Det finns visst en västlig korrespondent i Lhasa som med egna ögon rapporterar vad som händer där. Och det är inte vem som helst. Det är världens bästa tidskrift alla kategorier som är på plats. En tidskrift som har den kanske mest liberalt frihetliga värdegrunden av alla betydande tidskrifter också: The Economist. Jag har varit prenumerant sedan 1984 ungefär.
Wolfgang Hansson i Aftonbladet skriver alltså "Vem har rätt? Vem ljuger? Kina gör allt för att hindra oberoende bevakning. Utländska journalister kastas ut eller vägras tillträde till Tibet. Av detta kan var och en dra sin egen slutsats.". Samme Wolfgang Hansson talar om "slakt på Tibetaner" i något som kallas "analys". Han har rätt i att journalister tycks hållas borta. Men jag föreslår att han läser The Economists ögonvittnesskildringar.
Kina är ingen demokrati. Men även vad gäller sådana system kan man väl kräva litet kvalitet på rapporteringen?
Den 13 mars rapporterar The Economist om vissa demonstrationer från munkar i samband med årsdagen av en revolt mot Kina 1959. Polisen agerade mot demonstrationen "i enlighet med lagen" och poliser posterades ut i staden.
Den 14 mars inträffar något som väl mest kan kallas pogromer och påminner om kristallnatten: The Economists korrespondent skriver hur han själv "saw crowds hurling chunks of concrete at the numerous small shops run by ethnic Chinese lining the streets of the city’s old Tibetan quarter. They threw them too at those Chinese caught on the streets ... The mobs, ranging from small groups of youths (some armed with traditional Tibetan swords) to crowds of many dozens, including women and children, rampaged through the narrow alleys of the Tibetan quarter. They battered the shutters of shops, broke in and seized whatever they could, from hunks of meat to gas canisters and clothing ...The rioting seemed primarily an eruption of ethnic hatred ... As your correspondent spoke to a monk in the backroom of a monastery, a teenage boy rushed in and prostrated himself before him. He was a member of China’s ethnic-Han majority, terrified of the mobs outside. The monk helped him to hide.".
Den 17 mars rapporterar The Economist att ordningen är någorlunda återställd men att de Han-kinesiska invånarna är väldigt skraja. Korrespondenten har även tagit bilder.
SvD nämner faktiskt att The Economist har sin "correspondent" där, vilket kanske förklarar att artikeln är ganska balanserad. De nämner till och med hans namn, James Miles, trots att The Economist väl är den enda stora tidskrift som kör med helt osignerade artiklar där skribenterna kallar sig "your correspondent".
Hollywood är ju inte känt för att befolkas av intelligentian. Filmskådisar är inga imponerande tänkare. Tvärtom är de lätta offer för diverse läror. Scientologin har sitt säkraste fäste i Hollywood liksom heltokiga New Age-rörelser, där man ägnar sig åt auramassage, kristallhealing och annat trams. Man tar ofta något begrepp ur någon "östlig" filosofi och känner sig djup genom att snacka om chakra.
Det värsta med Hollywoods imbecilla "filosofi" är den skrattretande dubbelmoralen. Man snackar sig varm om läror som uppvärderar det spirituella och försöker befria oss från materiella och världsliga begär. Samtidigt som storleken på ens mansion och invitationer till de rätta poolpartyna är allt som betyder något för samma personer. Hollywoods tänkande har djupet av en guldfiskdamm. Oinformerad pop-Buddhism är en Hollywoodsk irrlära.
James Hilton skrev en roman 1933 med titeln Lost Horizon där han uppfann en permanent lycklig och harmonisk dal runt ett lamakloster. Denna plats gav han namnet Shangri-La. Några västerlänningar råkar crasha sitt flygplan och hamna i en isolerad dal i Tibet där det råkar finns en konsertflygel i klostret och - tur nog - en engelsktalande munk. Bekvämt nog erhåller alla som stannar i dalen nästan evigt liv.
Visst, tjena! Medellivslängden var förfärande låg. Det där paradiset verkar ha varit ett aristokratiskt slavsamhälle ända fram till 1950-talet. Adelsfamiljer ägde i stort sett all jord och nästan hela folket var liveget. Att gå med i ett kloster kunde vara nästan enda sättet att undkomma fattigdomen och livegenskapen. Klostren försörjdes också av de arma böndera. Det finns akademiska referenser till detta förstås och jag är ingen Tibetkännare. Men jag känner igen förenklade historier när jag ser dem och den där om det paradisiska Tibet är rappakalja. Här är en vetenskaplig artikel [PDF] som "dekonstruerar" synen på Tibet som ett "slavsamhälle" men egentligen är det hela bockar i marginalen. Det framgår ju klart att även denne kritiker beskriver ett samhälle av livegna som under svåra umbäranden mer eller mindre "ägs" och beskattas av en liten aristokrati.
Tibets historia är brokig och tibetanska kungar har gift in sig och blandats med kinesiska kejsardynastier och mongoliska krigsherrar sedan hundratals år. Dalai Lama har bland annat varit ett politiskt redskap för att kontrollera territoriet. Kina anser att man i princip haft kontroll över Tibet sedan sisådär 750 år med avbrott för en period när den siste kejsaren föll 1911/12 och Maos seger och återkomsten 1950. Däremellan var Tibet tämligen brittiskkontrollerat. Historiska argument om "tillhörighet" av regioner blir alltid märklig. Tibet är knappast mindre kinesiskt än vad Skåne är svenskt och inte danskt.
SvD:s ledarblogg ligger på Hollywoodnivå om Tibet.
Blogge Bloggelito har ett annat perspektiv: [1] [2] [3] [4] [5].
Vad gäller Kina kan man väl konstatera att folk idag är "friare" än någonsin i historien och att det hela går framåt med stormsteg. Historisk utveckling tar tid ibland. Kina var ett feodalt kejsardöme för bara 100 år sedan. Därefter en period av totalt kaos med privata krigsherrar som tågade genom landet, en del av dem stödda av väst som Chiang Kai-shek, som ju var något slags rövare och fascist egentligen. Mao och hans röda armé segrade. Han gjorde bl.a. ett av de brutalaste experimenten i mänsklig omprogrammering under kulturrevolutionen. Deng såg att marknadsekonomi verkade effektivt. Och med marknadens frihet stiger efterfrågan på andra friheter. Dock med "kommunistpartiet" som enda fundament, det som inte får ifrågasättas.
Men "kommunistpartiet" i Kina kan väl beskrivas ungefär så här: Tänk er att att man satte Svenskt Näringsliv i regeringsställning med VD:ar och toppingenjörer från svenska storföretag som ministrar och med mandat att perpetuera sig själv, dvs att medlemmarna i Svenskt Näringsliv hela tiden utser det nya ledarskiktet etc. Uppdraget är att maximera landets ekonomiska tillväxt, dock med restriktionen att man förstås måste undvika kravaller och revolution och stjälpande av själva maktbasen och Svenskt Näringslivs ställning. Vilket innebär att man måste lyssna en hel del till problem hos folk och hålla dem hyfsat glada och nöjda och friska och arbetsvilliga. Odemokratiskt, visst! Men Kina är friare än någonsin i historien. Och har en lysande framtid.
Vill även hänvisa till min betraktelse för 2,5 år sedan: Över Årstabron till Tibet.
Förresten var det roligt att läsa den svenske journalisten Ola Wongs mycket läsvärda bok No I'm from Borås [38 kr på Bokus nu]. Han ger där ett politiskt kompasstest till en tjej på universitetet som efter lång prövoperiod skall tas upp i kommunistpartiets kader. Det svenska parti som bäst motsvarade hennes - och partiets - åsikter var moderaterna, även om hon befann sig en bit till höger om dem förstås och inte hade speciellt stor förståelse för välfärdsstaten som vi känner den. Men med en något annorlunda syn på yttrandefrihet.
Ola Wong har alltså kinesiskt påbrå men är född i Sverige. Han intervjuade sin farfar om dennes uppväxt som bl.a. legosoldat för krigsherrar under det kinesiska inbördeskriget som Mao vann, om hans tid under kulturrevolutionen i arbetsläger m.m. Oj, vilken läsning!
Recent Comments