I mellandagarna satt jag vid ett kladdigt arabiskt tangentbord på ett café i en stad med 200.000 invånare. Några datorer. En stor platt-TV och mängder av män som satt med sitt kaffe och sitt mintte, förhäxade framför bilderna på TV:n. Sönderskjutna bostadshus. Barn på bårar. Bilder som de här. Förtvivlade människor som skrek och grät, läkare som kämpade med droppflaskor. Alla runtomkring mig var araber, om man med det menar människor som har arabiska som modersmål.
Det var mer uppgivenhet och förfäran än vrede. Männen satt tysta och tittade på satellitbilderna överallt. (Kvinnor skymtade bara förbi i skynken på gatan ibland med barn hängade runt sig, vilket leder till en ganska läskig apartheidkänsla i rent islamska kulturer måste jag säga).
Jag var, som jag berättat, i Västsaharas huvudstad i tre dagar och såg bara en vit västerlänning på hela tiden, förutom några skuggfigurer i FN-skyltade bilar. Kände jag mig osäker? Nja, egentligen inte. Man bör ju förstås snabbt förklara att man inte är amerikan. I stora delar av världen behöver man sedan bara förklara varifrån man kommer för att folk skall bli vänligt inställda. En taxichafför i en liten skruttig liten bil av gammal modell såg ut som om han omedelbart skulle bli hejdad på valfri flygplats eftersom folk skulle vara övertygade om att han skall spränga sig själv i luften. Stort yvigt skägg runt hela ansiktet, vit kaftan, vit virkad "hjälm" och djupt intryckta pepparkornsögon som man knappt anade inne i håligheterna. Vid honom i framsätet en liten pojke som lekte utan bilbarnstol eller bälte förstås. Misstänksam först mot den ensamme främlingen, förmodligen med bilderna från Gaza i huvudet. "La Suède, Suecia, Sweden!". Japp, Sverige fick honom på lugnt humör. Ofta finns i alla fall någon i ett gäng som vet: När de förstår är man genast en "ok guy" och får en ryggdunkning.
Min brevlåda översvämmades av mejl från listor där heta svenska debatter pågick: Hade Israel RÄTT att göra vad de gör? Vems SKULD är kaoset och våldet? Frågorna är fel ställda. Dick Erixon efterlyser "kyla, logik och rationalitet" i analysen. Jag håller helt med men det är ju inget som Erixon eller många andra bidrar med.
Det känns som en fotbollsmatch mellan två Stockholmslag, där vänstern hejar på Hamas och högern på Israel. I ett komplext historiskt skeende kan man inte logiskt resonera sig fram till en parts skuld och idiotförklara andra, som Erixon föreslår. "Liberalernas" enkla syn att Hamas lobbade raketer på Israel är inte alls så enkel när man lyssnar på Rabbi Michael Lerner som skriver i The Times till exempel. Han är ödmjuk inför historien: "It breaks my heart to see Israel's stupidity. It has a right to respond to attacks, but will not achieve its ultimate aim - peace - until it stops thinking in military terms".. Sedan han skrev har mycket hänt ... Och vänstern har motsvarande enkla syn åt andra hållet.
Vi måste gå från att diskutera vad som är RÄTT till att diskutera vad som är KLOKT. I kloka resonemang ingår även att ta hänsyn till de effekter som visst agerande leder till, oavsett hur "rättfärdigt" detta agerande är eller vems odefinierbara "skuld" något är. Kloka resonemang är resultatorienterade. Kloka resonemang innebär att man förstår att det, precis som i Laayoune, sitter en massa människor på caféerna och tittar på satellitbilderna av det massiva övervåld (folkrättsligt och humanitärt och ur de flesta aspekter jag kan komma på) som Israel nu tar till. Laayoune i Västsahara är ganska långt bort geografiskt. I Marocko och Västsahara har man en hyfsat liberal tolkning av islam för att vara en del av den arabisktalande världen. Men i Laayoune kunde man känna smärtan inför bilderna.
På väg från internetcaféet gick jag genom att halvdåligt område och blev snabbt omringad av en svällande massa smågrabbar som ryckte och slet i ryggsäcken. Och i Marrakech hade någon imam på en koranskola i halvslummen utrustat ungarna med gröna flaggor och kommenderat ut dem på gatan för att hetsa dem till vildsint utagerande och hat mot det som ses som en symbol för omvärldens förakt för hela deras kultur: Israels attack mot Gaza
Det hela är ganska tragiskt. Arabvärlden är fast i feodala strukturer, korruption, ofri ekonomi som leder till fattigdom, koncentration på att lära sig koranen i stället för vettig kunskap, dåligt utnyttjande av humankapital genom att skuffa undan kvinnor från det offentliga livet. Det är en krutdurk för hat mot väst, ett hat som utnyttjas av imamer för att förstärka sin religiösa makt över de ungas världsbild.
Man kan inte tänka bort allt detta när det handlar om utrikespolitik. Man kan inte bara tala om vad som är "rätt" och vems fel sakernas tillstånd är. Man måste vara KLOK. Även om Hamas är militanta våldshetsare måste man protestera kraftfullt när Israel tar till övervåld för att de blivit beskjutna med taffliga raketer. Och man måste försöka hitta internationella lösningar som garanterar Israels säkerhet från sådana getingstick. Men jag upplever både höger och vänster som blodtörstiga revanschister i frågan. Jag börjar se Sverker Åströms kyliga folkrättsdiplomatiska navigerande i världen som en allt större bedrift. Jag skrev en hyllning till Sverker på 90-årsdagen där jag avslöjade Sverkers IT-arbete och även en rapport från kalaset på en mer personlig blogg som jag lade ned.
Jag skrev "Han är trots allt den man som formulerat Sveriges utrikespolitik under efterkrigstiden, vilken var mycket framgångsrik: "Alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig". En del är förbannade och tycker att strategin var självisk och principlös. Men den höll oss utanför två världskrig och förvaltades och utvecklades av Sverker när vi faktiskt låg just på gränsen mellan NATO ooch Warszawapakten."
Om en regerings mest basala uppgift är att försöka garantera säkerhet åt sitt folk handlar det inte bara om militär styrka. Att kunna röra sig som ensam västerlänning bland 200.000 potentiellt väldigt uppretade araber är av stort värde måste jag säga. Sverige bör fortsätta tänka i Sverker Åströms tradition.
Om jag skulle formulera någon personlig "piratanalys" av utrikespolitikens utveckling skulle det vara att nationers förmåga att ensidigt och riskfritt projicera makt utanför sitt eget territorium minskar i och med nätsamhällets och den globala kommunikationens genomslag.
I Marrakech mötte man åsnor som drog vagnar med en parabolantenner genom gränderna för att monteras upp hos någon familj. Taken är smockfulla med paraboler. Genom att rikta dem mot rätt satellit får man hundratals gratiskanaler. Låt säga 300 arabiska kanaler. Med bilder av vad som faktiskt händer. Och bloggare skriver och och folk med mobilkameror filmar och plåtar. Saker dyker upp på YouTube och andra ställen. Orättfärdigt beteende får genomslag direkt och föder vrede och hat. Världen blir mer transparent.
Jag tog upp en början till ett sådant resonemang i min senaste rapport Alternativ till Bodströmsamhället. Gårdagens auktoriteter undermineras men i stället för att inse att man inte kan bete sig på samma sätt som tidigare i världen går man på som om ingenting hade hänt och hävdar sedan att den friktion och risk för terrorism som uppstår på grund av oskicklig geopolitik måste motivera stora frihetsinksräkningar och expansion av statens kontroll över de egna medborgarna. I Sverige har alliansregeringens partier beslutat att nästan all vår kommunikation skall kopieras in till en statlig avlyssningscentral (FRA-lagen). (s) är kanske för men med modifieringar. Piratpartiet är mot och förtjänar alla kritikers stöd i EU-val och riksdagsval.
Men hur är det, kan vi då inte påverka alls? Jo, jag är ju ganska övertygad om att utvecklingen kommer att gå "framåt" på grund av samma nätsamhälle som begränsar gamla auktoriteters makt. Många blir nog förvånade: Men på den där arabiska satelliten finns en massa arabiska sexkanaler. Där annonseraras arabiska telefonsexlinjer på ett vis som vi kanske skulle tro vore fullkomligt omöjligt när vi tänker på någon monolitisk islamism. Där finns ungdomskanaler med sexiga musikvidoes, dokusåpor där inte en enda arabisk kvinna har burka, där finns glamour och konsumism. Men förstås också en massa nyheter som sänder bilder av mänskligt lidande i Gaza. Och allt fler har internet. Marrakech och Laayoune var fulla av internetkafeer där det kostade fem kronor i timmen att hyra en uppkopplad dator. Även i halvslummen står handtextade skyltar med en hotmailadress om man vill nå en hantverkare. Jag slår vad om att han inte har en dator hemma utan att han kollar mejl ibland på ett café. Och surfar på webben. I princip fanns ingen censur i Marocko men tydligen har man blockerat sajter tidigare som presenterade fel syn på frågan om Västsahara.
I mina egna "piratvärderingar" ingår att jag faktiskt tror på den fria kommunikationens kraft och att vi därför med kommunikation skall försöka lösa problem. Mer än tidigare. Staters våld och militära äventyr känns otidsenliga och som att det skapar problem för oss själva på ett annat vis än tidigare. Världens enda supermakt blev attackerad på hemmaplan 2001, något som aldrig hänt tidigare. Och efter många år har man inte ens lyckats kväsa ett litet outvecklat bergssamhälle i centralasien fast man dessutom är uppbackade av Nato och andra länders militära styrkor, bland annat Sveriges.
Hamas skriver på SvD Brännpunkt idag. Många bloggare kommenterar detta men en del tycks inte observera att det i morgon är "Israels" tur på Brännpunkt. Svensson, Jan Kallberg, Arvidfalk.se, Esbati, Dick Erixon. Och visst kan man hålla med kritiker som Ingerö när han pekar på en skev panel i SR. Göran Rosenberg i DN är läsvärd: "Bortom sans och vett".
Utrikespolitik är varken mitt stora kunskapsområde eller stora intresse egentligen. Men jag är sorgsen över en värld i kaos. Fast ni får ta mig på allvar i alla fall. Jag är ju den 67:e mäktigaste personen i landet enligt Aftonbladet blev jag upplyst om när jag kom tillbaks från öknen :-)
Andra bloggar om: gaza, israel, palestina, utrikespolitik, hamas
Recent Comments