Kulturarbetare missförstår: Exemplarförsäljning död

Digital exemplarförsäljning av kultur är i nätsamhället DÖD som huvudsaklig intäktsmodell.

Just det: DÖD! Det går inte att leva på att bara sälja digitala exemplar i det digitala nätsamhället eftersom varje 15-åring är en lika effektiv exemplarproducent som t.ex. världens alla CD-presserier tillsammans. Fast han gör det utan kostnad. Exemplaren har det ekonomiska värdet noll. I princip.

Det digitala nätsamhället ställer oss inför fullkomligt nya utmaningar. Det finns saker man kunde göra igår som man inte kan göra idag. Det finns saker man kan göra idag som man inte kunde göra igår.

Dat finns saker man kan göra idag som man inte kan göra imorgon. Och det finns saker man kan göra imorgon som man inte kan göra idag.

Förändring kallas det.

"Kulturarbetare" har alltid ogillat förändring, vilket framgick av ett seminarium i Stockholm. I grunden är kulturarbetare entreprenörer som tar sig en viss identitet. De är inte som andra entreprenörer. De är en speciell grupp. Tycker de. Uppdatering: Ett antal skrev även under ett upprop på DN Dedatt nu. Vilket Aftonbladet gör stor sak av. Notera att det är folk som Per Gessle som lever väldigt bra på nuvarande regim där de i hundra år framåt kan inkassera avgifter för något de gjorde på 1980-talet och som BERÖVAR dagens kreatörer pengar. Konsumenterna har en viss budget och Gessle vill att de går till hans gamla saker.

Själv är jag faktiskt "kulturarbetare". Jag framställer immateriella ting och försöker leva på det. Texter. Kunskap.

Genom historien har en massa folk lagt ned en herrans massa timmar på att skapa kultur. Många många har gjort det förgäves. De har spelat i sina garage och de har slavat vid sina skrivmaskiner och bläckhorn. Och gav ut diktsamling efter diktsamling som sålde 300 exemplar per styck. Eller gjorde skivor som dammade i ett hörn. Även välkända vismästare slevade makaroner och tvättade försöksdjursburar för att dra in pengar.

De kulturskapare som hängde kvar och lyckades försörja sig hjälpligt på sitt skapande kallar vi "kulturarbetare". Resten glöms. De är försöksdjursburstvättare.

Sättet att dra in pengar på att skapa kultur har varierat under hela historien. Mänskligheten har alltid haft musik. Det finns oändliga mängder musik. Egentligen behöver vi inte mer men det kan ju vara kul med nyheter.

Mozart undervisade näbbiga överklassflickor i pianospel. Han var pianolärare alltså. Och jobbade på kommission. Han skrev musik på uppdrag. Jag antar att han fick betalt för att dirigera och vara maestro (musikhistoriker får gärna fylla i). En period sålde många kompositörer notblad. Copyright på noter alltså.

Musiker har alltid både skrivit och spelat och framträtt. När man framträder får man - förhoppningsvis - betalt. En del kan leva på det. Jazz avnjutes med fördel live. Det var sättet att försörja sig under lång tid.

Sedan kom radion och musiker och låtskrivare undrade om de skulle bli arbetslösa. De fick igenom framförandeavgifter som betalades av radio och TV och restauranger m.m. Avgifter som nu betalas under en låtskrivares hela livstid och i 70 år efter dennes död. Mycket av våra pengar för upphovsrätt går i själva verket till gamla "kataloger" som de kallas i branschen. Inte till folk som skapar kultur idag.

Rock- och popmusiker gör stora teatrala uppsättningar med ljud och ljus och dansare och fyrvrkerier och drar in enorma summor.

Under en liten period av historien, egentligen bara drygt 50 år, har man på allvar kunnat sälja enskilda exemplar av en låt. Skivor. Det kunde man inte tidigare. Då lyssnade man på musik och såg konserter. Man kunde inte köpa den. Att skapa exemplar var ett stort risktagande och det kostade massor av pengar, dvs att pressa upp skivor och skeppa ut till butiker.

Men nu kan som sagt varje unge med dator vara duktigare än en skivfabrik. Exemplaren kostar noll att tillverka. Vi har en helt ny situation.

Exemplarförsäljning är död. Den funkar inte i en sådan miljö. IPRED handlar om att ge kulturentreprenörer ensidig rätt att fortsätta tillverka exemplar som inte behövs och som de ändå aldrig kan försörja sig på. De skall tillåtas trakassera folk för att de inte vill ändra sina affärsmodeller. Det finns ingen naturlig rätt att lägga ned en miljon kronor på att spela in ett antal låtar och sedan klaga på att man inte kan sälja exemplar, vilket den intellektuellt grunde men aggressive Martin Rolinski i BWO sitter och beklagar sig över på olika seminarier. Det borde de tänkt på innan. Är de inte nöjda är det ju bara att avstå från att investera stället för att kräva hårdare tag mot folket.

De måste hitta andra sätt att dra in stålarna. Musikgrupper får kanske sprida musiken gratis och dra in pengar på konserter och specialpaket till riktiga fans. Och ja T-shirts! Samt framförandeavgifter i radio. Mer troligt är att någon form av licenser eller abonnemang kommer att finnas för innehåll på nätet även om det finns oväntade följder av detta i det digitala nätsamhället där kulturproduktionens möjligheter ligger i allas händer, inte bara en elits.

Den kristallklara insikten om den digitala exemplarförsäljningens död fick jag av Bennett Lincoff, tidigare chefsjurist för avdelningen nya medier på ASCAP, motsvarigheten till STIM i USA. Han har föreslagit en generell sändarlicens för nätet. Inte en bredbandsskatt. Hans förslag är bättre. Kanske. Jag har skrivit om det tidigare eftersom jag såg honom på en konferens i Berlin.

Men exemplarförsäljningen är alltså DÖD. Och skall så vara. IPRED är reaktionärt och visar att man inget fattat. Kulturentreprenörerna måste anpassa sig. En del kommer inte att klara sig i den nya miljön. Andra tillkommer. Den som försöker producera och sälja endast digitala exemplar kommer att försvinna. De kommer inte att vara "kulturarbetare" längre utan försöksdjursburstvättare. Vägen framåt är att legalisera fildelning för personligt bruk och förmodligen kika på licenssystem för nätet. Men då skall licenser gå till alla som producerar innehåll. Även oss bloggare. Och alla YouTube-artister. Alla skall ha del av kakan, inte bara surpuppor som Rolinski. Och räkna inte med att alla som ansett sig vara kulturarbetare kommer att vara det framöver. Och tvärtom.

Men vi kan räkna med fler uppror eftersom så få fattar. Förutom Piratpartiet.

Uppdatering: Den liberala ledarredaktionen på UNT säger att frågan är svår för liberaler och bjuder nu in till debatt. Jag gillar deras observation av att de ledarsidor som rasade mot FRA nu är tysta.

Notera att all exemplarförsäljning jag talar om ovan är av digitala produkter. Fysiska produkter som böcker har en lysande exemplarframtid framför sig.

Andra bloggar om: ipred, kultur, fildelning, upphovsrätt