Rasmus Fleischer på Copyriot analyserar EU-valet briljant som vanligt: I Sverige har många en nästan religiös inställning till röstandet. Vi bekänner oss till en ideologi och vi ställer gärna frågor som Hur skulle världen se ut om detta parti fick egen majoritet och styrde allt?. "Programmatisk" inställning till politik i stället för "pragmatisk".
Man frågar "vad vill jag i den ideala världen?" i stället för "vad kan jag i den faktiska världen?".
Jag hade en amerikansk vän som blev förbluffad över svensk politik när han fick reda på att socialdemokraterna regerat år efter år med vänsterpartiets stöd, utan att dessa någonsin haft en ministerpost. Samma sak med miljöpartiet: De stödde regeringen (s) utan en enda ministerpost och utan att sitta med på regeringens sammanträden där ju den innersta makten trots allt finns.
Han kallade (v) och (mp) mesar och idioter och menade att sådant aldrig skulle inträffa i USA: Varför slår de inte bara näven i bordet och säger att de inte ställer upp om de inte får vara med i regeringen, "annars kan väl ni sossar låta de borgerliga regera då, skit på er, vi viker inte en tum!". Så borde de sagt, menade han. Eftersom det aldrig funnits några troliga koalitioner mellan (s) och andra partier som (fp) har han förmodligen rätt.
Vad är då Piratpartiets roll i EU-parlamentet och nästa år i Sveriges riksdag? Att vara blodhundar och mopsar på båda ställena och kanske vågmästare i Sverige.
Med blodhund menar jag det som Erik Josefsson sysslat med som aktivist. Trots att han inte har haft en officiell position i Bryssel mer än tidvis som ordförande i FFII och sedan som EFF:s europeiske sambandsman. Nu kandiderar Josefsson för (v). Men det är mycket tack vare Josefsson som varit på plats i Bryssel och grävt och dragit i kontakter och fått läckta dokument som vi fått aktivism på hemmaplan och i Europa mot Telekompaketet m.m. Erik har varit en blodhund som vittrat sig till farliga skrivningar och intitiativ i en massa olika rapporter som kommer från Bryssel.
Detta kommer att vara en oerhört viktig uppgift för Piratpartiets delegater (och jag tror på minst två som jag skrivit någon gång tidigare): Att bevaka just det de är specialister på och de där specialfrågorna. Vi kan inte alls räkna med att andra parlamentariker gör detta! Vi måste ha in folk som förstår det där med kommunikationsfrihet i den digitala världen. Vi måste ha in blodhundar. Nu tror jag på skräll: När stolta Piratmammor kommer ut och (i kommentarerna) stolta barn till Piratföräldrar kommer ut, då blir det succé i valet.
Dessutom skall de vara mopsar. Orädda, som outtröttligt gläfser mot de stora. Men som sedan kan vara fulgosiga nog att bygga allianser efter gläfsandet. Vi måste ha in mopsar.
Det handlar om politik och ingen tävling i ideologisk eller religiös renhet. Vad kan uppnås och hur? De som anser att frågorna är viktiga har nu ett gyllene tillfälle att VERKLIGEN göra skillnad med sina röster: Några svenska blodhundar och mopsar kommer faktiskt att på olika vis kunna påverka hela Europa genom den aktivism som kan uppstå runt deras nosande och gläfsande. De är spjutspetsarna in i maktens centrum men kommer att ha mängder av nätaktivister direkt och indirekt bakom sig i hela Europa.
Hur EU-arbete går till? SvD har en artikel.
Det verkar som om de hotade maktpartierna i Sverige, (c) och (fp), de som dabbade sig i FRA-frågan och seglade under falsk flagg, kommer att opponera sig mot att få Piratpartiet i samma grupp i parlamentet. Ja, ja, låt dem hållas. Men rösta inte på dem. Bort! Och om FRA-kramande är liberalism, vill man då ens sitta i en sådan liberal grupp? De gröna verkar däremot välkomna Piratpartiet. Inte mej emot. Samtidigt är de, precis som alla gammelpartierna, uppenbarligen förbluffade av och skräckslagna över Piratlavinen som rullar över politiken nu och griper efter minsta grej för att smutskasta Pirater.
Jag anser att de gjort bort sig fullständigt när de kritiserat den aktion och film som PP:s Daniel Nyström gjort och som jag utnämnde till en medborgarjournalistisk bragd. De hävdar att den är integritetskränkande. Privatlivskränkande. Rick Falkvinge förklarar bra. Christian Engström utvecklar. Opassande, dvs Marie Andersson i Piratpartiets ledning, är mer tveksam.
Henrik Alexandersson kommer ut som Piratpartist idag. Som medlem och röstare. Precis som Rasmus Fleischer gjorde i den först länkade artikeln (eller snarare som röstare). Spännvidden är stor på åsikterna i andra frågor skulle jag tro. Men de inser att PP kan göra skillnad. Som blodhundar och mopsar. Så röstar du.
Recent Comments