Kommer vi att uppleva någon superstjärna som Michael Jackson i det digitala nätsamhället? Jag är tveksam. De riktigt stora megashowerna med folk som säljer fantastiska mängder "verk" och dessutom turnerar runt och fyller arenor och som tjänar miljarder kan vara en historisk parentes. Det är ju i princip de gamla stjärnorna som skapades under en tidigare era som åker runt bland en åldrande publik. De yngre levde i stället ut sina lustar på megaraves, techno- och trancefestivaler i månskenet vid någon strand, på Berlins och Ibizas klubbar. DJ:n blev stjärnorna i stället, fast i mindre skala och främst som liveupplevelse.
Superstjärnan kan mycket väl ha varit ett skådespel som uppstod i skärningspunkten mellan artisteri och industriell affärsverksamhet under en period med en viss teknik och kommunikationsstruktur: Fysiska verk i form av skivor som måste pressas och förpackas och skeppas ut till butiker jorden runt. Enkelriktad kommunikation där man genom att kontrollera några få kanaler kunde säkerställa att främst några stjärnors verk spelades om och om igen. Jag beskrev strukturen här tidigare. Den strukturen är död i och med Internets genomslag.
Och det här säger jag som en riktigt stor fan av Michael Jackson. Jag har en fet bunt CD-skivor från hans storhetstid, både album och CD-singlar med en massa remixar. Jag har sett honom live två magiska gånger i New York och skulle ha gjort det igen om han hade fått köra sin långa serie konserter i London. Jag skrev om Michael Jackson här på bloggen tidigare.
Jag gjorde nu en skärmdump av min Safari webbläsare med miniversioner av förstasidor. Vart man än gick i världen var toppnyheten densamma. Bilden är klickbar för en stor variant där det (med ansträngning) går att se vilka sajterna är. Kommer vi att se någon popstjärna/musikartist på det viset igen?
Michael Jackson var helt äkta i all sin konstgjordhet. Han var ingen Britney Spears utan hade talang och en hård farsa som drev ungarna över bristningsgränsen för att göra artister av dem. Stod på scen som liten pojke, skrev och producerade musik. Med hjälp förstås. Perfektionist. Sjöng och flämtade och stönade och ropade och kved på eget vis. Dansade samtidigt som en viktlös utomjording.
Och han drev ju sin ständiga kamp mot naturen och åldrandet men gick så långt att han kanske tog död på sig själv. Och inte blev det lättare av att han förmodligen fryst fast på en 13-årings nivå i det mesta. Intervjuer och prat och intellektualitet var inte hans starka sida. Och förmodligen var han väldigt olycklig. Hans sexualitet var uppenbarligen helt outvecklad och även där på 13-åringens nivå. Att runka med Michael Jackson i sovrummet när man tittade på skräckfilm och åt godis var ju liksom en grej mellan två 13-nåringar och skadade förstås ingen egentligen. Men i slutänden var det ju dessa små egenheter som fällde honom. Livet rutschade utför efter rättegångarna och han kom aldrig tillbaks.
När någon frågat mig om den bästa poplåten genom tiderna har jag de senast 20 åren sagt Billie Jean. Var man än varit i världen uppstår en speciell stämning på dansgolv när de första pumpande tonerna omedelbart indikerar vad som kommer. Alla känner igen dem - av en viss generation i alla fall - och sugs ut på dansgolvet och det brukar sluta med masskorus i falsett i refrängen. Folk vill egentligen vara lika viktlösa och eleganta och unga som Michael Jackson.
Musiken och produktionen är briljant. Det spelar ingen roll om det är på ett bydisco på Ungerska landsbygden eller ett urbant vattenhål där låten mixas med andra saker. Den är oemotståndlig.
Texten är också briljant och sammanfattar på ett enkelt vis en av sociobiologins mest grundläggande insikter, utan vilken man inte kan förstå mänskliga kulturer och beteenden. Den sätter fingret på den genetiska skräck som hanen lever under men inte honan: "Paternity uncertainty". Kvinnan vet att hälften av generna i hennes barn kommer från henne eftersom barnet faktiskt kom ut ur hennes kropp och hon fångade upp det. Fadern kan dock inte veta vems gener hennes har blandats med. Han kan slösa all sin energi på att föda upp någon annan hanes gener. Det är därför kulturer har utvecklat dubbelmoral där killens svendom inte spelar någon roll medan tjejer skall vara jungfrur. Det är därför äktenskapsbrott ses som något förskräckligt i många kulturer - speciellt kvinnors. Billie Jean uttrycker den skräcken på ett briljant vis. Låten pulserar av svettig ångest som stiger rakt ur människans genetiska ursoppa.
Billie Jean is not my lover
She's just a girl who claims that I am the one
But the kid is not my son
She says I am the one, but the kid is not my son
Och slutligen: Dansen är briljant. Det var i Billie Jean Michael Jackson introducerade Moonwalken. Jag vet till och med var jag befann mig när han plötsligt tog världen med storm på grund av sitt magiska uppträdande i en TV-show våren 1983. Det var Motowns 25-årsjubileum, skivbolaget som varit ledande för "svart" musik. Och den spindeltunne Michael Jackson rörde sig häpnadsväckande. Hans koreografi och dans har utnämnts till avantgardistisk, alltså ledande och nyskapande, av New York Times mest uppburna danskritiker (länk finns i min tidigare Jackson-postning som länkades ovan): Jag var med min mamma på ett hotell i Skagen i Danmark och råkade se Motown-showen på rummet.
Här är Michael Jacksons nummer, där Moonwalken var mycket kort men åstadkom tjut av förvåning:
Han utvecklade ju showen förstås eftersom han visste att Billie Jean alltid var höjdpunkten. Låten och dansen som inget och ingen kunde slå. The King of Pop helt enkelt. Här live i New York 2001. Det finns massor av versioner på Youtube:
AB, AB, Expressen. Han fick aldrig känna smaken av revansch skriver Anders Nunstedt i Expressen. Lars Lindström skriver om magin med Billie Jean. SvD, SvD, Nils Hansson i DN, DN, DN, DN.
Och ja, jag har gråtit en skvätt när jag tittar på de där YouTube-klippen. Egentligen är det väl över människans existensiella tragedi och ens egen kommande bortgång i framtiden.
Recent Comments