"Upphovsrätten är omoralisk, anser Oscar Swartz", kan man läsa på DN Kultur idag i Nils Hanssons recension av Tony Ernsts bok 6 miljoner sätt att jaga en älg på: en berättelse om musikindustrins uppgång och eventuella fall. Jag skrev själv om boken tidigare här på bloggen och jag tog just upp den där kontrasten mellan mig själv och Horace Engdahl med exempel på hur diamteralt motsatt vi hade svarat på samma frågor. Jag rekommenderar ett köp på Bokus. (139 kronor är dagspriset bara. Och COOP Medmerapoäng på köpet som vanligt!) DN har alltså arrangerat bilder av mig och Horace och The Pirate Bay-sidan som illustration.
Jag fick en fråga i kommentaren till förra postningen om hur upphovsrätten kan vara omoralisk så det tänkte jag utveckla här. Jag är ingen filosof men jag vet ju att man brukar ta extrema exempel och resonera runt för att visa på konsekvenserna av vissa principiella resonemang som därigenom kanske faller eftersom principen visar sig leda till absurda resultat när den dras till sin spets. Låt oss utgå från "naturen", en värld utan upphovsrätt:
Antag att jag i denna värld sitter hemma på kammaren och komponerar ett stycke musik. Nu ställer jag mig på Sergels Torg i Stockholm och framför detta musikstycke. I publiken finns en gittarhippie som är väldigt musikalisk och memorerar hela stycket. Hon går hem och tränar låten och gör en himla bra version av den. På sommaren sätter hon sig i en park i Berlin och spelar för skojs skull. Inte för att få betalt utan bara för att det är kul att göra det bland alla kolgrillande turkiska familjer och softande Berlinare.Sergels Torg-killen får reda på det och kommer störtande till Berlin med knölpåken i hand och säger att "Nu ska du fan i mig betala pengar din hynda annars slår jag in dörren i din lägenhet och tar med mig ditt kylskåp!". "Öh, vaddårå?" säger hippien. "Jag spelade ju bara en låt som råkade höra på ett torg och har suttit hela vintern och övat in den och jag har lärt en polare att spela den också och hon sitter i en park i London ...". "Vad ända in i helvete? I London skall man inte få spela den alls för britterna är idioter! Hon skall få spö och jag skall krossa gitarren!"
Är det verkligen moraliskt korrekt att sitta och spy ur sig en massa skapelser rakt ut i luften för att sedan jaga folk med knölpåk när de sprids? Eller är det moraliskt korrekta handlandet att hålla käften om man inte kan behärska sig från att begå våld när ens ord börjar spridas? Upphovsrätten är en kodifiering av den förra moralen, inte den senare.
Om man tar icke-våld mot fredliga människor som en etisk utgångspunkt för moraliska överväganden är alltså upphovsrätten "omoralisk". Däremot kan den förstås vara "bra" av andra skäl. Det moraliska synsättet säger att man får skylla sig själv när man släpper ut sitt verk även om man suttit i ett helt år och komponerat en hel symfoni. Det var ett eget beslut. Man får inte jaga folk med knölpåk bara för att man själv valde att lägga tid på det där. Däremot kan vi i demokratisk ordning säga att vi faktiskt vill att fler människor avsätter ett år till att komponera symfonier och att vi tror att en ensamrätt skulle uppmuntra till detta och att vi därför ger dem rätten att använda samhällets våldsmonopol om någon spelar låten eller symfonin i en park utan att betala den som komponerade det hela. Men då är vi inne på utilitaristiska argument för upphovsrätten: "Den utdelade ensamrätten ger incitament och vi får fler symfonier och det leder till att den totala nyttan i sämhället gagnas".
Det finns invändningar mot mitt resonemang men jag kan inte skriva en hel bok här med både invändningar och mina svar på dessa. Men det där är grundtanken bakom upphovsrätten som "omoralisk". Den moraliska frågan diskuteras också i ett par artiklar [1] [2] på Fritz-Anton Fritzons blogg där jag är inne i kommentarstrådarna och petar.
Jag tror att upphovsrätt i någon form är samhällsnyttig och att vi alltså bör ha någon upphovsrätt. Trots att den är "omoralisk". Jag är också helt övertygad om att en rak överföring av upphovsrätten från icke-digitala verk till digitala verk är ordentligt samhällsskadlig och förhindrar en fantastisk utveckling i det digitala nätsmhället. Det som upphovsrätten alltså egentligen var till för att gagna i min utilitaristiska tolkning.
Läs gärna om hur Mozart befriade Allegris magiska körverk Miserere från Påvens kontroll genom att memorera alla nio stämmorna när han besökte Vatikanen. Så Sergels Torg-exemplet är ingen omöjlighet.
Nils Hansson kallar mig också i DN-artikeln - lite skämtsamt om jag läser honom rätt - för "frihetstaliban". Om man skriver in det ordet på Google i bestämd form, vilket är det Nils Hansson använder i artikeln, upplever man just nu något lika häftigt som en solförmörkelse. En Googlewhackblatt! Det vill säga man får bara en länk, nämligen den som går till DN-artikeln. Jag skriver inte ens ut ordet i dess böjda form här för att inte förstöra magin eftersom det då kommer att länkas av Google snabbt som ögat :)
Och skriver man in "frihetstaliban" i sin obestämda form får man två träffar (och snart denna artikel) och de leder till samma källa: Stig Strömholm har tydligen kallat Lars Leijonborg för just "frihetstaliban" när den senare ifrågasatte kårobligatoriet på universiteten. Strömholm var ju bl.a. rektor för Uppsala Universitet och professor i rättsvetenskap. Hans doktorsavhandling på 950 sidor på 1960-talet handlade tydligen om upphovsrätt i ett historiskt perspektiv, enligt Wikipedia. Man blir ju nästan nyfiken. Skriven på tyska månntro?
För övrigt kan nämnas att Sverige stäms av norska jurister för FRA-lagen och att sju (s)-bloggare partimotionerar mot integritetskränkande lagar (med Erik Laakso i spetsen för Sossar mot Storebror verkar det som).
Recent Comments