Jag har fått frågor om vad jag tycker om Bahnhofs utspel om STIM-förslaget som ju går ut på att man skall få ladda ned STIM-anslutna kompositörers låtar på nätet om man betalar en fast månadsavgift till internetoperatören som sedan slussar pengar till STIM, Sveriges Tonsättares Internationella Musikbyrå, som i sin tur betalar ut pengar till upphovsmän enligt sina egna metoder.
Min före detta affärskompanjon Jon Karlung tycker att det är "helt rätt tänkt". Jag tycker det är ganska fel tänkt. Tänkandet bygger på den gamla världens förutsättningar. Riksdagsman Karl Sigfrid (m) är sunt och reflexmässigt kritisk men jag tänkte ge litet djupare argument här.
Karlung säger i sitt pressmeddelande: "Licensen ska förstås vara frivillig. De som vill fildela betalar. De som inte vill låter bli. Det väsentliga är att musikskaparna får ersättning för sitt arbete, att konsumenterna får vad de vill ha och att priset och förutsättningarna är rätt."
Egentligen kan jag i någon hålla med om varje del av det där uttalandet. Så vad är felet? Felet är STIM och uttrycket "ersättning för sitt arbete". STIM är en organisation som skapades i den gamla världen och representerade ett intresse på ett hyfsat legitimt vis när musik användes kommersiellt av andra aktörer: Det kändes inte fel att en radiokanal som lockade lyssnare genom att spela musik och sålde reklam skulle dela med sig av intäkter till dem som gjorde musiken. Betalt för "arbete" har det aldrig varit frågan om och det återkommer jag till.
STIM representerar melodier som är skrivna och låttexter som är författade av "upphovsmän" som har givit STIM (eller motsvarande i andra länder) en fullmakt att för deras räkning inkassera pengar för offentliga framföranden av verken. Felet ligger i att upphöja musik till något mytiskt. Som om nätet vore ett medium för bara musik. Hur många organisationer måste man betala till innan man kan använda nätet på ett obehindrat sätt? Jag skall illustrera med ett exempel.
Så här går det till i nätsamhället:
I min mejlbox kollar jag rubriker och ingresser i NyTekniks dagliga utskick. För ett par veckor sedan fastnade jag som Mac-fan för en kul teaser: "PC-tidning hyllar Mac Os Lepoard: Nu har en pc-tidning utnämnt Apples "Leopard" till det bästa operativsystemet som någonsin skapats för vanliga användare. Tidningen säger att det är svårt att hitta en anledning till att använda något annat.". När jag läser artikeln fångas min uppmärksamhet av denna rubrik i NyTeknik: Ny jättekran i skuggan av Kockumskranen. Japans nyss invigda kran slår inte världens största från 1974. Den som stod i Malmö men monterades ned och skeppades till Sydkorea 2002.
I kommentarerna undrar någon hur man lyfter ombord världens största kran på ett fartyg. Vad för kran använder men då liksom? En kommentator ger en referens till en sajt om just nedmonteringen av Kockumskranen. Massor av bilder och noggrann beskrivning av tekniken, om svårigheter att plocka isär världens största kran. Hur man ibland behöver mer än ett försök. En härlig sajt! Jag inser plötsligt att det finns folk som snöat in på kranar och blir helt fångad. Jag tillbringar säkert en timme i kranvärlden en lugn lördagförmiddag. Gå dit!
Världens största pontonkran finns på bild när de hugger i för att betvinga Kockumskranen. Men som sajtskaparen skriver finns det mycket att gotta sig åt för krankännare: "Mobilkranen som håller på att lasta är, som det mesta här nere just nu, världens största. Mobil hydraulkran med en lyftkapacitet på 800 ton".
Och givetvis finns entusiaster som är levande uppslagsböcker i ämnet. En bildtext: "Några, inklusive undertecknad, ägnar många timmar att att följa arbetet vid kranen. En del har just stora kranar och tunga lyft som sitt stora intresse, och Göran Johansson ( i mitten) är den man kan fråga om man vill veta. Han kan det mesta!"
För dessa gubbar är kranarna riktiga personligheter: "På andra sidan hamninloppet står två kranar och tittar på. Malmös äldsta hamnkran är väl bara en trött åskådare, men Svanen som kikar fram mellan husen undrar nog vad de håller på med. "Behöver ni hjälp, grabbar. Här finns det muskler"!!"
Dessutom händer följande senare i kommentarerna hos NyTeknik: Lennart Ydehag, som tydligen lagt ut sajten om nedmonteringen, upptäcker att folk hittat hans sajt och går in själv och ger en kommentar där han upplyser om att någon annan har skapat ett bildspel från Sydkorea och uppmonteringen av kranen.
Jag är glad att jag fick den där inblicken i kranvärlden.
Vad menar folk när de säger att kreatörer skall "ha betalt för sitt arbete"? Skall folk som skapar ha betalt för den tid de lägger ned? Det finns massor av kulturentreprenörer som skriver böcker men knappt säljer några. Om nästan ingen köper boken, skall de "ha betalt" i alla fall? Nästan alla svarar nej på den frågan och ställer motfrågor: Nej, vem skulle tvingas betala menar du? Och skulle vem som helst få ta ett år ledigt och försöka skapa något och sedan få betalt för allt sitt arbete ... det säger ju sig självt att det inte går!
Så är det för fria företagare av alla slag. Butiken funkade inte. Restaurangen fick slå igen. Kunderna var för få. Trots arbetsdagar på 16 timmar.
Så vad menar man då? I den gamla världen menade man i princip att den som lyckades sälja kopior av sitt verk skulle ha "betalt". Samt i proportion till hur mycket det framfördes. Radiokanalerna betalade per minut, för tiden helt enkelt.
Tja, att de som skapar något som konsumeras bör kunna "få" någon ersättning, det låter ju inte helt orimligt i och för sig. Förr konsumerade men "exemplar" som sagt. Men sådana finns ju inte längre. Det finns bara information och tid. Om man ser en film som streamas från en server eller från ens egen hårddisk är irrelevant. Man konsumerar den. Jag uppfattar det som att många menar att det i nätsamhället vore rimligt om konsumenterna kunde betala för den tid de tillbringar med olika digitala kulturprodukter. Men man säger att "upphovsmänen skall ha betalt för sitt arbete".
Låt säga att vi tar in bredbandsavgifter som skall gå till "upphovsmännen" och låter informationen flyta fritt i fortsättningen. Det vore inte helt tokigt. "Fildelning" och allt användande blir fritt och hela nätet omfattas av en jättelicens som gör att vi får ta del av ALLT material för personligt bruk.
Vad händer? Vi kommer nu att ha en massa musiker och artister som lägger ut musikfiler på webbar, som sprider dem själva på fildelningsnätverk. I denna friare värld blir det ju önskvärt att försöka sprida sitt material. På något vis får man ju betalt genom bredbandsavgiften och nu gäller det att få folk att välja just din musik.
Men notera konsekvensen: Vi löser upp gränsen mellan den gamla världens privilegierade "professionella" upphovsmän, de som lyckades passera genom skivbolagens nyckelhål, och den nya världens alla kreatörer som skapar musik och givetvis kan vara lika "bra" eller väldigt mycket "bättre" än skivbolagens industriskapelser. Dessa skall ju också ha betalt för sitt arbete. Eller snarare ha betalt i relation till hur mycket folk lyssnar till dem och laddar ned dem.
Här uppstår ju redan problem: Skall alla som skapar någon form av musik behöva gå med i en kartell som STIM för att få ersättning? Varje unge som gör en låt på datorn? Ja, konskekvensen blir ju detta av en bredbandsavgift om man knyter den till STIM. Framtidens STIM borde alltså ha minst någon miljon medlemmar i Sverige. Eller fyra miljoner kanske.
Sedan har vi ju alla andra uttryckssätt som har sina upphovsrättsorganisationer idag och som man ju måste ha avtal med enligt STIM-modellen för att åstadkomma ett "fritt nätt" om man väljer vägen med bredbandsavgift. Musik är ju bara en liten del av den mänskliga kulturproduktionen. Rörlig bild är en annan.Texter, foton, grafik, skådespeleri m.m.
Låt säga att man skriver en låt som (på rumänska) heter Dragostea din tei och åstadkommer en riktig sommarfluga i hela världen och toppar listorna i 32 länder.
Låt säga att ett par killar som får för sig att kalla sig Syncsta mimar till låten. Och låt säga att deras version på YouTube har setts av nästan 2.500.000 gånger i skrivande stund. Tja, det är inte en fantasi. Så är det:
Men Syncsta skall ju inte ha något betalt. Inte ett öre från bredbandsskatter skall de ha. I dagens legala värld är det alltså bara Dan Bălan, kompositören, som skall ha pengar för att folk tittar på Syncstas version. Han är ju professionell upphovsman. En moldavisk, Los Angeles-baserad låtskrivare och producent. Varför är det så? För att Syncsta lade ut den själva. Enligt dagens juridik får man stå sitt kast då och trots att de glädjer en ofantlig massa människor skall de inte ha betalt. Däremot skall kompositören ha betalt varje gång någon tittar på Syncsta.
Men överensstämmer detta med nätets logik? Nej! Effekten av den gamla logiken är ju att den som kämpar mot nätet och INTE vill nå stora folkgrupper med sina verk skall ha betalt från bredbandsskatter. De som håller på sina kreationer och försöker sätta så höga priser på dem att nästan ingen är beredd att betala i dagens värld skall bli kompenserade. Men världen idag karaktäriseras av en ändlös produktion av "verk" men för litet tid hos människor att ta del av dem. Nätvärlden karaktäriseras av konkurrens om vår uppmärksamhet. Syncsta, som har förstått nätets logik, tagit konsekvenserna av den och har anpassat sig, de skall inte ha något betalt för allt sitt arbete och den tid som konsumenterna ägnar dem. Medan en motsträvig låtskrivare i STIM-stallet skall ha betalt.
För att komplicera det hela är Syncstas version en parafras på Gary Brolsmas Numa Numa Dance. En överviktig Brooklynkille verkar vara den som först mimade till Dragostea din tei. Enligt New York Times gjorde han sig till åtlöje. Jag tycker det hela är charmigt och mänskligt och han har uppenbarligen setts nästan 10 miljoner gånger på YouTudbe:
Och hur är det med bloggarna? Om 3000 personer läser en bloggpostning jag gör, varför skall jag inte få något betalt för det? För att jag lade ut den själv? Tja, det är ju inte så att jag inte vill ha betalt. Det vill jag! Men jag inser att det inte går i nätvärlden. Om jag satte lösenordsskydd och försökte sälja access misstänker jag att jag inte skulle vara så väldigt framgångsrik. Samma sak om jag gjorde pdf:er av mina skriverier och försökte sälja ensklida exemplar. Inte för att jag skriver dåligt eller för att folk skulle vara ointresserade. Utan för att nätet är fyllt av innehåll och vi alla konkurrerar om människors begränsade uppmärksamhet. Världens mest professionellt producerade innehåll kan ju inte avgiftsfinansieras så varför skulle mitt kunna? Jag talar om New York Times som ju har försökt med olika system i omgångar men lagt ned sina avgiftsbaserade försök.
När jag lägger en timme på att läsa om lyftkranar i stället för att titta på någon TV-film bör givetvis upphovsmannen (fotografen, textförfattaren, sajtskaparen) ha ersättning på samma sätt som TV-filmens upphovsmän i dagens värld skulle ha fått det. För vad är skillnaden? Ingen. Mer än inställningen till nätet och det sätt man tar sig an den nya världen.
Svagheten i alla resonemang om bredbandsavgifter är att de bygger på den gamla världens strikta uppdelning mellan en liten upphovsrättslig elit och en stor passiv konsumerande massa. Denna uppdelning är falsk. Människors tid är begränsad och många många lägger den lika gärna på lyftkranar som på Hollywood, lika gärna på Syncsta som på STIM-anslutna kompositörer och SAMI-anslutna artister, lika gärna på bloggosfären som på Aftonbladet. Sedan kan ju kultureliten snacka om att nätet leder till dumskallarnas sammansvärjning. Men beteendet talar sitt tydliga språk.
Vare sig det är lyftkranar, mimare, porr, bombrecept eller Hollywoodfilmer som fångar folks intresse och konsumeras är det ju självklart att alla upphovsmän och "skådespelare", uppfinnare, skribenter och fotografer skall ha betalt om man jobbar med bredbandsavgifter. Eller så kan man skippa dem helt och släppa nätet fritt i alla fall.
Piratpartiets Christian Engström har förstått!
Apropå detta: Någon där ute som läst Andrew Keens The Cult of the Amateur: How Today’s Internet Is Killing Our Culture? Den här recensionen från Reason, som är ett frihetligt libertarianskt magasin, indikerar ju vilken form av unken elitism vi har att göra med.
Recent Comments