The Economist råkade ju ha en korrespondent i Lhasa just när oroligheterna bröt ut. Jag rapporterade igår om hans skriverier inifrån staden. Han har nu skrivit en mycket detaljerad redogörelse för sin vecka där. Han var tvungen att åka igår den 19 mars, när tillståndet gick ut. Nu vill världen veta vad som händer med de där som deltog i kravallerna. Blir de behandlade som huliganer eller som politiska dissidenter? "Hot mot nationella säkerheten", som SvD skriver, låter ju som något av det värsta myndigheterna kan ta till. Vad blir straffen? Det är ju verkligen kontraproduktivt av Kina att vara så restriktiv med informationen.
Läs gärna rapporten A week in Tibet: Trashing the Beijing Road hos The Economist. Den etniska komponenten står helt klar: "The destruction was systematic. Shops owned by Tibetans were marked as such with traditional white scarves tied through their shutter-handles. They were spared destruction. Almost every other one was wrecked.". Han-kinesernas och Hui-muslimernas affärer förstördes.
Varför, kan man undra? "Richer, but not happier", är en av The Economists lakoniska rubriker. Och som en Tibetkännare, författare och bergsklättrare hos The Guardian skriver: "When I first visited Lhasa in 1993, people still defecated in the street. Now it is a modern and much bigger city, albeit a largely Chinese one". Och där ligger väl det känsliga: En kultur som "invaderas" av drivna affärsmän och nybyggare. Visst tar dessa med sig utveckling men vad händer med den gamla kulturen och ens "eget" inflytande över denna? Ungefär det Johan Engblom tar upp på Aftonbladet debatt idag.
The Economist recenserar också två böcker om Tibet. En av dem, Memories of Life in Lhasa Under Chinese Rule, säger mer om det skräckvälde som Mao införde i Kina än om någon specifik policy mot Tibet. Jag känner igen beskrivningarna av fängelse, arbetsläger, grannskapskommittéer och politiska kritikmöten från t.ex. svenske journalisten Ola Wongs mycket läsvärda bok (länkad i min förra postning) om farfaderns eländiga liv under inbördeskrig och Maoistisk kommunism. Samma saker hände överallt i Kina. Men det är klart, ansåg man att ens land hade blivit invaderat och man blev pådyvlad Maoism och kulturrevolution skulle nog känslorna vara djupa även om man nu får materiellt välstånd och mer frihet och Tibet moderniseras i rasande fart.
Detta sagt, kan jag ju i princip hålla med Buddhismen om att "detachment" från ägodelar och det materiella kan vara av värde och att lycka är relativt och inte främst beror på prylar. Jag tar verkligen mer och mer avstånd från tom varumärkesfetischism. Människor som anger shopping som fritidsintresse skrämmer mig lika mycket som folk som direkt frågar vilket stjärntecken man är född i. Jag inser också att ens egen "icke-materialism" är väldigt relativ. Jag vill ju trots allt ha ständigt snabbare och kapablare datorer från Apple. Och om jag har en diskmaskin skall det ta mig sjutton vara en i edelstahl som är utvecklad av tyska spetsingenjörer och den skall vara så tyst att den måste ha en liten laserlampa som visar en röd fläck på golvet för att man skall veta att den är i gång. Ingen slamrig kinesisk plastleksak. Fast att läsa The Economist är en icke-materiell förlustelse som inte kostar speciellt mycket.
Recent Comments