Oscar Swartz :: Texplorer

Medienattens köld är hård - Barnporr del 3

En kort postning. Vi kan väl kalla detta del 3 i granskningen av siffrorna i den s.k. FN-rapporten som hävdade att vi har en barnporrexlosion och att vi måste strypa nätet på olika vis för att rädda mänskligheten (lätt överdrivet). Del 1, Del 2.

Computer Sweden publicerar min månadskrönika i idag, Medienattens köld är hård. I krönikeform kan man ju inte gräva på djupet eller lägga länkar. Krönikan är egentligen anpassad för den tryckta tidningen med stark restriktion på antal tecken. Men texten finns på nätet i länken ovan.

Det är alltså en mer sammanfattande kommentar till vad som händer. Titeln blev "Medienattens köld är hård". De flesta svenskar känner nog igen det som en parafras på inledningsstrofen till Viktor Rydbergs Tomten. Citat och parafraser återkommer i krönikan i kursiv stil.

Tomten av Viktor Rydberg.
Kan köpas illustrerad på det vis många av oss minns på Bokus för 81 kronor i skrivande stund.

Varför Tomten, kanske någon undrar? Jo, dikten är djupt existensiell. Den kan läsas här hos Projekt Runeberg. Den handlar om varifrån vi kommer, vad målet är, våra liv och vår plats i rymden, om familjen. Allt är fridfullt. Ett slags dröm om ett idealtillstånd nästan. På den ensliga gården, där man skalat bort modernitet och komplikationer och sociala nätverk. Hela den krångliga världen utanför. Livet i livmodern var bekvämt, som Camille Paglia kanske skulle sagt. Dikten är förförisk och gör oss nostalgiska. Samt får oss kanske att fundera.

Jag menar att oron runt nätet som uppstår kanske kan förklaras av att den där ensliga gården nu störs. Det gamla, där allt var (inbillat!) lugnt och skönt. Nätet orsakar maktförskjutningar och helt nya möjligheter för alla - med radikal yttrandefrihet och möjlighet till socialt experimenterande.

Det finns problem som i alla förändringar. Dessa kan man diskutera på rationella vis. Men alla vill inte det. Många grupperingar vill skapa paniker för att motverka själva den paradigmatiska förändring som nätet åstadkommer. Jag har skrivit om Internets "själ" tidigare. Panikmånglarna ogillar den själen. Det handlar om informationspolitik.

---

Telekompaktetet som är det stora idag handlar ju också om nätets själ och informationspolitik: DN, SvD, SvD, AB, Hax,

Och franska ambassaden försöker tysta riksdagsledamoten Camilla Lindberg precis innan Telekompaketet skall diskuteras i EU och där den franska HADOPI-lagen eventuellt skulle kunna olagligförklaras: DN, SvD, Camilla själv.

---

P.S. Angående gräv i barnporrsiffror, läs kommentarerna till Del 2 på min blogg, där signaturen ST googlegrävde.

Hur tips blev sajter - Barnporr del 2

Jag lovade i min förra postning källkritik av en rapport som presenterades för FN och som lyftes fram av våra främsta medier som en sanning. Hos Sveriges Radio gjorde Ekot, Studio Ett och Lotta Bromé hela inslag och intervjuer, baserade helt på rapportens siffror.

Ladda gärna ned rapporten och gör er egen källkritik. Försök se varifrån varje siffra kommer. Om ni hittar källa försök själva se hur den källan kom fram till siffran osv. Det är en nyttig övning. Jag kommer att ta ett exempel nedan. Även om journalister har slutat göra sådant kan ju vi på nätet öva våra kunskaper i konsten.

Till Dr M'jids eloge skall man säga att rapporten är väldigt klart punktad och därför lättanalyserad. Jag skall i den här postningen gräva i punkt nr 35 där hon säger:

"35. As of 19 April 2009, the National Centre on Missing and Exploited Children (NCMEC) in the United States, had since its creation in 1998, identified 592,044 out of a total of 681,275 sites as child pornography sites."

Jag förstod helt enkelt inte vad som menades. Efter en del letande tor jag att jag lyckats bena ut det. Och konstaterar att FN-rapportören helt har missförstått vad siffrorna från organisationen står för.

NCMEC driver en CyberTipline vilket innebär att man på webben kan fylla i ett formulär för att rapportera en mängd företeelser inom området "child sexual exploitation". Bland annat Child Pornography (innehav, produktion och distribution). NCMEC rapporterar varje år hur många gånger formuläret fylls i och vad folk valt för klassificering på sitt tips.

Här ger de en redovisning på årsbasis [PDF]. Dessutom har man ett FactSheet som verkar uppdateras tämligen kontinuerligt. Man ersätter alltså det gamla med det nya. Så just den upplaga som redovisar siffror till den 19 april 2009 som M'jid talar om har jag inte hittat. Det spelar dock ingen roll, tolkningen blir klar i alla fall.

Just nu visar man på sitt Fact Sheet [PDF] totalsiffror från 1998 fram till 3 augusti 2009. Man säger då att man totalt fått in 718.446 tips om child exploitation. Av dessa avsåg 625.271 tips (= ifyllda formulär) potentiell barnporr.

Det är den typ av redovisning av statistiken de gör. I en debattartikel från 2007 skriver NCEMC exempelvis: "We established CyberTipline (www.cybertipline.com), which has received more than 500,000 reports from the public and Internet service providers regarding child sexual exploitation. More than 460,000 of those reports involved child pornography.". Vad man säger är att folk (då 2007) hade klickat in deras formulär 460 000 gånger och valt alternativet att rapportera barnporr.

I anslutning till formuläret har man texter som handlar om vad som räknas till barnporr. I dessa instruktioner (amerikansk lagtext) nämns tecknade och datorgenererade bilder, i princip alla bilder av nakna personer under 18 år och även anspelningspornografi där vuxna människor på olika sätt skall föreställa vara under 18. Dessutom även påklädda personer under 18 om skrevet visas på ett liderligt sätt.

NCMEC säger aldrig hur många de bedömde vara äkta rapporter, ens med deras egna vida definitioner. I själva verket gör de inte sådana bedömningar enligt sin egen metodbeskrivnig. Det hela vidarebefordras till rättsväsendet för bedömning och eventuella insatser.

Så hur var det nu, stämmer det som Dr M'jid skrev? Hade NCMEC "identified 592,044 out of a total of 681,275 sites as child pornography sites"? Svaret var alltså nej. Hon har helt missförstått vad siffrorna står för. NCMEC:s siffror säger enligt deras egen förklaring att det på 10 år hade gjorts 681.275 rapporteringar av olika slag av child sexual exploitation till organisationen via webbformuläret (inklusive missledande domännamn). Av dessa hade människor i 592.044 fall valt att rapportera något de sett som "barnporr". Det finns inte ett ord om huruvida det verkligen avsåg barnporr och vilken typ i så fall eftersom man inte gör den typen av bedömningar.

Inte heller finns någon info om antalet sajter, vilket ju är det som M'jid talar om. Det skulle i teorin kunna var en tecknad bild i Japan som rapporteras 592.044 gånger. Och givetvis måste massor av tipsen avse samma sajter, direkt eller indirekt. Den som känner porrvärlden i allmänhet vet ju att det finns oändligt många listor och länkar och thumbnails och teasers och banners som pekar på ett antal slutsajter. NCMEC ger inte heller någon information om korrektheten i folks tips. Man lever på sina siffror om hur många gånger formulären fylls i och får 30 miljoner dollar om året av amerikanska staten och 11 miljoner dollar från företag och allmänhet så allsköns rapportering är bara bra för dem, oavsett vad som finns i formulären. Enligt senaste årsredovisningen gjorde man ett överskott på 25 miljoner kronor och hade 150 miljoner kronor i kassan.

---

Att NCMEC har en vidare agenda än att bekämpa äkta övergrepp mot barn i verkliga livet och på bild indikeras kanske av att man från sin sajt länkar till ObscenityCrimes.org för att folk skall rapportera vuxenpornografi och den sajten länkar sedan tillbaks. ObscenityCrimes.org drivs av Morality in Media, en ultrakonservativ kristen högerorganisation i USA. Deras mål är att förbjuda pornografi helt och motiverar det på en mängd sätt, både utifrån bibliskt perspektiv och hävdanden att porr leder till att folk blir seriemördare. NCMEC själv tycker också att föräldrar skall installera program på mobiltelefoner som tillhör deras ungdomar under 18 så att de automatiskt får kopior på SMS och bilder som ungdomarna skickar till sina kompisar. Syftet är att förhindra att de tar nakenbilder av sig själva.

Dick Wase tar upp NCMEC på på Newsmill i sin kritiska ECPAT-artikel.

NCMEC använder samma typ av vilseledande språk som ECPAT. I debattartikeln som citerades ovan där NCMEC alltså nämnde att de fått in 460.000 rapporter om barnporr under nio års verksamhet, skriver de följande i direkt anslutning till den siffran: "What is child pornography? It goes far beyond nude pictures of children. It is the visual depiction – whether in still photos or video – of children being sexually assaulted.". Jaså? Men i anslutning till sitt formulär hade de ju helt andra beskrivningar som jag redogjorde för ovan. Siffrorna säger inget alls om hur många barn som blir "sexually assaulted".

Varför rapporterar inte de här organisationerna på ett vis som säger något viktigt då?

För självklart finns det grova övergrepp mot barn dokumenterade på bild på nätet. De få (skulle jag tro, men ingen äkta forskning finns ju) sajter som verkligen säljer access till sådana bilder bör inte vara så svåra att stänga. Och de som utför äkta övergreppshandlingar i verkliga livet och producerar bilder och filmer av dessa skall man lägga krut på att spåra och lagföra. Det är reella brott.

Förmodligen är förklaringen enkel: Om de rapporterade på ett öppet vis skulle det visa sig att de där tortyrbilderna och scener där små barn faktiskt våldtas eller är utsatta för sexuella handlingar av vuxna knappt förekommer öppet på webben på ett vis som folk kan rapportera om, något som även Polisen ju säger. Och det skulle förfela hela skrämselsyftet med verksamheten, torpedera deras filtrerings- och censuridéer och äventyra deras egen ekonomi och existens. Man kan ifrågasätta om organisationerna gör något för att komma åt de där grova övergreppen eller brottslingarna på sina nätprojekt. Det är möjligt att de gör nytta på andra områden, det har jag inte tittat på. Men de profiterar på den nätpanik de själva driver fram. Det är dock tragiskt att journalister inte tycks villiga att granska det hela.

Man kan ju notera att NCMEC hävdar att 20 % av all pornografi [PDF, ruta sid 3] på internet innehåller barn. Hur vet de det? Varifrån kommer sådana siffror som för porrsurfaren förefaller helt absurda? Jag säger bara Xtube och andra tube-sajter som exploderar med vanligt folk som lägger ut bilder och filmer av sig själva. Det krävs oerhört stora sajter för att kontra hela den enorma flod av vuxenpornografi som nätet fylls av. Journalister måste kräva att de visar hur de räknat ut sånt och inte bara tro på påståenden. Äkta experter kan visa varifrån de får siffror.

---

Låt oss upprepa. Dr. Najat M'jid Maalla hävdade:

"35. As of 19 April 2009, the National Centre on Missing and Exploited Children (NCMEC) in the United States, had since its creation in 1998, identified 592,044 out of a total of 681,275 sites as child pornography sites."

Granskningen visade att hon borde skrivit:

"35. As of 19 April 2009, the National Centre on Missing and Exploited Children (NCMEC) in the United States, had since its creation in 1998 received 681,275 filled-out web forms concerning child sexual exploitation. in 592,044 out of these cases the reporter had chosen child pornography as the reason for filling out the form. However, no evaluation concerning the veracity of the reports has ever been performed."

En halv miljon rapporter är ju något vi måste fundera allvarligt över förstås även om det var under tio år. Har vi ett exploderande problem där fler barn blir utsatta för övergrepp i verkliga livet, vilket borde vara prioritet ett? Frågan är alltså hur mycket av rapporterna som gällde dokumenterade övergrepp från verkliga livet. Men sådant får vi aldrig svar på. Vi behöver verklig kunskap om barnporr på nätet och övergrepp och relationen mellan dem. Just nu är det mest besvärjelser och astrologi över hela området. Ändå används det som det slagkraftigaste argumentet för att övervaka och strypa internet.

Jag kommer att posta mer. Men jag kommer inte att gå igenom varje siffra i rapporten utan uppmanar andra att göra samma sak som jag gjorde: tag en siffra ur M'jids rapport och försök spåra den och se vad den betyder och hur den är framräknad - om alls. Det kan ta ett tag men när man hittar fram är det tillfredsställande. Nätmedborgarna måste bli grävare och granskare. Det är sådana där falska siffror som ligger till grund för lagstiftning.

---

P.S. Erik Josefsson ringde just från Bryssel. Han kämpar med Christian Engström och Hax för att få igenom ett Telekompaket som skall garantera grundläggande rättigheter för EU-medborgarna. I morgon måndag gäller det att få ihop kraft nog hos de 27 MEP:arna som skall förlikas med Ministerrådet, alltså de 27 ländernas ministrar med telekom som ansvar. Josefsson uppmanar nu alla att skriva under ett internationellt upprop för ett öppet Internet i EU. Läs bakgrund hos PP. De slåss för vår framtid därnere. Piratpartiet levererar.

FN-rapport varnar: 11.000 UFOn - Barnporr Del 1

Det här blir en postning i flera delar. Annars kommer nästan ingen att orka läsa.

Ja, jag var helt bedrövad i torsdags. Det kändes som man stod ensam på ett stort torg och nästan alla andra marscherar taktfast åt helvete som robotar. Man ser vad som händer men kan inget göra. Och de som borde kritiskt granska paraden, vart den leder, hur man fick folk att gå med, vilka grunderna till marscherandet är, ja de går själv i spetsen! Detta är en skammens tid för journalistiken, vilket jag kommer att visa i några postningar.

CC-licenserad bild, tagen av A23H, klickbar.

Det handlar om barnporren förstås. Eller "barnporren". Alla, förutom kanske en liten grupp av Fritzlar, vill ha en värld där barn i verkliga livet inte utsätts för våld och skadliga sexuella övergrepp och där vi bekämpar sådant.

Det finns dock nu ett antal högljudda organisationer som uppenbarligen vill piska upp en panik som riktas mot nätet. De sprider en blandning av uppdiktade, falska och grovt vilseledande siffror om pedofiler och barnporr. Paniken är deras levebröd och metod. De vill göra folk obefogat rädda och hatiska så att de accepterar toppstyrning av nätet där vi inte ens skall kunna granska vad makten censurerar för medborgarna. Det handlar om informationspolitik.

---

En obetald rapportör har just till FN lämnat in en rapport där han varnar för att minst 11.000 UFO:n har siktats det senaste året och att det i varje sekund kan antas att minst 100 UFO:n uppträder.

"Det visar sig också att i allt fler av fallen har aliens siktats. Även antalet abductions har gått upp kraftigt. Skadorna av UFO:na uppskattas till 37 miljarder dollar".

Skulle ett sådant pressmeddelande plockas upp av nästan varje tidning och i stort sett tryckas rakt av? Skulle journalisters enda insats vara att börja intervjua psykologer om vad det ökande antalet UFO:n har för effekter på befolkningen och hur vi kan skydda oss?

Knappast. De skulle kanske läsa rapporten (va, vad menar du, en journalist läsa en rapport??) och undra varifrån siffrorna kommer. De skulle undra vad som döljer sig bakom "Unidentified Flying Object", om det är flygplan på natten, ljusfenomen, satelliter, skämtförsök eller kanske flygande tefat från andra planeter. De skulle lägga märke till att rapportören tog siffror från ICAR som låter folk rapportera in sina observationer via formulär på webben, både vad gäller observationer och bortföranden. Och de skulle ha sett att ICAR också åberopar data från andra organisationer.

---

Nu har paniklobbyn blåst upp barnporrballongen till bristningsgränsen, till fullkomligt absurda nivåer. Den s.k. FN-rapporten var droppen.

Nyheten kom i torsdags om hur barnporren exploderar på nätet, hur 750.000 "predatorer" ständigt är på jakt efter barn eller barnporr på nätet, hur det nu finns 4 miljoner webbsidor med barnporr som utnyttjar underåriga, hur det säljs nästan liket mycket barnporr som hela IKEA-koncernen säljer möbler jorden runt! Stora tidningar rapporterade snällt: SvD, SvD, AB, DN, GP. (Surprise! Expressen tycks inte ha papegojat ut nyheten, inte heller nätkunniga mediehus som IDG eller WIRED).

Jag kommer att slakta siffror i uppföljande postningar men för att visa hur hafsig journalistiken är tar jag bara första meningen ur Aftonbladets panikartikel om hur Barnporr ökar explosionsartat, den artikel som först hade titeln "750 000 surfar varje sekund":

"Antalet bilder av sexuellt utnyttjade barn blir inte bara fler utan också allt mer chockerande, säger Najat Maala, specialrapportör för frågor om barnprostitution och barnpornografi på FN:s barnfond Unicef, till TT."

Bara i denna mening finns tre rena faktafel. Plus en skrivning som gör att man förmodligen får en ganska vriden bild av verkligheten.

Faktafelen först:

1) Namnet felstavat vilket försvårar research. Kvinnan som skrivit rapporten heter Najat M'jid Maalla. Med två "l". Oftast kallas hon bara Najat M'jid. Men egentligen inte Najat Maalla eller Najat Maala. Jag inser att det är TT som har skickat ut det felaktiga namnet. Och det har de fått från ett AFP-telegram. AP stavar rätt i sitt telegram. Jag och andra lyckades lura ut detta när vi letade efter rapporten men namnfelet var frustrerande först.

2) TT har inte talat med M'jid. Jag ringde till TT och frågade om de talat med denna felstavade kvinna eftersom jag misstänkte att så inte var fallet. Korrekt. Det hade de inte gjort. "Det har vi aldrig påstått i pressmeddelandet heller utan det måste vara Aftonbladets uppfinning eller missförstånd.".

3) M'jid har inget med UNICEF att göra. Jag hittade ingen info om rapporten, varken hos Unicef.se eller Unicef.org och ringde därför Unicefs pressekreterare i Sverige som inte visste något (förståeligt nog skulle det visa sig) och därför hänvisade till informationschefen.

Nu hade både jag och andra hittat den rapport vi misstänkte att det rörde sig om. Det märkliga var dock att den var publicerad den 13 juli och att den låg på UNHCR:s webbsajt, alltså United Nations High Commissioner for Refugees. Det visade sig så småningom vara rätt rapport och här kan den laddas ned. Jag ringde då UNHCR:s presstjänst i Genève. De visste ingenting om rapporten och de hade inte heller skickat ut något pressmeddelande.

Nu hörde Ingeborg Ekblom på Unicef av sig och hade hittat bakgrunden till det hela. Rapporten hade mycket riktigt publicerats den 13 juli men hade formellt presenterats av "rapportören" för UNHRC (notera att det inte är UNHCR, de två sista bokstäverna är omvända) onsdag 16 september. UNHRC är United Nations Human Rights Council, Rådet för mänskliga rättigheter, där 47 länder sitter invalda med länder som Kuba, Kina, Saudiarabien, Pakistan, Egypten, Kamerun. Västeuropa har 6 platser.

Varför rapporten finns hos UNHCR är inte helt klart men de samlar ihop material som har med flyktingar att göra och rapporten berör inte bara internet utan människohandel också. Men som Ekblom på UNICEF betonade: Det är alltså inte en rapport som FN har producerat. Det är en skrift som en rapportör har presenterat för FN.

Najat M'jid Maalla är alltså en barnläkare i Marocko som är oavlönad Special Rapporteur, en typ av expert som samlar ihop fakta och presenterar dem för FN. Dr M'jid gör kanske bra insatser i Marocko där hon bl a driver en organisation (Bayti) som tar sig an gatubarn. Internet vet hon dock inget om utan hon har frågat ECPAT och liknande organisationer och upprepar deras siffror i sin rapport. Och vi vet ju vad det innebär.

Här är en redogörelse från själva presentationen av rapporten från i onsdags. Jag har inte sett någon referens till detta. Det framgår där att Sverige som EU-ordförande uttalde följande genom andra ambassadsekreterare Anna Uggla: "The European Union also congratulated the Special Rapporteur on the sale of children, child prostitution and child pornography for her very thorough report that gave a particular thematic emphasis on the issue of child pornography on the Internet.".

4) Snedvriden ordvändning som beslöjar snarare än avslöjar. "Antalet bilder av sexuellt utnyttjade barn blir inte bara fler utan också allt mer chockerande", skrev Aftonbladet. Om jag förstår Rikskriminalpolisens Björn Sellström rätt i radiointervjuer är det så att de värsta bilderna man stött på har blivit värre. Jag vet inte om man skall kalla det "porr". Tortyr är kanske bättre. Men det verkar inte vara så att nätet sköljs över med någon större produktion av vidriga bilder som Dr M'jid kan få det att låta som. Nu är ju inte detta helt lätt att veta eftersom inga som helst kvantitativa data av det slaget presenteras.

"Very thorough report", sa Sverige i Genève. Goddag yxskaft, kan jag bara säga. Källkritik av rapporten kommer att postas.

---

Det dök förstås upp tänkande folk bland bloggarna direkt och där finns en del siffror redan avslöjade: Sänd mina rötter regn gör en av de djupare analyserna. Jardenberg, Tornevall, Stefan Stenudd, Medborgarperspektiv, Isobelsverkstad, nef, Mickey J Barczyk, Utsikt från höjden. Motpol.

Gammelmedias avlönade journalister går dock med flaggan i spetsen där på bilden medan oavlönade bloggare får göra deras jobb. Kan inte tidningarna gå och dö lite fortare? Det är vad jag undrar ibland. Äh, jag glömde, vem skall bevaka celluliterna då?

Igår slås en undersökning upp där man frågar om folk är beredda att betala 50 kronor i månaden för nyheter. En del tror inte helt på idén. Inte jag heller. Anna Serner, Tidningsutgivarna skriver i SvD: "Hur traditionella medier ska ta betalt för redaktionellt material är inte bara en fråga om liv och död för mediehusen. Frågan är viktigare än så. Den handlar om den granskande tredje statsmaktens framtid.". Visst, tänk om de granskade på riktigt.

Varje dag finns förresten skäl att engagera sig i nätnära frågor: Ex, SvD.

Äh, se till att få in dem nu då!

Piratpartiet i Tyskland behöver 5 procent för att ta plats i Bundestag i valet på söndag 27 september. Det är inte helt omöjligt. Det vore sensationellt och en verklig push för nätfrågorna i hela EU. Men det var sensationellt att PP fick 7,1 % i EU-valet i Sverige också. Det kan gå! Piratenpartei fick just in folk i några lokala val i Tyskland och stormar fram ganska bra.

Piratenpartei har gjort en bra valfilm som de vill sända i privata tyska TV-kanaler. Jag har litet pengar på ett Paypalkonto som folk tidigare donerade till mig när jag tiggde på bloggen för mina skriverier. Nu går de till de tyska Piraterna. Gör gärna en liten insats också.

Här med svensk text:

Sajten finns på IchBinPirat.de eller IAmPirate.org

Varje dag är ju fylld av artiklar och skriverier som visar varför informationspolitiken måste stärkas.

Stridsfond mot låtskrivare

Nej, riktigt så är det ju inte. Stridsfonden riktar sig inte mot låtskrivarna. Men två av dagens piratämnen tangerar faktiskt varandra. Kompositören Björn Ulvaeus applåderar faktiskt avstängning av folk från nätet om de tar del av musik utan att betala honom.

Ni minns att Stockholms Tingsrätt beslutade att Black Internet skulle vara tvungen att betala 500.000 kornor om de inte blockerade The Pirate Bay (eller egentligen ett antal uooräknade verk som skivbolag och filmbolag ansåg att människor delade mellan sig med The Pirate Bay som kontaktyta.

Jag undrade själv vem som skulle hjälpa dem att finansiera överklagandet och påminde om en idé jag framfört i Expressen år 2005: En rättshjälpsfond solidarskt finansierad av internetoperatörer där man bidrog i förhållande till sin storlek. dvs Telia och de stora skulle betala mycket och småoperatörer lite. Sedan skulle operatörer som drabbades av juridiska kostnader när man blev attackerade av andra intressegrupper kunna söka pengar därifrån för att finansiera sitt försvar. Det skulle skjuta en strategi från skivbolagens sida i sank: Att ge sig på mindre operatörer som helt enkelt inte har råd att försvara sig. Där skulle man kunna få fram prejudicerande domar som sedan skulle gälla för större aktörer. Dessa borde ha intresse av att hålla sin verksamhet ren från legala sabotage. Rättslig aktivism!

Nu har Black Internet startat en liknande fond men för just sitt fall: SR P3, Metro Teknik, DN, DN, Kulturbloggen, NyTeknik.

Open Internet kallar man fonden. Om man får in mer pengar än som går åt till de juridiska kostnaderna säger man att överskottet går till Electronic Frontier Foundation. Jag inser att det är ett helt nytt initiativ och det känns inte helt färdigt ännu. Man söker bland annat en revisor och lovar full genomlysning. I princip tycker jag att man skall ge dem en chans och att syftet är gott. Lite mer struktur skulle jag själv vilja se så att man känner att pengar man donerar går till rätt sak. Idealet hade ju varit om det blev en rättshjälpsfond som hela branschen kunde enas om men det krävs ju att någon tar initiativ på branschnivå.

Björn Ulvaeus vill blockera britternas (och allas får man förmoda) rätt att vara en del av internet. Han skriver i The Times att vi glömmer dem som bara kan skriva låtar och inte spela instrument. Fast det är ju fel. Framförandeavgifter flödar ju som aldrig förr till kompositörer från allt fler källor. Det är ju bara exemplarförsäljning som är hotad.

Copyriot problematiserar skapandet av låtar och musik och Opassande undrar om det är en politisk uppgift att se till att det måste finnas ett specialiserat låtskrivarskrå, även om det nu skulle råka vara hotat.

Jag själv tangerade frågan häromdagen och fick på nöten i kommentarerna när jag hävdade att "skriva en låt är ganska enkelt". Det var en kommentar till att upphovsrätten just skyddar själva tonföljden, takter. Ett fåtal takter räcker för att det skall vara plagiat. Fast den stora kreativa konsten är att få en tonföljd att arrangeras och framföras och produceras på ett vis som gör att det blir något som låter bra.

Ulvaeus skriver:

"To get a generation accustomed to free downloads to respect copyright as much as the ownership of physical things is hard but it must be done."

Ha ha, good luck! Det kommer inte att gå. Av det enkla skälet att materiella produkter har helt andra egenskaper än immateriella "ting". Ölen tar slut om grannen dricker upp den. Kompositionen finns kvar om grannen spelar den.

---

Dagens artikel i DN om FRA-lagen rekommenderas också. Mark Klamberg kommenterar.

Likaså läsvärt: Christian Engströms (pp) rapport från EU-parlamentet där Beatrice Ask just mörkat. Jag hoppas alla inser att Maktelitister i regeringar i hemlighet håller på att förhandla fram avtal som kommer att innebära stora inskränkningar i våra liv. Utan insyn, utan debatt. För att smaka på framtiden gå till Regimkritik.

Jag håller också med Johannes Forssberg i Expressen men går nog ett steg längre: Utradera centerpartiet. De behövs inte. Väljarna kan gå till Miljöpartiet och Piratpartiet i stället och få högre odds på insatsen. Centern belönar ju ryggradslösa politiker som sviker sina väljare och ideal. Japp, hon blev vice gruppledare igår. Partiet har förlorat sitt existensberättigande. Helt.

Rikskrim historieförfalskar - bevis!

Piratpartiet blev ju inkallat till ett "kritikmöte" hos ECPAT, där organisationens underlydande avdelning inom Rikskriminalpolisen satt och förevisade grov barnpornografi:

Citat ur SOU 2007:54, p. 22 "Barnet i fokus: En skärpt lagstiftning mot barnpornografi":

"Enligt utredningens uppfattning utgör varje företeende av en barnpornografisk bild en kränkning av såväl det avbildade barnet som barn i allmänhet. Kränkningen kan orsakas av upphovsmannen själv, men också av andra personer i senare led, om bilden t.ex. har spridits till andra."

Jag skrev om mötet på både Newsmill och min egen blogg.

Jan Lindgren, som var en av de två Piratpartisterna på mötet rapporterade noggrant. Rikskriminalpolisen satt och kritiserade bloggare och journalister för vad dessa skrivit. (Ja, jag själv skulle kvalificera mig som medlem i Journalistförbundet såsom frilansare men har aldrig sökt om medlemskap):

"Det tredje fallet var det om eventuell spärrning av The Pirate Bay. De meddelade oss att det var ett internt samtal som hade läckt ut. När det läckte ut så hade man ännu inte fattat ett beslut i frågan om TPB skulle spärras eller inte utan man diskuterade detta internt. De tyckte det var olyckligt att samtalet läckte ut innan nåt beslut hade fattats."

Internt samtal? Inget beslut fattat??

Jag tror inte Rikskriminalpolisen har förstått det nya transparenta samhället. Man kan inte sitta och ljuga sådär och tro att man går iland med det längre.

Idag fikade jag med Peter "brokep" Sunde från the Pirate Bay. Han visste bestämt att hela grejen blev känd en torsdag på grund av ett mejl som skickats ut till alla de internetleverantörer som deltog i den "frivilliga" blockeringen. Rikskriminalpolisen (som är en del av den statliga myndigheten Rikspolisstyrelsen, RPS) hade förvarnat Telia och andra om att The Pirate Bay skulle finnas på den blockeringslista de tänkte skicka ut efter helgen. [Jag ser nu att brokep parallellbloggar om det som följer. Han går mer in på det där med att "sopa under mattan" och blockera i stället för att försöka få stopp på sajter].

Nätets minne är långt. Förmodligen sitter ett antal internettekniker med det där meddelandet i sina arkiv. Det vidarebefordrades dessutom till ett "insider" nyhetsbrev som går ut i operatörsbranschen. Detta nyhetsbrev finns lagrat på Internet Archive, Brewster Kahles "bibliotek". Det gick ut som ett extrameddelande därför att det var så uppseendeväckande. Det hade titeln RPS TVINGAR OPERATÖRER ATT STOPPA PIRATE BAY och kan läsas här. Ett citat ur nyhetsbrevet:

"Internetsidan Piratebay kommer att finnas i listan. Anledningen är att de medverkar till spridning av barnpornografi och uppfyller kriterierna för de som ska finnas i listan. Beslutet är taget på mycket hög nivå.", skriver Per-Åke Wecksell i det brev som skickats till operatörerna.

Som bekant backade RPS/RKP efter en massiv insats av bloggare och medborgarjournalister och ett ökande tryck från gammelmedia med bl.a. Ekot som ringde och sökte förklaringar till beslutet. Daniel Goldberg på Computer Sweden fick en lång intervju med Stefan Kronqvist, chef för RKP:s IT-brottssektion, just efter att man backade:

Väntade ni er en så här stark reaktion på beslutet?

– Ja. Det var inte svårt att räkna ut. Informationen fanns i ett mejl som gick från en av våra medarbetare till samtliga operatörer under förra veckan. Det var någon sorts anständighetsåtgärd från vår sida, att förbereda dem på den just den här diskussionen. Det skulle ju mycket väl kunna påverka deras verksamhet gentemot media och så vidare.

Återigen: Internt samtal? Inget beslut fattat?? End of discussion. Kan man tycka. Men Henrik Alexandersson påpekar att informationspolitiska ideologer lever farligt:

"Den som inte omedelbart lägger sig platt i barnporrdiskussionen misstänkliggörs, fulas ut och sätts i skamstocken. Detta oavsett vilka argument och fakta som framförs. Då hjälper det inte ens att värden som yttrandefrihet, tryckfrihet och nätneutralitet står på spel. Den som över huvud taget vågar ifrågasätta det som sägs får huvudet avhugget."

Själv tror jag på kunskap och rationalitet i slutänden, även om jag vet att det inte alltid är den enklaste utvägen för många i frågor som väcker upp känslor.

Just därför är det förbannat skönt att vara fri och kunna skriva och göra exakt det man vill. Jag har tidigare givit en konkret lektion i hur man uppnår den mentala friheten. Där finns också en länk till en bok som nu sänkts från 77 kronor till 75. Ett billigt pris för att stå rak i vilken blåst som helst.

Andra om affären: Dexion, Tomas sida, Techrisk, Isak Gerson, Sidvind, Copyriot.

Rättning i leden: Rikskrim och ECPAT slår till.

Många i piratkretsar har ju läst om det märkliga möte som Piratpartiet kallades till av ECPAT och Rikskriminalpolisen.

Jag skrev själv en artikel på Newsmill idag: Rikskriminalen försöker tysta Piratpartiet. Läs!

Piratpartiets kampanjledare Jan Lindgren har skrivit en redogörelse för mötet och uppföljningsinlägg: del 2, Demokrati, En vecka, del 3, Ecpat igen. Jag var alltså inte med på mötet men var en av de bloggare man önskade skulle skriva andra saker än jag gör. ECPATS redogörelse finns här.

Det finns två aspekter här och de hänger delvis ihop.

Informationspolitik, vilket är Piratpartiets område:

• Rikskriminalpolisen blockerar utan insyn delar av nätet genom det ECPAT-initierade "barnporrfiltret". Så kan man inte ha det i ett demokratiskt system. Polisen/staten kan inte självsvåldigt sitta och välja vad medborgarna får se och inte se och dessutom hemlighålla hela processen.
  
• Tvångsmedel i form av övervakning och avlyssning. Beroende på hur allvarliga brott betraktas får staten ta till olika former av tvångsmedel (avlyssna kommunikation, övervaka kommunikation, tvinga internetoperatörer att bryta sekretessen om sina abonnenter, husrannsakan, kroppsbesiktning etc.)
  

Sexualpolitik, vilket jag själv anser är nära knutet till Piratpartiets principprogram och dettas krav på "en ökad respekt för medborgarna och deras integritet och privatliv". Det finns inte någon allmän koncensus om detta i partiet dock:

• Själv är jag sexuallibertarian och anser att det måste finnas mycket goda skäl till att alls lagreglera sexualiteten. Det får aldrig ske av rent personliga äckelskäl utan får bara avse aktiviteter som direkt skadar andra människor.
  

Här strålar Informationspolitik och Sexualpolitik samman:

• Sex andvänds som ett av huvudargumenten för att förhindra fri kommunikation. Makten hävdar att världen hotas av terrorister, pirater och pedofiler och att vi därför måste ge upp vår rätt till fri kommunikation och lämna över kontrollen till den/dem. Detta var ju tesen i min senaste Timbro-rapport, Alternativ till Bodströmsamhället.
  

I Newsmill-artikeln nämner jag ett regleringskrav som kommit från ECPAT, med Thomas Bodström och Helena Karlén i spetsen. De framförde det hela i Aftonbladet. På vanligt vis dundrar de på om sadistiska övergerepp och grovt sexuellt våld mot småbarn. För att sedan kräva lagändringar som har helt andra syften och fungerar som en rent moralistisk reglering av sexualitet.

Barnpornografiutredningen, som man hänvisar till, vill omdefiniera barnporr till att gälla alla bilder av personer under 18 år som vädjar till sexualdriften. Hittills har man dragit gränsen vid fullgången könsmognad. Enligt samma utredning skall även bilder på en själv vara brottsliga att inneha. I artikeln kritiserar Bodström och Karlén utredningen för att inte gå långt nog och kräver alltså att man skall ta bort dagsböter ur straffskalan och bara kunna döma till villkorligt eller fängelse. En effekt av detta är att polis eller åklagare får det lättare att använda tvångsmedel mot medborgarna. Kanske mot alla medborgare?

Enligt svensk lag står det faktiskt en 17-åring helt fritt att ha sex med vilken person som helst. Om samme 17-åring lämnar över en nakenbild på sig själv till sin sexpartner vill alltså ECPAT och Sveriges förre justitieminister att samma personer skall dömas till fängelse. Det är en fullkomligt absurd ordning och det har i grunden att göra med en sexfientlig och (anser jag) kulturellt kristet puritansk syn på njutning. ECPAT talar ständigt om våld mot småbarn men föreslår lagar som träffar helt andra företeelser.

Egentligen finns dock ingen konflikt för ECPAT själva i frågan. Om man studerar deras remissvar på utredningar och deras material inser man att de egentligen faktiskt vill höja åldern för sexuellt självbestämmande i hela världen till minst 18.

Här finns en del av de artiklar där jag kritiserat ECPAT och Rikskriminalpolisen och som de tydligen har synpunkter på. Inte genom att gå i debatt med mig utan genom att kalla Piratpartiet till "kritikmöte":

Granskning av den hemliga länklistan

Polisens blockering av Kopimi

Bodström kristdemokrat? (till detta kan läggas hans styrelseengagemang i privatskolor)

Barnporrutredningen

Om nätsex och modern hederskultur

Make War - Not Love! (eller kunde det vara tvärtom?)

Avatarer som har sex (hu! förbjud!)

Jag har skrivit mycket mer. Den som är intresserad kan söka.

Newsmill-artikeln hamnade även på Nyheter24.se.

Relaterat i dagens tidning. Ungdomar som säljer sex eller har sex på nätet: SvD, Nyheter24, Nyheter24, DN, DN, Ex, AB, AB, GP, Sydsvenskan.

Fruktan hellre än frihet?

Jag tror att hyfsat många bland maktelitisterna faktiskt vill ha en värld av fruktan hellre än frihet. Bodströmsamhället är tragiskt. Jag väljer Frihet i stället för fruktan: Freiheit statt Angst, som det heter på tyska.

Lördag 12 september var det internationella Freedom not Fear-dagen. Manifestationer mot övervakning, datalagring, censur m.m. Berlin var epicentrum för Freiheit statt Angst med 20-25.000 deltagare. Precis som förra året var jag där.

Jadda, jadda, orange är Piratpartiets färg i Tyskland. Piratenpartei.de:

Piratenpartei var stort i år. Mångmångdubbelt jämfört med förra året. Största gruppen och största partyt i tåget. Här deras stora buss. Christian Engström kom från Bryssel och finns någonstans däruppe på våning två:

Andra svenskar dök upp: Bad boy Karl Andersson tyckte det var kul när Bad Boy Peter Sunde (The Pirate Bay) blev ... omhändertagen:

Tja, Berlin helt enkelt:

Foton ovan: Oscar Swartz

Dessvärre inträffade någon obegriplig polisbrutalitet. Ibland förstår man dem som börjar hata polisen, titta hos Boing Boing. (Viden finns i många upplagor på YouTube också).

Videsonutt från Piratområdet innan demon vid Potsdamer Platz:

Några rapporter från det lilla Freedom not Fear i Stockholm: Oscar Fredriksson, Tomas Sida, Annika Beijbom, Peter Karlberg,JRL, Jakop Dalunde, Lakes Lakonismer,

Gissa rockmusikern - och Paul Simon

Citat ur en bok jag just läser, skriven av en frontfigur i en rockgrupp (i vid bemärkelse). Gissa vilken författare och bok och vilken grupp (jag ersatte gruppnamnet med xxxxxxx):

"Jaha, ännu en xxxxxxxx-platta ska släppas och vi donerar snällt ännu ett jävla stycke vinst åt Elektra "Neglektra" Records. Varför ska de äga vår musik?

Den här är den sjukaste verksamheten någonsin. Musiker tillbringar barndomen med att lära sig spela instrument i sina sovrum, sedan tillbringar de livet i en inspelningsstudio med att skapa musik ... därefter kommer någon jävel i kostym och säger att om han kan få ut vad de åstadkommit till tillräckligt många, så säljer han PRODUKTEN för att skapa ett PENNINGFLÖDE till FÖRETAGSGRUPPEN ... det är då jag frågar mig, exakt när förlorade vi rättigheterna till vår musik?

Vi skriver musiken. det är våra låtar, vår vision, vårt budskap, vår ångest, så hur kan något skivbolag ÄGA xxxxxxxxx:s, eller Aerosmiths eller Led Zeppelins musik? Jag menar, vad fan ... det här systemet är slaveri. Det är vår musik, vår verksamhet ... vi borde äga den ..."

Den som skrev det där år 1987 var en totalartist: musiker, låtskrivare, medproducent, hjärnan bakom konceptet och gruppen, aktiv i alla beslut runt image, musikvideo, omslag, färg på flygplanet etc.

---

En vanlig åsikt är ju att det är "artisten", "kreatören", "upphovsmannen" som skall höjas till skyarna och att andra som på olika vis deltar i produktion och spridning av ett musikaliskt verk är bifigurer. Geniet på piedestal.

Jag är inte så säker.

Att skriva en låt är ganska enkelt. Det vill säga att sätta ihop en räcka toner och en text. En låt i en byrålåda är som en idé. Många kan ha den. Den kan vara jättebra. Och man kan gå och ha hela komponerade melodier i huvudet. Men om man inte producerar ett verk av det hela kan man ju knappt säga att låten egentligen "finns". Låten kan arrangeras och produceras i en oändlig massa varianter där förmodligen oerhört mycket mer erfarenhet, kunskap och kreativitet krävs än för att skriva själva låten.

Ändå är den mest gynnade i hela upphovsrättslagstiftningen just den som skrev låten, alltså satte ihop en följd av toner och ord. Kompositörens och textförfattarens ensamrätt sträcker sig hela livet plus 70 år efter döden.

Sedan finns det de "närstående rättigheterna" som tillkommer utövande konstnärer (artisterna, musikerna, de som framför musik) samt fonogramframställaren (i praktiken producenten och skivbolagen). Dessas ensamrätt gäller i Sverige i 50 år. I EU har det funnits initiativ att öka den till 95 år men en kompromiss om 70 år verkar trolig även om Sverige som ordförandeland nu förhalar frågan.

---

Jag tycker man skall använda korrekt terminologi. Vi har alla läst om trasslet som Stadsteatern har haft med Universal och Paul Simons låtar i en pjäs. Nu har Kulturborgarrådet Madeleine Sjöstedt fått kontakt med Paul Simons representant som hävdar att han inte alls har sagt nej till användningen av hans låtar utan att detta är ett påhitt av Universal (Madeleine Sjöstedts blogg, SvD, DN).

Hax titel på en postning idag är egentligen helt felaktig: Artister vs. skivbolag igen. Han skriver om artisten Paul Simon och skivbolaget Universal. När det egentligen faktiskt gäller kompositören och textförfattaren Paul Simon och musikförlaget Universal.

Man måste alltså skilja på skivbolagen i Universal Music Group och musikförlaget Universal Music Publishing (som ingår i den gruppen för att göra det än mer invecklat). Skivbolaget producerar skivor och har rättigheter i egenskap av fonogramframställare i 50 år. Musikförlag äger upphovsrätter till låtar - eller representerar kompositörer och textförfattare, som äger dessa upphovsrätter. Förlagen licenserar ut användning av låtar (till filmer, i reklam, för användning av andra artister, bevakar upphovsmännens rättigheter etc) medan skivbolagen ger ut musik själva och marknadsför "skivor".

Här kan man läsa litet om de olika rättigheterna och deras skyddstider. Jag själv har skrivit här: Skivbolagen kräver: Följ Peru!.

---

För att återkoppla till det jag började med. Om det nu finns olika rättigheter inom musiken: är dagens regler egentligen rimliga? Dels anser ju jag att ensamrätter skall kortas ned radikalt och att en omreglering för det digitala samhället behövs. Piratpartiet vill ha fem års ensamrätt samt fri icke-kommersiell användning som en del av sin informationspolitik.

Men även de som inte vill sträcka sig så långt borde ifrågsätta om det system som växt fram på olika vis är rimligt och gör det de tror och vill att det skall göra. Delas de där rättigheterna ut på ett rimligt vis till textförfattare, kompositör, fonogramfamställare och utövande konstnär? Och kanske finns det andra i den där kedjan som egentligen är nog så viktiga och bidrar till att en idé blir till ett verk och något som säljs. Och hur skall de olika aktörerna kompenseras? Per exemplar? Per framförande? Genom konserter? Genom nothäften? Inget är givet. Upphovsrätten är en utdelad ensamrätt.

Jag tror att diskussionen om upphovsrätten blir fruktbarare om folk faktiskt vet hur den fungerar och börjar fundera djupare själva så att de inte bara upprepar något musikindustrimantra om att "om inte upphovsrätten ser ut precis som idag skulle ingen bla bla bla ...." eller idiotiska uttalanden om att "man måste få betalt för sitt arbete".

---

Aftonbladet skriver en del om svenska låtskrivares och producenters miljoninkomster idag och där kan man fundera över det där med rättigheter och vad de egentligen gäller. Jag har själv skrivit tidigare om ett par av låtskrivarna och legitimiteten i det digitala samhället. Kan även rekommendera denna postning där jag frågar varför verk upphandlas på icke affärsmässiga vis som knappast skulle förekomma i något annat sammanhäng än just musik. Den som gör sådana upphandlingar borde sparkas från SVT.

P.S. Upptäckte just att Rick Falkvinge idag skrivit om hur rättigheterna fungerar också: Upphovsrättens fyra små rätter.

Medborgardetektiver och svärmpaparazzi

Jag skriver om medborgardetektiver i min månadskrönika i Computer Sweden idag. Läs den som bakgrund till denna postning.

Den handlar om hur vi socialt producerar kunskap om olika rättsfall i en omfattning vi aldrig sett tidigare. På Flashback är det en stor folksport och "FB-detektiverna" lyckades avslöja kattplågaren i Lerum. Speciellt har raden av ungdomsmord i sommar gjort mycket för att elda på svärmens skvallrande och grävande. Tidigare har bara polisen och en del journalister haft någon mer samlad insyn i sådana händelser. Nätet med dess möjlighet till samarbete och delande av kunskap håller nu på att radikaldemokratisera kunskapsproduktionen.

Dels kan det vara positivt att bryta gamla informationsmonopol som i slutänden manifesteras i makt. Dels kan man se problem med att människors privatliv blir skärskådade och genomlysta helt öppet på nätet.

Det finns en konflikt mellan integritet och yttrandefrihet (precis som det gör mellan upphovsrätt och yttrandefrihet). (Jag hade en liten debatt om detta med juridikdocenten Mårten Schultz i kommentarerna på hans blogg. Han hade skrivit en i mitt tycke märklig artikel i Expressen där han kritiserade journalister för att göra sitt jobb genom att (med hjälp av medborgare) gräva i vem som dolde sig bakom pseudonymen Lars Kepler, vars roman förhandssålts för stora pengar.)

Jag rapporterade från Almedalen hur Arbogafallet (obduktionsbilderna, ni vet) användes på väldigt oärligt vis av journalistförbundets ordförande, med mål att upprätthålla den egna gruppens exklusivitet, som det verkar. Jag uppskattar ofta Agneta Lindblom Hulthéns position i integritetsfrågor. Hon och förbundet har varit starkt kritiska till Bodströmsamhället, FRA-lagen och generell övervakning.

Det ser ut som en tanke, men just idag publicerades ett delbetänkande av Insynsutredningen som drar slutsatsen att lagen inte behöver ändras för att skydda integriteten till följd av hur icke-journalister tog del av och delade med sig av offentligt material. CD-skivor med förundersökningen, inklusive bilderna, delades ut på både presskonferens och senare av Tngsrätten till alla som begärde (p. 61 i utredningen). SvD, DN, AB.

Som Piratpartister och yttrandefrihetskämpar har påpekat otaliga gånger är det inte medborgarna man skall klaga på här. De har bara använt sin rätt enligt offentlighetsprincipen, som ju finns där för att vi skall kunna granska rättsväsendet och domar. Idag kom utredningen som visar just detta; Om någon skall klandras är det rättsväsendet. Det fanns två möjligheter att sekretessbelägga bilderna redan idag men den utnyttjades inte. Om man nu anser att bilder av döda i ett mordfall inte skall få spridas. Själv tycker jag inte nödvändigtvis att bilderna skulle ha sekretessbelagts. Och uppenbarligen gjorde de tjänstemän som lämnade ut materialet samma bedömning. Men utredningen visar att det inte behövs någon lagändring. Dagens verktyg räcker. Rick Falkvinge kommenterar.

Vi kommer inte att kunna åka tåg utan att registreras och visa legitimation i fortsättningen. Officiellt för att förhindra "svartabörshandel" med billiga biljetter. Notera att detta är besläktat med kampen mot fildelning. Ett företag bestämmer sig för en viss affärsmodell: Sätt priser och sälj på ett visst vis och inför sedan integritetskränkande åtgärder för att upprätthålla modellen. Ekonomisk-teoretiskt skiljer det sig en hel del dock. Det är möjligt att SJ:s prisdiskriminering gör att de totala intäkterna kan maximeras och uppnå en sådan nivå att tågtrafiken går ihop alls. Annars brukar ju tågtrafik ofta skattesubventioneras. Frågan är om man skall massregistrera folks resor för att ppnå det förstås. Ravenna kommenterar.

Man kan se en del nya tongångar nu tycker jag. Många resignerar och tar för givet att tekniken kommer att användas till generell massövervakning av våra liv. Men istället gror nu något som skulle kunna kallas empowerment of medborgarna. Ungefär som medborgardetektiver nu använder nätet skulle människor kunna agera mot makten på samma vis som makten agerar mot medborgarna.

En kommentator till SvD-artikeln om SJ ovan raljerar: "Jag har givetvis som resenär rätt att samtidigt be konduktören om identitetshandlingar och kontrollera med chef via telefon att så är fallet. Det kan ju vara en luffare som vill ta min tågplats eller en bedragare som vill åt pengar eller id handlingar till exempel. Att man har fånig uniform är ingen identitetshandling."

På Piratpartiets forum läser jag ett inlägg som i vissa delar kanske spårar iväg väl långt. Men grundidén sjuder av motstånd:
"Att försöka få makthavarna att sluta snoka är dömt att misslyckas i längden. De ska istället bemötas med samma mynt som de själva nu har mer eller mindre monopol på. Den bästa realistiska lösningen är att alla människor får total makt att övervaka vilka de vill ungefär lika mycket."

Detta påminner om David Brins bok Transparent Society:
Will Technology Force Us to Choose Between Privacy and Freedom?, där Brin hävdar att vi måste övervaka makten med alla medel. Om alla vet allt om alla jämnar obalanser ut sig. Det perspektivet har problem förstås. Bruce Schneier framförde sin kritik i Wired.

Men man kan givetvis tänka sig att människor fortsätter göra politiskt motstånd mot generell massövervakning. Och att folk samtidigt spontant organiserar sig som medborgardetektiver och svärmpaparazzi med tipsare, offentlighetsprincip och mobilkameror som verktyg. Man kan tänka sig att det blir en rolig sport att hänga makthavare i hasorna, gräva och dokumenterar allt. Att få klasskompisarna till antipirathetsande politikers barn att skvallra om dessas surfvanor. Styggt kanske, men fullt möjligt om frustrationen blir större och medborgarna känner sig överkörda. Kanske lyckas de dokumentera politikers porrsurfande och drogerfarenhet för att belysa dubbelmoral. Kanske sociogram ritas över relationer mellan domare, politiker, lobbyister, affärsmän och organisationspampar. Är det en sådan framtid vi kommer att se som svar på integritetens problem i det digitala nätsamhället?