarerna undrar någon hur man lyfter ombord världens största kran på ett fartyg. Vad för kran använder men då liksom? En kommentator ger en referens till en sajt om just nedmonteringen av Kockumskranen. Massor av bilder och noggrann beskrivning av tekniken, om svårigheter att plocka isär världens största kran. Hur man ibland behöver mer än ett försök. En härlig sajt! Jag inser plötsligt att det finns folk som snöat in på kranar och blir helt fångad. Jag tillbringar säkert en timme i kranvärlden en lugn lördagförmiddag. Gå dit!
Världens största pontonkran finns på bild när de hugger i för att betvinga Kockumskranen. Men som sajtskaparen skriver finns det mycket att gotta sig åt för krankännare: "Mobilkranen som håller på att lasta är, som det mesta här nere just nu, världens största. Mobil hydraulkran med en lyftkapacitet på 800 ton".
Och givetvis finns entusiaster som är levande uppslagsböcker i ämnet. En bildtext: "Några, inklusive undertecknad, ägnar många timmar att att följa arbetet vid kranen. En del har just stora kranar och tunga lyft som sitt stora intresse, och Göran Johansson ( i mitten) är den man kan fråga om man vill veta. Han kan det mesta!"
För dessa gubbar är kranarna riktiga personligheter: "På andra sidan hamninloppet står två kranar och tittar på. Malmös äldsta hamnkran är väl bara en trött åskådare, men Svanen som kikar fram mellan husen undrar nog vad de håller på med. "Behöver ni hjälp, grabbar. Här finns det muskler"!!"
Dessutom händer följande senare i kommentarerna hos NyTeknik: Lennart Ydehag, som tydligen lagt ut sajten om nedmonteringen, upptäcker att folk hittat hans sajt och går in själv och ger en kommentar där han upplyser om att någon annan har skapat ett bildspel från Sydkorea och uppmonteringen av kranen.
Jag är glad att jag fick den där inblicken i kranvärlden.
Vad menar folk när de säger att kreatörer skall "ha betalt för sitt arbete"? Skall folk som skapar ha betalt för den tid de lägger ned? Det finns massor av kulturentreprenörer som skriver böcker men knappt säljer några. Om nästan ingen köper boken, skall de "ha betalt" i alla fall? Nästan alla svarar nej på den frågan och ställer motfrågor: Nej, vem skulle tvingas betala menar du? Och skulle vem som helst få ta ett år ledigt och försöka skapa något och sedan få betalt för allt sitt arbete ... det säger ju sig självt att det inte går!
Så är det för fria företagare av alla slag. Butiken funkade inte. Restaurangen fick slå igen. Kunderna var för få. Trots arbetsdagar på 16 timmar.
Så vad menar man då? I den gamla världen menade man i princip att den som lyckades sälja kopior av sitt verk skulle ha "betalt". Samt i proportion till hur mycket det framfördes. Radiokanalerna betalade per minut, för tiden helt enkelt.
Tja, att de som skapar något som konsumeras bör kunna "få" någon ersättning, det låter ju inte helt orimligt i och för sig. Förr konsumerade men "exemplar" som sagt. Men sådana finns ju inte längre. Det finns bara information och tid. Om man ser en film som streamas från en server eller från ens egen hårddisk är irrelevant. Man konsumerar den. Jag uppfattar det som att många menar att det i nätsamhället vore rimligt om konsumenterna kunde betala för den tid de tillbringar med olika digitala kulturprodukter. Men man säger att "upphovsmänen skall ha betalt för sitt arbete".
Låt säga att vi tar in bredbandsavgifter som skall gå till "upphovsmännen" och låter informationen flyta fritt i fortsättningen. Det vore inte helt tokigt. "Fildelning" och allt användande blir fritt och hela nätet omfattas av en jättelicens som gör att vi får ta del av ALLT material för personligt bruk.
Vad händer? Vi kommer nu att ha en massa musiker och artister som lägger ut musikfiler på webbar, som sprider dem själva på fildelningsnätverk. I denna friare värld blir det ju önskvärt att försöka sprida sitt material. På något vis får man ju betalt genom bredbandsavgiften och nu gäller det att få folk att välja just din musik.
Men notera konsekvensen: Vi löser upp gränsen mellan den gamla världens privilegierade "professionella" upphovsmän, de som lyckades passera genom skivbolagens nyckelhål, och den nya världens alla kreatörer som skapar musik och givetvis kan vara lika "bra" eller väldigt mycket "bättre" än skivbolagens industriskapelser. Dessa skall ju också ha betalt för sitt arbete. Eller snarare ha betalt i relation till hur mycket folk lyssnar till dem och laddar ned dem.
Här uppstår ju redan problem: Skall alla som skapar någon form av musik behöva gå med i en kartell som STIM för att få ersättning? Varje unge som gör en låt på datorn? Ja, konskekvensen blir ju detta av en bredbandsavgift om man knyter den till STIM. Framtidens STIM borde alltså ha minst någon miljon medlemmar i Sverige. Eller fyra miljoner kanske.
Sedan har vi ju alla andra uttryckssätt som har sina upphovsrättsorganisationer idag och som man ju måste ha avtal med enligt STIM-modellen för att åstadkomma ett "fritt nätt" om man väljer vägen med bredbandsavgift. Musik är ju bara en liten del av den mänskliga kulturproduktionen. Rörlig bild är en annan.Texter, foton, grafik, skådespeleri m.m.
Låt säga att man skriver en låt som (på rumänska) heter Dragostea din tei och åstadkommer en riktig sommarfluga i hela världen och toppar listorna i 32 länder.
Låt säga att ett par killar som får för sig att kalla sig Syncsta mimar till låten. Och låt säga att deras version på YouTube har setts av nästan 2.500.000 gånger i skrivande stund. Tja, det är inte en fantasi. Så är det:
Men Syncsta skall ju inte ha något betalt. Inte ett öre från bredbandsskatter skall de ha. I dagens legala värld är det alltså bara Dan Bălan, kompositören, som skall ha pengar för att folk tittar på Syncstas version. Han är ju professionell upphovsman. En moldavisk, Los Angeles-baserad låtskrivare och producent. Varför är det så? För att Syncsta lade ut den själva. Enligt dagens juridik får man stå sitt kast då och trots att de glädjer en ofantlig massa människor skall de inte ha betalt. Däremot skall kompositören ha betalt varje gång någon tittar på Syncsta.
Men överensstämmer detta med nätets logik? Nej! Effekten av den gamla logiken är ju att den som kämpar mot nätet och INTE vill nå stora folkgrupper med sina verk skall ha betalt från bredbandsskatter. De som håller på sina kreationer och försöker sätta så höga priser på dem att nästan ingen är beredd att betala i dagens värld skall bli kompenserade. Men världen idag karaktäriseras av en ändlös produktion av "verk" men för litet tid hos människor att ta del av dem. Nätvärlden karaktäriseras av konkurrens om vår uppmärksamhet. Syncsta, som har förstått nätets logik, tagit konsekvenserna av den och har anpassat sig, de skall inte ha något betalt för allt sitt arbete och den tid som konsumenterna ägnar dem. Medan en motsträvig låtskrivare i STIM-stallet skall ha betalt.
För att komplicera det hela är Syncstas version en parafras på Gary Brolsmas Numa Numa Dance. En överviktig Brooklynkille verkar vara den som först mimade till Dragostea din tei. Enligt New York Times gjorde han sig till åtlöje. Jag tycker det hela är charmigt och mänskligt och han har uppenbarligen setts nästan 10 miljoner gånger på YouTudbe:
Och hur är det med bloggarna? Om 3000 personer läser en bloggpostning jag gör, varför skall jag inte få något betalt för det? För att jag lade ut den själv? Tja, det är ju inte så att jag inte vill ha betalt. Det vill jag! Men jag inser att det inte går i nätvärlden. Om jag satte lösenordsskydd och försökte sälja access misstänker jag att jag inte skulle vara så väldigt framgångsrik. Samma sak om jag gjorde pdf:er av mina skriverier och försökte sälja ensklida exemplar. Inte för att jag skriver dåligt eller för att folk skulle vara ointresserade. Utan för att nätet är fyllt av innehåll och vi alla konkurrerar om människors begränsade uppmärksamhet. Världens mest professionellt producerade innehåll kan ju inte avgiftsfinansieras så varför skulle mitt kunna? Jag talar om New York Times som ju har försökt med olika system i omgångar men lagt ned sina avgiftsbaserade försök.
När jag lägger en timme på att läsa om lyftkranar i stället för att titta på någon TV-film bör givetvis upphovsmannen (fotografen, textförfattaren, sajtskaparen) ha ersättning på samma sätt som TV-filmens upphovsmän i dagens värld skulle ha fått det. För vad är skillnaden? Ingen. Mer än inställningen till nätet och det sätt man tar sig an den nya världen.
Svagheten i alla resonemang om bredbandsavgifter är att de bygger på den gamla världens strikta uppdelning mellan en liten upphovsrättslig elit och en stor passiv konsumerande massa. Denna uppdelning är falsk. Människors tid är begränsad och många många lägger den lika gärna på lyftkranar som på Hollywood, lika gärna på Syncsta som på STIM-anslutna kompositörer och SAMI-anslutna artister, lika gärna på bloggosfären som på Aftonbladet. Sedan kan ju kultureliten snacka om att nätet leder till dumskallarnas sammansvärjning. Men beteendet talar sitt tydliga språk.
Vare sig det är lyftkranar, mimare, porr, bombrecept eller Hollywoodfilmer som fångar folks intresse och konsumeras är det ju självklart att alla upphovsmän och "skådespelare", uppfinnare, skribenter och fotografer skall ha betalt om man jobbar med bredbandsavgifter. Eller så kan man skippa dem helt och släppa nätet fritt i alla fall.
Framför Njupeskär, Sveriges högsta vattenfall. Var har du burit din Piratpartiknapp?
Swedish Sex delisted
Those who read this e-book were more shaken than stirred. It was published on the day of the Supreme Court decision in London that Julian Assange would be handed over to Sweden. When this never took place the topic lost part of its allure. It may be republished later with updates.
Bodströmsamhället
Rapport från 12 feb 2008. Finns som PDF.
Presenterades på seminarie ordnat av Ordfront och Timbro tillsammans! My new report for think tank Timbro concerning state surveillance of electronic communications.
Recent Comments